”Det enda som bär” – Lydia Lithells klassiker om försoningen

Kristna sånger uttrycker teologi.

Lydia Lithells klassiker, ”Det enda som bär”, vilken syn på försoningen är den uttryck för? Det är väl alldeles uppenbart.

http://ydrebo.se/forsamlingskar/det_enda_jag_vet.pdf


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Victor

    Vad menar du? Att texten uttrycker penal substitution? Att allt är av nåd betonas väl av alla sidor? Eller vad i texten är specifikt för hur du betonar försoningen?

  • Micael Gustavsson

    Hej, texten talar ju specifikt om att skuld sonas, inte bara om att konsekvenserna av synden upphävs. Jag antar att det bl.a. är det Stefan tänker på.

  • Stefan Swärd

    Victor och Micael,
    Texten talar om att sonas. Det är klassisk protestantisk teologi.
    Stefan Swärd

  • Micael Gustavsson

    Jo, jag vet. Det var det jag försökte uttrycka.

  • LarsGunther

    Jag vill mena att sångtexten inte alls är särskilt precis i sin försoningssyn. ”att Kristi blod min synd, min skuld betäcker.” Det är en fras som passar utmärkt på den subjektiva försoningsläran. Guds vrede når mig inte längre därför att jag blivit renad i Jesu blod (ett objektivt faktum, utfört av subjektet Gud själv).

    Frasen att min synd blev ”sonad” är ingen intäkt för varken den ena eller andra läran. Så kan alla säga utan problem.

    För övrigt roligt att ses på kyrkokonferensen. Vi måste ses mer AFK.

  • Micael Gustavsson

    Fast nu förvirrar du åtminstone mig. Att Faderns vrede inte når mig pga Jesu blod låter i mina öron som objektiv försoningslära.

  • LarsGunther

    Det är en vanlig missuppfattning. Frågan är vad som förändras: Är Guds vrede utsläckt – satisfaktion – eller är vår syndfullhet utplånad? I båda fallen är resultatet detsamma, frågan är hur mekanismen ser ut som åstadkommer resultatet.

    Notera att jag själv menar att bibeln ska tolkas som att det finns ett inslag av satisfaktion, men att den inte på något vis får beskrivas som ett ändrat sinnestillstånd hos Gud, utan som uppfyllelsen av det sinnestillstånd som Gud har hela tiden. Guds vrede stillas inte av Jesu korsdöd. Gud är vred på synden än idag. Inte heller får rättvisans princip beskrivas som om den vore överordnad Gud och så att säga tvingar Honom att agera utmed vissa givna banor. Den måste beskrivas som ett utflöde av Guds natur och väsen. Detta utgör nödvändiga begränsningsparametrar för den objektiva synen.

    Min syn är alltså objektiv – ett straff överförs från mig till Jesus – men jag tycker att de subjektiva förklaringsmodellerna ska kritiseras utifrån vad de säger och inte utifrån missförstånd.Skillnaden mellan de bäst beskrivna objektiva förklaringarna och de bäst beskrivna subjektiva förklaringarna är alltså mer subtil än vad debatten kan ge intryck av i sin hetta.

  • Micael Gustavsson

    O.K, jag är inte säker på att jag kan taxologin här (eftersom jag är teologisk amatör). Det du beskriver låter i mina öron som en andra objektiv lära, liksom det som på engelska kallas ”ransom” läran (dvs att Jesu blod är en lösesumma till de onda makterna som har människan i slaveri) är en tredje. Det finns väl flera olika subjektiva läror också. Jag tänker mig att skillnaden är att rent subjektiva läror inte räknar med Guds objektiva rättfärdighet som ett reellt problem för oss människor.

  • LarsGunther

    Notera att jag gör två saker. Dels förklarar missförstånd om den subjektiva synen, dels beskriver något av min egen syn.

    ”Guds objektiva rättfärdighet” är en nytt begrepp för mig. Om du menar att gud verkligen är vred på synden och att vi människor riskerar att straffas för den, så är det du skriver fel. Subjektiva försoningsläror kan mycket väl tala om vreden, men de betonar oftast kärleken i mer enkel mening som drivkraft bakom Guds handlande. Annars är poängen den att Gud handlar = Gud är subjektet. Satslära (subjekt, predikat, objekt…)

    Stridsfrågan är vad som händer med Gud själv. Inte om det sker en förändring i ”objektiv mening”.

    Objektiva läror ser det som den verksamma poängen att Gud påverkats av
    Jesu försoningsdöd. Att Gud också är objektet som Jesu död riktas mot. Jag tror det som sagt, inom vissa parametrar. En hyper-objektiv lära kan man annars hitta hos exempelvis Jürgen Moltmann, som kallar försoningen för en ”revolution i Gud” (Trinität und das reich Gottes), dvs Gud är ordentligt förändrad av sitt eget lidande.

  • Micael Gustavsson

    Tack för förtydliganden.