Ska här försöka avsluta och sammanfatta debatten mellan mig och Roland Spjuth.

Till att börja med vill jag stryka under är att den bok jag jobbar med handlar inte om hela frälsningshistorien, eller hur Jesu liv och uppståndelsen hänger ihop med korset. Boken handlar specifikt om vad som hände på korset, och på vilket sätt och hur det är avgörande för min frälsning. Och hur det påverkar mitt liv idag. Det är den frågan jag brottas med och jobbar med. Den avgränsningen kan naturligtvis kritiseras men ett bokprojekt måste ha tydliga avgränsningar för att bli hanterbart.

Jag djupt beklagar att Roland inte känner igen sig i min beskrivning av hans försoningsteologi. Jag har gjort ett ärligt försök att analysera och förstå hans tänkande utifrån några texter han skrivit, men visst är det ett misslyckande när den analyserade författaren inte känner igen sig. Så ska vi gå vidare i denna diskussion måste det ske i någon form av direkt samtal. Jag har inte några som helst onda avsikter, utan försöker bara att förstå och reda ut frågorna.

Mitt långa blogginlägg som var svaret på Rolands gästblogginlägg försökte jag hålla i ett sakligt och resonerande tonläge. Men det blev dock ett misslyckande eftersom Roland skriver: ”Det mesta tokiga är att du slutar med att ge sken att jag inte förkunnar nåden!!! Förnekar jag evangelium om frälsning av nåd? Lär jag istället gärningsfrälsning? Hur fräcka anklagelser kan man rikta mot en kär broder och fortfarande vara trovärdig? Jag lever av nåd och jag har aldrig förkunnat en annan frälsning! Hur kan du tro något annat?”

Det jag gör i mitt långa blogginlägg är att jag dels försöker redogöra för hur jag uppfattar Rolands ståndpunkt, och sedan försöker jag att analysera vad konsekvenserna blir av denna ståndpunkt. Och här har jag några korta avsnitt i mitt blogginlägg där jag tar upp om den internationella debatt som pågår i detta ämne, framförallt i USA och i England. Syftet är inte alls någon personkritik mot Roland utan jag försöker endast att koppla ihop hans ståndpunkter mot denna internationella debatt, och där jag är mycket kritisk mot den omformulering av försoningsläran som pågår i USA och England. Jag ber djupt om ursäkt till Roland att mina formuleringar här är så bristfälliga att han upplever det som att det blir en fullständig karikatyr av hans ståndpunkt.

Jag tycker dock ändå att jag ärligt försöker bena ut ståndpunkterna i mitt långa blogginlägg i två bloggposter. Det är uppenbart att Roland tydligt kritiserar hela läran om Jesu ställföreträdande strafflidande, när jag återigen tittar på hans bokkapitel och bloggtexter. Det betyder inte att han tar avstånd från orden, men lägger en annan innebörd i det än i traditionell protestantisk undervisning. Man kan se på både ställföreträdande och strafflidande på lite olika sätt. Och här tycker jag att vi kunde vara överens om att vi ser det på lite olika sätt.

Min slutsats är att detta leder till konsekvenser för synen på synd, frälsning, domen m.m. och här tror jag att Rolands och min uppfattning skiljer sig åt.

Roland visar ju i sina texter att han menar att min traditionella protestantiska syn på dessa frågor leder i fel riktning i förståelsen av frälsning och hur vi lever våra kristna liv.

Men sedan återkommer man ju till den klassiska frågan som hela Waldenström-debatten handlade om på 1870-talet, och som jag tycker att Roland inte direkt berör i sina texter.

Vad hände på korset? Dog Kristus för människans skull? Som ett yttersta kärleksbevis och för att bära vår synd? Eller dog han också för Guds skull? Att försoning handlade om att människan behövde bli försonad med Gud, försoningen behövdes också för Guds skull. Det var två parter som behövde försonas. Fiendskapen mellan Gud och människa var från båda hållen, på grund av människans synd. Det är ju detta man menar när man säger att Guds vrede över synden och Guds dom över synden, blev verkställd på korset.

Ska försöka avsluta min diskussion med Roland Spjuth på ett snyggt sätt, och filar på någon form av sammanfattande slutformulering. Jag tror att vi måste försöka ordna ett möte där vi diskuterar igenom frågorna, det verkar vara svårt att i bloggform fullt ut greppa varandras ståndpunkter. Hoppas på att hinna med det under helgen.

Kristna sånger uttrycker teologi.

Lydia Lithells klassiker, ”Det enda som bär”, vilken syn på försoningen är den uttryck för? Det är väl alldeles uppenbart.

http://ydrebo.se/forsamlingskar/det_enda_jag_vet.pdf

Ni kanske har noterat nyheten i kristna pressen denna vecka att jag har valts till ordförande i pro-life-organisationen Ja till Livet. Man kan läsa om det i Världen Idag här, och i Dagen här.

Kan man bli mer kristen höger än vad jag är, enligt stereotypa schabloner om kristen höger? Nu är jag ordförande i Svenska Evangeliska Alliansen, Claphaminstitutet och Ja till Livet och dessutom ledarskribent på Världen Idag, allt detta brukar enligt slarviga definitioner klassas som kristen höger.

För dem som helt vill stämpla ut mig i en högerbur bör också besinna att jag sitter med i Sveriges kristna råds klimat- och miljögrupp. Sitter också i styrelsen för Söders kristna råd, som organiserar kyrkorna på Södermalm i Stockholm, där man jobbar ihop med bl.a. Katolska domkyrkan, Katarina kyrka och Maria Magdalena kyrka.

Och detta räknas knappast som kristen höger.

Så stereotyperna om kristen höger och kristen vänster bör man vara försiktig med att klistra på folk.

 

Vill man höra mig live tala om försoningsläran kan man komma till New Wines sommarkonferens i Vänersborg, veckan efter midsommar. I ett av seminarierna där under torsdagen kommer jag att beröra detta ämne. Jag kommer också att ta upp ämnet och kristen tro och miljöfrågan.

Vad handlar debatten om försoningen om?

Låt mig ta ett konkret exempel.

Bibeln säger ju att alla är syndare, men av pedagogiska skäl väljer jag en riktigt stor syndare. Jag skrev ju om detta efter att ha varit i Auschwitz i december.

Om vi tänker oss att en fruktansvärt stor syndare, t.ex. en chef för ett av nazisternas koncentrationsläger, med ansvar för hundratusentals oskyldiga människor avrättning.

Bibeln säger att Guds vrede vilar över sådana synder, och att man ska dömas vid den yttersta domen för alla brott man har gjort. Det är logiskt, annars vore han en Gud som var likgiltig och släpphänt för ondskan i världen.

När chefen för koncentrationslägret dör, det finns inget hopp, han är ansvarig inför Gud för alla sina brott. Han döms till en evig dom. Så långt borde alla bibeltroende vara överens.

Om vi tänker oss att en sådan person på sin dödsbädd kommer i syndanöd, blir medveten om att han (det är alltid män som begår stora synder) har gjort fruktansvärt fel och ber till Gud om förlåtelse.

Kan Gud förlåta honom? Kan Gud förlåta honom så att alla hans synder och illgärningar och brott mot mänskligheten bara utplånas och raderas?

Han kan inte i detta läge göra något för att kompensera för sina synder, ställa till rätta, be om förlåtelse. Det finns inte någon möjlighet till gottgörelse. Han finns på dödsbädden och ska lämna detta jordeliv vilken minut som helst.

Är det helt kört? Är han evigt förtappad i sin synd?

Enligt Jonas Gardell älskar Gud alla och förlåter alla utan något krav på omvändelse. Alla är välkomna till Gud och hans himmel när de dör. Enligt den teologin är himlens dörr öppen för honom. Det behövs ingen förlåtelse, det behövs inte något kors. Att man är massmördare har inte någon betydelse.

Det här är grundfrågan för hela kristna tron. På vilken grund kan en människa bli förlåten av Gud, trots att man har begått de mest hemska synder.

Enligt traditionell kristen undervisning är total förlåtelse möjlig för den största syndaren på dödsbädden, med full kompensation och gottgörelse för den personens alla illdåd och mördande, det är kärnan i kristna tron.

Beror förlåtelsen på att Gud ser mellan fingrarna och bara efterskänker hela skulden om någon ber om det?

Upphör då Guds vrede och dom över alla de synder och illgärningar denna person har gjort? Eller är det villkorat av att man helt slutar att synda? Men om man inte gör det, och det gäller alla människor, fortsätter Guds vrede och dom över de synder man begår efter det att man börjat tro på Jesus?

Enligt traditionell protestantisk (och även katolsk) undervisning beror den totala förlåtelsen på att Kristus har burit alla världens synder på sig. Inte bara så att han drabbades av lidandet i världen och syndens yttersta konsekvens, utan också att syndens straff, Guds dom över synden och Guds vrede över synden.

På den grunden kan en nazikoncentrationslägerchef bli helt förlåten, helt frikänd, helt benådad på dödsbädden, och komma inför Gud som han inte hade gjort någon synd. Han är frikänd. Det  är detta bibeln kallar för att bli rättfärdiggjord.

Men det är inte bara en efterskänkt skuld, att sopa under mattan, att vara en domare som frikänner en brottsling utan någon anledning.

Det handlar om att Jesus har betalat skulden, Jesus har tagit på sig straffet, Jesus har burit domen, Jesus har tagit på sig alla syndens konsekvenser. Därför blir syndaren frikänd.

Men om man inte tror så. Kristus tog inte Guds dom över världens synd, Kristus tog inte på sig Guds vrede över världens synd.

Hur och när upphör domen? Hur och när upphör vreden? Om det inte sker på korset?

En stor syndare kan inte på dödsbädden omvända sig, ställa till rätta, visa i sin livsstil att man övergivit sin synd.

Hur kan en stor syndare bli fullständigt frikänd och benådad på dödsbädden.

Det är detta som evangeliet och kristendomen handlar om, om man nu ska försöka hitta själva kärnan i kristen tro.

Jag är mycket nyfiken på hur Waldenström skulle svara vad som händer med en koncentrationslägerchef på dödsbädden som ber till Jesus om nåd.

På vilken grund förlåter Gud?

Enligt teologen Abelard bar inte Kristus vår synd, korset var bara uttryck för Guds kärlek för att få oss att älska Gud och omvända oss till Gud. Syndens skuld behövde inte betalas. Koncentrationslägerchefen kan kliva in i himlen genom att på sin dödsbädd bara be Gud om förlåtelse, och hans skuld och synd är efterskänkt. Egentligen behövs inte något kors för detta.

En sak som förvånar mig är att teologerna för lite uppmärksammar brottsoffren.

Till människorna som avrättades i koncentrationslägren är budskapet enligt traditionell försoningslära, det brott ni har utsatts för är så vidrigt, fruktansvärt och avskyvärt inför Gud att det finns inte något hopp eller räddning för den som har utfört brottet. Det finns inte någon gottgörelse eller kompensation. Det finns bara en möjlighet till räddning. Att Gud sände sin son till världen, att han utgav sin son för att dö för världens synd, han tog på sig straffet, skulden, domen, all Guds vrede över all världens synd, inklusive alla syndens konsekvenser. Därför kan den största syndaren bli frikänd på dödsbädden. Det brott ni har utsatts för är så fruktansvärt att Guds son dog på ett kors för att kompensera detta.

Men om detta inte hände på korset. Hur har brotten återställts, kompenserats, betalats, gottgjorts?

Om Kristus bara i allmänhet bar vår synd, syndens konsekvenser men inte syndens straff. Vad kommunicerar detta till brottsoffren?

 

 

Roland Spjuth blir uppenbarligen väldigt upprörd över att man ställer kritiska frågor om hans försoningsteologi.

För att få hyfs i debatten vill jag bara göra några förtydliganden.

För det första – det är Roland som har satt igång debatten, inte jag. Han har skrivit ett bokkapitel med en mycket kritisk hållning till den traditionella undervisningen om korset. Han har följt upp det med både blogginlägg på denna blogg och andra bloggar. Han menar dessutom att jag inte bör skriva böcker i ämnet, ett märkligt debattargument.

För det andra. Det är uppenbart att vi har olika uppfattningar om att Kristus led ett ställföreträdande strafflidande på korset, och att han sonade vår skuld och synd inför Gud. Jag gillar inte ordet vedergällning, tycker inte det är bibliskt när man talar om vad Jesus gjorde på korset, däremot tycker jag att uttrycket ställföreträdande strafflidande uttrycker och sammanfattar detta på ett bra sätt. ”Penal substitution” på engelska.

Jag menar sedan att övergivandet av ”ställföreträdande strafflidandet” leder till en rad konsekvenser både teologiskt och pastoralt.  Enligt min mening leder det till att nåden tonas ner, därför att fokus på Guds handlande med oss flyttas från korset till våra praktiska liv. Jag menar att det också leder till att syndens allvar tonas ner, Gud kan förlåta synder utan Jesus som det ställföreträdande offret.

Det är uppenbart att Roland inte alls delar dessa slutsatser om vad som händer när man överger läran om ställföreträdande strafflidandet. Så det är väl bara att beklaga detta, och läser man min text innantill så handlar det inte alls om någon personkritik, utan jag är endast bekymrad över konsekvenser av att tona ner att Kristus bar Guds dom och vrede över vår synd. När inte Kristus bär detta, så blir det vi själva som får bära detta, i yttersta konsekvensen, enligt min mening.

Jag har följt både den brittiska och amerikanska debatten i detta ämne. Som en renodlad religionssociologisk iakttagelse noterar jag att övergivandet av synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande, är mainstream i teologiskt liberala kyrkor i västvärlden. Det är bara en notering, det betyder inte att jag menar att alla som överger synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande är teologiska liberaler, Waldenström t.ex. var ju en strikt bibeltrogen person.

Enligt min mening handlar detta inte om perifera och oviktiga lärofrågor, det handlar om grunden i vår tro och i hur vi förkunnar evangeliet.

Jag vet att de ledande evangelikala teologerna i världen helt delar mina ståndpunkter i denna fråga, t.ex. John Stott, Packer, Don Carson, Piper m.fl., och jag vet att det har varit linjen hos Per-Axel Sverker som under många år skötte systematiska teologin på Örebro missionsskola. Läran om ställföreträdande strafflidandet har varit en självklarhet inom Pingströrelsen både i Sverige och internationellt, inom Örebromissionen, Alliansmissionen, inom baptismen etc.

Så grundläggande läror skruvas om i svensk frikyrklighet utan öppen redovisning och att teologiska ståndpunkter granskas, redovisas och diskuteras. Jag noterar att Spjuth ska hålla seminarier på Torpkonferensen om försoningsläran, så uppenbart är att detta har blivit accepterade teser inom EFK. Och för att slänga in en till brandfackla, hur predikar man försoningen i Filadelfia Stockholm nuförtiden?

Oavsett vad Spjuth tycker kommer jag ändå skriva klar min bok, och min känsla är att behovet av den är mycket större, än vad jag trodde när jag började skriva.

Så här presenterar Spjuth hela ämnet i sitt bokkapitel: ”Den svenska traditionen inom såväl Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; det som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande, eller, om man betonar att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran. Jag menar att det finns flera grundläggande problem med denna försoningslära. Jag ska illustrera detta genom att analysera den evangelikala teologins kanske viktigaste företrädare: engelsmannen John Stott. John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd, Gud tolererar nämligen inte synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära,utan också den ordning som uppehåller kosmos. Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika Gudsmänniskan blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse (satisfaktion) för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser. Hans död betyder att han frivilligt tog på sig ansvaret för våra synder. Enligt Stott är detta innebörden i uttrycken gjord till synd och gjord till förbannelse.” Och så vidare, endast ett kort citat från boktexten. Texten sammanfattar hyfsat vad jag och evangelikaler i allmänhet tror om Jesu verk på korset, men problemet är att Spjuth ägnar hela bokkapitlet åt att kritisera detta synsätt.

Så visst finns det meningsskiljaktigheter, varför förneka detta? Syftet med denna bloggdiskussion var att försöka klarlägga dem.

 

 

 

 

 

 

Hade förmånen att få intervjua Marcus Birro i Folkungakyrkan lördag förmiddag denna helg. Han är verkligen en slagkraftig kommunikatör av kristen tro och en ordvirtous. Dessutom Södermalmsbo. Här är ett foto på det riktigt tuffa grabbarna.

 

Tänk att du fortsätter placera mig i ett hörn där jag verkligen inte känner igen mig! Jag är förvånad att du kan påstår vissa saker efter vår dialog. Låt mig nämna några uppenbara misstolkningar som gör att jag har svårt att ta din kritik på allvar.

1)      Skulle jag reducera försoningen till ett inomvärldsligt skeende? Det är självklart att treenigheten är centrum också i min teologi! Försoningens förutsättning är att Gud inkarneras för att bära världens synd och död. Om inte Fadern uppväcker Sonen i uppståndelse finns ingen frälsning. Ser du inkarnationen och uppståndelsen som en ”inomvärldslig” händelse? Hur tänker du?

2)      Alla som läst mig borde se att jag inte avser att tona ned Guds dom, Guds vrede över synden, eller behovet av den slutliga domen. Du ser det och ändå inte, eftersom du tycker att det största (och egentligen enda sätt) på vilket allvaret manifesteras är att Gud straffar sig själv i syndarnas ställe. Jag säger tvärtom. Risken är att du tonar ned syndens allvar. Blir den våldtagna kvinnan, offren för massmödare och terrorism, och alla andra miljarder andra som du inte nämner, nöjda för att Gud straffar sig själv i de ondas ställe och sedan kanske t.o.m. förlåter förövarna? Kräver inte frälsningen en rikare teologi om hur Gud tar itu med ondskan och skapar frälsning för en fallen värld? Jag håller helt med om att ropet på rättvisa är fundamentalt i Bibeln och något Gud måste ”lösa” om världen ska frälsas. Men detta kan inte reduceras till en fråga om juridiskt frikännande.  Det är detta som riskerar att tona ned syndens och Vredens allvar.

3)      Det mesta tokiga är att du slutar med att ge sken att jag inte förkunnar nåden!!! Förnekar jag evangelium om frälsning av nåd? Lär jag istället gärningsfrälsning? Hur fräcka anklagelser kan man rikta mot en kär broder och fortfarande vara trovärdig? Jag lever av nåd och jag har aldrig förkunnat en annan frälsning! Hur kan du tro något annat? Inte heller efterföljelse handlar om förtjänst och gärningar. Centrum i allt lärjungaskap är att vi vet att den enda grunden för livet med Gud är nåd och att det aldrig kan bli något annat hur länge vi än vandrar med Kristus. Allt beror på Guds nåd! Annars vore jag förlorad. Det känns barockt att möta en anklagelse att jag har en försoningsteologi som inte betonar nåden!!!

4)      Det positiva är att du håller med mig att vedergällning inte är en grundläggande princip för att tolka Guds försoningsverk och att Gud som är frälsningens subjekt och inte ett objekt som offret måste gottgöra (eller?). Vi är också överens om att Sonen (alltså Gud och inte någon inomvärldslig agent!) bär syndens konsekvenser in i döden och jag antar att du håller med mig att Gud uppväcker oss till nytt liv tillsammans med Jesus Kristus. Detta inkluderar också delaktighet i den nya mänsklighet som Anden samlar i Jesus kropp. Vi betonar delvis olika i hur vi talar om Guds straff. Du håller fast vid en senmedeltida satisfaktionslära som växer fram efter Anselm. Men eftersom vi är överens om det viktiga kanske vi ska sluta anklaga varandra för att inte förkunna ett äkta evangelium. Eller har du bestämt dig för att du ska fälla en dom över mig oberoende av vad jag står för? Undrar om du inte ska lägga ned ditt bokprojekt till dess du tänkt klarare?

Försoningen handlar inte om att vi ska ha en teori som förklarar Guds mysterier. Låt oss acceptera våra begränsade horisonter (”vi ser i en dunkel spegelbild”). Men till dess att vi en gång ska se ”ansikte mot ansikte” kan vi alla fall vara kanaler för Guds försoning i en fallen värld. Låt oss visa världen att vi lever försoning, för livet talar så mycket högre orden.

 

 

Sitter fredagkvällen och filar på frågor att ställa till Marcus Birro i Folkungakyrkan lördag 10.30, seminariet som ingår i Jesusmanifestationen.

Och om den aktuella försoningsdebatten på denna blogg. Så här skrev jag i december om detta ämne, inför försoningsdebatten i Göteborg.http://www.stefansward.se/2013/12/16/utkast-vad-jag-funderar-saga-pa-tisdag-under-forsoningssamtalet/