Stefan,

tack för ditt inlägg. Bra frågor och riktigt bra ton. Men nu räcker det med recension av ton… Jag tänker inte försvara Spjut men ställa ett par frågor till dina frågor.

P1: Roland la ju in en brasklapp med att att praktiken var bättre än teorin. Går inte hans perspektiv att förstå som ett sätt att slippa föra in det där ”men” som ofta uppstår? ”Jesus dog för dina synder, men du måste…” Det han kanske försöker göra är att säga: ”Jesus dog för dina synder, tog straffet och därför vill jag…” Dvs. lärjungaskap som en respons på det Jesus gjort. Inte som gärning utan som respons. Vi har ju i frikyrkan försökt göra skillnad på gärning och respons. Säga ja behöver ju nödvändigtvis inte förstås som en gärning, utan som en förändrad vilja efter att ha drabbats av Guds försoning i Jesus.
John Stotts sista bok är ju ett lysande exempel på det sistnämnda – ”Radical Discipleship”, som jag personligen tycker är fantastiskt bra.

P11: Men är det hela bibelns berättelse att det är en kosmisk händelse? Evangelierna beskriver ju inte bara korset och uppståndelsen som ett kosmiskt skeende utan också som ett historiskt. De romerska och judiska ledarna var ju inte andar utan människor som inte kunde ta emot det Gud gjorde i världen. Därför korsfäste de Jesus enligt evangelierna. Hans anspråk och handlingar kunde de inte acceptera. ”Världen kunde inte ta emot honom”.
Är inte vårt problem (och poängen med Rolands kritik) att vi ofta tenderar att renodla det ena eller det andra, dvs vissa betonar bara det politiska i försoningen och därmed inomvärldsliga och andra tenderar (de som Roland här kritiserar) tenderar att bara göra det till en inre upplevelse. Man kan ju naturligtvis vara kritisk till den analysen eller tycka att den är ensidig. Kanske skulle han uttrycka sig på ett annat sätt om det var andra han diskuterade med.
Men kan Rolands perspektiv öppna upp för ett både och? Det är ett sätt att hålla ihop Jesu mänsklighet och hans gudomlighet. Det han gjorde som människa var en försmak av vad korset innebär. Korsteologi i världen. Det är också här som efterföljelse kopplar ihop. ”Ta ditt kors” betyder då att låta sig uppfyllas av Anden för att som respons på Guds frälsande handling överlåta sig till efterföljelse.

Allt gott
Fredrik Wenell

Hej Stefan!

På Twitter bad du mig kommentera. Men jag har sagt det mesta jag har att säga om detta förra gången det togs upp. Så om du vill veta hur jag ser på det, läs de inläggen.

Jag har också lite svårt att hänga med i Spjuths resonemang men det är tydligt att
han ser frälsningen som en förändring av människan och inte bara hennes status
inför Gud. Vi inte bara får del av Guds rättfärdighet, ikläder oss Kristus, utan blir befriade från vår synd. Sputh skriver; ”Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsningen handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”)”
Att tänka sig människan som befriad från synden är ju som du är inne på helt främmande för reformatorisk teologi. Och Spjuth visar väl på en likhet med Waldenström i att det är människans inre som blir förändrat genom korset, inte Guds vrede.
Sen är också tveksam till brometaforen men av andra anledningar. För det första är
korsets väg inte vår till Gud, utan Guds väg till oss, vad vi kan göra är att inte motsätta oss den nåd Gud vill ge. (En beskrivning Melanchton skulle ställa upp på tillsammans med Arminius men inte Luther och Calvin med deras predestinationsläror men det är väl en annan diskussion). Och för det andra finns det absolut en risk i vår reformatoriska tro att frälsningen blir en intellektuell övertygelse om en viss utsagas sanningshalt. Men hamnar man där så har man missat reformationens syn på tron där det är betydligt mer desperation och behov av nåd inför insikten om den egna totala synden än intellektuella tankar. Det handlar inte om att tänka på ett visst sätt utan om att lita på Gud och förenas med Kristus.

Du har helt rätt i att mina egna gärningar inte får vara någon del av frälsningen.
Jag handlar gott för att jag är frälst, jag blir inte frälst för att jag handlar gott. Och här har Luther en fin poäng i att vi inte ska gör det goda för att genom detta bli friställd inför en himmelsk domstol, där finns bara Kristus att peka mot, utan vi ska göra det goda för vår nästas egen skull. Sen menar jag personligen att man istället ska se frälsningen som ett lösande av Guds dilemma mellan vår synd och hans helighet. Då blir poängen inte att Gud är vred och inte vill vara med syndaren, utan att Gud är helig och därför inte kan vara med syndaren. Det stämmer bättre överens med hur Gud agerar i bibeln där han tämligen desperat försöker återförenas med människan igen. Det innebär också en frälsningslära befriad från den juridiska tolkningsram vi dragits med i västkyrkan från i alla fall Tertullianus dagar. För jag är helt övertygad om att Gud kan förlåta människan utan korset, det är ju trots allt Gud vi talar om. Men inte
ens Gud kan möta synd med helighet då det är lika omöjligt som att blanda ljus
och mörker. Något som inte minskar Guds allmakt då det helt enkelt är en omöjlighet. I bibeln är graden av Guds helighet betydligt mer radikal och tydlig än vi ibland för den till där Jesus ibland bara blir min vän, och inte min vördnadsbjudande Gud.

Jag tror att en avgörande skillnad mellan reformatorisk teologi och det Spjutjh beskriver är synen på människans egen förmåga. Kan vi bidra till vår frälsning och är vi efter den förlåtna syndare eller befriade från vår synd? För om man bär en syn på människan som totalt bortom egen räddning så blir det en ganska ointressant kritik att frälsningen blir frånkopplad lärjungaskapet. Det blir liksom helt självklart. Kan jag inget gott göra så kan jag inte det. Det är ingen lära utan ett faktum. Sen som frälst, eller med Luthersk syn, döpt, så har jag som kristen ett ansvar att sträva efter det goda och växa i efterföljelse. Men detta vilar på frälsningen och är helt och hållet Guds verk med sin ande och son i och genom mig arma syndare.

Hej Mikael. B) stämmer helt med vad jag vill påstå medan A) delvis gör det. a) är inte så mycket en poäng som en premiss. Att rättvisa-dom-skuld, till skillnad mot helighet-synd/mörker-befrielse, är del av en juridisk tolkning är ju inget argument mot läran i sig. Den kan ju vara juridisk och sann. Min poäng är att det utifrån bibelns frälsningshistoria och gudsbild, tydligast synlig i Kristus, är mest koherent med en lära där Gud inte kan förenas med människan snarare än att Gud inte vill, samt att den juridiska läran hör samman med den senare och ”helighetsläran” med den förra. Eftersom Gud både är lagstiftare och domsutdömmande kan jag inte se varför Gud inte bara kan benåda människan. Det tar inte Guds makt och kärlek tillräckligt i uppskattning. Skuld är en nödvändig del av människans tillstånd som ett sätt att förstå ett perspektiv av synden, men det är inte en tillräcklig.

Där har du nog en helt avgörande fråga. Jag menar nog att rättvisa är något Gud gör. Gud i sig tycks snarare vara över alla sådana begrepp. Ta den förlorade sonen, har inte den trogne sonen rätt, pappans agerande är ytterst orättvist. Rättvisa tycks vara ett mänskligt begrepp vi använder för att försöka förstå vad Gud gör. För att stappla ut tunn is tänker jag mig vissa av Guds egenskaper som essentiella och andra accidentella. Till den första kategorin hör allsmäktig, allvetande, helig, god/kärleksfull medan den andra kategorin är uttryck av de första, rättvisa men också avundsjuka och vrede. Försök till sammanfattning kunde då vara att Gud själv avgör vad som är rättvist medan den Gud som avgör detta är helig till sin essentiella natur. Vad jag är ute efter en en teologi som fullt ut beaktar syndafall, människans fallenhet och korsets dyrbarhet. Roger Olson den duktige evangelikala arminianska teologen beskrev försoningen just som Guds bro över sin egen kärlek och helighet, något jag känner stark samhörighet med.

Det visar väl att man inte kan se vad någon vill säga i korta avsnitt. Det du säger Spjuth står för är kanske inte så tydligt i den korta texten ovan men visar att han i så fall står för en klassisk kristendomstolkning. Förutom då sakramentsteologin men det är ju i linje med hans frikyrkliga hemvist. Sen kanske jag tycker att ”maktsfär” riskerar att förminska människans fallenhet. Problemet är inte att människor står under syndens makt utan att vi är fallna i oss själva. Arvsynden är inte bara något vi gör eller någon makt vi står under utan något vi är i oss själva men jag kanske söker olikheter där dessa inte finns. Sen detta med kyrkan. Utgår inte din fråga i en syn på kyrkan där denna ska motiveras utifrån vad den kan ge den kristne individen. Mitt i all individualism hos reformationen finns ändå ett fokus på Gud själv som är väsentlig där kyrkan är platsen för tillbedjan och lovsägelse för Guds egen skull. Och jag förstår inte varför helgelsen, att genom ordet växa i tro och lydnad, är oförenligt med en satisfaktorisk modell.

Daniel,

bra frågor. Tack för dom. Du pekar på två centrala problem, men inte bara med frikyrkan utan med väckelserörelsen i stort. Jag kan därför inte nog stämma in i det du säger om reformationens fokus på Gud själv och Guds handlande. Vi behöver verkligen fokusera på Guds ära och, i coachingens tid när vi skall hitta våra egna förmågor, betona Guds suveräna handlande i Jesus. Det är därför vi tillber varje söndag!

Först angående arvssynden. Det är ju lite komiskt att du riktar det mot en frikyrklig teolog. Har inte vi blivit anklagade för att var alltför individualistiska och betonat människans ansvar alldeles för mycket?! Men när det är sagt. Jag tror du har rätt. Det kan verkligen bli en fälla när man betonar synden som strukturell. Men igen, jag tror vi måste kunna hålla igång båda samtidigt. Synden är både personlig och strukturell.
Jag tror vi med tryggt bibliskt stöd kan tala om den som uppror mot Gud och därmed olydnad. Men det betyder inte att den främst är moralisk utan en mänsklig disposition efter fallet. Vi lever under den andre Adam, som bibeln säger. Notera det kollektiva i det uttrycket, men det fråntar inte ett individuellt ansvar och fallenhet. Det relaterar ju också till den Kristus som både en person och en Kristi kropp som församlingen är.

Är inte vändningen mot individen ett problem för väckelsekristendomen generellt (och naturligtvis också folkkyrkoteologin, kanske i ännu högre usträckning). Det är din upplevelse som skall göra Guds gärning verksam i ditt liv? Det är du som skall tro. Men om man skall ta Luther och Calvin på allvar handlade ju knappast om en tro som den enskilde kunna göra verksam, utan snarare en instrumentell tro. Dvs. Guds handlande från början till slut. Sen skrev du att Roger Olson var en inspiratör för dig. Han är ju arminian och menar att msk kan ge respons genom att säga ja eller nej. Men som sådan hävdar han att ett evt. ja också är beroende av Guds verk. Men människan kan motstå. Det menade ju inte riktigt Luther och Calvin. Calvin utarbetade läran om den dubbla predestinationen, förutbestämmelsen och Luther hänvisade till den fördolde Guden. Detta för att ”rädda” Guds fullkomliga initiativ i frälsningen.

Överhuvudtaget tänker jag att det är problematiskt i vår tid att tala om att ”välja Jesus” som mycke modern väckelsekristendom utgår från. Det går i varje fall inte att kombinera med en reformatorisk rättfärdiggörelse lära. En enskild kan inte välja Jesus, eftersom det är den enskilde som är vald eller rättare sagt given tro. Det val som baptister och andra frikyrkliga talade om på ex. 1800-talet var ett personligt val där den kristna tron var påtvingad. Men det var inte ett val av en autonom individ som själv valde på en religiös marknad.

Så vändningen mot subjektet tror jag inte är speciellt mycket större pga den teologi som Roland presenterat, tvärtom går hans perspektiv att förstå som en vändning bort från individens eget växande. Den baptistiska teologin kan ju i viss mån förstås som sådan. Dvs. du blev del av en annan gemenskap, en förbundsgemenskap genom omvändelsen – den troende gemenskapen. Tillsammans i gemenskapen sökte man Guds vilja också för den enskilde. Det var inte personen själv som avgjorde Guds vilja utan tillsammans. Omvändelsen var personlig men konsekvensen kollektiv. Det är ju därför som skillnaden mellan kyrka och värld var stark. Man ansågs behöva den troende gemenskapen för att synden inte skulle dra dig tillbaka. Din personliga delaktighet i synden klarar du inte själv att göra upp med. Ordet/evangeliet förkunnas inte bara genom enskilda handlingar utan genom den troende gemenskapens samtal, förböner, måltider, profetior, vägledning. (För övrigt finns det skäl att tro att Luther hade en betydligt starkare teologi om kyrkan än vad som senare blivit fallet. Läs ex. Paul Althaus ”The theoloy av Marin Luther eller David Yeagos artikel ”’A Christian, holy people’. Martin Luther on salvation and the church.”)

Problemet med denna teologi är ju att det kan bli ett fokus på den egna förträffligheten. Men jag tänker att det är därför som Roland i ”Kristen moralhistoria” talar om Barmhärtighetens gemenskap. Dvs. det är genom att den troende gemenskapen som vi handskas med synden i Guds rike. Vi kommer synda eftersom vi är en del av den gamla Adam, men genom Jesu försoning har vi förts in i den nya Adam. Den nya Adam är ett nytt folk, församlingen, som genom barmhärtigheten för varandra tillbaka till Gud. Eller som Roland benämner det ”barmhärtighetens gemenskap”. Den troende gemenskapen tilltalar inte varandra för att de skall rycka sig själva i kragen, utan med evangeliets ord om att allt är förlåtet. Du behöver inte göra något. Allt är färdigt. Det är inte den enskildes projekt utan delaktigheten i ett gudsfolket (vilket ju kopplar på ett tydligt sätt till GT)

Så nej det finns inget som säger att inte en satisfaktorisk modell med nödvändighet inte skulle innebära ett tro i lydnad. John Stott är ett exempel på det! Men har det inte ofta inneburit ett sånt där instucket ”men”? Speciellt kanske i väckelsekristendom. Något i stil med ”Jo, nu när du sagt ja till Jesus så innebär det också att du skall lyda Jesus.” Det blir två olika separat företeelser, frälsning och helgelse, något jag inte tror att varken Luther eller Calvin skulle känt igen sig i. Det var därför jag tidigare funderade på om vi gör klokt i att hälla isär omvändelse och frälsning.

Tack för ett intressant svar. Jag är helt med dig om att Arminius inte är överens med Luther eller än mindre Calvin. Däremot ligger han nära Melanchton och faktiskt också folkkyrkorörelsen med betoningen av den förekommande nåden vilken ger möjlighet för individen att välja att inte motstå Guds nåd. Att den förekommande nåden är ett nyckelbegrepp för såväl arminianismen och den billingska folkkyorkoteologin är ganska slående. Och som jag tror du är inne på så menar man ju då att denna förmåga att inte motstå nåden kommer från Gud själv, därav av distinktionen mellan ”fri vilja” – som varken Arminius eller Billing skulle skriva under på – och ”frigjord vilja” som de båda tycks stå för. Sen har ju dopet en annan betydelse och roll i förloppet hos Billing, och för mig, men det är ändå en intressant koppling. Framförallt visar det att man kan stå för en radikal arvsyndslära och undvika predestination (även om givetvis varje calvinist skulle neka till att det är möjligt). Jag är helt med dig om att Luther hade en hög syn på kyrkan. Problemet idag är inte sällan att vi ser vad Luther lyfter fram men missar det han tar för givet. Att den kristne är del av Kristus kyrka är en sådan självklarhet där det individuella får en motvikt. I detta med frälsning och helgelse ska man komma ihåg att Luther drevs till sin reformatoriska upptäckt av en övertygelse där helgelsen föregick frälsningen. Jag tror, som du är inne på, att själv hans poäng är att inte blanda ihop frälsning med omvändelse. Frälsta blir vi en gång av Gud och utifrån detta får vi leva med en daglig omvändelse. Och jag tror du har helt rätt i att det allt för ofta smugit in sig ett men, särskilt kanske i väckelserörelserna där jag tycker man haft svårt att bibehålla Luthers träffsäkra beskrivning av rättfärdiggjord men ännu syndare. Jag vet inte om det kan ha något släktskap med calvinisternas känsla av att behöva leva upp till sin predestination. (kapitalismens grund om nu Weber har rätt.) Jag förstår inte riktigt det sista du skriver om frälsning och helgelse som två separata företeelser. Menar du att det är samma sak att vara kristen som att lyda Jesus? Helgelse är ett knepigt ord i Luthersk mening. Det tycks implicera att det är något vi ska leva upp till utanför vår mänsklighet. Medan Luther snarare menar att vi ska göra just det mänskliga så bra som vi kan. Helgelse för snickaren skulle kunna vara att snickra på så bra det går, inte lura någon och vara en god far och make. I den meningen är helgelse och frälsning två separata företeelser men jag anar att jag inte riktigt förstår dig, vilket visar min brist snarare än din men som inte desto mindre ställer till det lite. Orkar du får du gärna klarlägga annars ska du ha ett stort tack för dina tankar.

Torbjörn, vad jag menar med orättvisa i liknelsen är helt enkelt dom efter gärning. Har man tvingat sin fader att skifta arv och så står för en vilja att fadern skulle vara död samt festar upp pengarna har man gjort en överträdelse som förtjänar dom och straff. Men fadern bortser från detta och visar nåd. Det finns en underbar orättvisa i det saliga bytet. Sen menar jag delvis som exempelvis voluntarisemen att Gud är den enda slutliga måttstocken för vad som är rättvist och kanske till och med gott även om det öppnar en stor burk med mask.

Stefan,
jag vill försöka bidraga:
1. Du vill skriva en bok om Korset, och söker hjälp därför att du inte förstår, eller inte håller med om det du förstår, hos Roland Spjuth (RS).
Såvitt jag förstår RS så är hans hjärtfråga etik och inte dogmatik. Han närmar sig desssutom trosläran ur en moralisk synvinkel; inte ur en teori-etisk. ”Det goda livet,” dygden, uppkommer ur trons liv, inte ur etiska överväganden, och stärks genom goda praktiker, ofta knutet till församlingsgemenskapen. Det är i alla fall temat i hans utmärkta ’Kristen moralhistoria’. Har du inte läst den, så bör du göra det. Det är möjligt att du finner, att RS och du har olika ärenden, och att du därför kan släppa RS som någon du måste positionsbestämma dig emot.
2. Om det är något man inte förstår, eller är alltför obekväm med konsekvenserna av att ha förstått men inte hålla med, så kan det vara bra att vidga referensramarna; alltså ta ett steg tillbaka och söka överblick. Jag tror du skulle vinna på att beställa hem från amazon.com: ’The Nature of Atonement: Four Views’, ed. James Beilby & Paul Eddy, med bidrag av Gregory Boyd (Christus Victor), Joel Green (Kaleidoscopic), Thomas Schreiner (Penal Substitution), Bruce Reichenbach (Healing). Det fina är att de kommenterar varandras utifrån sin egen syn. Särskilt Greens kommentar till ’The Penal Substitution View’ där han utifrån C.S.Lewis bekanta berättelse om Lejonet Aslans offerdöd hävdar en ”Deeper Magic,” tror jag du kommer att finna vara en nyckel till hur andra resonerar.
Mvh, Bo Krister.

Daniel,

tack för ett bra samtal. Jag har varit på jobbuppdrag och inte kunnat svara. Ja, jag vet att helgelse är ett svårt begrepp i luthersk teologi. Har stött på det i flera sammanhang när lutherska teologer opponerat på mina texter.

Nej jag förstår inte helgelse som att bli något utanför vår mänsklighet utan tvärtom bli mänskliga på ett sätt som överensstämmer med Jesus. Det finns alltså flera sätt att vara mänskligt på. Men det sanna är självklart det sätt som Jesus visat. Vi bekänner ju Jesus som sann Gud och sann människa. Något måste väl Jesu liv ha inneburit för definitionen av vad ett sant mänskligt liv innebär?

Jag är djupt fascinerad av Luthers undervisning om att det handlar om att utföra sitt arbete, sin kallelse där man står – som mamma/pappa, snickare, bilmekaniker, teolog eller statsvetare. Men jag tror inte som många lutherska teologer att dessa har sina naturliga förståelser utanför Kristus. Det är inte givet att en kristen snickare etc. arbetar på samma sätt som en icke-kristen. Dock tror jag att det i de flesta fall kommer att vara på samma sätt, inte minst därför att den kristna tron har varit den dominerande kulturella föreställningen i vårt land. Det är när vi kommer till gränssituationerna – där det börjar skilja sig åt som vi upptäcker skillnaderna. Ta t.ex. barnmorskan som inte ville utföra aborter. Drar man en luthersk teologi (inte säker på Luther) så ingår det ”naturligt” i en barnmorskas uppdrag att utföra aborter eftersom det är en del i hennes kallelse i det borgerliga regementet. (jo, jag vet att det finns massor med lutherska teologer som skulle resonera annorlunda, men för att dra det till sin spets)

Problemet i den frikyrkliga teologin är att det så lätt blivit fokus på den egna heligheten och renheten. Måttstockar eller syndakataloger har satts upp snarare än fokus på Andens verk i livet. Evangeliets förvandlande kraft. Helgelse har kommit att bli något vi förstår som människor som strävar efter att vara moraliskt bättre. Något som också bekräftats av de utomstående. Man skall kunna förvänta sig ”lite mer” av kristna. Helgelse handlar nog snarare om att vara en människa som är djupt medveten om behovet av Guds nåd och den troende gemenskapens förböner och barmhärtighet.

Helgelsen är alltså frälsningens innehåll efter omvändelsen. Längtan efter uppfyllelsen av Anden så att jag kan utföra kallelsen på ett sätt som efterliknar Jesus. Och då menar jag naturligtvis inte att allt finns nedtecknat i bibeln i relation till alla yrken. Det handlar inte om någon naiv ”what would Jesus do” grej utan snarare om i vetenskapen om att ”what Jesus has done” och som en respons på det att frambära våra kroppar som en gudstjänst. (Rom 12:1).

Blev det klarare?

Allt gott
Fredrik

Arvslott inte tablett.

Jo det blev klarare och till väldigt stor del håller jag med Vi lutheraner behöver en tydligare väg också vidare från korset och där är absolut detta en god teologi att ta inspiration av, medan frikyrkligheten behöver påminnas mer om korsets nåd ibland vilket den gode Luther kanske kan bidra till. – kan väl bli en bra avslutning på ett givande samtal. Tack och allt gott!

Daniel,

jag är helt med om att frikyrklig teologi ofta behöver mer av nåd. Vi har hamnat i alldeles av för mycket aktivism och vilja göra rätt.

Tack för ett givande samtal och det blir verkligen en bra avslutning! Välsignelse och allt gott
Fredrik