Roland Spjuth blir uppenbarligen väldigt upprörd över att man ställer kritiska frågor om hans försoningsteologi.
För att få hyfs i debatten vill jag bara göra några förtydliganden.
För det första – det är Roland som har satt igång debatten, inte jag. Han har skrivit ett bokkapitel med en mycket kritisk hållning till den traditionella undervisningen om korset. Han har följt upp det med både blogginlägg på denna blogg och andra bloggar. Han menar dessutom att jag inte bör skriva böcker i ämnet, ett märkligt debattargument.
För det andra. Det är uppenbart att vi har olika uppfattningar om att Kristus led ett ställföreträdande strafflidande på korset, och att han sonade vår skuld och synd inför Gud. Jag gillar inte ordet vedergällning, tycker inte det är bibliskt när man talar om vad Jesus gjorde på korset, däremot tycker jag att uttrycket ställföreträdande strafflidande uttrycker och sammanfattar detta på ett bra sätt. ”Penal substitution” på engelska.
Jag menar sedan att övergivandet av ”ställföreträdande strafflidandet” leder till en rad konsekvenser både teologiskt och pastoralt. Enligt min mening leder det till att nåden tonas ner, därför att fokus på Guds handlande med oss flyttas från korset till våra praktiska liv. Jag menar att det också leder till att syndens allvar tonas ner, Gud kan förlåta synder utan Jesus som det ställföreträdande offret.
Det är uppenbart att Roland inte alls delar dessa slutsatser om vad som händer när man överger läran om ställföreträdande strafflidandet. Så det är väl bara att beklaga detta, och läser man min text innantill så handlar det inte alls om någon personkritik, utan jag är endast bekymrad över konsekvenser av att tona ner att Kristus bar Guds dom och vrede över vår synd. När inte Kristus bär detta, så blir det vi själva som får bära detta, i yttersta konsekvensen, enligt min mening.
Jag har följt både den brittiska och amerikanska debatten i detta ämne. Som en renodlad religionssociologisk iakttagelse noterar jag att övergivandet av synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande, är mainstream i teologiskt liberala kyrkor i västvärlden. Det är bara en notering, det betyder inte att jag menar att alla som överger synen på korset som ett ställföreträdande strafflidande är teologiska liberaler, Waldenström t.ex. var ju en strikt bibeltrogen person.
Enligt min mening handlar detta inte om perifera och oviktiga lärofrågor, det handlar om grunden i vår tro och i hur vi förkunnar evangeliet.
Jag vet att de ledande evangelikala teologerna i världen helt delar mina ståndpunkter i denna fråga, t.ex. John Stott, Packer, Don Carson, Piper m.fl., och jag vet att det har varit linjen hos Per-Axel Sverker som under många år skötte systematiska teologin på Örebro missionsskola. Läran om ställföreträdande strafflidandet har varit en självklarhet inom Pingströrelsen både i Sverige och internationellt, inom Örebromissionen, Alliansmissionen, inom baptismen etc.
Så grundläggande läror skruvas om i svensk frikyrklighet utan öppen redovisning och att teologiska ståndpunkter granskas, redovisas och diskuteras. Jag noterar att Spjuth ska hålla seminarier på Torpkonferensen om försoningsläran, så uppenbart är att detta har blivit accepterade teser inom EFK. Och för att slänga in en till brandfackla, hur predikar man försoningen i Filadelfia Stockholm nuförtiden?
Oavsett vad Spjuth tycker kommer jag ändå skriva klar min bok, och min känsla är att behovet av den är mycket större, än vad jag trodde när jag började skriva.
Så här presenterar Spjuth hela ämnet i sitt bokkapitel: ”Den svenska traditionen inom såväl Svenska kyrkan som frikyrkan har historiskt oftast förstått frälsning utifrån föreställningen att Jesus dör därför att han tar Guds vedergällande straff över människans synder i vårt ställe; det som brukar kallas läran om Jesu ställföreträdande strafflidande, eller, om man betonar att Jesus tillfredsställer Guds rättfärdiga krav på att bestraffa synden, för satisfaktionsläran. Jag menar att det finns flera grundläggande problem med denna försoningslära. Jag ska illustrera detta genom att analysera den evangelikala teologins kanske viktigaste företrädare: engelsmannen John Stott. John Stott hävdar att människans problem är den oändliga skuld hon har inför Gud på grund av sin synd, Gud tolererar nämligen inte synd. Gud måste straffa ondskan, annars omintetgörs inte bara Guds ära,utan också den ordning som uppehåller kosmos. Den enda lösningen för människan är att Kristus som den unika Gudsmänniskan blir vår ställföreträdare som utverkar gottgörelse (satisfaktion) för våra synder. Jesus tar Guds dom över synden i vårt ställe och han bär Guds straff över synden. Det som överförs på Kristus är enligt Stott alltså inte vårt moraliska fördärv utan syndens lagliga konsekvenser. Hans död betyder att han frivilligt tog på sig ansvaret för våra synder. Enligt Stott är detta innebörden i uttrycken gjord till synd och gjord till förbannelse.” Och så vidare, endast ett kort citat från boktexten. Texten sammanfattar hyfsat vad jag och evangelikaler i allmänhet tror om Jesu verk på korset, men problemet är att Spjuth ägnar hela bokkapitlet åt att kritisera detta synsätt.
Så visst finns det meningsskiljaktigheter, varför förneka detta? Syftet med denna bloggdiskussion var att försöka klarlägga dem.
Pingback: Göteborgsvarvet | Gunnels plats i rymden()