Tänk att du fortsätter placera mig i ett hörn där jag verkligen inte känner igen mig! Jag är förvånad att du kan påstår vissa saker efter vår dialog. Låt mig nämna några uppenbara misstolkningar som gör att jag har svårt att ta din kritik på allvar.
1) Skulle jag reducera försoningen till ett inomvärldsligt skeende? Det är självklart att treenigheten är centrum också i min teologi! Försoningens förutsättning är att Gud inkarneras för att bära världens synd och död. Om inte Fadern uppväcker Sonen i uppståndelse finns ingen frälsning. Ser du inkarnationen och uppståndelsen som en ”inomvärldslig” händelse? Hur tänker du?
2) Alla som läst mig borde se att jag inte avser att tona ned Guds dom, Guds vrede över synden, eller behovet av den slutliga domen. Du ser det och ändå inte, eftersom du tycker att det största (och egentligen enda sätt) på vilket allvaret manifesteras är att Gud straffar sig själv i syndarnas ställe. Jag säger tvärtom. Risken är att du tonar ned syndens allvar. Blir den våldtagna kvinnan, offren för massmödare och terrorism, och alla andra miljarder andra som du inte nämner, nöjda för att Gud straffar sig själv i de ondas ställe och sedan kanske t.o.m. förlåter förövarna? Kräver inte frälsningen en rikare teologi om hur Gud tar itu med ondskan och skapar frälsning för en fallen värld? Jag håller helt med om att ropet på rättvisa är fundamentalt i Bibeln och något Gud måste ”lösa” om världen ska frälsas. Men detta kan inte reduceras till en fråga om juridiskt frikännande. Det är detta som riskerar att tona ned syndens och Vredens allvar.
3) Det mesta tokiga är att du slutar med att ge sken att jag inte förkunnar nåden!!! Förnekar jag evangelium om frälsning av nåd? Lär jag istället gärningsfrälsning? Hur fräcka anklagelser kan man rikta mot en kär broder och fortfarande vara trovärdig? Jag lever av nåd och jag har aldrig förkunnat en annan frälsning! Hur kan du tro något annat? Inte heller efterföljelse handlar om förtjänst och gärningar. Centrum i allt lärjungaskap är att vi vet att den enda grunden för livet med Gud är nåd och att det aldrig kan bli något annat hur länge vi än vandrar med Kristus. Allt beror på Guds nåd! Annars vore jag förlorad. Det känns barockt att möta en anklagelse att jag har en försoningsteologi som inte betonar nåden!!!
4) Det positiva är att du håller med mig att vedergällning inte är en grundläggande princip för att tolka Guds försoningsverk och att Gud som är frälsningens subjekt och inte ett objekt som offret måste gottgöra (eller?). Vi är också överens om att Sonen (alltså Gud och inte någon inomvärldslig agent!) bär syndens konsekvenser in i döden och jag antar att du håller med mig att Gud uppväcker oss till nytt liv tillsammans med Jesus Kristus. Detta inkluderar också delaktighet i den nya mänsklighet som Anden samlar i Jesus kropp. Vi betonar delvis olika i hur vi talar om Guds straff. Du håller fast vid en senmedeltida satisfaktionslära som växer fram efter Anselm. Men eftersom vi är överens om det viktiga kanske vi ska sluta anklaga varandra för att inte förkunna ett äkta evangelium. Eller har du bestämt dig för att du ska fälla en dom över mig oberoende av vad jag står för? Undrar om du inte ska lägga ned ditt bokprojekt till dess du tänkt klarare?
Försoningen handlar inte om att vi ska ha en teori som förklarar Guds mysterier. Låt oss acceptera våra begränsade horisonter (”vi ser i en dunkel spegelbild”). Men till dess att vi en gång ska se ”ansikte mot ansikte” kan vi alla fall vara kanaler för Guds försoning i en fallen värld. Låt oss visa världen att vi lever försoning, för livet talar så mycket högre orden.