Vad handlar debatten om försoningen om?
Låt mig ta ett konkret exempel.
Bibeln säger ju att alla är syndare, men av pedagogiska skäl väljer jag en riktigt stor syndare. Jag skrev ju om detta efter att ha varit i Auschwitz i december.
Om vi tänker oss att en fruktansvärt stor syndare, t.ex. en chef för ett av nazisternas koncentrationsläger, med ansvar för hundratusentals oskyldiga människor avrättning.
Bibeln säger att Guds vrede vilar över sådana synder, och att man ska dömas vid den yttersta domen för alla brott man har gjort. Det är logiskt, annars vore han en Gud som var likgiltig och släpphänt för ondskan i världen.
När chefen för koncentrationslägret dör, det finns inget hopp, han är ansvarig inför Gud för alla sina brott. Han döms till en evig dom. Så långt borde alla bibeltroende vara överens.
Om vi tänker oss att en sådan person på sin dödsbädd kommer i syndanöd, blir medveten om att han (det är alltid män som begår stora synder) har gjort fruktansvärt fel och ber till Gud om förlåtelse.
Kan Gud förlåta honom? Kan Gud förlåta honom så att alla hans synder och illgärningar och brott mot mänskligheten bara utplånas och raderas?
Han kan inte i detta läge göra något för att kompensera för sina synder, ställa till rätta, be om förlåtelse. Det finns inte någon möjlighet till gottgörelse. Han finns på dödsbädden och ska lämna detta jordeliv vilken minut som helst.
Är det helt kört? Är han evigt förtappad i sin synd?
Enligt Jonas Gardell älskar Gud alla och förlåter alla utan något krav på omvändelse. Alla är välkomna till Gud och hans himmel när de dör. Enligt den teologin är himlens dörr öppen för honom. Det behövs ingen förlåtelse, det behövs inte något kors. Att man är massmördare har inte någon betydelse.
Det här är grundfrågan för hela kristna tron. På vilken grund kan en människa bli förlåten av Gud, trots att man har begått de mest hemska synder.
Enligt traditionell kristen undervisning är total förlåtelse möjlig för den största syndaren på dödsbädden, med full kompensation och gottgörelse för den personens alla illdåd och mördande, det är kärnan i kristna tron.
Beror förlåtelsen på att Gud ser mellan fingrarna och bara efterskänker hela skulden om någon ber om det?
Upphör då Guds vrede och dom över alla de synder och illgärningar denna person har gjort? Eller är det villkorat av att man helt slutar att synda? Men om man inte gör det, och det gäller alla människor, fortsätter Guds vrede och dom över de synder man begår efter det att man börjat tro på Jesus?
Enligt traditionell protestantisk (och även katolsk) undervisning beror den totala förlåtelsen på att Kristus har burit alla världens synder på sig. Inte bara så att han drabbades av lidandet i världen och syndens yttersta konsekvens, utan också att syndens straff, Guds dom över synden och Guds vrede över synden.
På den grunden kan en nazikoncentrationslägerchef bli helt förlåten, helt frikänd, helt benådad på dödsbädden, och komma inför Gud som han inte hade gjort någon synd. Han är frikänd. Det är detta bibeln kallar för att bli rättfärdiggjord.
Men det är inte bara en efterskänkt skuld, att sopa under mattan, att vara en domare som frikänner en brottsling utan någon anledning.
Det handlar om att Jesus har betalat skulden, Jesus har tagit på sig straffet, Jesus har burit domen, Jesus har tagit på sig alla syndens konsekvenser. Därför blir syndaren frikänd.
Men om man inte tror så. Kristus tog inte Guds dom över världens synd, Kristus tog inte på sig Guds vrede över världens synd.
Hur och när upphör domen? Hur och när upphör vreden? Om det inte sker på korset?
En stor syndare kan inte på dödsbädden omvända sig, ställa till rätta, visa i sin livsstil att man övergivit sin synd.
Hur kan en stor syndare bli fullständigt frikänd och benådad på dödsbädden.
Det är detta som evangeliet och kristendomen handlar om, om man nu ska försöka hitta själva kärnan i kristen tro.
Jag är mycket nyfiken på hur Waldenström skulle svara vad som händer med en koncentrationslägerchef på dödsbädden som ber till Jesus om nåd.
På vilken grund förlåter Gud?
Enligt teologen Abelard bar inte Kristus vår synd, korset var bara uttryck för Guds kärlek för att få oss att älska Gud och omvända oss till Gud. Syndens skuld behövde inte betalas. Koncentrationslägerchefen kan kliva in i himlen genom att på sin dödsbädd bara be Gud om förlåtelse, och hans skuld och synd är efterskänkt. Egentligen behövs inte något kors för detta.
En sak som förvånar mig är att teologerna för lite uppmärksammar brottsoffren.
Till människorna som avrättades i koncentrationslägren är budskapet enligt traditionell försoningslära, det brott ni har utsatts för är så vidrigt, fruktansvärt och avskyvärt inför Gud att det finns inte något hopp eller räddning för den som har utfört brottet. Det finns inte någon gottgörelse eller kompensation. Det finns bara en möjlighet till räddning. Att Gud sände sin son till världen, att han utgav sin son för att dö för världens synd, han tog på sig straffet, skulden, domen, all Guds vrede över all världens synd, inklusive alla syndens konsekvenser. Därför kan den största syndaren bli frikänd på dödsbädden. Det brott ni har utsatts för är så fruktansvärt att Guds son dog på ett kors för att kompensera detta.
Men om detta inte hände på korset. Hur har brotten återställts, kompenserats, betalats, gottgjorts?
Om Kristus bara i allmänhet bar vår synd, syndens konsekvenser men inte syndens straff. Vad kommunicerar detta till brottsoffren?
Pingback: Försonad till döds | Gunnels plats i rymden()