Hej alla glada debattörer. Tack för alla engagerade inlägg och att du tar dig tid för att både skriva och följa debatten här på bloggen. Jag hör ju till dem som uppskattar rejält mothugg, därför att då kan ens egen ståndpunkt både nyanseras och utmejslas ännu tydligare.
Debatten kommer att gå vidare. Väntar närmast på ett svar på NOD-redaktionen, som kan dyka upp under dagen, ikväll, eller varje fall senast i morgon – hoppas jag på. Kommer att lägga in det som ett gästblogginlägg så att alla lätt kan ta del av det.
Det är dock bara en liten detalj i debatten jag vill kommentera. Det är detta ständiga påhopp mot oss som skulle kunna klassas som konservativa evangelikaler (jag klassar mig själv på detta i sätt i äktenskapsfrågan), vi visar för mycket intresse för underlivsfrågor. Jag skulle vilja starkt ifrågasätta denna tes. Jag är född i slutet av 1954 i ett baptistkapell. Och har levt i den frikyrkliga miljön sedan dess. Har hittills aldrig hört en enda predikan om homosexualitet, har inte heller hållit någon själv (jag har hållit minst 4000 predikningar under mitt liv). Har nästan aldrig hört bra predikningar om hur man ska hantera sin sexualitet före äktenskapet, och jag tycker att det väldigt sällan är bra predikningar om äktenskapliga samlivet (har väl några gånger bidragit själv med ganska bra predikningar på detta område). Med tanke på att dessa frågor är mycket viktiga för en vanlig människas liv tycker jag att det hanteras för sparsamt i våra led. Ändå får vi ständigt höra att vi sysslar för mycket med underlivsfrågor. Det var ju bland annat Niklas Piensohos berömda uttalande i Dagen-intervjun för 8-9 månader sedan. Jag tycker inte alls att påståendet stämmer eller att det kan verifieras. Detta är endast ett skällsord mot konservativa evangelikaler och ingenting annat.
Jag var med i SMU en period på sjuttiotalet och redan då användes detta skällsord för att nedvärdera och svartmåla evangelikaler som ville stå upp för en klassisk kristen hållning när det gäller sex och samlevnad. Så jag känner igen tongångarna mycket väl. Och jag har under ganska många år följt utvecklingen hos kristna rörelser som liberaliseras i denna typ av frågor, man kan globalt följa ett mönster för hur det långsiktigt går för sådana kyrkor – d.v.s rakt utför (fast det beror naturligtvis på fler faktorer än intställningen i samlevnadsfrågor).
Däremot har vi ju personer med viss kristen anknytning som utan tvivel kan klassas som sexliberaler, jag tänker bland annat på Jonas Gardell. Lyssnade på honom på ett kort inslag av ”stjärnorna på slottet” för någon vecka sedan. Jag hörde honom använda ordet ”knulla” jag tror det var i varje fall 12 gånger inom loppet av tre minuter. Skällsordet att vara underlivsfixerad borde mer riktas mot personer som Gardell än mot konservativa evangelikaler.
Varför kallas inte Jonas Gardell för underlivsfixerad? Varför ska vi som vill försvara äktenskapet ständigt kallas för underlivsfixerade? Kan någon förklara det för mig?