Vad handlar försoningsläran om?

Vad handlar debatten om försoningen om?

Låt mig ta ett konkret exempel.

Bibeln säger ju att alla är syndare, men av pedagogiska skäl väljer jag en riktigt stor syndare. Jag skrev ju om detta efter att ha varit i Auschwitz i december.

Om vi tänker oss att en fruktansvärt stor syndare, t.ex. en chef för ett av nazisternas koncentrationsläger, med ansvar för hundratusentals oskyldiga människor avrättning.

Bibeln säger att Guds vrede vilar över sådana synder, och att man ska dömas vid den yttersta domen för alla brott man har gjort. Det är logiskt, annars vore han en Gud som var likgiltig och släpphänt för ondskan i världen.

När chefen för koncentrationslägret dör, det finns inget hopp, han är ansvarig inför Gud för alla sina brott. Han döms till en evig dom. Så långt borde alla bibeltroende vara överens.

Om vi tänker oss att en sådan person på sin dödsbädd kommer i syndanöd, blir medveten om att han (det är alltid män som begår stora synder) har gjort fruktansvärt fel och ber till Gud om förlåtelse.

Kan Gud förlåta honom? Kan Gud förlåta honom så att alla hans synder och illgärningar och brott mot mänskligheten bara utplånas och raderas?

Han kan inte i detta läge göra något för att kompensera för sina synder, ställa till rätta, be om förlåtelse. Det finns inte någon möjlighet till gottgörelse. Han finns på dödsbädden och ska lämna detta jordeliv vilken minut som helst.

Är det helt kört? Är han evigt förtappad i sin synd?

Enligt Jonas Gardell älskar Gud alla och förlåter alla utan något krav på omvändelse. Alla är välkomna till Gud och hans himmel när de dör. Enligt den teologin är himlens dörr öppen för honom. Det behövs ingen förlåtelse, det behövs inte något kors. Att man är massmördare har inte någon betydelse.

Det här är grundfrågan för hela kristna tron. På vilken grund kan en människa bli förlåten av Gud, trots att man har begått de mest hemska synder.

Enligt traditionell kristen undervisning är total förlåtelse möjlig för den största syndaren på dödsbädden, med full kompensation och gottgörelse för den personens alla illdåd och mördande, det är kärnan i kristna tron.

Beror förlåtelsen på att Gud ser mellan fingrarna och bara efterskänker hela skulden om någon ber om det?

Upphör då Guds vrede och dom över alla de synder och illgärningar denna person har gjort? Eller är det villkorat av att man helt slutar att synda? Men om man inte gör det, och det gäller alla människor, fortsätter Guds vrede och dom över de synder man begår efter det att man börjat tro på Jesus?

Enligt traditionell protestantisk (och även katolsk) undervisning beror den totala förlåtelsen på att Kristus har burit alla världens synder på sig. Inte bara så att han drabbades av lidandet i världen och syndens yttersta konsekvens, utan också att syndens straff, Guds dom över synden och Guds vrede över synden.

På den grunden kan en nazikoncentrationslägerchef bli helt förlåten, helt frikänd, helt benådad på dödsbädden, och komma inför Gud som han inte hade gjort någon synd. Han är frikänd. Det  är detta bibeln kallar för att bli rättfärdiggjord.

Men det är inte bara en efterskänkt skuld, att sopa under mattan, att vara en domare som frikänner en brottsling utan någon anledning.

Det handlar om att Jesus har betalat skulden, Jesus har tagit på sig straffet, Jesus har burit domen, Jesus har tagit på sig alla syndens konsekvenser. Därför blir syndaren frikänd.

Men om man inte tror så. Kristus tog inte Guds dom över världens synd, Kristus tog inte på sig Guds vrede över världens synd.

Hur och när upphör domen? Hur och när upphör vreden? Om det inte sker på korset?

En stor syndare kan inte på dödsbädden omvända sig, ställa till rätta, visa i sin livsstil att man övergivit sin synd.

Hur kan en stor syndare bli fullständigt frikänd och benådad på dödsbädden.

Det är detta som evangeliet och kristendomen handlar om, om man nu ska försöka hitta själva kärnan i kristen tro.

Jag är mycket nyfiken på hur Waldenström skulle svara vad som händer med en koncentrationslägerchef på dödsbädden som ber till Jesus om nåd.

På vilken grund förlåter Gud?

Enligt teologen Abelard bar inte Kristus vår synd, korset var bara uttryck för Guds kärlek för att få oss att älska Gud och omvända oss till Gud. Syndens skuld behövde inte betalas. Koncentrationslägerchefen kan kliva in i himlen genom att på sin dödsbädd bara be Gud om förlåtelse, och hans skuld och synd är efterskänkt. Egentligen behövs inte något kors för detta.

En sak som förvånar mig är att teologerna för lite uppmärksammar brottsoffren.

Till människorna som avrättades i koncentrationslägren är budskapet enligt traditionell försoningslära, det brott ni har utsatts för är så vidrigt, fruktansvärt och avskyvärt inför Gud att det finns inte något hopp eller räddning för den som har utfört brottet. Det finns inte någon gottgörelse eller kompensation. Det finns bara en möjlighet till räddning. Att Gud sände sin son till världen, att han utgav sin son för att dö för världens synd, han tog på sig straffet, skulden, domen, all Guds vrede över all världens synd, inklusive alla syndens konsekvenser. Därför kan den största syndaren bli frikänd på dödsbädden. Det brott ni har utsatts för är så fruktansvärt att Guds son dog på ett kors för att kompensera detta.

Men om detta inte hände på korset. Hur har brotten återställts, kompenserats, betalats, gottgjorts?

Om Kristus bara i allmänhet bar vår synd, syndens konsekvenser men inte syndens straff. Vad kommunicerar detta till brottsoffren?

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Anders

    Onödigt att säga att bara män utför stora synder. Jag tvivlar inte att på majoriteten av ”stora synder” begåtts av män, men BARA av män? Varför är kvinnor heligare/bättre? Uttryck dig lite bättre. Feminism är en sak, men lite jämställdhet tack. Hur är det i Guds rike tror du?

  • Stefan Swärd

    Anders,
    visst var formuleringen tillspetsad, Gudrun Schyman skulle hålla med. Men titta på t.ex. vilka som utförd mord på denna planet. Hur ser könsfördelningen ut?
    allt gott,
    Stefan Swärd

  • Johan

    Bibeln tycks ha en bredare syn på vad mord är, och då kanske eventuella skillnader mellan könen inte längre är statistiskt signifikanta.

  • Torbjörn S Larsson

    BLODET
    Allt tal om blodet i Bibeln, är ju talet om; ” utan blod utgjutes ges ingen förlåtelse”. Hela den resonemangskedjan visar på ett tal om ställföreträdande offer. Abrahams offer av väduren eller vad det nu var. Likaså strykandet av offerlammets blod på dörrposten talar om att blodet för synder REDAN hade utgjutits och utgjorde ett ställföreträdande offer.
    Det stora offerlammet som utgöts EN GÅNG för alla var självklart ett offer för synder för att ge rättfärdighet genom tro. Just detta att Gud fordrar rättfärdighet är en central tanke i hela Bibeln. Paulus visar ju i Romarbrevet och Galaterbrevet att RÄTTFÄRDIGHETEN av tro är vida överlägsen allt annat. Om inte rättfärdighetsaspekten och trosprincipen kopplas samman med försoningsfrågan blir tankarna så småningom endast splittrande.
    Waldenströms försoningslära är den självklara och bör vara den dominerande vid evangelisk förkunnelse. men som jag ser det talar Bibeln även om den andra sidan, den objektiva. Med risk för att bli obestämbar tycker jag ändå att Luthers och Rosenius tankar är riktiga och att då Waldenström kom med sina nya var det en välsignelse, då det finns en risk att Gud framställs som hård och obarmhärtig med enbart det ”gamla” förhållningssättet.
    Min lösning på problemet är att se den objektiva och den subjektiva( Waldenströms) som två sidor av ett mynt. Tittar man på ena sidan är den sann i sin beskrivning. Tittar man på den andra är även denna sann. Men Guds naturs sida är mer ät det Waldenströmska hållet.
    Jag ser alltså ingen motsättning i de två synsätten. Visserligen anser många att de är oförenliga, men jag tycker att Gud ryms i bägge påståendena.
    Det angivna exemplet om koncentrationsläger-mannen tycker jag är ett dåligt exempel. Synd är alltid mycket värre än vad vi tror. Våra hjärnor är begränsade i vår uppfostran till att tro att vissa synder är så mycket värre än andra. Säger inte Mästaren i bergspredikan att den som bär på hat är en mördare? En mördare ska ha sitt rätta straff. Likaså den som säger Dåre om sin medmänniska. Vi ligger alla risigt till i förhållande till Gud…

  • Gunnel

    Människor idag behöver inte dessa hypotetiska frågeställningar och P. Waldenström levde i sin tid med maktmissbruk av präster. Förkunna blodets betydelse i stället och ge mig gärna ett svar på mitt kapitel ”Religionsgrubbel” i boken, som du fick av mig, Stefan Swärd.
    Räcker inte teologin till så kan vi läsa fysiologi om blodets kraft och anatomi om uppbyggnaden.
    Vi behöver själavård i praktisk undervisning hur Jesu försoning fungerar, när det inte går att glömma övergrepp. ”utan blod utgjutes ges ingen förlåtelse.” Precis som Torbjörn S Larsson citerade och alla kristna måste backa och lära in läxan om Jesus Guds sons blod som renar från all synd. Här och nu – inget på andra sidan döden!
    Vi behöver inte systematisk teologi!

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Torbjörn, du skriver mycket som är rätt och riktigt, men du tror väl inte att förkunnelsen av Guds kärlek eller av nödvändigheten att ”subjektivt” låta försona sej med Gud är något waldenströmskt eller några nya tankar som Waldenström kom med till välsignelse för kristenheten i Sverige? Man kan läsa nästan vilken pre-waldenströmsk förkunnare som helst (du nämner ju själv Luther och Rosenius, men det finns många, många fler, inte minst kvinnliga sångförfattare) och upptäcka att det som var bra hos Waldenström – sånt fanns ju! – inte var nytt och att det som var nytt inte var bra.

    Det hindrar inte att jag gärna ger Waldenström rätt i enskilda delar av hans kritik mot enskilda uttryck i 1860-talsförkunnelsen; det FANNS verkligen tillspetsningar som var/är tveksamma och idén om att t.ex. ”gömma sej för Gud bakom Jesus” var ingen bra försonings- eller treenighetslära för vare sej barn eller vuxna. Men det försvann för mycket med badvattnet när Waldenström skulle rena läran (OBS att han var minst lika ”ortodoxistisk” som sina motståndare, annars hade han ju inte tagit i så förskräckligt).

    Man kan kort sagt inte säga att man omfattar eller uppskattar Waldenströms försoningslära för att man tror att Gud är kärlek och att vi även på det personliga planet behöver försonas med Gud (och människor). För Waldenströms försoningslära innefattar även, ja, bestäms huvudsakligen av kritiken mot läran om det ställföreträdande strafflidandet (som verkligen inte utesluter att Gud är kärlek och att vi även på det personliga planet behöver försonas med Gud och människor).

  • Klaus Seigel Andersson

    Kanske har du helt rätt, kanske har du till större delen rätt. Vad jag tror att man kan säga, om vad som händer på den mänskliga sidan, är att den ställföreträdande modellen inte ”hakar i” psykologiskt för många människor. Gud framstår som gnidig och det går utifrån mänskligt känsloliv inte att förstå att straffet för min dotters våldtäktsman tas av kärleksfulle Kjell som kommer in i rättssalen och erbjuder sig. Jag vill ju att den riktige våldtäktsmannen ska straffas! Det är ju honom jag vill se lida! Det hjälper inte heller att våldtäktsmannen gråtande börjar tacka Kjell och lovar att börja ett nytt liv. Det hjälper inte mitt, brottsoffrets, liv. Jag är fortfarande kvar i mitt helvete med min hämndlystnad. (Om inte mitt hjärta också förändras!)
    Hamlet underlät att mörda sin styvfar medan denne bad, han ville inte riskera att med en död under pågående bön råka sända styvfadern till Himlen. Hamlet hade ingen hjälp av att Jesus tog på sig styvfaderns straff.
    Om Jesus sagt att han skulle ge sitt liv till lösen för många, då är det så, ur kosmisk synvinkel och av oerhörd betydelse för mänskligheten. Men ur individuell psykologisk synvinkel så blir de där formuleringarna om penal substitution ganska kyliga och stumma.

  • Fredrik Wenell

    Den intressanta frågan är ju här eftersom du så tydligt riktat din kritik mot Roland i denna fråga – hur tänker du att denna implicita kritik drabbar det Rolands texter?

  • Cissi

    Tackar, Gunnel

    För att Du klädde min känsla inför debatten i ord. Kanske följde jag diskussionen av lagiska skäl – eller för att undvika att uppfattas som lagisk. Men systematisk teologi behövs för att hålla borta heresier av digniteten Jesus Died Spiritually.

    Jag önskade att religionssociologerna tog vara på tillfället att definiera ’hopp’ som distinkt från att tro. För visst har ”tro” länge förknippats med ”vad tror du om mig” medan hebreiskan presenterar ett helt annat begrepp.

    Shalom
    //Cissi i Vindelfjällen

  • Stefan Swärd

    Fredrik,
    Med detta blogginlägg försöker jag visa att det är problematiskt att överge ståndpunkten att Kristus inte bara på ett generellt plan identifierade sig med vår synd och tog på sig syndens konsekvenser, utan han tog också specifikt på sig syndens straff, han dog i syndarens ställe, betalade syndens skuld, inte bara efterskänkte den.
    Jag har ju i tidigare blogginlägg hävdat att det är just den positionen som Roland intagit och jag tycker det är problematiskt, vilket jag försöker visa i denna bloggtext utan att referera till Rolands texter. Jag diskuterar nu på ett mer generellt plan, riktar jag det som kritik mot Rolands position får jag ju bara en massa kritik för att jag misstolkar och missförstår honom, så det känns inte så fruktbart att diskutera på det sättet.
    Men jag begriper fortfarande inte hur jag misstolkar Roland, antingen är jag mycket svagbegåvad eller också bör teologer kanske börja kommunicera på ett tydligare och mer begripligt sätt.
    allt gott,
    Stefan Swärd

  • Stefan Swärd

    Johan,
    du tänker nog på bergspredikan och att mördande också är att kalla folk för odågor och idioter. Visst, då blir nog könsfördelningen jämnare.
    Stefan Swärd

  • Klaus Seigel Andersson

    Ja, tro
    och hopp
    och kärlek
    och även mod och vilja
    och nåd

  • Cissi

    Exactly my point

    Fast jag hade bytt ”och nåd” mot ”är nåd”

  • http://joh.li/ jlithell

    Eftersom jag sympatiserar med både Stefan och Roland tycker jag att denna diskussion är beklämmande, i synnerhet då den präglas av frustration av att parterna inte känner sig förstådda av den andre. Frågan är viktig och behöver diskuteras, men det ligger liksom en fadd smak över diskussionen denna gång (jag tyckte det var en helt annan höjd förra varvet).

    Jag lade ut en predikan (i text) som berör försoningen där jag utgår från en bibeltext (Ef 1:7) som jag försöker att förklara så bra jag kan. Där ser man att jag gräver djupt i den reformatoriska myllan med den syn på försoningen det innebär. Men när man ser hur det ser ut i förhållande till en bibeltext tycker jag att vissa av de frågor som diskuterats här kommer i ett annat ljus.

    Läs om ni orkar. Predikan tog mellan 45-50 min att hålla, men det borde gå betydligt fortare än så att läsa. http://www.viacrucis.se/via-crucis/ef-17-i-honom-ar-vi-frikopta

  • Leokvast

    Kunde inte Gud stoppat massakerna på judar och andra i koncentrationslägren? En väl så intressant fråga.

  • Daniel

    Att sortera människor i olika graders syndare, eller olika synder som olika svåra, är inte klassisk reformatorisk teologi. Sen är jag tveksam till liknelsen med domaren, Gud är inte bara domare utan också lagstiftare. Om Gud efterskänker någons skuld utan att straffa vederbörande, Nineve efter Jonas besök exempelvis, så är det inte upp till oss människor att döma det som rättvist eller inte. Med vilken norm skulle vi döma Gud? Jag har faktiskt svårt att se relevansen i att hänvisa till brottsoffren annat än som ett argument av känslomässighet. Guds krav på oss alla är att förlåta också våra fiender inte kräva att Gud straffar dem. Sen har David en poäng när han efter att ha varit med Batseba uttrycker det som så i ps 51 att han endast syndat mot Gud. Vid varje brott mot en annan människa är det ytterst mot Gud som vi syndar mot. Du är också väldigt säker i vad som är syndens straff, något slags lidande där helvettets pina är det yttersta straffet, och det tycks vara detta Jesus skall bära på korset. Men syndens straff kan också tolkas som att inte kunna förena med Gud, livets och all godhets källa. Då kan Jesus bära allt detta utan att vi talar om straff som vid någon mänsklig domstol. Sen detta med Guds vrede. En hel del menar att i den judiska tradition som detta är skrivit i mer handlar om att Gud känner nöd för människan än någon antropomorfisk ilska. Jag undrar fortfarande varför vår allsmäktige Gud måste låta sin vrede få utlopp. Det låter som något väldigt mänskligt som när vi måste dra näven i väggen. I din teologi Stefan tycks Gud för mig vara mer angelägen om att få straffa än att förenas med människan. Jag förstår att det är den längtan som får honom att offra sig men grundproblematiken som driver händelserna är ändå det ostoppbara med Guds vrede.

  • Klaus Seigel Andersson

    Ja, att inte kunna förenas med Gud..
    Jag skulle inte bli så jätteförvånad om det vore så att allt det vi kallar synd förhärdar, förkalkar och till sist dödar våra hjärtan, det innersta i oss. Även om Guds nåd är oändlig så kan ju sådana hjärtan inte möta Gud, de kanske inte ens bryr sig, inte ens vill. Som det Jesus sade till Nikodemus (ungefär) att det som är av mörkret flyr från ljuset för att inte komma fram i ljuset, men det som är av ljuset söker sig till ljuset för att det ska uppenbaras.
    (Bara en tanke)
    Och gissa varför barnen kommer in i himmelriket? För att deras hjärtan inte har hunnit förstenas.

  • GoranDuvenett

    Att Jesus dog andligen har aldrig Stefan sagt. Håll isär Jesus två naturer.
    Människosonen dog. Inte Gud.
    mvh
    Göran Duvenett

  • GoranDuvenett

    Stefan Swärd skriver: ”Med detta blogginlägg försöker jag visa att det är problematiskt att överge ståndpunkten att Kristus inte bara på ett generellt plan identifierade sig med vår synd och tog på sig syndens konsekvenser, utan han tog också specifikt på sig syndens straff, han dog i syndarens ställe, betalade syndens skuld, inte bara efterskänkte den.” Helt rätt Stefan! Kan inte förstå att detta skall vara så svårt att förstå.

    Tror vi inte heller på den profetiska texten från Jesaja 53, 700 år innan det fullbordades? Förstår vi vad vi läser?

    Bless!
    Göran

  • Gunnel

    Goran Duvenett, ja vad är problemet med att det var två syndabockar och visst svårt att definiera Asasel?

  • PeJohansson

    Ser du en motsats i att vara bekännande kristen och samtidigt vilja se din dotters våldtäktsman rannsakad och straffad?

  • PeJohansson

    Den här diskussionen når inte de som behöver det, den bär tonen av att övergreppsoffer inte kommer att få någon upprättelse gentemot förövare samtidigt som Ordet är fyllt av juridik omkring exempelvis just vikten av att inte förvränga den svages rätt, inte förleda de minsta och en lång lista därtill.
    Det är akut att någon med tid, kunskap och framförallt en sund biblisk grund öppnar en blogg som talar om exempel där den enskilde kan uträtta något och vad det kan kosta på exempelvis karriär att stå upp för sin nästa.

  • Klaus Seigel Andersson

    Nej.
    Det jag menar är att en bestraffning av en oskyldig, som frivilligt erbjuder sig att ”ta på sig” straffet inte ger mig någon som helst känsla av rätt utan tvärtom. Det är den skyldige jag vill se straffad, ingen annan. Om en frivillig oskyldig straffas skulle jag bara må ännu sämre.

    Detta liknar bara början av Kristi försoning, det jag ville kritisera var Swärds argument om brottsoffren.

  • Fredrik Wenell

    Okej – men då förstår jag inte hur du kan placera Roland där. För det är en helt orimlig förståelse av Rolands position. Sen inser jag naturligtvis att det finns skillnader mellan era perspektiv. Jag är dock inte övertygad om att den du företräder är den enda som har nåden som grundläggande och den andra gärningar eller betingad nåd (eller som du säger i ditt inlägg: ”visa i livet” (har Roland sagt eller ens antytt något sådant?!?!)).

    För övrigt är din bild av Abelard kraftigt förenklad eller kanske rent av en kariaktyr (inte för att jag håller med Abelard, men även sina motståndare skall man ju göra rättvisa). Så här skriver nämligen Abelard i sin kommentar till Rom 3
    ”[W]e are justified in the blood of Christ and reconciled to God, that was through this grace shown to us that his Son received our nature, and in that nature, teaching us both by word and by example, perserved to the death and bound us to himself even more through love. […] Therefore, our redemption is that supreme love in us through the Passion of Christ, which not only frees us from slavery to sin, but gains for us true liberty of sons of God, so that we may be complete by his love, rather than by fear.” (s168-169 trans and ed. Cartwright)

    Abelard hävdar alltså inte att det är genom exemel utan genom att denna kärlek (som Sonen visat i mänsklig natur) inympas i oss genom Jesu kors som ”frees us from slavery to sin” och gör oss fria att följa Sonens exempel av kärlek, inte fruktan. Abelard var alldeles för medeltida för att läsas med moderna liberalteologiska ögon. Däremot är det ju riktigt att han använts av liberalteologin. Så inte ens Abelard trodde det var möjligt att nå försoning utan Guds handlande. Däremot tänkte han Guds handlande i andra termer än juridiska skuldtermer. Korset är helt central i Abelards teologi.

    Däremot visar han ju en svaghet i en penal-substition-lära. (Det är i ett sådant sammahang han skriver ovanstående text också – även det naturligtvis inte hette så då.) Vad spelar Jesu liv och undervisining för roll? Kunde han inte bara dö som spädbarn så var det klart? I sin natur var han ju densamme redan från födseln, lr? Hur hänger Jesu liv ihop med korset? Eller är evangelierna böcker med en onödigt lång introduktion, som Martin Kähler hävdar i

    The so-called historical Jesus and the historic
    biblical Christ. (s80).

    Jesu liv blir helt enkelt ondödigt.

    Så en fråga tillbaka till dig blir ju: Hur hänger Jesu liv ihop med en penal-substition-lära?

  • Stefan Swärd

    Fredrik,
    Bra frågor. Bra påpekande om Abelard. Jag har ju inte läst honom i original utan bara läst om honom. Waldenström menade att han var villolärare. Gustaf Aulén gör ju också starkt markerande avståndstaganden, och menar att han är liberalteologins inspiratör i denna fråga. Har läst John Stotts utläggningar om Abelard m.m. Så du ger en bra nyansering där.
    Dina övriga frågor – jag är nog tvungen att skriva ett till blogginlägg och försöka reda ut saker ytterligare. Det blir dock knappast idag eftersom jag har bröllopsdag, men ska försöka under morgondagen.
    bless,
    Stefan Swärd

  • GoranDuvenett

    I GT var det inga problem. En bock för folkets synder och en bock för att prästerna skulle få tillträde till den helig Gud. Jesus var det fullkomliga offret. Han tog människans synd och gjorde den rättfärdig inför den helige Gud.
    Med välsignelse
    Göran Duvenett

  • Klaus Seigel Andersson

    Hur kan en skuld överföras från den som gjort förbrytelsen till en oskyldig?
    Om jag drabbats av ett svårt brott och söker rättvisa, hur skulle en dödad oskyldig lammunge kunna blir rättvisa för mig?
    Särskilt om gärningsmannen får gå ostraffad.
    Det är ju i fråga om gärningsmannen jag vill se rätt skipad. Inte ännu mer lidande av oskyldigt liv.
    Skulle vi ha dödat en miljon får i stället för Nurnbergrättegångarna?

  • Gunnel

    Klaus Seigel Andersson, det verkar som att Stefan Swärd vill ha en skiljelinje mellan objektiv och subjektiv försoningslära. Enligt andra två sidor som inte utesluter varandra. De två syndabockarna förebildar två olika sidor i Jesu försoningsgärning på korset, om jag fattat rätt av en gammal bibeltolkning av P. Fjellstedt. 3 Mosebok om försoningsdagen.

  • GoranDuvenett

    I samma andetag i ett annat inlägg talar du om nåden. Du tycks inte förstå vad den grundar sig på.

  • Läsare

    Vad kommunicerar detta till brottsoffren om Kristus ”bara” i allmänhet bar vår synd, syndens konsekvenser, men inte syndens straff? ”Syndens skuld behövde inte betalas…..bara be Gud om förlåtelse, och hans synd är efterskänkt. Egentligen behövs inte något kors för detta.”

    Syndens lön är döden. Är inte syndens konsekvenser och syndens straff samma sak? Lida och dö och missa gemenskap med Gud i ett evigt paradis.

    Det kosmiska dramat om hur skapelsen räddas från Satans makt är naturligtvis ett mysterium från mänsklig horisont. Men vad vi vet är vad som hänt i världen bland människor. Om Guds son Jesus Kristus liv, gärning, om hur han dömdes och avrättades men är uppstånden.

    Syndens skuld behöver inte betalas eftersom synden är efterskänkt och något kors behövs inte?

    Vem betalar då Gud till? Om det vore ett gisslandrama och Gud betalar till Satan för att släppa gisslan så hade ju Satan trots allt vunnit. Om Gud betalar till sig själv är då inte synden efterskänkt? Att Jesus pinades och dog på ett kors men uppstod och besegrade döden är väl ett faktum i all försoningsteologi.

    Vad är det som inte kommuniceras till brottsoffren?

  • Klaus Seigel Andersson

    Jag antar att du menar att korset är en förutsättning för nåden. Jag använde begreppet slarvigt, ledsen för det.

    Och jag tror också att något ”kosmiskt” hände vid korsdöd och uppståndelse.

    Vad som dock slog mig vid läsningen av Swärds senaste inlägg är hur underligt detta med ställföreträdande straff är, dvs Anselms, Swärds mfl förklaringsmodell för försoningen.

    Hur kan en skuld flyttas från en skyldig till en oskyldig? Det kanske är möjligt, det kan jag inte veta.

    Vad jag däremot kan uttala mig om är att många människor skulle finna en sådan ordning underlig, ja, stötande.

    Kanske såg man det så förr, att det fanns ett straff att ”inkräva” efter en förbrytelse och att det ur domstolens synvinkel inte spelade någon roll VEM som straffades, bara NÅGON straffades. En mer kollektivistisk syn kanske. Mer som ett inkassokrav (som min rika faster kan betala åt mig, den skyldige) än som ett spöstraff (som väl ändå inte faster rimligen kan utstå i mitt ställe)

    Att torteras och dödas på ett kors liknar mer spöstraffet än inkassokravet. De allra flesta inkl brottsoffer skulle sannerligen inte känna att rätt skipats om en oskyldig straffas medan den skyldige går fri. Jag skulle uppleva detta som ännu värre. Swärd har ett stort pedagogiskt problem där. Ställföreträdande bestraffning är inte begripligt.

    (MEN sedan tillkommer ju i den gudomliga ”rättegången” 1) förbrytarens insikt, ånger, omvändelse samt 2) att jag förstår att även jag är på de anklagades bänk, detta gör förklaringsmodellen mer komplex)

  • Pingback: Försonad till döds | Gunnels plats i rymden()

  • GoranDuvenett

    Det är väl samma sak? Swärd och Gunnels kommentar.
    Vem är objektet och vem är subjektet?
    Göran D