Texten om änkan kan jag inte säga ha golvat mig, men den har talat starkt till mig också. Speciellt under en tid då jag funderat kring detta med offrande till församlingen och hur mitt eget offrande borde se ut, i klartext, hur mycket pengar ska jag offra? Vi hade så kallad offergång i en av våra gudstjänster och jag brottades med hur jag skulle göra med denna, vad skulle jag offra? Den fattiga änkan uppmuntrade mig att ge mycket och ”Gud älskar en glad givare” var lite skönare att handskas med, för då kanske jag kunde spara lite av mitt offer och ”leva livet” istället. Till slut kom kom jag fram till att 9000 var rätt summa för mig, som ett offer utöver det regelbundna givandet till församlingen. Någon i församlingen hade tidigare uttryckt att vi antingen skulle börja offra något eller sluta kalla det offergång för att ”vi offrar inget av våra liv” och även det berörde mig att fundera kring vad det innebar att offra något. Till mina funderingar/frågor, denna summa var för mig en hög summa, dubbelt så mycket som min bil kostade, 2/3 av min månadslön efter skatt, men det gladde mig att få göra detta men summan av kardemumman gav endå viss bitter eftersmak. Vad offrade jag egentligen? Jo jag hade väl tittat på ett nytt köksbord och stolar men jag valde att skjuta upp inköpet och blir fortfarande mätt när jag äter vid mitt lite äldre matbord. Och ja, jag hade tittat lite på om man skulle göra ta en semestervecka i fjällen, eller kanske till varmare breddgrader, det får bli ett annat år. Är det att offra något, knappast som änkan i Lukas 21… Men det gav också bittersmak när man märker att man själv (av 60-70 givare) stod för 1/3 av offrandet. Somliga läser troligen detta som att jag söker ryggdunkar, men nej jag glädjer mig över att Stefan tar upp den fattiga änkan. I mitt 24 åriga liv vet jag inte om jag fått höra någon undervisning/predikan som uppmuntrar att faktiskt offra allt.

Varför har vi svårt att offra något?
Varför har vi i församlingen svårt att uppmuntra att följa den fattiga änkan? Vad tror ni?
Min egen generation, unga vuxna, har vi samma vilja att ge till församlingen eller är församlingen på väg in i lågkonjunktur nu när vi tar över?

När jag är en förvaltare och alla mina tillgångar är Herrens, men som jag fått förtroendet att förvalta, då är jag fri. Då upplever jag också en stor glädje i att alltid rådfråga HERREN och behöver inte bli ett offer i att försöka köpa Guds kärlek.