Varför korset? Ytterligare funderingar kring Spjuths försoningslära

Jag har precis skrivit klart en omfattande konsultrapport om hur energipolitiken och klimatpolitiken kan tänkas utvecklas efter riksdagsvalet i höst.

Så nu hoppas jag på att kunna koncentrera mig på att göra klar min bok om korset.

Jag grubblar fortfarande på Roland Spjuths inställning till försoningsläran. Jag skriver inte detta blogginlägg för att kritisera utan för att få hjälp att förstå. Jag fick inte någon full klarhet när vi diskuterade detta i förra omgången. Ni får gärna kritisera mig för att vara korkad, men jag har svårt att få ihop resonemangen. Jag blev ju då kritiserad för att jag misstolkade och missförstådde det Roland skrivit i det bokkapitel jag refererade till. Jag behöver få grepp om frågorna för att kunna fullfölja mitt bokskrivande.

Han har ju också skrivit två blogginlägg om detta på teologibloggen cruciform phronesis. Låt oss titta på något av texten han skrivit där. Han skriver bl.a. att: ”Hur kan ett ställföreträdande lidande besegra syndens makt? Det mest naturliga är att hänvisa till vad Jesus själv säger om hur Gud bemöter sina fiender (se Matt 5:38-48). Så länge synd och ondska bemöts med mer våld och ytterligare straff så fortsätter våldet och straffet att regera. Bara den som är villig att bryta syndens djävulska spiraler och betala det priset kan bryta dess makt. Vem kan bära och besegra denna oändliga mänskliga börda? Tes fem: Ställföreträdande lidande är Guds kärleks seger i Jesus Kristus över synden, ondskan och djävulen. Mitt bekymmer är att denna lära ibland blivit en omfattande teori skild från dess frälsningshistoriska (bibliska) kontext. Typ: Människans överträdelse har dragit på henne en oändlig skuld inför Gud som en rättfärdig Gud måste straffa. Samtidigt är Gud kärleksfull och vill frälsa. Lösningen är att Gud blir människa och att människans skuld överförs till denna Gud-människa. Som vår ställföreträdare tar han Guds vredes straff i vårt ställe. Därigenom har Gud fått gottgörelse för skulden, Guds vrede är försonad och Gud kan nu frikänna människorna från deras skulder (se t.ex. Calvin, Institutes, II.XII.3 & XVI.2-6, även om Calvin betonar att detta sätt att tala om Gud är anpassat till människan begränsade horisont). Denna teori ser rättfärdighet och kärlek som två motstridiga principer i Gud – en tanke de flesta teologer skulle förkasta (dock har den nog starka rötter i Luthers kamp med ”den vrede och den förlåtande Guden”). Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsning handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”). Teorin gör vedergällning till frälsningens nyckel. Trots att Jesus lär sina lärjungar att inte följa vedergällningens logik, utgår denna teori från att förlåtelse bygger på ett proportionerligt straff. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande. Att t.ex. stena en kvinna som begått äktenskapsbrott befriar henne inte från hennes synd utan bekräftar bara domen över hennes liv. Det är istället när Jesus återupprättar henne som synden besegras och rättfärdigheten segrar (återställelse, restoration, rekapitulatio). Och vilken logik säger att ”om Gud inte straffar, tar Gud inte synden på allvar?” Om t.ex. Desmund Tutu erbjuder upprättelse för Apartheidregimens våldsverkar så bygger det på att de inser och bekänner sin synd. Straff förutsätter inte att våldsverkar bejakar sin skuld. Det gör däremot den rättfärdighet som Tutu erbjuder bortom syndens destruktivitet. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd! En alltför mänsklig bild skulle vara att läsa Noa-berättelsen som Guds frestelseberättelse parallell till Jesu frestelse i öknen. Om världen är fylld av ondska är den enda rimliga logiken vedergällning. Gud ska göra slut på världen genom syndafloden. Textens poäng är ju att världen får fortsätta trots att den fortfarande är fallen (se Gn 8:20-22). Gud bär detta och kallar istället Abraham för att inifrån historien välsigna alla människor. Sedan Adams och Evas fall har Gud burit världens lidande. Att se den lidande Kristus är därför att titta rakt in i den lidande Gudens ansikte som mycket djupare än någon skapad varelse har känt och insett syndens djävulskap. Vad skulle avslöjande syndens allvar starkare än detta Guds kärleks ljus? Den viktiga fråga är dock vilken kroppslighet som vedergällningsteorin speglar. Det mest tydliga är att den förlägger frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol (en andlig transaktion). Frälsningen blir inte teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelse till det rike Jesus kallar oss till (jag vet att praktiken oftast är mycket bättre!). I värsta fall har jag mött detta som en rent rationell teori som ska förklaras för människor (t.ex. genom broillustrationen). Den som förstår och säger ja till att de accepterat teorin, är därmed frälsta.”

Roland är ju mycket polemisk mot traditionell evangelikal och evangelisk teologi i denna fråga. I bokkapitlet handlade det om kritik mot John Stott. Här nämns bland annat bro-illustrationen som en rationell teori som han kritiserar.

Jag ställer en rad frågor med utgångspunkt från denna text.

  1. Jag har svårt att känna igen mig i beskrivningen att frälsningen inte blir teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelsen till Guds rike. Vem har hävdat broillustrationen bara som en rationell teori, att bli frälst är att acceptera teorin. Jag känner inte till att detta frikopplas från omvändelse och efterföljelse. Är inte detta en karikatyr. Det skulle vara intressant att få exempel från en evangelikal och evangelisk tradition på detta.
  2. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande skriver Roland. Jag är helt överens med Roland att tanken på Guds dom är central i Bibeln. Men med denna formulering frikopplar han domstanken från vår frälsning och betraktar dom som något temporärt. Är vi inte alla syndare? Drabbas inte syndaren av Guds dom och vrede? Hur ska vi bli befriade från denna dom? Här är ju evangeliets klara och befriande budskap att Kristus har burit domen i vårt ställe. Vad menar han med formuleringen ”vedergällande straff är inte frälsande” – det är en knäckfråga i tolkningen av Spjuths teologi.
  3. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd – det skriver Roland några rader innan i texten ovan. Här håller jag med – Gud inte bara förlåter. Då hade det ju inte behövts något kors. Sådan är ju både judisk och muslims tro, men inte kristen tro – om jag fattat saken rätt. Om vi omvänder oss så förlåter Gud oss, något kors behövs inte enligt judisk och muslimsk tro. Det jag inte får ihop är formuleringen under punkt 2 – vedergällande straff är inte frälsande, och punkt 3, Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser.
  4. Sammanlikningen han gör mellan Desmund Tutus förlåtelse av förövarna och hur Gud förlåter blir missvisande. Alla religioner erkänner väl förlåtelsen när någon omvänder sig och bekänner, både Gud och människor kan förlåta. Men kristendomen bygger ju på korset. Det innebär att Gud i Kristus tar domen och syndens alla konsekvenser på sig för att befria oss. Tutu-exemplet visar på den mänskliga förlåtelsen – vi blir förlåtna om vi bättrar oss, evangeliet om Kristus är det befriande budskapet om att Kristus har burit vår skuld, vi är frikända i Kristus.
  5. Jag förstår inte heller att det skulle vara någon motsättning inom Gud mellan Guds kärlek och Guds vrede, ger Bibeln verkligen den bilden? Är inte beskrivningen den att Gud är en, han är kärlek, han är helig, hans vrede vilar över synden och ondskan. Att se detta som motsättningar – är inte detta ett mänskligt sätt att se på Gud, inte ett Bibliskt sätt? En Gud som inte är vred över ondskan, är det verkligen en Gud som är fullkomlig i kärlek, det vore väl en Gud som är släpphänt över ondskan, är det verkligen kärlek?
  6.  Jag håller med Rolands kritik mot att hitta en övergripande teori som förklarar försoningen. Risken är att vissa bibeltexter inte räknas med. Håller med i hans kritik mot Aulén att försöka pressa in kristna försoningslära-historien i tre distinkta modeller. Men samtidigt är det väl ganska enkelt med försoningen. Anledningen till varför Jesus behövde då på korset var vår synd. Synden dödar oss. Jesus tar itu med synden på korset. Och genom att tro på honom kan vi få förlåtelse för vår synd och uppleva befrielse från vår synd, vi är korsfästa och uppståndna med Kristus. 
  7. Min grundläggande fråga utifrån Rolands text är, utifrån exemplet med Desmund Tutu och att han ifrågasätter ställföreträdande strafflidandets betydelse för vår frälsning – är det möjligt för Gud att förlåta våra synder, utan att Jesus dog på korset? Svaret borde rimligtvis vara nej, men vad är då poängen med Tutu-exemplet i texten ovan.
  8. Min fråga till Roland Spjuth är, är vi frikända på grund av att Kristus har tagit på sig domen för världens synd på korset, är vår syndaskuld betald på grund av vad Jesus har gjort på korset, får jag förlåtelse för min synd på grund av att jag slutar synda eller på grund av att Kristus har burit min synd på korset och alla dess konsekvenser? Om frågan är ja – då förstår jag inte alls poängen med att kritisera John Stott och bro-illustrationen.
  9. Att läran om Jesu ställföreträdande strafflidande frikopplas från frälsningshistorien, jag har svårt att förstå den kritiken. Traditionell evangelisk och evangelikal undervisning tycker jag brukar vara väldigt tydlig på denna punkt, att beskriva korsets betydelse i ett frälsningshistoriskt perspektiv. NT gör ju detta ständigt, genom att tala om befrielsen från Egypten, offerlammet, blodsoffren, Jesaja 53, m.m. – allt detta sätter ju in korset i ett frälsningshistoriskt sammanhang. Jag skulle behöva få klarhet vad Spjuth verkligen menar här och vad det är han konkret kritiserar.
  10. Jag begriper inte heller resonemanget om att straff inte frälsar, Spjuth nämner i texten ovan om äktenskapsbryterskan. Men korset handlar ju inte om att Gud straffar världen, det handlar om att han tar domen och straffet på sig, för att vi ska bli frälsta, frikända, benådade, principen om straff och vedergällning bryts ju genom Kristi verk. Den största syndaren kan bli fullständigt ren och befriad, och förklarad frikänd, och kan vara inför Gud som om man aldrig synd, inte för att man själv kompenserat för sin synd, utan för att Kristus gjort det. Spjuth är otydlig här, eller också har jag svårt att begripa.
  11. Vidare skriver Spjuth kritiskt i texten ovan att: frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol – jo, men hur går det annars till. Korset var ju ett kosmiskt drama, mänsklighetens synd tog Jesus på sig. Mörkrets makter besegrades, djävulen besegrades på korset därför att syndens och dödens makt bröts över människan. Om det inte är ett frikännande inför en himmelsk domstol, var är frikännandet då någonstans? Att frälsningen hänger ihop med omvändelsen och efterföljelsen, vem har ifrågasatt det? Men grunden måste väl vara i det Kristus har gjort, i Kristi fullbordade verk. Ska grunden vara i min omvändelse och efterföljelse, då flyttas fokus från korset till mina gärningar, och då börjar frälsningen att svikta. Det var väl detta hela reformationen handlade om.
  12. Kan någon som kan teologi bättre än jag förklara – vad finns det för likheter eller skillnader mellan Spjuths tänkande och Waldenströms försoningslära?

Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Fredrik Wenell

    Stefan,

    tack för ditt inlägg. Bra frågor och riktigt bra ton. Men nu räcker det med recension av ton… Jag tänker inte försvara Spjut men ställa ett par frågor till dina frågor.

    P1: Roland la ju in en brasklapp med att att praktiken var bättre än teorin. Går inte hans perspektiv att förstå som ett sätt att slippa föra in det där ”men” som ofta uppstår? ”Jesus dog för dina synder, men du måste…” Det han kanske försöker göra är att säga: ”Jesus dog för dina synder, tog straffet och därför vill jag…” Dvs. lärjungaskap som en respons på det Jesus gjort. Inte som gärning utan som respons. Vi har ju i frikyrkan försökt göra skillnad på gärning och respons. Säga ja behöver ju nödvändigtvis inte förstås som en gärning, utan som en förändrad vilja efter att ha drabbats av Guds försoning i Jesus.
    John Stotts sista bok är ju ett lysande exempel på det sistnämnda – ”Radical Discipleship”, som jag personligen tycker är fantastiskt bra.

    P11: Men är det hela bibelns berättelse att det är en kosmisk händelse? Evangelierna beskriver ju inte bara korset och uppståndelsen som ett kosmiskt skeende utan också som ett historiskt. De romerska och judiska ledarna var ju inte andar utan människor som inte kunde ta emot det Gud gjorde i världen. Därför korsfäste de Jesus enligt evangelierna. Hans anspråk och handlingar kunde de inte acceptera. ”Världen kunde inte ta emot honom”.
    Är inte vårt problem (och poängen med Rolands kritik) att vi ofta tenderar att renodla det ena eller det andra, dvs vissa betonar bara det politiska i försoningen och därmed inomvärldsliga och andra tenderar (de som Roland här kritiserar) tenderar att bara göra det till en inre upplevelse. Man kan ju naturligtvis vara kritisk till den analysen eller tycka att den är ensidig. Kanske skulle han uttrycka sig på ett annat sätt om det var andra han diskuterade med.
    Men kan Rolands perspektiv öppna upp för ett både och? Det är ett sätt att hålla ihop Jesu mänsklighet och hans gudomlighet. Det han gjorde som människa var en försmak av vad korset innebär. Korsteologi i världen. Det är också här som efterföljelse kopplar ihop. ”Ta ditt kors” betyder då att låta sig uppfyllas av Anden för att som respons på Guds frälsande handling överlåta sig till efterföljelse.

    Allt gott
    Fredrik Wenell

  • Simon Wesley

    Stefan,
    Skiljelinjen går mellan att
    1. Använda uppenbarelse för att bedöma mänsklig psykologi
    2. Använda mänsklig psykologi för att bedöma uppenbarelse.

    Spjuth med flera andra teologer som problematiserar Guds vrede gör det utifrån punkt 2. När mänsklig psykologi används för att bedöma uppenbarelsen om Gud kan vi inte komma fram till annat än att Bibelns Gud är en tyrannisk härskare som är maktgalen och petig. Visa mig en teolog som med hjälp av mänskliga premisser och psykologiska förklaringsmodeller kommer fram till att Bibelns Gud är en rimlig och förståelig person. Det enda alternativet är att använda uppenbarelse utan att primärt använda psykologi som domare. Bibeln uppenbarar en Gud som är fullkomlig helighet och fullkomlig kärlek, vilket resulterar i synd, straff och dom. Mänskligt begränsat tänkande kan aldrig ge den uppenbarelsen auktoritet och rimlighet.

    Låt mig ge ett exempel från matematiken:
    Roten ur -1 är 1i. ”i” är ett imaginärt tal som inte finns i verkligheten och ligger utanför de naturliga talen (som -2,-1,0,1,2 etc). Men ”i” behövs för att kunna lösa matematiska ekvationer som till exempel roten ur negativa tal. Spjuth och andra teologer som förkastar Bibeln undervisning om Guds ställföreträdande lidande på korset liknar matematiker som vägrar använda dessa imaginära tal för att lösa de matematiska problemen – även om det krävs och ekvationen inte går ihop annars. Resultatet blir en Gudsbild som inte går ihop, och Gamla Testamentet blir inte en historia om Gud som verkar i historien utan om ett folks tänkande om Gud, Bibeln blir en historia om ”Gudsbilder”

  • Jonasq

    Hej Stefan!

    På Twitter bad du mig kommentera. Men jag har sagt det mesta jag har att säga om detta förra gången det togs upp. Så om du vill veta hur jag ser på det, läs de inläggen.

  • Stefan Swärd

    TAck Fredrik för respons,
    din första punkt – att lärjungaskap hänger ihop med Jesu seger på korset, och är en följd av detta, tycker jag är solklart i Bibelns undervisning. Jag tycker nog att hela pietiska-pingst-baptistiska väckelserörelsen senaste 200 åren haft den kopplingen, syndaren blir frälst till ett förvandlat liv. Däremot kan jag tänka mig att i luthersk folkkyrkotradition har man så betonat objektiva försoningen, så att man tappat bort lärjungaskapet och efterföljelsen – men det är nog också en karikatyr, en god luthersk präst har väl alltid predikat helgelse, lärjungaskap, efterföljelse, som en direkt konsekvens av försoningen. Så min fråga är egentligen vad Roland polemiserar mot här när han säger att traditionell försoningslära leder till att teori betonas på bekostnad av praktik.
    Din andra punkt – som jag ser det löser korset problemet med synden, och synden fördärvar hela skapelsen. Korset tar itu med syndens problem och makt, och det får konsekvenser för hela skapelsen, Gud vill ju frälsa och upprätta hela skapelsen.
    Men grunden för detta är att han tar itu med synden och Satan som fått sitt inflytande pga synden. Så jag har inte några problem med helhetssynen. Men förespråkar inte John Stott också en sådan helhetssyn på korset, och jag har alltid predikat bro-illustrationen utifrån en sådan helhetssyn. Min fråga är här egentligen, vem kritiserar Roland, vem försvarar att korset bara handlar om individens frälsning, men evangelikal teologi börjar ju där, individens frälsning är grunden för en upprättelse av hela skapelsen, och grunden för fred.
    bless,
    Stefan Sw

  • Daniel

    Jag har också lite svårt att hänga med i Spjuths resonemang men det är tydligt att
    han ser frälsningen som en förändring av människan och inte bara hennes status
    inför Gud. Vi inte bara får del av Guds rättfärdighet, ikläder oss Kristus, utan blir befriade från vår synd. Sputh skriver; ”Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsningen handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”)”
    Att tänka sig människan som befriad från synden är ju som du är inne på helt främmande för reformatorisk teologi. Och Spjuth visar väl på en likhet med Waldenström i att det är människans inre som blir förändrat genom korset, inte Guds vrede.
    Sen är också tveksam till brometaforen men av andra anledningar. För det första är
    korsets väg inte vår till Gud, utan Guds väg till oss, vad vi kan göra är att inte motsätta oss den nåd Gud vill ge. (En beskrivning Melanchton skulle ställa upp på tillsammans med Arminius men inte Luther och Calvin med deras predestinationsläror men det är väl en annan diskussion). Och för det andra finns det absolut en risk i vår reformatoriska tro att frälsningen blir en intellektuell övertygelse om en viss utsagas sanningshalt. Men hamnar man där så har man missat reformationens syn på tron där det är betydligt mer desperation och behov av nåd inför insikten om den egna totala synden än intellektuella tankar. Det handlar inte om att tänka på ett visst sätt utan om att lita på Gud och förenas med Kristus.

    Du har helt rätt i att mina egna gärningar inte får vara någon del av frälsningen.
    Jag handlar gott för att jag är frälst, jag blir inte frälst för att jag handlar gott. Och här har Luther en fin poäng i att vi inte ska gör det goda för att genom detta bli friställd inför en himmelsk domstol, där finns bara Kristus att peka mot, utan vi ska göra det goda för vår nästas egen skull. Sen menar jag personligen att man istället ska se frälsningen som ett lösande av Guds dilemma mellan vår synd och hans helighet. Då blir poängen inte att Gud är vred och inte vill vara med syndaren, utan att Gud är helig och därför inte kan vara med syndaren. Det stämmer bättre överens med hur Gud agerar i bibeln där han tämligen desperat försöker återförenas med människan igen. Det innebär också en frälsningslära befriad från den juridiska tolkningsram vi dragits med i västkyrkan från i alla fall Tertullianus dagar. För jag är helt övertygad om att Gud kan förlåta människan utan korset, det är ju trots allt Gud vi talar om. Men inte
    ens Gud kan möta synd med helighet då det är lika omöjligt som att blanda ljus
    och mörker. Något som inte minskar Guds allmakt då det helt enkelt är en omöjlighet. I bibeln är graden av Guds helighet betydligt mer radikal och tydlig än vi ibland för den till där Jesus ibland bara blir min vän, och inte min vördnadsbjudande Gud.

    Jag tror att en avgörande skillnad mellan reformatorisk teologi och det Spjutjh beskriver är synen på människans egen förmåga. Kan vi bidra till vår frälsning och är vi efter den förlåtna syndare eller befriade från vår synd? För om man bär en syn på människan som totalt bortom egen räddning så blir det en ganska ointressant kritik att frälsningen blir frånkopplad lärjungaskapet. Det blir liksom helt självklart. Kan jag inget gott göra så kan jag inte det. Det är ingen lära utan ett faktum. Sen som frälst, eller med Luthersk syn, döpt, så har jag som kristen ett ansvar att sträva efter det goda och växa i efterföljelse. Men detta vilar på frälsningen och är helt och hållet Guds verk med sin ande och son i och genom mig arma syndare.

  • Micael Gustavsson

    Daniel, förstår jag dig rätt om två av dina poänger är dessa; a) helighrt är till skillnad mot rättvisa inte en juridisk kategori och b)är Guds helighet och inte Guds rättvisa som är vårt problem som syndare?

  • Daniel

    Hej Mikael. B) stämmer helt med vad jag vill påstå medan A) delvis gör det. a) är inte så mycket en poäng som en premiss. Att rättvisa-dom-skuld, till skillnad mot helighet-synd/mörker-befrielse, är del av en juridisk tolkning är ju inget argument mot läran i sig. Den kan ju vara juridisk och sann. Min poäng är att det utifrån bibelns frälsningshistoria och gudsbild, tydligast synlig i Kristus, är mest koherent med en lära där Gud inte kan förenas med människan snarare än att Gud inte vill, samt att den juridiska läran hör samman med den senare och ”helighetsläran” med den förra. Eftersom Gud både är lagstiftare och domsutdömmande kan jag inte se varför Gud inte bara kan benåda människan. Det tar inte Guds makt och kärlek tillräckligt i uppskattning. Skuld är en nödvändig del av människans tillstånd som ett sätt att förstå ett perspektiv av synden, men det är inte en tillräcklig.

  • Micael Gustavsson

    Tänkvärda perspektiv! Men skulle inte den juridiska aspekten också vara något som hör till Guds natur, så att det även där blir en fråga om kan inte i stället för vill inte.

  • Daniel

    Där har du nog en helt avgörande fråga. Jag menar nog att rättvisa är något Gud gör. Gud i sig tycks snarare vara över alla sådana begrepp. Ta den förlorade sonen, har inte den trogne sonen rätt, pappans agerande är ytterst orättvist. Rättvisa tycks vara ett mänskligt begrepp vi använder för att försöka förstå vad Gud gör. För att stappla ut tunn is tänker jag mig vissa av Guds egenskaper som essentiella och andra accidentella. Till den första kategorin hör allsmäktig, allvetande, helig, god/kärleksfull medan den andra kategorin är uttryck av de första, rättvisa men också avundsjuka och vrede. Försök till sammanfattning kunde då vara att Gud själv avgör vad som är rättvist medan den Gud som avgör detta är helig till sin essentiella natur. Vad jag är ute efter en en teologi som fullt ut beaktar syndafall, människans fallenhet och korsets dyrbarhet. Roger Olson den duktige evangelikala arminianska teologen beskrev försoningen just som Guds bro över sin egen kärlek och helighet, något jag känner stark samhörighet med.

  • Fredrik Wenell

    Ja, det kanske inte är helt lätt att förstå eftersom han inte börjar i samma fråga. Han hävdar inte att den satisfaktoriska är en slags grundmetafor utan vill förstå helheten och därför tror jag du gör fel i att försöka förstå det som en ”lära”.

    Jag tänker inte försvara Roland men eftersom jag inte är helt säker på att han läser bloggen så kan jag försöka beskriva några perspektiv som jag har förstått är viktiga. Och det handlar definitivt inte om att psykologisera texterna/uppenbarelsen som Wesley (sic!) påstår. Det handlar inte heller om att bli totalt befriad från synd i någon slags syndfrihetslära. Däremot tänker jag att det handlar om att den omvända människan byter maktsfär. Blir en del av Guds rike där frihet råder och Andens kraft är närvarande. Omvändelsen innebär en reell skillnad för människan inte bara ett frikännande. Men obs det gör det också!

    Angående vad han argumenterar mot – så är det delvis liberalteologi och den påverkan det har haft på frikyrkan. Då handlar det också exempelvis den påverkan som den hade på pingströrelsen och betoningen på den subjektiva erfarenheten. Ulrik Josefsson bekriver det i sin avhandling. Det har ju givit upphov till en frälsningsbön som innebär att bara du säger den är du frälst. Du blir frikänd inför en himmelsk domstol bildligt talat. Det kan ske på stan och sen går personen iväg och man ser aldrig den mer? Är den personen frälst? Likaså den vän som jag bad med i tonåren men som nu inte tillhör någon kyrka. Är han frälst för att han en gång har bett frälsningsbönen (som är ganska ny i kyrkans historia)? Visst vi kan aldrig veta vad Guds rådslut kommer vara, men rimmar det med den frälsning som bibeln beskriver?

    Gör vi inte väl i att göra skillnad på omvänd och frälst? En omvändelse som handlar om att bli frikänd och få sin skuld täckt tenderar att bli en engångshändelse i stil med ovannämnda beskrivning. Men om vi förstår omvändelsen som vägen i ett nytt liv i Guds rike så blir allt därefter en del av det liv som frälsningen innebär. Frälsningen är inte färdig den beror inte på oss, den har sin början i Guds verk i Jesus och sin fortsättning i Andens kontinuerliga uppfyllelse. En uppfyllelse som handlar om frukter som är reella i livet. När Paulus tar Jesu död som exempel i Fil 2 gör han ju det som svar på en etisk fråga. ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han vakade…” Människor i Filippiförsamlingen låg i schism med varandra. Direkt efter säger han ”arbeta på er frälsning” – det är inte helt orimligt att att han då menar att det betyder att lösa konflikter på ett sätt som korset har exemplifierat för oss. Dvs. inte söka sitt eget etc. Alltså Roland kan tolkas som att frälsningen har reellt innehåll redan här och nu utan att vara fullbordad. Omvändelse är vägen in i frälsningens liv.

    Synd får då två olika betydelser beroende på om människan befinner sig utanför Kristus/Guds rike eller innanför, dvs är omvänd. Om människan befinner sig utanför är inte dennes största problem att hon gör enskilda synder utan att hon inte erkänt sitt beroende av Gud och börjat tillbe. Hon befinner sig i syndens maktsfär eller som man sa i väckelserörelserna – världen (och bibeln också…). Men för en människa som blivit omvänd och lever i frälsningens liv är en daglig omvändelse helt nödvändig – eftersom vi trots vår stöd av Anden och församlingen ”har del i världens bortvändhet från dig” som syndabekännelsen säger. Syndfriheten som Roland evt. hävdar handlar alltså inte ett uttalande om människan natur utan om vilken maktsfär den omvände befinner sig. Men även den frälste dras med i de ondas makter och behöver upprättelse. Vi behöver evangeliets befriande förkunnelse och gemenskapens vägledning. Läs gärna hans artikel i ”På spaning efter framtidens kyrka” och ”Kristen moralhistoria” så tror jag du kommer förstå mer. Skall du kritisera Roland i din bok, vilket naturligtvis är helt okej, bör du nog läsa de böckerna.

    En annan fråga som också kommer ur detta är – vad behöver du församlingen/kyrkan till i en satisfaktorisk modell? Du behöver den till ordets förkunnelse och, om du är luthersk/reformatorisk, till sakramentens förvaltande. Där möter du frälsningen – men jag anar att du inte har en sådan sakramentalsyn. Det Roland i en frikyrklig anda hävdar är att det viktigaste ”sakramentet” (handlingar som föremedlar frälsning/nåd) är den troende gemenskapen, dvs människorna. Problemet är menar Roland att ”mycken sakramentsutövning begränsade nådens förkroppsligande till vissa punktuella och fragmentariska handlingar som avskildes från församlingens totala liv.” (På spaning s87) Det är i den troende gemenskapen som vi möter Gud (naturligtvis kan vi möta Gud på andra ställen också…) men enligt Apg 2:41-42 infogades de nyfrälsta i gemenskapen för att fortsätta möta Gud.

    Så omvändelsen gör något med människan. Genom befrielse från syndens makt och skuld förs den omvända människan in i frälsningen. Den ger tillgång till Anden som enligt NTs beskrivning väl har en ganska tydlig funktion. Risken med denna teologi är naturligtvis gärningslära. Att man blir så fokuserad på att leva rätt och riktigt att sökande efter det goda livet blir ett sätt att garantera sin frälsning. Det kan bli en tyngd över det. Men det är inte på något sätt nödvändigt. Är det inte en glädje att Gud har gjort vägen till Andens krafter möjliga? Att Gud gjort det möjligt att få leva i frälsningens liv redan nu – även om det sker i all vår brist. Vi kan, fria från skuld, skam och synd, gå befriade ut och leva för Gud. Som Paulus säger i Rom 6. 10-14 ”När han dog, dog han bort från synden, en gång för alla. När han nu lever, lever han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. Synden skall alltså inte få härska i er dödliga kropp, så att ni lyder dess begär. Låt inte synden bruka era lemmar som redskap för orättfärdigheten, utan låt Gud bruka er, ni som ju har återvänt till livet från döden; låt honom använda era lemmar som redskap för rättfärdigheten. Synden skall inte vara herre över er; ni står inte under lagen utan under nåden.” Och det handlar ju inte om ängslan eller oro över min synd utan om en glädje i att jag dött och uppstått med Kristus.

    Vet inte om detta blev klarare…men kanske något. Men som sagt: Roland förklarar varken bort Guds vrede eller psykologiserar. Han hävdar inte heller en syndfri natur.

    Nåd och fred
    Fredrik Wenell

  • Daniel

    Det visar väl att man inte kan se vad någon vill säga i korta avsnitt. Det du säger Spjuth står för är kanske inte så tydligt i den korta texten ovan men visar att han i så fall står för en klassisk kristendomstolkning. Förutom då sakramentsteologin men det är ju i linje med hans frikyrkliga hemvist. Sen kanske jag tycker att ”maktsfär” riskerar att förminska människans fallenhet. Problemet är inte att människor står under syndens makt utan att vi är fallna i oss själva. Arvsynden är inte bara något vi gör eller någon makt vi står under utan något vi är i oss själva men jag kanske söker olikheter där dessa inte finns. Sen detta med kyrkan. Utgår inte din fråga i en syn på kyrkan där denna ska motiveras utifrån vad den kan ge den kristne individen. Mitt i all individualism hos reformationen finns ändå ett fokus på Gud själv som är väsentlig där kyrkan är platsen för tillbedjan och lovsägelse för Guds egen skull. Och jag förstår inte varför helgelsen, att genom ordet växa i tro och lydnad, är oförenligt med en satisfaktorisk modell.

  • Torbjörn S Larsson

    Jag förstår inte hur man kan diskutera försoningen utan att ha med de två stora begreppen tro och rättfärdighet (obs inte rättvisa) Rättfärdighetsbegreppet är genomgående i hela Skriften och förstår man inte det blir både tron och helvetet missuppfattade. Gud är rättfärdig och älskar rätt och rättfärdighet kan självklart inte gå emot detta och sätta sig över dessa karaktärsdrag trots att han är Gud. Läs igen Rom tre tex vers 25. Poängtera Gud.

    Illustrationen det talas om är både bra och nyttig då det gäller att nå ut. Men kanske bäst att stanna där.

  • Fredrik Wenell

    Daniel,

    bra frågor. Tack för dom. Du pekar på två centrala problem, men inte bara med frikyrkan utan med väckelserörelsen i stort. Jag kan därför inte nog stämma in i det du säger om reformationens fokus på Gud själv och Guds handlande. Vi behöver verkligen fokusera på Guds ära och, i coachingens tid när vi skall hitta våra egna förmågor, betona Guds suveräna handlande i Jesus. Det är därför vi tillber varje söndag!

    Först angående arvssynden. Det är ju lite komiskt att du riktar det mot en frikyrklig teolog. Har inte vi blivit anklagade för att var alltför individualistiska och betonat människans ansvar alldeles för mycket?! Men när det är sagt. Jag tror du har rätt. Det kan verkligen bli en fälla när man betonar synden som strukturell. Men igen, jag tror vi måste kunna hålla igång båda samtidigt. Synden är både personlig och strukturell.
    Jag tror vi med tryggt bibliskt stöd kan tala om den som uppror mot Gud och därmed olydnad. Men det betyder inte att den främst är moralisk utan en mänsklig disposition efter fallet. Vi lever under den andre Adam, som bibeln säger. Notera det kollektiva i det uttrycket, men det fråntar inte ett individuellt ansvar och fallenhet. Det relaterar ju också till den Kristus som både en person och en Kristi kropp som församlingen är.

    Är inte vändningen mot individen ett problem för väckelsekristendomen generellt (och naturligtvis också folkkyrkoteologin, kanske i ännu högre usträckning). Det är din upplevelse som skall göra Guds gärning verksam i ditt liv? Det är du som skall tro. Men om man skall ta Luther och Calvin på allvar handlade ju knappast om en tro som den enskilde kunna göra verksam, utan snarare en instrumentell tro. Dvs. Guds handlande från början till slut. Sen skrev du att Roger Olson var en inspiratör för dig. Han är ju arminian och menar att msk kan ge respons genom att säga ja eller nej. Men som sådan hävdar han att ett evt. ja också är beroende av Guds verk. Men människan kan motstå. Det menade ju inte riktigt Luther och Calvin. Calvin utarbetade läran om den dubbla predestinationen, förutbestämmelsen och Luther hänvisade till den fördolde Guden. Detta för att ”rädda” Guds fullkomliga initiativ i frälsningen.

    Överhuvudtaget tänker jag att det är problematiskt i vår tid att tala om att ”välja Jesus” som mycke modern väckelsekristendom utgår från. Det går i varje fall inte att kombinera med en reformatorisk rättfärdiggörelse lära. En enskild kan inte välja Jesus, eftersom det är den enskilde som är vald eller rättare sagt given tro. Det val som baptister och andra frikyrkliga talade om på ex. 1800-talet var ett personligt val där den kristna tron var påtvingad. Men det var inte ett val av en autonom individ som själv valde på en religiös marknad.

    Så vändningen mot subjektet tror jag inte är speciellt mycket större pga den teologi som Roland presenterat, tvärtom går hans perspektiv att förstå som en vändning bort från individens eget växande. Den baptistiska teologin kan ju i viss mån förstås som sådan. Dvs. du blev del av en annan gemenskap, en förbundsgemenskap genom omvändelsen – den troende gemenskapen. Tillsammans i gemenskapen sökte man Guds vilja också för den enskilde. Det var inte personen själv som avgjorde Guds vilja utan tillsammans. Omvändelsen var personlig men konsekvensen kollektiv. Det är ju därför som skillnaden mellan kyrka och värld var stark. Man ansågs behöva den troende gemenskapen för att synden inte skulle dra dig tillbaka. Din personliga delaktighet i synden klarar du inte själv att göra upp med. Ordet/evangeliet förkunnas inte bara genom enskilda handlingar utan genom den troende gemenskapens samtal, förböner, måltider, profetior, vägledning. (För övrigt finns det skäl att tro att Luther hade en betydligt starkare teologi om kyrkan än vad som senare blivit fallet. Läs ex. Paul Althaus ”The theoloy av Marin Luther eller David Yeagos artikel ”’A Christian, holy people’. Martin Luther on salvation and the church.”)

    Problemet med denna teologi är ju att det kan bli ett fokus på den egna förträffligheten. Men jag tänker att det är därför som Roland i ”Kristen moralhistoria” talar om Barmhärtighetens gemenskap. Dvs. det är genom att den troende gemenskapen som vi handskas med synden i Guds rike. Vi kommer synda eftersom vi är en del av den gamla Adam, men genom Jesu försoning har vi förts in i den nya Adam. Den nya Adam är ett nytt folk, församlingen, som genom barmhärtigheten för varandra tillbaka till Gud. Eller som Roland benämner det ”barmhärtighetens gemenskap”. Den troende gemenskapen tilltalar inte varandra för att de skall rycka sig själva i kragen, utan med evangeliets ord om att allt är förlåtet. Du behöver inte göra något. Allt är färdigt. Det är inte den enskildes projekt utan delaktigheten i ett gudsfolket (vilket ju kopplar på ett tydligt sätt till GT)

    Så nej det finns inget som säger att inte en satisfaktorisk modell med nödvändighet inte skulle innebära ett tro i lydnad. John Stott är ett exempel på det! Men har det inte ofta inneburit ett sånt där instucket ”men”? Speciellt kanske i väckelsekristendom. Något i stil med ”Jo, nu när du sagt ja till Jesus så innebär det också att du skall lyda Jesus.” Det blir två olika separat företeelser, frälsning och helgelse, något jag inte tror att varken Luther eller Calvin skulle känt igen sig i. Det var därför jag tidigare funderade på om vi gör klokt i att hälla isär omvändelse och frälsning.

  • PeJohansson

    Klokt

  • Daniel

    Tack för ett intressant svar. Jag är helt med dig om att Arminius inte är överens med Luther eller än mindre Calvin. Däremot ligger han nära Melanchton och faktiskt också folkkyrkorörelsen med betoningen av den förekommande nåden vilken ger möjlighet för individen att välja att inte motstå Guds nåd. Att den förekommande nåden är ett nyckelbegrepp för såväl arminianismen och den billingska folkkyorkoteologin är ganska slående. Och som jag tror du är inne på så menar man ju då att denna förmåga att inte motstå nåden kommer från Gud själv, därav av distinktionen mellan ”fri vilja” – som varken Arminius eller Billing skulle skriva under på – och ”frigjord vilja” som de båda tycks stå för. Sen har ju dopet en annan betydelse och roll i förloppet hos Billing, och för mig, men det är ändå en intressant koppling. Framförallt visar det att man kan stå för en radikal arvsyndslära och undvika predestination (även om givetvis varje calvinist skulle neka till att det är möjligt). Jag är helt med dig om att Luther hade en hög syn på kyrkan. Problemet idag är inte sällan att vi ser vad Luther lyfter fram men missar det han tar för givet. Att den kristne är del av Kristus kyrka är en sådan självklarhet där det individuella får en motvikt. I detta med frälsning och helgelse ska man komma ihåg att Luther drevs till sin reformatoriska upptäckt av en övertygelse där helgelsen föregick frälsningen. Jag tror, som du är inne på, att själv hans poäng är att inte blanda ihop frälsning med omvändelse. Frälsta blir vi en gång av Gud och utifrån detta får vi leva med en daglig omvändelse. Och jag tror du har helt rätt i att det allt för ofta smugit in sig ett men, särskilt kanske i väckelserörelserna där jag tycker man haft svårt att bibehålla Luthers träffsäkra beskrivning av rättfärdiggjord men ännu syndare. Jag vet inte om det kan ha något släktskap med calvinisternas känsla av att behöva leva upp till sin predestination. (kapitalismens grund om nu Weber har rätt.) Jag förstår inte riktigt det sista du skriver om frälsning och helgelse som två separata företeelser. Menar du att det är samma sak att vara kristen som att lyda Jesus? Helgelse är ett knepigt ord i Luthersk mening. Det tycks implicera att det är något vi ska leva upp till utanför vår mänsklighet. Medan Luther snarare menar att vi ska göra just det mänskliga så bra som vi kan. Helgelse för snickaren skulle kunna vara att snickra på så bra det går, inte lura någon och vara en god far och make. I den meningen är helgelse och frälsning två separata företeelser men jag anar att jag inte riktigt förstår dig, vilket visar min brist snarare än din men som inte desto mindre ställer till det lite. Orkar du får du gärna klarlägga annars ska du ha ett stort tack för dina tankar.

  • Torbjörn S Larsson

    Jag undrar om du verkligen satt dig in i Jesu liknelse innan du kritiserar. Du Påstår:

    ”Ta den förlorade sonen, har inte den trogne sonen rätt, pappans agerande är ytterst orättvist. Rättvisa tycks…”
    En fråga vad är orättvist i denna liknelse? För min och Bibelns bakgrund kan jag inte se ett spår av orättvisa.

  • Daniel

    Torbjörn, vad jag menar med orättvisa i liknelsen är helt enkelt dom efter gärning. Har man tvingat sin fader att skifta arv och så står för en vilja att fadern skulle vara död samt festar upp pengarna har man gjort en överträdelse som förtjänar dom och straff. Men fadern bortser från detta och visar nåd. Det finns en underbar orättvisa i det saliga bytet. Sen menar jag delvis som exempelvis voluntarisemen att Gud är den enda slutliga måttstocken för vad som är rättvist och kanske till och med gott även om det öppnar en stor burk med mask.

  • Daniel

    Vill lägga till att det inte handlar om en kritik av liknelsen, tvärt om är det faktum att Gud bortser från en rättvis bedömning av den förlorade sonen en del av det fantastiska berättelsen förmedlar.

  • http://www.lekameduppdraget.se/ Bo Krister Ljungberg

    Stefan,
    jag vill försöka bidraga:
    1. Du vill skriva en bok om Korset, och söker hjälp därför att du inte förstår, eller inte håller med om det du förstår, hos Roland Spjuth (RS).
    Såvitt jag förstår RS så är hans hjärtfråga etik och inte dogmatik. Han närmar sig desssutom trosläran ur en moralisk synvinkel; inte ur en teori-etisk. ”Det goda livet,” dygden, uppkommer ur trons liv, inte ur etiska överväganden, och stärks genom goda praktiker, ofta knutet till församlingsgemenskapen. Det är i alla fall temat i hans utmärkta ’Kristen moralhistoria’. Har du inte läst den, så bör du göra det. Det är möjligt att du finner, att RS och du har olika ärenden, och att du därför kan släppa RS som någon du måste positionsbestämma dig emot.
    2. Om det är något man inte förstår, eller är alltför obekväm med konsekvenserna av att ha förstått men inte hålla med, så kan det vara bra att vidga referensramarna; alltså ta ett steg tillbaka och söka överblick. Jag tror du skulle vinna på att beställa hem från amazon.com: ’The Nature of Atonement: Four Views’, ed. James Beilby & Paul Eddy, med bidrag av Gregory Boyd (Christus Victor), Joel Green (Kaleidoscopic), Thomas Schreiner (Penal Substitution), Bruce Reichenbach (Healing). Det fina är att de kommenterar varandras utifrån sin egen syn. Särskilt Greens kommentar till ’The Penal Substitution View’ där han utifrån C.S.Lewis bekanta berättelse om Lejonet Aslans offerdöd hävdar en ”Deeper Magic,” tror jag du kommer att finna vara en nyckel till hur andra resonerar.
    Mvh, Bo Krister.

  • Tobias F

    Ett strålande råd!
    Och den boken vill jag själv läsa! :)

    //Tobias F, Husbykyrkan.

  • Fredrik Wenell

    Daniel,

    tack för ett bra samtal. Jag har varit på jobbuppdrag och inte kunnat svara. Ja, jag vet att helgelse är ett svårt begrepp i luthersk teologi. Har stött på det i flera sammanhang när lutherska teologer opponerat på mina texter.

    Nej jag förstår inte helgelse som att bli något utanför vår mänsklighet utan tvärtom bli mänskliga på ett sätt som överensstämmer med Jesus. Det finns alltså flera sätt att vara mänskligt på. Men det sanna är självklart det sätt som Jesus visat. Vi bekänner ju Jesus som sann Gud och sann människa. Något måste väl Jesu liv ha inneburit för definitionen av vad ett sant mänskligt liv innebär?

    Jag är djupt fascinerad av Luthers undervisning om att det handlar om att utföra sitt arbete, sin kallelse där man står – som mamma/pappa, snickare, bilmekaniker, teolog eller statsvetare. Men jag tror inte som många lutherska teologer att dessa har sina naturliga förståelser utanför Kristus. Det är inte givet att en kristen snickare etc. arbetar på samma sätt som en icke-kristen. Dock tror jag att det i de flesta fall kommer att vara på samma sätt, inte minst därför att den kristna tron har varit den dominerande kulturella föreställningen i vårt land. Det är när vi kommer till gränssituationerna – där det börjar skilja sig åt som vi upptäcker skillnaderna. Ta t.ex. barnmorskan som inte ville utföra aborter. Drar man en luthersk teologi (inte säker på Luther) så ingår det ”naturligt” i en barnmorskas uppdrag att utföra aborter eftersom det är en del i hennes kallelse i det borgerliga regementet. (jo, jag vet att det finns massor med lutherska teologer som skulle resonera annorlunda, men för att dra det till sin spets)

    Problemet i den frikyrkliga teologin är att det så lätt blivit fokus på den egna heligheten och renheten. Måttstockar eller syndakataloger har satts upp snarare än fokus på Andens verk i livet. Evangeliets förvandlande kraft. Helgelse har kommit att bli något vi förstår som människor som strävar efter att vara moraliskt bättre. Något som också bekräftats av de utomstående. Man skall kunna förvänta sig ”lite mer” av kristna. Helgelse handlar nog snarare om att vara en människa som är djupt medveten om behovet av Guds nåd och den troende gemenskapens förböner och barmhärtighet.

    Helgelsen är alltså frälsningens innehåll efter omvändelsen. Längtan efter uppfyllelsen av Anden så att jag kan utföra kallelsen på ett sätt som efterliknar Jesus. Och då menar jag naturligtvis inte att allt finns nedtecknat i bibeln i relation till alla yrken. Det handlar inte om någon naiv ”what would Jesus do” grej utan snarare om i vetenskapen om att ”what Jesus has done” och som en respons på det att frambära våra kroppar som en gudstjänst. (Rom 12:1).

    Blev det klarare?

    Allt gott
    Fredrik

  • Torbjörn S Larsson

    Jag tycker fortfarande att du inte vet vad orättvisa är. Det var ju upp till sonen vad han gjorde
    av sitt arv. Ska man diskutera teologi får man hålla sig till ordens betydelse.
    Enl. Skriften fick den äldste sonen dubbel tablett. ( för att han skulle försörja sina föräldrar?) Bibeln och Jesus uttrycker en ovedersäglig rättvisa här. Nåt annat är absolut synd att påstå. Rom 3 :4.

  • Torbjörn S Larsson

    Arvslott inte tablett.

  • Daniel

    Var står det att den äldste sonen fick dubbel arvslott?
    Menar du att inte hela poängen med liknelsen är att den förlorade sonen mottogs betydligt bättre än han förtjänade?
    Att sonen krävde ut sitt arv och så önskade livet ur sin far, festade bort alla de pengar hans far slitit ihop, hur får du ihop det med att sonen hade rätt att göra vad han ville med sitt arv? Sonen själv vet ju vad han förtjänar när han återvänder hem med förhoppningen att bli daglönare i sin faders hus, ”då jag inte är värd att kallas din son”.

  • Daniel

    Jo det blev klarare och till väldigt stor del håller jag med Vi lutheraner behöver en tydligare väg också vidare från korset och där är absolut detta en god teologi att ta inspiration av, medan frikyrkligheten behöver påminnas mer om korsets nåd ibland vilket den gode Luther kanske kan bidra till. – kan väl bli en bra avslutning på ett givande samtal. Tack och allt gott!

  • Daniel

    För den som vill ta del av samma debatt i England; http://www.premier.tv/media/t/1_o9vfuj6h

  • Fredrik Wenell

    Daniel,

    jag är helt med om att frikyrklig teologi ofta behöver mer av nåd. Vi har hamnat i alldeles av för mycket aktivism och vilja göra rätt.

    Tack för ett givande samtal och det blir verkligen en bra avslutning! Välsignelse och allt gott
    Fredrik