Vid onsdagens slut

Nu är jag på väg hem 23.30 på onsdagskvällen. Har varit i Linköping ikväll för ett möte med Evangeliska Frikyrkans missionsledning och rektorerna för våra skolor, Pekka Mellergård, Daniel Bjurhamn som är rektor för Liljeholmens folkhögskola, Per-Inge Andersson rektor för Hyllie Park och Birgitta Lovén som är rektor för Örebro folkhögskola. Vi samtalade om utbildningssektorn i EFK inför framtiden. Vid pauser fick jag och Pekka tillfälle att växla några ord om vår pågående NOD-debatt, men vi är inte på något sätt ovänner även om det finns nyansskillnader i våra uppfattningar i denna aktuella fråga.

Förmiddagen ägnade jag åt möte med Evangeliska Frikyrkans pastorer i Stockholm. Det är ett härligt gäng av duktiga församlingsledare. Det man kan notera är att Evangeliska Frikyrkans Stockholmsförsamlingar totalt sett har cirka femdubblat medlemsantalet i jämförelse med början av nittiotalet. Så det är inte alla sektorer inom frikyrkan som går knackigt. Det kryllar också av framtidstro och visioner, här och där.

Ska skriva ett svar på Håkan Arenius inlägg, men NOD-debatten står mig upp i halsen för tillfället. Man har ju lite annat att tänka på också. Håkan bommar dock rejält i jämförelsen med Volvo, jag ska förklara varför i morgon.

Vill också pålysa om att jag på söndag predikar i EFK-församlingen i Nyköping, klockan 11.00. Bor du i den delen av Sverige, och vill höra hur det låter när en bloggare predikar, innerligt välkommen.

TAck och godnatt för den här gången.

Håkan Arenius kommenterar NOD-debatten

Håkan Arenius, DAGEN-redaktör, och engagerad i Evangeliska Frikyrkan sedan många år tillbaka har skrivit ett inlägg som jag lägger in som ett gästinlägg. Här följer inlägget:

 

Nu har jag ögnat hela NOD-köret på bloggen i ett enda drag, det blir mäktigt. Och det är ju frestande att kommentera både här och där. Debatt är sällan fel och uppmärksamhet kring NOD är ju utmärkt.

Men det är ändå en fråga som växer sig allt starkare medan jag läser, och det är hur du får ihop dina olika roller, Stefan. Några kommenterar ju detta.

Om jag förstår dig rätt försöker du säga ungefär att en blogg är en blogg är en blogg. Där häver man ur sig det man för tillfället har på hjärtat oavsett hur det slår. Tar det fel är det bara att korrigera i nästa inlägg – no big deal. Det är ju bloggens charm. Bloggaren är inte eftertänksam, han bjuder på sig själv och öppnar för kritik. Det ligger något avväpnande och sympatiskt i det. Här vädrar vi frågor några varv, sen konstaterar vi att det var gårdagens debatt och kastar oss frejdigt över nästa ämne. Kul, kul!

Men debatten ligger kvar på sidan, och de tankar, ahaupplevelser och eventuella sår den har åstadkommit försvinner inte med nästa infall. Bloggaren har ett ansvar, inte minst om han också har andra roller. Frågan har ju ställts: kan man skilja bloggaren Stefan från styrelseordföranden Stefan eller den betrodde konsulten Stefan? Uppenbarligen inte, eftersom Stefan bloggaren, om trängd, finner anledning att hänvisa till Stefan konsulten.

Jag förmodar dock att Stefan konsulten använder betydligt mera tid och tankekraft åt att sammanfatta sina rapporter än Stefan bloggaren gjort i det här fallet. Konsultens ”sans” betyder alltså inte att bloggaren per definition är ”sansad”. Men den oöverblickbara skada som bloggaren kan åsamka en verksamhet som styrelseordföranden är ansvarig för borde kanske förutsätta konsultens noggrannhet även innan bloggaren tar till orda? Eller har Clas Newman alldeles fel när han säger att ”priset här är relativt högt. Swärd sätter NODs förtroende på spel genom att misstänkliggöra dem på det sätt han gör.”

Om jag förstår dig rätt hävdar du då att Stefan styrelseordföranden sitter på avbytarbänken medan detta spel pågår. Samtidigt kallar du in ordföranden i EFK: s medarbetarförbund på banan, han får inte förbli en bloggare i mängden. Här är det väl styrelseordföranden som vill ha eldunderstöd? 

Frågan blir så om Stefan styrelseordföranden inte är väldigt medveten (han är ju en medveten sort) om att han använder beprövade maktmedel mot en grupp som annars kan vara svår att komma åt? Stefan styrelseordföranden, mannen med den yttersta makten över NOD-redaktionen, väljer att ge en offentlig reprimand åt några anställda som uppträtt misshagligt, väl medveten om att dessa då ytterst kan ha att välja mellan att tystna eller att gå ut i kylan. Annorlunda uttryckt: När NOD-redaktionen nästa gång träffar dig, är det då bloggaren som man dunkar i ryggen och skrattar gott åt ordväxlingen, eller är det styrelseordföranden som på den offentliga arenan har klargjort var skåpet ska stå och förväntar sig rättning i ledet om det inte ska få tuffa konsekvenser? Nog är väl Stefan bloggaren/styrelseordföranden (ja, nu kan jag inte se att de längre går att skilja åt) medveten om att en offentlig uppsträckning av det här slaget också tystar andra i organisationen som inser vad som kan vänta om man ådrar sig den yttersta maktens misshag? Alla är inte så tjockhudade, eller finner det värt besväret att ta strid.

Resultatet blir då ökad tystnad, inte mera samtal, som sägs vara ambitionen.

Om du Stefan är ute efter ett öppet samtal och ett friskt samtalsklimat, vilket du ju framhåller, så är jag den förste att applådera – mer sånt! Men jag är inte säker på att detta är ett bra exempel på det. Och jag undrar om Stefan konsulten skulle råda Volvochefen att ta sina anställda i örat i direktsändning framför Aktuellts kameror?

Frågan är intressant i detta specifika fall, och samtidigt i ett betydligt vidare perspektiv. Vad är din sansade bedömning, Stefan?

(Slutligen – för undvikande av missförstånd – jag har inte haft kontakt med någon enda människa innan jag skrev detta.)

Kommentar på NOD-redaktionens inlägg nr 2

Jag arma bloggare. Vem ska frälsa mig från detta dödens cyberspace. Ja, det var lite Paulus, i något postmoderniserad version. När man läser alla reaktioner på mitt lilla enkla inlägg om NOD:s senaste nummer känns det nästan så.

NOD-redaktionen har skrivit ett till långt svar. Och nu kommer jag tillbaka med ett till långt svar. Mina kommentarer gäller både innehållsfrågorna och debattsituationen.

1. Alla parter bör komma ihåg att detta är en bloggdebatt med dess speciella spelregler. Jag skrev om det häromdagen.

2. Som bloggare styr jag inte över de kommentarer som kommer på min blogg. Jag försöker ha högt i tak, det är mycket sällan jag går in och refuserar kommentarer. Vill man framföra kritik mot mig, och vad jag skriver, refuserar jag aldrig. Det är omöjligt för mig att stå till svars för vad folk skriver på denna blogg, att media följer upp debatter på min blogg, styr jag inte över på något sätt.

3. Debatten handlar ingenting om vad jag tycker om Örebro Missionsskola, det handlar inte heller om vad jag tycker om NOD, det handlar inte ens om vad jag tycker om detta NOD-nummer, det handlar bara om vissa påståenden i detta NOD-nummer. Det är detta jag har fört fram synpunkter på, ingenting annat. Jag kan gärna diskutera de andra frågorna vid andra tillfällen, men inte vid detta tillfälle.  Jag skriver klart och tydligt i mitt första inlägg att det är mycket i innehållet som är bra i detta NOD-nummer. Jag tycker också att NOD är en bra tidning.Hade jag inte tyckt det, hade jag framfört den synpunkten direkt till den berörda redaktionen. Jag har alltid prenumererat på NOD sedan den började komma ut. De som tycker att jag misstänkliggör både missionsskolan och NOD i allmänhet, de läser in saker jag inte har sagt. Det är bara att beklaga att läsarna i vissa fall drar sådana stora växlar.

 4. Det har också sagts att jag som EFK-ordförande inte får ha offentliga synpunkter på vad som skrivs i NOD på grund av att det handlar om EFK:s personal och en tidskrift som ligger inom ramen för EFK-familjen. Hade det handlat om ett internt EFK-dokument hade kritiken varit helt riktig. Det situationen handlar om är att jag på min blogg framför synpunkter på vissa detaljer i en offentlig tidskrift. Jag ska alltså ha behandlat NOD och NOD-redaktionen illa genom mitt agerande påstås det. Jag tycker detta är inte annat än frikyrkligt trams. Denna frikyrkliga rädsla för öppna debatter, rädsla för kritik, rädslan för att öppet våga dryfta kontroversiella frågor. Jag gillar inte alls den kulturen, och jag vill gärna bidra till att öppna upp tystnadens och anpassningens kultur som tyvärr är för vanlig i vår sektor.

5. NOD-redaktionen tycker att det är en mycket kraftig kritik jag riktar mot dem. Det jag skriver i mitt första inlägg är att jag ”ställer mig frågande till ett antal påståenden i tidskriften, framförallt antydningar till att relativisera äktenskapet”. Observera att jag använder ordet ”antydningar”, med detta vill jag visa att de frågor jag ställer är inte självklara och att det kan finnas utrymme för missförstånd. Och sedan säger jag att jag saknar vissa centrala frågor i texterna. Något annat har jag inte sagt. Min kritik är mycket begränsad men gäller viktiga principfrågor. Jag har en viss benägenhet att uttrycka mig klart och tydligt, och ställa saker på sin spets, och det gör att det kan uppfattas som kraftigt. Jag har inget emot någon i NOD-redaktionen, inte heller NOD-skribenterna, däremot känner jag inte professor Samuel Rubensson, de övriga inblandade känner jag personligen. Har inte minst följt Lars Johanssons initierade och utmärkta skrivande under många år, och med stor behållning. Min upplevelse är att jag alltid har haft en god relation till Pekka Mellergård. Jag uppfattade mitt blogginlägg som att jag ställde frågor och ville ha klargöranden från NOD-redaktionen. Jag måste ärligt beklaga att min penna tydligen är så vass så att kommentarer här på bloggen talar om att jag sågar NOD, misstänkliggör och insinuerar. Det har inte alls varit min avsikt. Min enda avsikt har varit att ställa ärliga frågor, och ingenting annat. Jag har säkert hjälpt till med att marknadsföra NOD genom att ställa mina frågor.

6. Jag vill be om förlåtelse för slarviga formuleringar från min sida som lätt uppstår i snabbt bloggskrivande. Att säga att Roland Spjuth hamnade i dåligt sällskap var en olycklig formulering. Att jag skriver att NOD har få läsare var också en olycklig formulering. Det finns säkert fler exempel. Jag är väl medveten om att tidskriften är respekterad i breda kretsar, inte minst utanför kyrkliga kretsarna. Jag vill också be om förlåtelse för ofullkomligheten i mitt eget skrivande, så att det ibland blir för tillspetsat.

7. Jag är mycket tacksam för att NOD-redaktionen så tydligt uttrycker samma värderingar som jag står för om det kristna äktenskapet. De antydningar jag uttrycker oro för lägger ni i stor utsträckning tillrätta genom att skriva i ert första svar att ”Vi håller med om att den livslånga, trogna äktenskapsrelationen, inklusive sexualiteten, är ett bibliskt mönster”. Jag håller helt och hållet med. Och ni distanserar er tydligt från Rubenssons artikel. Det är ett tillrättaläggande.

8. Nu har jag läst de berörda texterna en gång till och mina frågor kvarstår om otydligheterna och dunkla formuleringar. Trots att vi delar samma grundvärderingar kring det kristna äktenskapet tolkar vi uppenbarligen lite olika de berörda texterna. Och jag tror inte att vi kommer så mycket längre när det gäller att reda ut detta.

9. I mitt andra svar till NOD-redaktionen betonade jag särskilt det som händer inom frikyrkligheten och min vånda över en tilltagande sekularisering. Och att den situationen kräver att både kristna ledare och teologer ger en tydlig vägledning och motiveringar angående hur vi ska leva som Jesu lärjungar idag, bland annat när det gäller äktenskap och samlevnad. Och där tycker jag fortfarande att NOD-numret saknar en hel del. Och det är sådant som är så viktigt att det inte kan plockas bort när man har ett temanummer om äktenskap och familj, enligt min mening.

10. Och när jag har följt bloggdebatten här på min egen blogg får jag också en känsla av att de som vill ompröva och ifrågasätta en del av de klassiska kristna teserna, berömmer NOD men kritiserar mig. Fastän vi uppenbarligen har samma grundinställning i samlevnadsfrågorna. Och det tolkar jag som att fler läsare av NOD har tolkat texterna på liknande sätt som jag har gjort. Så här skriver t.ex. Emil M i sitt inlägg: ”När han (Stefan) så läser detta nya NOD-nummer med familjetema hoppas han naturligtvis att redaktionen tydligt ska klargöra att de står för en traditionell inställning i frågorna om samlevnad. Men icke. Inte ett negativt ord om homosexualitet, samboskap eller skilsmässor. Bara sida upp och sida ner med flummiga begrepp som ”gränsöverskridande relationer”, relativiserande av familjen osv. osv. Klart att Stefan blir frustrerad, vad menar de egentligen NOD-gänget, kan de inte tala ur skägget?”.

Ja visst, klart och tydligt, Emil M uttrycker den frustration jag upplevde, även om min frustration bara gällde antydningar i NOD, och det som inte fanns med.

11. När det gäller min teologisyn, den diskussionen tror jag att vi tar upp en annan gång.

Skriver på svar till NOD-redaktionen

Sitter och filar på ett svar på NOD-redaktionens inlägg. Men eftersom mina ord här på bloggen just nu vägs på guldvåg, och det handlar om minst sagt slipade herrar som jag debatterar med, så behöver jag fila ett tag till på texten. Den blir nog klar i natt, eller senast någon gång under morgondagen.

Håll ut kamrater.

Vem tänder stjärnorna?

Sitter just nu och läser Per Ewerts bok ”Vem tänder stjärnorna”. Så vitt jag vet är Per med i EFK-församlingen Kungsporten i Huskvarna. Boken är lysande (nu har jag inte läst klart den än men tror inte jag ändrar uppfattning under läsningens gång). Vilken bildning och förmåga att uttrycka sig klart och tydligt. Ska skriva ihop en liten rescension idag är det meningen. Ett annat EFK-geni är Göran Sahlberg. Hans bok ”När tiden tog slut” ligger vid min säng. Göran är ett geni när det gäller den språkliga förmågan och berättartekniken.

Äsch, nu sitter jag bara och skryter över alla begåvade EFK-are det kryllar av. Men det är ju svårt att dölja verkligheten.

Predikan i Söderhöjdskyrkan – fattiga änkan – jag är totalt omskakad

Jag kommer tillbaka i NOD-debatten. Men jag behöver mer tid på mig för att läsa igenom inläggen igen. Håll ut kamrater.

Vill bara dela en annan grej. I går söndag, predikade jag i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Det är en fantastisk församling, och som vanligt en gudstjänst, ligger medelåldern någonstans mellan 18 och 25. Jag hör till ärkepensionärerna i församlingen. Men jag blir bara så totalt berörd vid dessa gudstjänster. Jag predikade över Lukas 21, om tidstecknen, Jerusalems förstörelse 70 e.kr., och framförallt den fattiga änkan. Hon gav allt hon ägde, och hon var fattig. Jag grät, jag blev förkrossad, jag blev totalt golvad när jag läste om henne. Vilket vittnesbörd, vilken utmaning. De andra gav av sitt överflöd, änkan gav allt till Gud. I jämförelse med henne kände jag mig bara som en borgerlig, medioker, halvljum, slentrianiserad medelklasskristen som ger en del av mitt överflöd till Gud, men jag är så långt ifrån änkans passion och totala överlåtelse. Hon litade så fullständigt på att Gud tog hand om henne så hon gav allt. Där är inte jag än, jag är långt därifrån. Men jag sträcker mig framåt, Gud förbarma dig, fräls mig.

Svar dröjer – om bloggandets komplikationer

Hej alla läsare av denna blogg! Tack för visat intresse, och tack NOD-redaktionen att ni tar er tid att kommentera min skriverier här på bloggen. Jag har haft en intensiv dag så jag har inte tid ännu att skriva ytterligare ett inlägg, men ska försöka få till det i natt, eller någon gång under tisdagen. Behöver läsa igenom replikskiftena och titta på NOD en gång till.

Jag vill dock stryka under spelreglerna. Detta är en bloggdebatt. För mig är inte det jag skriver på bloggen officiella utspel, utan funderingar, dagliga anteckningar, kommentarer kring det som händer i mitt liv. Ofta slänger jag ur mig frågor och funderingar där jag medvetet inbjuder bloggläsaren till dialog och komma med synpunkter. Så debatten och debattnivån får inte jämföras t.e.x med en tidningsdebatt med genmälen och repliker, där man har en helt annan tid på sig att fundera igenom det man skriver. Så ser jag på det i varje fall. Och sedan tycks det vara besvärligt att vara en så pass officiell person som jag är att klara denna informalitet på ett bra sätt.

Sedan märker jag att vissa som skriver kommentarer tycks vara lite ovana vid bloggvärlden. Tempot är snabbt, det finns en ovana att skriva ganska anonymt, tonen blir lätt råare och replikerna rappare än i ett vanligt samtal, på grund av att det blir opersonligt, man ser inte varandra i ögonen när man samtalar. Chansen till missförstånd är mycket stora i bloggdebatter. De som skriver är ofta de som är mest för eller emot, det blir inte alltid så balanserade inlägg. Men jag tycker att debattonen på kristna bloggar är betydligt bättre än vad jag möter i andra sammanhang. Så man får aldrig övertolka enstaka blogginlägg.

Jag tycker dock att bloggen är en demokratisk revolution. Vem som helst kan komma till tals. Vem som helst kan få en plattform för att publicera viktiga budskap. Så bloggen är en nytt och känsligt kommunikationsinstrument, som jag tycker passar bra in i vår tid. Och det är viktigt att man som kristen finns med på denna arena.

Svar nr 2 från NOD-redaktionen

Stefan!

Vi vill gratulera dig till att ha skapat ett samtalsforum som många saknat! Vi uppskattar också ditt ofta prestigelösa sätt att bjuda på dig själv. Ändå är det tid för några kommentarer från NOD-hållet. Debattens vågor har gått höga och vi har blivit förknippade med allt möjligt, nu senast begreppet ”post-evangelikal” vilket vi skall återkomma till så småningom.

 

Du skriver att du ”förundras” över att ett litet blogginlägg med endast ”några… kritiska reflektioner kring vissa formuleringar i en tidskrift som läses av ganska få personer” kan skapa sådan debatt. Vi är inte så förundrade, av flera skäl:

– Vi får ofta signaler om att NOD läses av förvånande många, både i kyrkan och i sekulära sammanhang, bl a på de stora tidningsredaktionerna. Ett av höstens minnesvärda ögonblick var ett mail från en ung kvinna som pluggar på universitet och gjort uppror mot sin fromma uppfostran. Hon hade kommit över några nummer av NOD och utmanats att ge Jesus en ny chans.

– Du använder NOD som en språngbräda för att diskutera några av vår tids allra mest laddade frågor. Dessa engagerar många, både i kyrka och samhälle. Det är inte konstigt att det blir en livlig debatt.

– Du beskriver i efterhand ditt första inlägg som endast ”några … kritiska reflektioner kring vissa formuleringar”. Vi uppfattar att kritiken var ganska omfattande och skarp och med alla sina följdfrågor ifrågasatte hela inriktningen på numret (och tidskriften i sig).

– Du är ingen vanlig anspråkslös ”fritidsbloggare”. Dels driver du en av de mest lästa bloggarna i svensk kristenhet, dels är du ordförande i Evangeliska Frikyrkan sedan många år. (Du kan säkert göra den listan mycket längre, men de här två faktorerna uppfattar vi som viktigast i detta sammanhang. Möjligen ska man lägga till din roll som ordförande i Clapham-institutet). Detta väcker förstås uppmärksamhet. Vi kan tycka att de här olika rollerna ibland kan vara svåra att förhålla sig till. Vi tycker också att du kunde ansträngt dig lite mer för att ge en rättvisande bild av det du ägnade så väldigt mycket utrymme åt att kritisera, inte minst därför att det träffar en skola inom din egen rörelse.

 

En stor mängd människor har tagit ditt ”referat” av numret på allvar, och har serverats en missvisande syn på både läsvärdet och NOD-redaktionens inställning. Många som läst inläggen (utan att ha läst tidningen) har applåderat ditt föredömliga sätt att ”sätta ner foten”. Lite drevkänsla har det allt varit bland inläggen. Och detta har nått långt utanför bloggvärlden. Tidningen Världen idag gjorde det till en första-sidesnyhet, och hade en stor rubrik i stil med ”NOD-redaktionen kritisk till äktenskapet”.

 

För att så många som möjligt skall kunna läsa vad vi verkligen skriver lägger vi nu ut hela numret på vår hemsida. Det är en på tvärs mot våra rutiner, men troligen nödvändigt. (Gå in på Örebro Missionsskolas hemsida och klicka vidare till publikationer.)

 

Nåväl, nu till de mera konkreta inslagen i kritiken.

1. Du skriver att du bara ställer frågor och ifrågasätter och menar att vi på redaktionen som ”erfarna akademiker” borde vara ”mycket vana” vid sådant. Det är sant. Men det hör också till jobbet att vi varje dag tvingas till träning vad gäller att finna de frågor och resonemang som är relevanta och välgrundade. Det är inte utan betydelse när vi reagerar på ditt inlägg. Du är en klipsk och vass debattör, men vi undrar om inte din föredömligt starka lidelse för frågorna ändå kan ha bidragit till att du läser in mera i en del av texterna än vad som står.

 

Om vi förstått dig rätt så tycker du dig se tillräckligt många antydningar i detta NOD-nummer för att du ska dra slutsatsen att NOD-redaktionen är inne på en farlig väg vad gäller synen på äktenskap och familj. Dina huvudargument/exempel är en mening i ledaren, en rubrik, avsaknad av tydlig markering mot samboförhållande och könsneutrala äktenskap i framför allt Roland Spjuths artikel, och att vi gett utrymme åt Karin Cedersjö och Samuel Rubenson (en del av detta kommenterade vi i vårt första inlägg). Vi skall försöka diskutera dessa konkreta exempel.

 

2. Du ger oss rätt, rent språkligt, när vi kritiserar din tolkning av några ord i vår ledare. Vi menar att det är du som kopplar ihop uttrycken ”äktenskap” och ”sluten kärnfamilj”, inte redaktionen. Men sedan går du vidare och försöker, som det verkar, reda ut vad vi kan mena med orden ”mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse.” Det enda du då kan tänka dig är att vi syftar på de senaste årens kampanj för äktenskapet. Det är givetvis intressant att diskutera om den kristna synen på äktenskapet skall gälla för alla, oavsett tro, i ett sekulariserat samhälle. Och detta samtal behöver vi föra i olika sammanhang. Roland Spjuth tangerar den frågan längre fram i detta inlägg. Men den verkligt tunga anledningen till uttrycken ”ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse” har att göra med följande. I förberedelsen av NOD-numret läste en av redaktionsmedlemmarna igenom alla artiklar om familj och äktenskap som publicerats i Dagen under drygt ett år. (Dagen är en utmärkt tidning som vi också samarbetar med). Innehållet var mycket entydigt och det fanns alltså en del skäl att fundera över om vi behövde få in artiklar som också gav en vidgad tolkning av begreppet familj – d v s öppna och inkluderande familjer. En annan tanke, så här i ljuset av debatten, är att artiklarna i Dagen verkligen låg i linje med de traditionella värderingar som du Stefan så starkt pläderar för. Vi lider alltså inte av brist på undervisning och kunskap vad gäller äktenskapet. Vi tror också att dessa värderingar undervisas i församlingarna. Kruxet är nog hur väl de motiveras och tillämpas. Och där tror vi att din starka passion för olika sätt att stärka familj och äktenskap behövs mer än väl.

 

3. Sedan reagerar du på Roland Spjuths artikel. Vi infogar här några klargörande rader från Roland som är hämtade från ett mail som gått till NOD och din personliga e-post:

 

“Bakgrunden till artikeln (som skrevs för flera år sedan innan debatten om samkönade äktenskap var på tapeten på samma sätt) är mitt arbete med att vägleda människor i utbildningarna. Mitt intresse är tvärtom mot vad du skriver (att utelämna dem i de svåra frågor) att ge dem en vision av det kristna livet och kärleksrelationerna som gör att de kan gestalta sitt liv på ett alternativt sätt gentemot de krafter som verkar i kulturen idag. Jag visar främst på två sådana rörelser idag: privatiseringen av familjen (- som är motivet till samboskap) och avgudadyrkan av sex och kärleksrelationen. En av de avgörande tankarna i artikeln och i min undervisning är alltså att få studenter att sluta tänka privat kring familjen och se sitt liv insatt i Guds rikes sammanhang. Så jag hoppas du ser att jag är mycket tydligt kritik av kristna som anammar tanken på samboskap. Däremot kanske vi tänker familjen ur olika perspektiv? Du tycks argumentera mycket utifrån familjens roll i samhället och i min undervisning tänker jag mycket utifrån efterföljelsen av Jesus Kristus. Därför gillar jag den katolska tanken på äktenskapet som ett sakrament. Det är en annan av huvudbetoningarna i min artikel: att kristna makar primärt ska tänka sin gemenskap utifrån kallelsen att reflektera Guds natur i denna värld. Därför betonar jag starkt livslång trohet. Ser du inte att jag betonar det i artikeln ”att jag skriver att Jesus skärper GTs bud” och att sådana äktenskap är en viktig grund även i många andra former av gemensamt kristet liv?

 

Jag skriver också därför att jag oroas mer över frikyrkans kris än samhällets. Det är inte bara mina vänner i medelåldern som jag ser glider från församlingsgemenskapen, utan många av de mest hängivna ungdomarna som vi möter i våra utbildningar har mycket tveksamheter över dagens liv i församlingarna. Och en av de saker de verkligen längtar efter är djupare, rikare och öppnare gemenskaper. Självklart är allt inte svart (det finns också mycket hopp). Men jag är övertygad att ett av våra grundläggande problem i församlingslivet är att vi inte orkar, inte har tid, inte ids ”de troendes gemenskap”. Problemet handlar inte främst om brist på vilja, utan vi lever i ett samhälle som suger musten ur oss och som gör våra hem och vår fritid till en allt mer privat livssfär. Ska vi bryta det måste vi omvända oss från vårt nuvarande sätt att leva och ta vår tro på allvar. Det gäller också hur vi använder och ser på våra hem och familjer. Delar du inte denna nöd över hur frikyrkligheten ser ut i dagens Sverige? Du tycks bara raljera över min nöd över detta omvändelsebehov och det känns lite svårsmält när du vänder det i en udd att jag utelämnar ungdomar i deras svåra val. Men min nöd (och jag är egentligen övertygad om att vi delar detta .. så jag vänder din egen debatteknik mot dig) är inte hur våra ungdomar ska bli goda samhällsmedborgare utan hur de ska bli trogna efterföljare till Jesus. Hoppet jag ser när det sedan gäller att kyrkan ska omforma samhällets samlevnadsmoral är inte att vi förkunnar ”kristen lag som alla måste leva efter oberoende om de tror eller inte”, utan att vi kristna kan gestalta ett sätt att leva tron i våra församlingar, relationer och hem som har en attraktion på människor som gör att de omprövar sina egna värderingar. Och det riktar blicken inte så mycket i att försvara det som varit utan framåt mot det rike Gud har tänkt för livet.”

 

Så långt Roland Spjuth. Hans synsätt har stark förankring i NOD-redaktionen. Stefan – du verkar ha tagit intryck av den efterföljande debatten och dessa ord från Spjuth. För i ett av dina senare inlägg menar du att du inte har några problem med hans artikel som sådan. Du verkar vara villig att acceptera också hans ord om att Jesus relativiserar den biologiska familjen när du ser dem i sitt sammanhang. Problemet är nu snarare att Spjuth ”hamnade i dåligt sällskap i NOD-numret”. Hur skall dessa ord tolkas? De måste väl framför allt syfta på bidragen från Karin Cedersjö och Samuel Rubenson.

 

4. Du menar att dina frågor kring intervjun med Karin Cedersjö kvarstår. Hon är för otydlig. Du skriver att uttrycket “olika samlevnadsformer” i dagens svenska språkbruk avser att det finns olika former av familjer och sexuella relationer. Andra modeller än “pappa, mamma, barn” syftar i regel på ”regnbågsfamiljer”. Du skriver: ”Om man inte menar detta bör man säga det tydligt, utifrån den bakgrund och kontext som vi lever i”. Nu hör det till saken att intervjuaren frågar Karin om vilka typer av gemenskaper hon vill se? Hon svarar att hon ”tror på äktenskapet, på en livslång trogen relation där också sexualiteten har sin rätta plats.” Hon nämner också ”celibatet”, utvidgade hushåll, ”större eller mindre kollektiv med flera familjer och singlar, …kommuniteter, kloster, både i stad och på land. Man kan bo tillsammans på en gård i en förort utan att dela lägenhet, men ändå ha vissa gemensamma mönster, som att äta och be tillsammans eller kanske dela ännu mera. Mycket kan utvecklas om vi vågar uppmuntra varandra och utforska gemenskap. Det viktigaste är samtalet om vad våra samlevnadsformer leder till. Hur kan vi bäst tjäna andra människor? Gemenskapen behöver ha en Gudsliknande gränsöverskridande karaktär. Jag önskar att församlingar skulle uppmuntra till detta och visa på goda exempel.” Stefan – hur kan du tycka att hon är otydlig?

 

5. Sedan har vi Samuel Rubensons text med rubriken “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Den har varit publicerad i en kristen tidskrift som många respekterar (Pilgrim). Varken där, eller i andra media, har det förekommit någon debatt om artikeln. Därför lade vi in den och en starkt kritisk utvärdering av Tuve Skånberg. Att Rubenson får ”fem sidor att breda ut sig på” beklagar du. Men han måste väl ändå få chansen att förklara sina utmanande synpunkter. Du ”tycker fortfarande att det är obegripligt med rubriken”, d v s “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Men den svarar ju mot innehållet. Och innehållet i artikeln är det som bör diskuteras. Vi ger Tuve chansen till detta med förhoppning om att samtalet skall kunna fortsätta i andra sammanhang. Din blogg är ett sådant. Men diskussionen har hittills inte handlat mycket om innehållet i Rubensons artikel. Du menar att vi kunnat välja någon av alla de skribenter som kan ”skriva fantastiskt om Gud och äktenskapet.” Visst – en del av texterna har inslag av den karaktären. Men vi lyfter också in en artikel skriven av en expert på kyrkohistoria som dessutom återkopplar till brännande frågor i vår tid. Och vi gör det för att debatten skall kunna fortsätta på temadagar, i seminarier e t c. Har vi hamnat i ett så laddat läge att annorlunda uppfattningar om äktenskapet överhuvudtaget inte får förekomma eller publiceras i den kristna debatten?

 

6. Du menar att orsaken till att vi tolkar texterna i numret så totalt olika är ”att det finns ganska olika uppfattningar mellan mig och NOD-redaktionen och deras försvarare”. Vi kan verkligen inte veta vad våra försvarare tycker. Det enda vi kan svara för är våra egna hållningar. I vår första kommentar på din blogg refererade vi till en bok om homosexualitet där Roland Spjuth och redaktionsmedlemmen Lars Johansson medverkar. Du avfärdade detta med orden: ”Att inkludera en bok från 2001 är helt utanför ramen för ett kortfattat blogginlägg.” Vi menar förstås inte att du borde analyserat boken, men att du åtminstone borde vara något förtrogen med innehållet och hållningen i den eftersom boken använts i EFK-sammanhang och att detta är en viktig fråga för dig. Vi tror att du skulle kunna instämma i varje ord som står där. Varför fortsätter du att sprida misstankar eller ”dimbankar” om vår hållning? Du skriver: ”NOD-redaktörerna säger att jag antyder att de är för könsneutrala äktenskap, det är att hårddra. Jag ställer frågor och vill ha klarlägganden, jag gör inga sådana påståenden.” Varför ställer du frågor och vill ha klarlägganden när du känner oss och vet vad vi har skrivit?

 

7. Du skriver att det finns en ”betydande svajighet” vad gäller äktenskap och samlevnad, ”inte minst hos f.d. missionsskoleelever.” Vi kan inte fullt ut styra vilka åsikter som nuvarande, och allra minst, tidigare missionsskolelever skall ha. Den makten har vi inte på skolan. Det är alltid lite bekymmersamt med den här typen av ”guilt-by-association”. I samband med eftersökningarna av gamla studenter för jubileumsboken fick vi chockerande nog höra att en av dem numera definierar sig som satanist!

 

8. I den efterföljande debatten tillskrivs NOD-redaktionen begreppet ”post-evangelikal”! Vi har aldrig diskuterat detta fenomen på något enda redaktionsmöte och vill verkligen inte stämplas med den benämningen. Lars Johansson har dock läst en bok som behandlar företeelsen – David Hilborn, “Picking up the Pieces – Can evangelicals adapt to contemporary culture?” Den innehåller en rad intervjuer med unga kristna ledare och teologer i England. Författaren presenterar den ”post-evangelikala” kritiken av traditionell evangelikalism och låter de senare kritisera sina kritiker. Han försöker visa på styrkor och svagheter i båda hållningarna. Den avslutande sammanfattningen hör till det mest intressanta man kan läsa. Djupare kunskaper än så har inte Lars Johansson. Men de räcker för att åtminstone han inte vill läggas i den ”post-evangelikala lådan”. I övrigt har redaktionen inte granskat denna trend.

 

9. Stefan, till sist måste vi säga att din syn på teologi är bekymmersam på flera sätt.

– Du skapar starka kontraster mellan ”teologi” å ena sidan och radikalt lärjungaskap, församlingsgrundande och församlingsförnyelse å andra sidan. Vi känner inte igen oss i detta på NOD-redaktionen eller på Missionsskolan eftersom vi känner så stark nöd för församlingens framtid.  

– Det verkar nästan som om du menar att vi inte behöver teologisk reflektion. Är det något vi behöver i mötet med vår tids utmaningar så är det bibelförankrad och samtidsförankrad teologi. Vi brottas med detta varje dag. Välkommen med på någon av våra kurser!

 

Med vänliga hälsningar

NOD-redaktionen

Kommentar om Åke Bonniers avhopp

Det här blir en tillfällig paus i NOD-debatten och den spirande debatten om att vara post-evangelikal. Det intressanta för mig med det sistnämnda är inte ordet, utan att bena ut skillnader i tankemönster som gör att jag och NOD-redaktionen delvis kommer till olika slutsatser om hur ett temanummer om äktenskapet ska läggas upp. Olof får gärna utveckla lite närmare hans förklaringar på detta.

Sedan tycker jag att det är synd att Åke Bonnier har lämnat Jesusmanifestationens ledningsgrupp. Vi har hela övriga året på oss att klara av våra teologiska debatter och sådant vi inte är överens om. Jesusmanifestationen handlar om den gemensamma nämnaren, och de som ställer upp på den tycker jag ska få vara med. Och är Åke Bonnier generös och vill vara ihop med alla oss evangelikaler och karismatiker tycker jag att han ska få vara med och att vi borde vara lika generösa. Tycker att Elisabeth Sandlund som själv är engagerad i Åke Bonniers församling har kommenterat avhoppet på ett bra sätt, och jag gillade också Emanuel Karlstens blogginlägg. Som evangelikal kristen ledare med hyfsat hög svansföring vill jag stryka under att jag gärna hade haft med Åke Bonnier. Han gillar säkert inte en del av mina uppfattningar, och jag gillar inte en del av hans, men tänk att få lovsjunga Jesus och proklamera Jesus ihop ändå. Eftersom jag med rask takt närmar mig min 110-årsdag (alla bloggläsare är välkomna på mitt 110-årskalas) så var jag engagerad redan i Jesusfestivalen 1974, och där fick alla vara med som ville vara med. Vi kunde inte kolla några teologier eller trosbekännelser som inträdeskrav. Bland annat var biskop Ingemar Ström med på ett hörn, och han var nog det mest liberala som fanns vid den tidpunkten.

Debatten går vidare – är NOD post-evangelikal?

Kommer ihem på lördagskvällen efter möte och gudstjänst i Haninge i södra Stockholm, där det finns embryot till ny kristen församling, en utveckling som jag aktivt vill stödja. Noterar att det har kommit en en hel del intressanta kommentarer under dagen. Tack för alla positiva kommentarer. Vill kommentera några saker och ta upp ett annat spår som är värd en egen debatt.

1. Claes Newman. Tack för ditt understöd i de samlevnadsetiska frågorna. I princip håller jag med dig om Roland Spjuth som jag tycker är en förträfflig person, har nyligen läst hans bok om etiken, briljant. Tyckte dock att han hamnade i dåligt sällskap i NOD-numret, som egen artikel hade allt varit okey för min del. Men Claes, ska jag följa din uppmaning måste jag sluta som bloggare. Jag skriver nästan varje dag, mina funderingar och reflektioner på bloggen över livet. Jag vet sällan vad som väcker debatt och vad som förbigås med tystnad. Tror också att mitt inlägg ger fantastisk marknadsföring för NOD, och ger NOD-redaktionen alla möjligheter i världen att förtydliga sig och visa att jag hade fel i mina farhågor. Ingen blir gladare än jag om de visar hur fel jag har haft.

2. Olof (vem är det?) skriver intressanta saker. Håller med om din syn på den raka debattens betydelse. Att du kallar mig för gammelkonservativ får jag väl bjuda på, har ägnat hela mitt liv åt församlingsgrundande och att hitta nya vägar att vara kyrka. Så om jag ska kallas för gammelkonservativ, hur gammel-gammelkonservativa är då inte alla ledare i de traditionella och etablerade församlingarna. Men den debatten lämnar vi, det är ett sidospår. Men jag intresserar mig för en sak. Du skriver att NOD-redaktionen är post-evangelikaler. Jag är teologisk novis. Jag vet inte vad post-evangelikaler är. I vilka avseenden är NOD-redaktionen post-evangelikaler. TAcksam för synpunkter på detta. Jag vet en hel del om hur man grundar nya kristna församlingar och hur man bedriver evangelisation, men jag vet inte vad post-evangelikal är. Varför skämmas för sin okunnighet.