Nu är det fredagskväll 23.00 och jag är jättetrött, och jag har inte varit ute på stan och varit med Konnekt, jag ska nämligen hålla flera predikningar den här helgen. Dels i Söderhöjdskyrkan på söndag 11.00 och ute i Haninge på lördag 16.00. Under eftermiddagen var jag hos Sveriges kristna råd, jag är ju frikyrkornas representant i dess klimatgrupp. I går skrev jag en helsida i Hemmets Vän om att vi kristna behöver vara på barrikaderna i miljöfrågorna, och skrev om globala överlevnadsfrågor. Men det bryr sig ingen om, jag har inte hört en kommentar, inget mail, inget telefonsamtal, ingenting. Men att jag kommenterade vissa inslag i senaste numret av NOD har orsakat ett bombardemang av kommentarer, här på bloggen är det cirka 130 kommentarer nu totalt, tror jag. Har också under fredagen skrivit klar en konsultrapport om International Energy Agencys senaste rapport om etanol, men det gjorde jag åt bilindustrin och vissa energibolag. Har försökt att ögna igenom alla kommentarer och jag kan bara beröra några av dem.

1. Vissa kritiker uttrycker ganska vass kritik mot mig hur jag skriver och argumenterar. Mia skriver att det jag skriver är onyanserat och dåligt underbyggt, Elof skriver att min argumentationsteknik är ful och den är dessutom konstig, Olof skriver att jag skriver extremt onyanserade inlägg jag tror också att han använde ordet korkat i något inlägg, Peter Moll skriver att det saknas sans och reflektion och det är ett övertramp, Anton Fagerstedt skriver att om andra inte delar mina uppfattningar blir jag sur. Jaha, vad ska jag svara på det. För om jag försöker argumentera emot och hävda mina förtjänster vilket jag försökte igår kväll så får jag en massa kritik för det. Och det är ju svårt för mig att hålla med i dessa påståenden. Så mitt enda val är inte säga någonting. Ni kan ju alltid trösta er med att det är frivilligt att läsa det jag skriver.

2. Sedan försöker jag grubbla över mina kritikers reaktioner, inklusive NOD-redaktionen. Mitt inlägg var bara ärligt, jag skrev hur jag upplevde det hela när jag läste tidningen. Det handlade ingenting om några personangrepp, jag har inga ouppklarade relationer med någon av de berörda personerna. Jag bara ställde ärliga frågor och uttryckte undringar kring vissa formuleringar och den totala balansen på innehållet i tidskriften. Och jag har varit noga med att betona att det handlade inte om hela tidningen, det gällde vissa delar. Och jag tycker att jag skrev på ett sätt som att det handlade om att ställa frågor, be NOD-redaktionen att förklara sig. Och det handlade om ett blogginlägg. Inte en genomarbetad tidningsartikel. Jag skriver spontant på min blogg varje dag. Och eftersom det handlade om att kommentera ett tidskriftsinnehåll, kunde jag inte se att det skulle behövas någon personlig kommunikation med skribenterna. Det är väl inte så konstigt att man framför synpunkter på något som skrivs. Så jag har fortfarande svårt att förstå reaktionerna. Det kanske beror på att jag inte alls är teolog (jag är dock daglig och ivrig Bibelläsare), och läser ibland teologi med kritisk distans från ett utifrånperspektiv och jag har väldigt svårt att förstå mig på teologer i vissa fall. Det kanske också beror på att det mesta av mitt arbetsliv har jag ägnat åt miljöer utanför kyrkan. Jag är van vid rak och tydlig kommunikation. Kan det vara så att frikyrkokulturen och teologikulturen har ovana vid en rak och tydlig kommunikation, och ska tolka saker och ting väldigt personligt när man uttrycker tydliga åsikter. Jag vet inte, det är bara lösa spekulationer från min sida. Som EFK-ordförande tycker jag att det är mitt uppdrag att ställa frågor, framföra synpunkter och inte bara vara tyst. Har nog tyvärr anpassat mig för mycket efter frikyrkokulturen och borde vara mindre tyst, och ännu rakare än vad jag är, men hoppas på bättring med hjälp av Guds nåd.

3. Sedan tror jag att grunden för diskussionen är att det finns ganska olika uppfattningar mellan mig och NOD-redaktionen och deras försvarare i dessa frågor. Jag kan inte se någon annan förklaring till varför vi kan tolka samma texter så totalt olika. Och jag tror att dessa frågor om det radikala lärjungaskapet inklusive äktenskapet hänger intimt samman med frågorna om församlingsgrundande, församlingsförnyelse och att hitta de nya vägarna för att nå fram med evangeliet om Jesus. Och här upplever jag en gigantisk vånda inför både kristenhetens, frikyrkans och Evangeliska Frikyrkans utveckling. Det är mycket som behöver förändras för att vi ska komma rätt inför framtiden, och det är olika vägval som erbjuds i dessa dagar.�

Godnatt.

Tack alla för att ni med intresse läser min blogg. Det har kommit så massor av kommentarer och direkta mail till mig med anledning av några kommentarer på senaste NOD-numret, så jag har ingen chans att respondera just nu. Ska dock försöka få tid senare ikväll och skriva någon form av kommentar, där jag även kommenterar de olika inläggen. Så jag återkommer. För övrigt så förundras jag över hur man kan skriva ett litet blogginlägg där jag endast har några kritiska reflektioner kring vissa formuleringar i en tidskrift som läses av ganska få personer, och att det skapar en sådan debatt. Men det är mycket man inte begriper.

Nu har jag försökt begrunda NOD-redaktionens blogginlägg. Kommenterar deras inlägg i punktform.

1. Jag gör inte anspråk på att göra någon heltäckande analys av NOD-numret. Jag skriver att ”den innehåller en rad intressanta reflektioner”. Det jag säger är att jag ställer mig frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar om att relativisera kristna äktenskapssynen. Att jag inte kommenterar bl.a. Lars Göran Sundbergs och Tuve Skånbergs artiklar beror på att där finns det inga antydningar om att relativisera kristna äktenskapssynen. Det jag gör är att ställa frågor om vissa påståenden och antydningar i tidskriften, mer än så gör jag inte. Det är väl inte särskilt anmärkningsvärt att man ställer frågor och ifrågasätter vissa påståenden. Mina bloggläsare ställer frågor och ifrågasätter vad jag skriver på denna blogg varenda dag. Som erfarna akademiker är NOD-redaktionen mycket van vid ifrågasättanden och att det ställs frågor. Att inkludera en bok från 2001 är helt utanför ramen för ett kortfattat blogginlägg.

2. En avgörande punkt när vi ska värdera innehållet i de artiklar jag berör är bedömningen av hur verkligheten ser ut idag. För mig handlar kristendomen om Jesus, frälsning, omvändelse, och lärjungaskap och efterföljelse. Det är inte vi själva som avgör vad som är rätt och riktigt, för lärjungen är alltid Guds vilja rättesnöret. Guds vilja uppenbaras genom Bibeln, Anden och i den kristna församlingsgemenskapen. Jag har ägnat hela mitt liv åt att föra människor till tro på Kristus och sedan undervisa och vägleda dem i efterföljelsen av Kristus. ”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er” – var Jesu uppmaning till lärjungarna. I hela kyrkans historia har värnandet om det trogna och livslånga äktenskapet varit avgörande, och att sexualiteten hör till äktenskapet. Det är den katolska kyrkans inställning, det är de ortodoxa kyrkornas inställning, det är den globala pingströrelsens inställning, och det är den baptistiska traditionen. Att lära människor om kristen syn på äktenskap ser jag som ett viktigt inslag i den första grundkursen i det kristna livet. Det är naturligtvis mycket annat som ingår, bland annat kristen syn på arbete och ekonomi, ägodelar, det materiella och en hel del annat.

3. Det jag sörjer över är att lärjungaskapet alltmer tappas bort i svensk kristenhet. Och ett område där detta märks tydligt gäller samlevnad, äktenskap och sexualitet. Det märks även på ett antal andra områden. Det är alltför vanligt att kristna församlingar följer övriga samhällets normer och värderingar på detta område. Det har blivit alltmer vanligt med skilsmässor i kristna led, alltmer vanligt med samboförhållanden och utomäktenskapliga förhållanden och enkönade förhållanden blir alltmer accepterade. Inom Svenska kyrkan började uppluckringen på sextiotalet. I andra samfund på sjuttiotalet. Nu tycks det som att det är EFK:s tur. Vi har upplevt de första erfarenheterna av pastor som lever sambo, inflytelserika EFK-församlingar som accepterar homosexuell livsstil och det är uppenbart att det finns EFK-församlingar där samboförhållanden är ganska vanligt, och att det accepteras. För oss som ser oss som evangelikaler är detta en smärtsam utveckling, för vi tror att det är emot Bibeln och vi tror att det är uttryck för att den kristna kyrkan glider bort från den nära gemenskapen med Kristus. Det är ett av flera uttryck för en tilltagande sekularisering. Det yttrar sig naturligtvis på många olika sätt, men jag menar nog att man kan argumentera utifrån NT att äktenskap och samlevnad är mycket centrala frågor för en Jesu lärjunge. Bara denna bloggdebatt visar ju med all tydlighet att det finns en betydande svajighet i dessa frågor inte minst hos f.d. missionsskoleelever.

4. Jag menar i detta läge är det den evangelikala teologins uppgift att argumentera för den kristna livsstilen och ge ett försvar för hur vi ska leva som kristna. En förutsättning för att våra pastorer ska kunna ge en bra undervisning och vägledning är ju att man tydligt kan förklara hur man lever som kristen. Andra sidan av myntet är naturligtvis att hjälpa människor på vägen dit och där tycker jag att det är mycket angeläget att vi i församlingarna jobbar med utbildning och kurser för att stärka äktenskap, att vara förälder, att vägleda par i förberedelse för äktenskap, men också att hjälpa människor som har upplevt svårigheter på dessa områden, hur man kommer igen efter en skilsmässa, att vara ensamstående förälder, hur hantera homosexuell läggning etc. Den evangelika teologin har här en utmanande uppgift att hjälpa församlingsledare och pastorer och ge redskap att hantera denna utmanande miljö.

5. Så ser min problemformulering ut. Och i den kontexten blir inte denna typ av artiklar särskilt vägledande. Det var ju bra att höra att NOD-redaktionen inte håller med om Rubensons bibeltolkning och syn på äktenskapet, men han får ändå fem sidor att breda ut sig på. Man måste ändå anse att han har något viktigt att säga för att ge honom detta utrymme. Och jag tycker fortfarande att det är obegripligt med rubriken ”äktenskapet – inte förordnat av Gud”, när vi kämpar med denna inre sekularisering på församlingsnivå. ”Jesus chockade samtiden genom att relativisera den biologiska familjen i förhållande till rikets nya familj” läser vi också i NOD, som rubrik kopplat till Spjuths artikel. I det familjeupplösningsklimat vi lever i idag, tycker jag formuleringen är mycket olycklig, och jag tycker inte heller att det är exegetiskt välförankrat, man måste ju väga in alla Jesusord om äktenskapet.

6. Och mina frågor kvarstår när det gäller Spjuths artikel. Förklaringen är att man inte kan pressa in mer, på sju sidor. Men att skriva om äktenskapet på sju sidor och inte nämna ett ord om de faktiska och brännande frågorna på församlingsnivå är också uttryck för värderingar. Hade NOD delat min problemanalys hada man med lätthet lyft fram de frågor som jag efterfrågar vägledning om. Och mina frågor kvarstår kring intervjun med Karin Cedersjö att det finns en otydlighet. I dagens svenska språkbruk menas ”att det finns olika samlevnadsformer”, att det finns olika former av familjer och sexuella relationer. I svenskt språkbruk är andra modeller än ”pappa, mamma, barn” i regel åsyftande regnbågsfamiljer. Om man inte menar detta bör man säga det tydligt, utifrån den bakgrund och kontext som vi lever i enligt mina punkter 2-4 ovan. NOD-redaktörerna säger att jag antyder att de är för könsneutrala äktenskap, det är att hårddra. Jag ställer frågor och vill ha klarlägganden, jag gör inga sådana påståenden.

7. Och den inledande ledaren har jag fortfarande undringar inför. NOD skriver: ”Med tanke på att Jesus chockade sin samtid genom att relativisera den biologiska familjen, och med tanke på alla samtida mindre lyckade erfarenheter, kan vi behöva reflektera kring varför svensk kristenhet lägger ner så mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse.” Och här menar NOD-författarna att jag feltolkar dem. De skriver kärnfamilj, inte äktenskap. Rent språkligt är det riktigt. Men kampanjer för kärnfamiljen känner jag inte till. Senaste fem årens debatter har ju helt och hållet handlat om äktenskapet. Så min enda rimliga tolkning är att de åsyftar ett aktivt försvar för det traditionella kristna äktenskapet. Om de åsyftar något annat, så behöver de förklara vad de åsyftar. Och återigen – uttryck om relativisering av biologiska familjen är ytterst tveksamt, inte minst i dagens svenska kultur där den biologiska familjen är extremt relativiserad redan. Vi behöver väl inga teologer som lägger ytterligare ved på den brasan.

8. Min slutsats är att vi har inte kommit någon vart i denna diskussion. Det enda medgivande jag hör från NOD är att man inte håller med Rubenson, men det är enligt min mening ett mycket svagt erkännande, uppenbarligen sympatiserar man med Rubensons huvudtankar. Annars hade det ju funnits massor av skribenter att välja ibland som skulle kunna skriva fantastiskt om Gud och äktenskapet.

9. Min Hegelianska syntesslutsats blir; jag måste börja skriva på en ny version av min 30 år gamla bok ”Ungdomar och kärleksproblem”. Klargörande och vägledning ur biblisk-kristen-evangelikal synvinkel när det gäller sex, kärlek och samlevnad tycks vara stor. Tystnaden från våra teologer verkar vara alltför omfattande.

10. Det har varit många kommentarer på bloggen, men kommentatorerna har kommenterat varandra. Vill dock kommentera EFK-pastorn Peter Molls omdöme, han kallar det jag skriver för rejält övertramp, och att ett visst mått av sans och reflektion vore på plats. Tackar. I rent halvsurt självförsvar kan jag dock konstatera att hans bedömningar och hans likasinnade som det säkert finns en hel del av inom EFK, skiljer sig ganska drastiskt från de omdömen jag möter långt utanför kyrkan. Är man anlitad som konsult och rådgivare åt ett antal världsledande och Europaledande företag på grund av stor uppskattning av min sans, reflektion och analysförmåga och sedan möter detta nedlåtande omdöme i den inskränkta och snäva frikyrkoankdammen. Tack och godnatt. Nu går jag och lägger mig.

 

�

Jag vill bara påpeka för mina bloggläsare att jag idag publicerar en helsidesartikel i kristna tidningen Hemmets Vän om att vi kristna bör engagera oss i miljöfrågorna, med särskild referens till klimatfrågan. Det märkliga är dock att alla som skäller på mig när jag säger något om en kristen syn när det gäller äktenskap och samlevnad, de har aldrig några invändningar när jag säger något om miljöfrågorna. Trots att äktenskap är så väldigt väl förankrade frågor i både Bibeln och kyrkohistorien. Miljöfrågorna är ju helt nya utmaningar, där den kristna etiska analysen bygger mer på referenser till Bibeln och kristet tänkande i allmänhet. Att säga något om miljö är politiskt korrekt och ytterst opportunt, medan säga något klassiskt kristet om äktenskap är icke politiskt korrekt, icke tidsanpassat och icke opportunt. Hoppas att det inte är detta som driver de som har synpunkter på det jag skriver.

Jag vill också släppa en stor nyhet, ikväll kommer min svärmor på besök och ska stanna några dagar, så jag måste få minst något dygn på mig för att svara på NOD-redaktionens inlägg som publicerades här på bloggen tidigare i dag. Spontant är jag inte alls tillfreds med deras svar, men jag behöver lusläsa inlägget och läsa om NOD igen för att sedan återkomma med en ganska utförlig kommentar.

Sedan sörjer jag djupt över att småkronorna förlorade VM-finalen. Snyft, snyft.

Stefan!

Roligt att du läser och kommenterar NOD.  I din blogg skriver du inledningsvis om könsneutrala äktenskap och säger dig ha tittat på vad diverse teologer har att säga om äktenskapet. En bok från Svenska kyrkan avfärdas raskt som svårläst och irrelevant innan du lägger allt ditt krut på senaste numret av tidskriften NOD som handlar om synen på familjen (nr 4/2008). Vi tycker nog att du kunde ägnat mer utrymme åt vad som faktiskt står i tidningen än det som inte står. Det hade också känts bättre om du inte hade varit så snabb att tillskriva oss åsikter och intentioner vi inte har. Ditt långa inlägg misstänkliggör både enskilda skribenter och redaktionen. En välvillig tolkning för över detta på kontot ”den frejdige debattören Swärd”.

 

Det är omöjligt att besvara alla dina frågor. Vi hoppas att så många som möjligt läser numret och gör en egen värdering av synpunkterna. Här vill vi kommentera ditt inlägg enligt de numrerade punkter som du själv har.

 

1. Du utgår från en formulering i vår ledare om svensk kristenhet och behovet att reflektera över ”en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse” Sedan skriver du: ”Att värna om äktenskapet enligt NOD tycks vara samma sak som att värna om en sluten kärnfamilj”. Kopplingen mellan ”äktenskap” och ”sluten kärnfamilj” gör du själv, inte redaktionen. Du får det att låta som om vi menar att ett värnande av äktenskapet är ett värnande om innestängda och slutna kärnfamiljer! Syftet med numret är att vidga diskussionen om vad det vill säga att vara familj idag. Såväl i samhälle som kyrka fungerar familjer idag ofta som slutna enheter vilket är ett problem inte minst i mötet med människor som lever utifrån andra villkor. Stabila äktenskap är en tillgång för både samhälle och kyrka anser vi, liksom du. Ändå tycker du dig uppfatta att vi ger ”slängar” åt äktenskapet. Två inslag handlar om äktenskap. Det ena är en debatt mellan Samuel Rubenson och Tuve Skånberg som vi kommenterar nedan. Det andra är ett starkt uppmuntrande och uppfordrandet brev till personer som är på väg att gifta sig, författat av Lars-Göran Sundberg som skrivit en avhandling om äktenskapet och även är EFK-pastor! Varför nämns inte detta bidrag i numret?

 

Uttrycket ”ensidig betoning” i ledaren har sin bakgrund i att folk utanför våra sammanhang idag knappast möter några andra budskap från kyrkan i det offentliga rummet än de som handlar om ”kärnfamiljens välsignelse”. Vår önskan var att något litet bredda samtalet. Men detta verkar inte falla i god jord.

 

2. Dina kommentarer kring Roland Spjuths artikel handlar egentligen om att texten borde ha sagt mycket mer. Men det finns, som vi alla vet, gränser för vad man kan trycka in i en text i en tidskrift. Spjuth menar att församlingarna ska vara mer gemenskapsorienterade och att familjerna ska vara mer inkluderande. Men han gör det inte genom att ”problematisera försvaret för äktenskapet”, som du skriver. Spjuth problematiserar bara den moderna borgerliga kärnfamiljen. Du blandar ihop två frågor och verkar inte riktigt se skillnaden mellan dem, vilket i sig är en tankeväckande reaktion. Formuleringarna om artikeln verkar vara frukten av ”dålig läsning”. Du saknar saker som Spjuth bokstavligen skriver i sin artikel (”många nya experiment behöver stabila äktenskap”, vikten av livslånga relationer och att äktenskap ska spegla Guds trofasta kärlek, etc). Folk som bara läser din blogg kan verkligen börja tro att Spjuth (och redaktionen) tycker att ”sambo” är OK. Vi förespråkar inte sambo-förhållanden (vare sig bland äldre eller yngre kristna). Spjuths artikel kritiserar de strömningar i samtiden som ligger bakom argumentationen för samboskap, inte minst synen på sex som en privatsak och vår tids avgudadyrkan av sex och (den romantiska) kärleksrelationen.

 

Antydningar att vi skulle vara förespråkare för könsneutrala äktenskap gör oss lite ledsna och vi kan omöjligt förstå dina grunder. Väsentliga delar av Spjuts artikel har tidigare varit publicerade i boken ”Den hemlösa sexualiteten” (Libris, 2001). Den försöker att ge en välgrundad teologisk och praktisk vägledning för kyrkan i mötet med en av vår tids stora frågor, d v s homosexualiteten. Boken har bland annat varit underlag för studiedagar för medarbetare i Evangeliska frikyrkan. I samma bok medverkar för övrigt också en av NOD-redaktionens medlemmar. Varför bortser du från allt detta?

 

3. Samuel Rubensons artikel med rubriken “Äktenskapet – inte förordnat av Gud” är en förkortad version av en text som tidigare varit publicerad i tidskriften Pilgrim (nr 2/2008). NOD har inte sett några offentliga reaktioner på denna utmanande artikel i Pilgrim. Syftet med att inkludera den i numret var att inbjuda till debatt. Därför bad vi Tuve Skånberg att skriva en replik. Du skriver: ”…med tanke på det utrymme som Rubenson får, och till och med får replikera på Tuve Skånberg i samma tidning, så får man anta att han företräder NOD-redaktionens syn.” Längden på Rubenson artikel och hans möjlighet till replik säger inget om NOD-redaktionens syn, vilket du insinuerar! Rubenson artikel var mycket lång och vi försökte korta ned den så mycket möjligt. Vi hade ursprungligen tänkt ge Skånberg chans till ytterligare reaktioner på Rubensons replik, men utrymmet var begränsat. Efter samråd med de båda skribenterna enades vi dessutom om att följa sedvanlig praxis, d v s att den som ifrågasätts får möjlighet till förtydligande.

 

4. Rubensons formuleringar om att Paulus ord om äktenskapet, med dina uttryck, är tidsanpassade och inte auktoritativa idag uttrycker Rubensons egna uppfattningar. I NOD medverkar nu och då skribenter som inte fullt ut delar redaktionens synsätt i olika frågor. Vår bibelsyn beskrivs i Örebro Missionsskolas grunddokument, i en nyligen publicerad text av Mikael Tellbe och Lennart Boström i en minnesbok i samband med 100-års jubileét och på hemsidan för tidskriften NOD under rubriken ”vad är NOD?” Vår huvudman har inte hittills haft anledning att ifrågasätta dessa skrivningar eftersom samsynen är mycket stor.

 

5. Vad gäller oklarheter i Rubensons artikel hoppas vi att du kan reda ut dessa med skribenten själv.

 

6. Vi håller med om att den livslånga, trogna äktenskapsrelationen, inklusive sexualiteten, är ett bibliskt mönster. När du menar att vi nästan antyder att detta dyker upp först på 1700-talet så går du långt utanför innehållet i artiklarna! Nej, vi bör inte, som du skriver ”missmodigt anpassa oss efter samhällsförändringarna”. Texterna i numret är både bibliskt förankrade och medvetna om de samhällsförändringar som påverkat och påverkar oss nu. Till detta hör insikter om att vissa sätt att se på kärnfamiljen verkligen är av sent datum och inte självklart utgår från bibliska mönster. NOD-redaktionen anser också att initiativ som kristna familjerådgivningar, “Levande familjer” och liknande, är ytterst angelägna verksamheter i en tid där många familjer splittras. Du efterlyser ”full tydlighet”. Men hur många markeringar är möjliga innan ett enstaka nummer av en tidskrift fullständigt havererar under sin egen tyngd?

 

7. Du menar att intervjun med Karin Cedersjö inte är tillräckligt klar vad gäller samlevnadsformer. När hon talar om ”öppningar …för andra sätt att leva” så avses celibat, boendegemenskaper, kommuniteter, kollektiv och öppna och utåtriktade kärnfamiljer. Det är detta som intervjun handlar om och återkommer till. Men du läser den med misstänksamhetens glasögon, som att den underförstått också inkluderar andra samlevnadsformer!

 

8. Du skriver: ”Det finns väldigt mycket mer att säga och fråga…”. Vi kan bara hålla med.

 

9. På denna punkt går du in på en rad följdfrågor som anges i rask takt. I skrivande stund har vi inte möjlighet att seriöst behandla dessa. Men vi hoppas verkligen att du har tillräckligt mycket god vilja för att inte identifiera NOD med ”vaga dimridåer” även på dessa punkter.

 

NOD-redaktionen

 

PS: Den som vill få egna intryck av vad detta nummer av NOD handlar om kan beställa  ett exemplar på tel 019-30 77 50 eller per mail: kerstin.collin@orebromissionsskola.se

 

 

Hej alla glada debattörer. Tack för alla engagerade inlägg och att du tar dig tid för att både skriva och följa debatten här på bloggen. Jag hör ju till dem som uppskattar rejält mothugg, därför att då kan ens egen ståndpunkt både nyanseras och utmejslas ännu tydligare.

Debatten kommer att gå vidare. Väntar närmast på ett svar på NOD-redaktionen, som kan dyka upp under dagen, ikväll, eller varje fall senast i morgon – hoppas jag på. Kommer att lägga in det som ett gästblogginlägg så att alla lätt kan ta del av det.

Det är dock bara en liten detalj i debatten jag vill kommentera. Det är detta ständiga påhopp mot oss som skulle kunna klassas som konservativa evangelikaler (jag klassar mig själv på detta i sätt i äktenskapsfrågan), vi visar för mycket intresse för underlivsfrågor. Jag skulle vilja starkt ifrågasätta denna tes. Jag är född i slutet av 1954 i ett baptistkapell. Och har levt i den frikyrkliga miljön sedan dess. Har hittills aldrig hört en enda predikan om homosexualitet, har inte heller hållit någon själv (jag har hållit minst 4000 predikningar under mitt liv). Har nästan aldrig hört bra predikningar om hur man ska hantera sin sexualitet före äktenskapet, och jag tycker att det väldigt sällan är bra predikningar om äktenskapliga samlivet (har väl några gånger bidragit själv med ganska bra predikningar på detta område). Med tanke på att dessa frågor är mycket viktiga för en vanlig människas liv tycker jag att det hanteras för sparsamt i våra led. Ändå får vi ständigt höra att vi sysslar för mycket med underlivsfrågor. Det var ju bland annat Niklas Piensohos berömda uttalande i Dagen-intervjun för 8-9 månader sedan. Jag tycker inte alls att påståendet stämmer eller att det kan verifieras. Detta är endast ett skällsord mot konservativa evangelikaler och ingenting annat.

Jag var med i SMU en period på sjuttiotalet och redan då användes detta skällsord för att nedvärdera och svartmåla evangelikaler som ville stå upp för en klassisk kristen hållning när det gäller sex och samlevnad. Så jag känner igen tongångarna mycket väl. Och jag har under ganska många år följt utvecklingen hos kristna rörelser som liberaliseras i denna typ av frågor, man kan globalt följa ett mönster för hur det långsiktigt går för sådana kyrkor – d.v.s rakt utför (fast det beror naturligtvis på fler faktorer än intställningen i samlevnadsfrågor).

Däremot har vi ju personer med viss kristen anknytning som utan tvivel kan klassas som sexliberaler, jag tänker bland annat på Jonas Gardell. Lyssnade på honom på ett kort inslag av ”stjärnorna på slottet” för någon vecka sedan. Jag hörde honom använda ordet ”knulla” jag tror det var i varje fall 12 gånger inom loppet av tre minuter. Skällsordet att vara underlivsfixerad borde mer riktas mot personer som Gardell än mot konservativa evangelikaler.

Varför kallas inte Jonas Gardell för underlivsfixerad? Varför ska vi som vill försvara äktenskapet ständigt kallas för underlivsfixerade? Kan någon förklara det för mig?

Oj då, det här tog visst skruv ordentligt. Jag har aldrig haft så många läsare på denna blogg som idag. Skulle också vilja uppmana debattörerna att själva läsa tidskriften NOD innan man gör för självklara ställningstaganden. Så vitt jag vet kan man inte hitta texterna på internet, men NOD ska man kunna få tag i genom att ringa Evangeliska Frikyrkan, Örebro missionsskola och jag antar att LibrisMedia har den också.

Frågan om äktenskapet är het. Samhället har på gång att göra äktenskapet könsneutralt. I lagstiftningsprocessen har statsmakten vänt sig till oss i kyrkorna för att få höra vår uppfattning. Det är naturligt eftersom vi utövar vigselrätten. Samtliga kyrkor och samtliga fyra kyrkofamiljer i Sveriges Kristna Råd har avvisat det könsneutrala äktenskapet.

Nu har jag tittat på vad diverse teologer har att säga om äktenskapet. Frågan handlar ju både om samhällets lagstiftning men också hur vi ska leva som kristna och Jesu efterföljare idag.

Inom Svenska Kyrkan har man gett ut ”Uppdrag samliv – om äktenskap och samlevnad”. Det är ett antal teologer som diskuterar olika aspekter av äktenskapsbegreppet. Jag bryr mig inte ens om att rescensera boken. Teologerna skriver svårförståeligt, krånglar till de mest enkla saker, och ger ingen vägledning till dem som vill leva som kristna idag. Tycker boken känns ganska irrelevant även om det finns enstaka detaljer som känns intressanta, inte minst Samuel Rubensons kyrkohistoriska översikt. Det jag konstaterar är att den abstrakta teologiska debatten är en helt annan sorts kristendom än den som jag vill leva. För mig handlar kristet liv om att aktivt söka Guds vilja genom att studera Bibeln och få vägledning genom erfarna kristna för hur jag ska leva som lärjunge i mitt vardagliga liv. Det tycks inte vara frågeställningen för teologerna.

Sedan har jag också granskat tidskriften NODs senaste nummer som också handlar om äktenskapet. Den innehåller en rad intressanta reflektioner. Det är utmärkt att man lyfter fram frågan om celibat och att utvidga kärnfamiljen. Det är spår som är mycket välförankrade i både Nya Testamentet och kyrkohistorien. Och försummade frågor när vi diskuterar familjeliv och äktenskap idag. Jag har måttliga erfarenheter av att leva i celibat, endast fram till 21 års ålder, men har ganska många års erfarenhet av kollektivt boende och att leva i en utvidgad kärnfamilj. Bra tongångar om detta i NOD.

 Men jag ställer mig också ganska frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar till att relativisera den kristna äktenskapssynen. Och framförallt undrar jag över vad man inte säger. Sammanfattar mina synpunkter i korta frågor och kommentarer.

1. Undrar över formuleringen i ledaren: ”kan vi behöva reflektera kring varför svensk kristenhet lägger ner så mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse”.  Vad menas? Att värna om äktenskapet enligt NOD tycks vara samma sak som att värna om en sluten kärnfamilj. Vem har påstått det? Förutsätter inte en öppen och utvidgad familj att det finns ett stabilt äktenskap i grunden? Jag tycker att vi lägger för lite krut på att värna om familj och äktenskap. Erfarenheten visar att församlingar som jobbar med bra äktenskapsrådgivning och undervisning får färre skilsmässor. Eller är det kampanjen Bevara äktenskapet man vill ge en släng åt. Men att mycket energi skulle läggas på detta har jag svårt att förstå, det är några få personer som har sysslat med detta, med Sten Gunnar Hedin och biskop Arborelius som spjutspetsar. Och varför skulle det vara fel av kristna att värna om stabila äktenskap i samhället? Om man värnar om äktenskapet, hur kan NOD mena att man värnar om innestängda och slutna kärnfamiljer? Varför ge slängar åt äktenskap om man vill lyfta fram celibat och att kärnfamiljerna ska vara mera inneslutande, jag förstår inte motsättningen.

2. Roland Spjuth har skrivit den inledande huvudartikeln. Och huvudspåret är att värna om den öppna familjen och se församlingen som en familjegemenskap. Det är naturligtvis helt riktigt. Om Spjuth menar att församlingarna ska vara mer gemenskapsorienterade och att familjerna ska vara mer inkluderande – det kan man väl säga utan att problematisera försvaret för äktenskapet. Finns det någon motsats mellan att försvara det kristna äktenskapet och att församlingen är en öppen gemenskap med hushållsgemenskaper som en grundval? I en tid med olika ideal och samlevandsformer – är det då inte kyrkans uppgift att försvara den kristna livsstilen och inte anpassa sig efter samhällstrenden. Tycker att Spjuth relativiserar på ett olyckligt sätt när han skriver ”en kristen respons på denna situation inte främst handlar om att försvara den tid som varit” och ”har inte kyrkans sätt att se på familjen varit allför anpassat till den moderna världens ideal”. Och jag förundras över att Spjuth inte kan säga ett ord kring det som är de stora frågorna kring förändrad samlevnad, och som nu kryper in i även evangelikala församlingarna och pingstförsamlingarna. Kan man leva som lärjunge till Jesus idag och leva i ett samboförhållande? Kan man leva som lärjunge till Jesus idag och leva i ett homosexuellt förhållande? Hur ska vi idag tillämpa Jesu radikala undervisning om skilsmässa och mycket strikta sexualetik i bergspredikan, det tycker jag att våra teologer skulle ge vägledning i. Det är ju de brännande frågorna när man talar om olika samlevnadsformer. Spjuth säger inget om detta. Det enda han säger är att vi inte ska försvara den tid som har varit och att det är viktigt med en utvidgad familjegemenskap i församlingen. Det ger ingen vägledning för dagens lärjungar. Det är problemet med Spjuths artikel. Spjuths kritiska granskning av dagens konsumtionsinriktade samhälle är naturligtvis helt riktig men saknar ändå den konkreta vägledningen i de jordnära frågorna om hur vi ska leva som kristna idag.

3. Sedan har vi Samuel Rubensons artikel med rubriken ”Äktenskapet- inte förordnat av Gud”. Och det tycks vara Rubensons huvudtes. Och med tanke på det utrymme som Rubenson får, och till och med får replikera på Tuve Skånberg i samma tidning, så får man anta att han företräder NOD-redaktionens syn. Jag tycker att detta är ett mycket olyckligt sätt att formulera sig på. I en tid när äktenskapet ifrågasätts och attackeras så ger man ju legitimitet åt detta när man i princip säger att äktenskapet är en mänsklig uppfinning. Underförstått tolkar icke-teologen det som att det nog inte är så viktigt att gifta sig, Gud har ju ändå inte instiftat äktenskapet. Och har Gud någon uppfattning om jag lever sambo eller skiljer mig, det blir ju den tillämpade konklusionen av Rubensons tes. Rubenson relativiserar också utifrån både Bibelordet och kyrkohistorien. Jag begriper det inte. Visst har det förekommit olika syn på äktenskapet i kyrkans histora när det gäller yttre inramningen, bland annat hade vi ”baptistäktenskap” på 1850- och 60-talet som var äktenskap inför Gud i baptistförsamlingen som inte var juridiskt giltiga. Men jag menar att den kristna kyrkan och Nya Testamentet ger en helt tydlig vägledning i grundfrågorna. Samlevnaden mellan en man och en kvinna regleras i ett äktenskap, och sexualiteten hör till äktenskapet. Grundprincipen är att äktenskapet är troget och livslångt. Bibeln använder orden gift, man och hustru, äktenskap, bröllop m.m. för att markera en tydlig skillnad mellan att vara gift och ogift m.m. Och visst finns Gud med i bilden, oavsett om man definierar det utifrån skapelseordning eller sakrament. Rubensons tolkning av NT-texterna är för mig som icke-teolog totalt obegripligt.

4. Rubenson relativiserar både kyrkohistorien och de bibliska texterna, han lyfter fram skillnader och nyanser utan att visa att det finns en gemensam röd tråd i kyrkans hela historia. Hans sätt att hantera Bibeln tycker jag kan klassas som liberalteologiskt, det Jesus och Paulus sade om äktenskapet ska uppfattas som tidsanpassade utspel i dåtida situationer och är inte auktoritativ vägledning för Jesu lärjungar idag. ????? Tycker att det är synnerligen märkligt att en tidskrift med en tydligt evangelikal huvudman kan ge ett sådant utrymme åt en sådan Bibelsyn. Tar för givet att NOD-redaktionen klargör sin inställning i nästa nummer.

5. Dessutom är Rubenson ganska krånglig och delvis obegriplig. Hans resonemang om äktenskapet som sakrament går över min fattningsförmåga. Katolska katekesen visar väl tydligt att äktenskapet har sina rötter hos Gud. Så här skriver Rubenson: ”Vi behöver en syn där vi å ena sidan accepterar att äkenskapet inte är gudomligt förordnat och inrättat, å andra sidan ger hjälp och stöd till dem som vill helga sitt äktenskap och i det gestalta sin tro.” ???? För mig är resonemanget obegripligt.

6. Problemet med att relativisera äktenskapsbegreppet och att inte problematisera samhällsförändringen, är att man ger legitimitet åt att även kristna kan leva på andra sätt än i den tradionella äktenskapsmodell som har präglat kyrkan i 2000 år. Det var faktiskt inte på 1700-talet man började leva i trogna, livslånga äktenskap mellan en man och en kvinna (som nästan antyds i NOD-texterna), och där sexualiteten hörde till äktenskapet. Finns det någon antydan i NT till någon annan modell? Här har vi kristna en visionär och profetisk uppgift att stå upp för det vi tror är sant och rätt, och inte missmodigt anpassa oss efter samhällsförändringarna. Vi är kallade att vara ljuset och staden på berget. Och faktum är att de flesta vanliga människor vill leva i trogna och långvariga förhållanden. Här har vi som kristna en viktig uppgift att aktivt hjälpa till med detta. Tycker att bland de bästa kristna verksamheterna är initiativ som kristna familjerådgivningar, ”Levande familjer” och liknande, där vi kan hjälpa till med att stärka familj och äktenskap. Det är en ytterst angelägen social funktion. Eller vad tycker NOD-redaktionen? Det framgår i varje fall inte med full tydlighet av detta nummer.

 7. Intervjun med Karin Cedersjö ger inte heller mycket bidrag till att bringa klarhet. Hon lyfter också fram betydelsen av den utvidgade kärnfamiljen. Och det är helt sant och riktigt, under förutsättning att man samtidigt säger att äktenskapet är mellan man och kvinna. Det är den enda kristna samlevnadsformen. Men även Karin sprider dimridåer med att tala om olika samlevandsformer. Kärnfamiljen är inte enda samlevnadsformen men det finns öppningar också för andra sätt att leva menar Cedersjö. Vad menas? När man i vanligt svenskt språkbruk talar om olika samlevnadsformer, brukar man tala om sambo och könsneutrala partnerskap som alternativ till heterosexuellt äktenskap. Här är Karin onödigt otydlig. Hon talar om teologiska grunden för all samlevnad oavsett form. Vad menas? Kan samlevnaden ha olika former förutom heterosexullea äktenskapet (och naturligtvis inkluderande storfamilj och celibat)? Jag tycker inte mig märka att Jesus talade om olika samlevnadsmodeller när han förmedlade bergspredikan. Karin säger vidare ”kärnfamiljen inte är en självklarhet, utan att det också finns öppningar för andra sätt att leva” Vad menas? Helt OK om hon menar att leva i celibat, och att ett gift par öppnar sitt hem och låter fler personer bo där. Men dagens debatt i kyrka och samhälle handlar ju inte om detta, utan den handlar om homosexuella förhållanden, föräktenskapliga förhållanden, och dörren vidgas nu mot gruppäktenskap av olika former. Här måste vi som kristna ledare och teologer ge tydlig vägledning. Annars förvirrar vi fullständigt. Inte minst människor som kommer till tro på Kristus, behöver den tydliga vägledningen och undervisningen i efterföljelsen av Jesus.

8. Det finns väldigt mycket mer att säga och fråga, men på en blogg kan man inte skriva så långt. Ovan är bara exempel på frågor jag ställer.

9. Istället för alla dessa vaga dimridåer skulle det vara intressant att teologerna kan klara besked i följande frågor:

a. Ett av tio budorden handlar om att inte begå äktenskapsbrott. Jesus tar upp det i bergspredikan och skärper budordet, det handlar inte bara om fysisk handling utan att med begärelse se på någon annan. Och skärper också hållningen till skilsmässan. Det skulle vara intressant att få vägledning i hur vi praktiskt kan leva ut detta idag som kristna. Och det vore intressant att få veta av teologerna hur Gud kan ge detta budord, om inte äktenskapet ändå på något sätt är instiftat eller i varje fall sanktionerat av Gud? Eller är kanske budorden också en tidsbunden och situationsanpassad text? Ja – varför inte hela Bibeln? (nu börjar jag driva med liberalteologin, men jag hoppas läsaren har någon humor)

b. Utifrån Pauli undervisning i 1 Kor. 7, hur kan man på något sätt försvara att utomäktenskaplig sex är enligt Guds vilja?

c. Även om det inte finns exakta instiftelseord om äktenskapet i NT liknande nattvard borde man väl utifrån de texter vi har i NT hävda att Gud ligger bakom, finns med, och aktivt välsignar äktenskapet mellan man och kvinna. Visst är det så att om man hävdar motsatsen, så relativiserar man betydelsen av äktenskapet och att kristna gifter sig, man ger öppningar åt andra samlevnadsformer (enligt ordets vanliga användning i svensk samhällsdebatt). Och det är väl inte detta NOD-redaktionen vill göra. Det måste jag ta för givet.

d. Man kan undra vad vissa teologer tycker om Bibelordet i Heb. 13:4: ”Äktenskapet skall hållas i ära bland alla och den äkta sängen bevaras obefläckad. Ty otuktiga och äktenskapsbrytare skall Gud döma.”

 

�

I natt ska jag titta på junior-kronornas VM-final mot Kanada. Eftersom jag har varit hockeyförälder ett antal år så är jag lite extra intresserad av junior-ishockey. Det blir spännande.

Sedan sitter jag och läser vad diverse teologer har skrivit om äktenskapet, både i tidskriften NOD och en bok som getts ut av Verbum. Kommer att skriva något här på bloggen så snabbt jag hinner, inom 1-2 dagar. Vissa teologer är verkligen mästare på att uttrycka sig krångligt och obegripligt, och konsekvent undvika känsliga frågor, och dessutom vara totalt irrelevanta för allt normalt kristet församlingsliv. Jag återkommer.

En ny tragisk konflikt har blossat upp mellan Israel och palestinierna. Tidningen Dagen skriver på sin hemsida idag om gudstjänst i Missionskyrkan i Uppsala efter demonstration mot våldet. Dagen har också tagit upp om den kritik Svenska Kyrkan idag riktar mot att Israel trappar upp våldet.

Vi kristna har svårigheter att hantera konflikterna som gäller Israel. Antingen hamnar vi i diket att tänka strikt gammaltestamentligt. Vi läser om krigen i Gamla Testamentet om hur Gud stred för Israel mot de förskräckliga grannfolken som var fiender. Och tänker oss att samma modell gäller fortfarande. Men vi lever i nya förbundet, i Guds rike. Nu handlar det om evangeliet. Sedan tror jag att Gud har en särskilt kallelse för judarna enligt Romarbrevet kapitel 9 och 11. Men det handlar om nåden och evangeliet, inte att återgå till Gamla Testamentets krigsromantik.

En annan variant är att kristna sätter en kristen standard på Israel. De ska i princip följa bergspredikan, de ska förlåta sina fiender, de ska inte vedergälla, eller försvara sig. Det låter fromt, men det finns ett grundläggande fel, Israel är inget kristet land. Hur kan man förvänta sig att det ska leva efter Bergspredikan? LIka lite som Sverige eller USA eller Norge kan förväntas leva efter Bergspredikan.

Israel är ett vanligt land och demokratiskt samhälle som följer samma principer om självförsvar som gäller i alla västländer.

Det finns en enkel lösning för palestinierna att få bort Israels trupper, att sluta skicka raketer mot Israel. Får Israel ett sådant löfte drar de sig tillbaka direkt. Sedan Israel lämnade Gaza med sina trupper för tre år sedan har palestinierna avfyrat tusentals raketer och bomber mot Israel. Bara under perioden 19-27 december avfyrades 300 raketer. Israels stora nåd är att dessa raketer och bomber har träffat så illa så ytterst få israeler har dött.

Men vilket land i västvärlden skulle acceptera dagliga raketattacker utan att göra någonting. USA:s nye president Obama uttryckte sig i de termerna när han besökte Israel för ett tag sedan. De som kritiserar Israel måste ställa sig frågan om något västland skulle acceptera daglig beskjutning över gränsen från ett grannland utan att ingripa militärt. Skulle Sverige avstå från att agera militärt om vi hamnade i en sådan situation? Jag tycker nog att västvärldens Israelkritik blir ganska hycklande. Sverige spenderar många miljarder varje år på sitt militära försvar trots att vi inte har blivit attackerade militärt sedan 1810-talet. Israel får känna av det varje dag.

När USA blev angripna vid ett tillfälle vid terroristangreppet mot New Yorks skyskrapor 2001, såg hela västvärlden det som självklart att USA skulle få försvara sig och gå till militärt motangrepp, i första hand mot Afganistan. Då hade USA världens stöd, även från arabvärlden. Gäller helt andra regler för Israel?

Sedan kan man tvivla på att det militära försvaret hjälper. Men Israels kritiker borde ändå besvara frågan, hur skulle Israel få stopp på Hamas dagliga raketangrepp?

Och som kristen vill jag följa Jesu undervisning i bergspredikan och icke-våldets etik. Men när vi bedömer strider mellan nationer som inte är kristna, behöver man ha en realistisk analys. Jag tror att lösningen till att få stopp på detta krig och detta våld ligger hos Hamas. Börja samarbeta med Israel, inte minst ekonomiskt, istället för att skicka raketer. Jag är övertygad om att Israel skulle nappa på ett sådant erbjudande.