Stefan!
Vi vill gratulera dig till att ha skapat ett samtalsforum som många saknat! Vi uppskattar också ditt ofta prestigelösa sätt att bjuda på dig själv. Ändå är det tid för några kommentarer från NOD-hållet. Debattens vågor har gått höga och vi har blivit förknippade med allt möjligt, nu senast begreppet ”post-evangelikal” vilket vi skall återkomma till så småningom.
Du skriver att du ”förundras” över att ett litet blogginlägg med endast ”några… kritiska reflektioner kring vissa formuleringar i en tidskrift som läses av ganska få personer” kan skapa sådan debatt. Vi är inte så förundrade, av flera skäl:
– Vi får ofta signaler om att NOD läses av förvånande många, både i kyrkan och i sekulära sammanhang, bl a på de stora tidningsredaktionerna. Ett av höstens minnesvärda ögonblick var ett mail från en ung kvinna som pluggar på universitet och gjort uppror mot sin fromma uppfostran. Hon hade kommit över några nummer av NOD och utmanats att ge Jesus en ny chans.
– Du använder NOD som en språngbräda för att diskutera några av vår tids allra mest laddade frågor. Dessa engagerar många, både i kyrka och samhälle. Det är inte konstigt att det blir en livlig debatt.
– Du beskriver i efterhand ditt första inlägg som endast ”några … kritiska reflektioner kring vissa formuleringar”. Vi uppfattar att kritiken var ganska omfattande och skarp och med alla sina följdfrågor ifrågasatte hela inriktningen på numret (och tidskriften i sig).
– Du är ingen vanlig anspråkslös ”fritidsbloggare”. Dels driver du en av de mest lästa bloggarna i svensk kristenhet, dels är du ordförande i Evangeliska Frikyrkan sedan många år. (Du kan säkert göra den listan mycket längre, men de här två faktorerna uppfattar vi som viktigast i detta sammanhang. Möjligen ska man lägga till din roll som ordförande i Clapham-institutet). Detta väcker förstås uppmärksamhet. Vi kan tycka att de här olika rollerna ibland kan vara svåra att förhålla sig till. Vi tycker också att du kunde ansträngt dig lite mer för att ge en rättvisande bild av det du ägnade så väldigt mycket utrymme åt att kritisera, inte minst därför att det träffar en skola inom din egen rörelse.
En stor mängd människor har tagit ditt ”referat” av numret på allvar, och har serverats en missvisande syn på både läsvärdet och NOD-redaktionens inställning. Många som läst inläggen (utan att ha läst tidningen) har applåderat ditt föredömliga sätt att ”sätta ner foten”. Lite drevkänsla har det allt varit bland inläggen. Och detta har nått långt utanför bloggvärlden. Tidningen Världen idag gjorde det till en första-sidesnyhet, och hade en stor rubrik i stil med ”NOD-redaktionen kritisk till äktenskapet”.
För att så många som möjligt skall kunna läsa vad vi verkligen skriver lägger vi nu ut hela numret på vår hemsida. Det är en på tvärs mot våra rutiner, men troligen nödvändigt. (Gå in på Örebro Missionsskolas hemsida och klicka vidare till publikationer.)
Nåväl, nu till de mera konkreta inslagen i kritiken.
1. Du skriver att du bara ställer frågor och ifrågasätter och menar att vi på redaktionen som ”erfarna akademiker” borde vara ”mycket vana” vid sådant. Det är sant. Men det hör också till jobbet att vi varje dag tvingas till träning vad gäller att finna de frågor och resonemang som är relevanta och välgrundade. Det är inte utan betydelse när vi reagerar på ditt inlägg. Du är en klipsk och vass debattör, men vi undrar om inte din föredömligt starka lidelse för frågorna ändå kan ha bidragit till att du läser in mera i en del av texterna än vad som står.
Om vi förstått dig rätt så tycker du dig se tillräckligt många antydningar i detta NOD-nummer för att du ska dra slutsatsen att NOD-redaktionen är inne på en farlig väg vad gäller synen på äktenskap och familj. Dina huvudargument/exempel är en mening i ledaren, en rubrik, avsaknad av tydlig markering mot samboförhållande och könsneutrala äktenskap i framför allt Roland Spjuths artikel, och att vi gett utrymme åt Karin Cedersjö och Samuel Rubenson (en del av detta kommenterade vi i vårt första inlägg). Vi skall försöka diskutera dessa konkreta exempel.
2. Du ger oss rätt, rent språkligt, när vi kritiserar din tolkning av några ord i vår ledare. Vi menar att det är du som kopplar ihop uttrycken ”äktenskap” och ”sluten kärnfamilj”, inte redaktionen. Men sedan går du vidare och försöker, som det verkar, reda ut vad vi kan mena med orden ”mycket energi på en ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse.” Det enda du då kan tänka dig är att vi syftar på de senaste årens kampanj för äktenskapet. Det är givetvis intressant att diskutera om den kristna synen på äktenskapet skall gälla för alla, oavsett tro, i ett sekulariserat samhälle. Och detta samtal behöver vi föra i olika sammanhang. Roland Spjuth tangerar den frågan längre fram i detta inlägg. Men den verkligt tunga anledningen till uttrycken ”ensidig betoning av kärnfamiljens välsignelse” har att göra med följande. I förberedelsen av NOD-numret läste en av redaktionsmedlemmarna igenom alla artiklar om familj och äktenskap som publicerats i Dagen under drygt ett år. (Dagen är en utmärkt tidning som vi också samarbetar med). Innehållet var mycket entydigt och det fanns alltså en del skäl att fundera över om vi behövde få in artiklar som också gav en vidgad tolkning av begreppet familj – d v s öppna och inkluderande familjer. En annan tanke, så här i ljuset av debatten, är att artiklarna i Dagen verkligen låg i linje med de traditionella värderingar som du Stefan så starkt pläderar för. Vi lider alltså inte av brist på undervisning och kunskap vad gäller äktenskapet. Vi tror också att dessa värderingar undervisas i församlingarna. Kruxet är nog hur väl de motiveras och tillämpas. Och där tror vi att din starka passion för olika sätt att stärka familj och äktenskap behövs mer än väl.
3. Sedan reagerar du på Roland Spjuths artikel. Vi infogar här några klargörande rader från Roland som är hämtade från ett mail som gått till NOD och din personliga e-post:
“Bakgrunden till artikeln (som skrevs för flera år sedan innan debatten om samkönade äktenskap var på tapeten på samma sätt) är mitt arbete med att vägleda människor i utbildningarna. Mitt intresse är tvärtom mot vad du skriver (att utelämna dem i de svåra frågor) att ge dem en vision av det kristna livet och kärleksrelationerna som gör att de kan gestalta sitt liv på ett alternativt sätt gentemot de krafter som verkar i kulturen idag. Jag visar främst på två sådana rörelser idag: privatiseringen av familjen (- som är motivet till samboskap) och avgudadyrkan av sex och kärleksrelationen. En av de avgörande tankarna i artikeln och i min undervisning är alltså att få studenter att sluta tänka privat kring familjen och se sitt liv insatt i Guds rikes sammanhang. Så jag hoppas du ser att jag är mycket tydligt kritik av kristna som anammar tanken på samboskap. Däremot kanske vi tänker familjen ur olika perspektiv? Du tycks argumentera mycket utifrån familjens roll i samhället och i min undervisning tänker jag mycket utifrån efterföljelsen av Jesus Kristus. Därför gillar jag den katolska tanken på äktenskapet som ett sakrament. Det är en annan av huvudbetoningarna i min artikel: att kristna makar primärt ska tänka sin gemenskap utifrån kallelsen att reflektera Guds natur i denna värld. Därför betonar jag starkt livslång trohet. Ser du inte att jag betonar det i artikeln ”att jag skriver att Jesus skärper GTs bud” och att sådana äktenskap är en viktig grund även i många andra former av gemensamt kristet liv?
Jag skriver också därför att jag oroas mer över frikyrkans kris än samhällets. Det är inte bara mina vänner i medelåldern som jag ser glider från församlingsgemenskapen, utan många av de mest hängivna ungdomarna som vi möter i våra utbildningar har mycket tveksamheter över dagens liv i församlingarna. Och en av de saker de verkligen längtar efter är djupare, rikare och öppnare gemenskaper. Självklart är allt inte svart (det finns också mycket hopp). Men jag är övertygad att ett av våra grundläggande problem i församlingslivet är att vi inte orkar, inte har tid, inte ids ”de troendes gemenskap”. Problemet handlar inte främst om brist på vilja, utan vi lever i ett samhälle som suger musten ur oss och som gör våra hem och vår fritid till en allt mer privat livssfär. Ska vi bryta det måste vi omvända oss från vårt nuvarande sätt att leva och ta vår tro på allvar. Det gäller också hur vi använder och ser på våra hem och familjer. Delar du inte denna nöd över hur frikyrkligheten ser ut i dagens Sverige? Du tycks bara raljera över min nöd över detta omvändelsebehov och det känns lite svårsmält när du vänder det i en udd att jag utelämnar ungdomar i deras svåra val. Men min nöd (och jag är egentligen övertygad om att vi delar detta .. så jag vänder din egen debatteknik mot dig) är inte hur våra ungdomar ska bli goda samhällsmedborgare utan hur de ska bli trogna efterföljare till Jesus. Hoppet jag ser när det sedan gäller att kyrkan ska omforma samhällets samlevnadsmoral är inte att vi förkunnar ”kristen lag som alla måste leva efter oberoende om de tror eller inte”, utan att vi kristna kan gestalta ett sätt att leva tron i våra församlingar, relationer och hem som har en attraktion på människor som gör att de omprövar sina egna värderingar. Och det riktar blicken inte så mycket i att försvara det som varit utan framåt mot det rike Gud har tänkt för livet.”
Så långt Roland Spjuth. Hans synsätt har stark förankring i NOD-redaktionen. Stefan – du verkar ha tagit intryck av den efterföljande debatten och dessa ord från Spjuth. För i ett av dina senare inlägg menar du att du inte har några problem med hans artikel som sådan. Du verkar vara villig att acceptera också hans ord om att Jesus relativiserar den biologiska familjen när du ser dem i sitt sammanhang. Problemet är nu snarare att Spjuth ”hamnade i dåligt sällskap i NOD-numret”. Hur skall dessa ord tolkas? De måste väl framför allt syfta på bidragen från Karin Cedersjö och Samuel Rubenson.
4. Du menar att dina frågor kring intervjun med Karin Cedersjö kvarstår. Hon är för otydlig. Du skriver att uttrycket “olika samlevnadsformer” i dagens svenska språkbruk avser att det finns olika former av familjer och sexuella relationer. Andra modeller än “pappa, mamma, barn” syftar i regel på ”regnbågsfamiljer”. Du skriver: ”Om man inte menar detta bör man säga det tydligt, utifrån den bakgrund och kontext som vi lever i”. Nu hör det till saken att intervjuaren frågar Karin om vilka typer av gemenskaper hon vill se? Hon svarar att hon ”tror på äktenskapet, på en livslång trogen relation där också sexualiteten har sin rätta plats.” Hon nämner också ”celibatet”, utvidgade hushåll, ”större eller mindre kollektiv med flera familjer och singlar, …kommuniteter, kloster, både i stad och på land. Man kan bo tillsammans på en gård i en förort utan att dela lägenhet, men ändå ha vissa gemensamma mönster, som att äta och be tillsammans eller kanske dela ännu mera. Mycket kan utvecklas om vi vågar uppmuntra varandra och utforska gemenskap. Det viktigaste är samtalet om vad våra samlevnadsformer leder till. Hur kan vi bäst tjäna andra människor? Gemenskapen behöver ha en Gudsliknande gränsöverskridande karaktär. Jag önskar att församlingar skulle uppmuntra till detta och visa på goda exempel.” Stefan – hur kan du tycka att hon är otydlig?
5. Sedan har vi Samuel Rubensons text med rubriken “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Den har varit publicerad i en kristen tidskrift som många respekterar (Pilgrim). Varken där, eller i andra media, har det förekommit någon debatt om artikeln. Därför lade vi in den och en starkt kritisk utvärdering av Tuve Skånberg. Att Rubenson får ”fem sidor att breda ut sig på” beklagar du. Men han måste väl ändå få chansen att förklara sina utmanande synpunkter. Du ”tycker fortfarande att det är obegripligt med rubriken”, d v s “äktenskapet – inte förordnat av Gud”. Men den svarar ju mot innehållet. Och innehållet i artikeln är det som bör diskuteras. Vi ger Tuve chansen till detta med förhoppning om att samtalet skall kunna fortsätta i andra sammanhang. Din blogg är ett sådant. Men diskussionen har hittills inte handlat mycket om innehållet i Rubensons artikel. Du menar att vi kunnat välja någon av alla de skribenter som kan ”skriva fantastiskt om Gud och äktenskapet.” Visst – en del av texterna har inslag av den karaktären. Men vi lyfter också in en artikel skriven av en expert på kyrkohistoria som dessutom återkopplar till brännande frågor i vår tid. Och vi gör det för att debatten skall kunna fortsätta på temadagar, i seminarier e t c. Har vi hamnat i ett så laddat läge att annorlunda uppfattningar om äktenskapet överhuvudtaget inte får förekomma eller publiceras i den kristna debatten?
6. Du menar att orsaken till att vi tolkar texterna i numret så totalt olika är ”att det finns ganska olika uppfattningar mellan mig och NOD-redaktionen och deras försvarare”. Vi kan verkligen inte veta vad våra försvarare tycker. Det enda vi kan svara för är våra egna hållningar. I vår första kommentar på din blogg refererade vi till en bok om homosexualitet där Roland Spjuth och redaktionsmedlemmen Lars Johansson medverkar. Du avfärdade detta med orden: ”Att inkludera en bok från 2001 är helt utanför ramen för ett kortfattat blogginlägg.” Vi menar förstås inte att du borde analyserat boken, men att du åtminstone borde vara något förtrogen med innehållet och hållningen i den eftersom boken använts i EFK-sammanhang och att detta är en viktig fråga för dig. Vi tror att du skulle kunna instämma i varje ord som står där. Varför fortsätter du att sprida misstankar eller ”dimbankar” om vår hållning? Du skriver: ”NOD-redaktörerna säger att jag antyder att de är för könsneutrala äktenskap, det är att hårddra. Jag ställer frågor och vill ha klarlägganden, jag gör inga sådana påståenden.” Varför ställer du frågor och vill ha klarlägganden när du känner oss och vet vad vi har skrivit?
7. Du skriver att det finns en ”betydande svajighet” vad gäller äktenskap och samlevnad, ”inte minst hos f.d. missionsskoleelever.” Vi kan inte fullt ut styra vilka åsikter som nuvarande, och allra minst, tidigare missionsskolelever skall ha. Den makten har vi inte på skolan. Det är alltid lite bekymmersamt med den här typen av ”guilt-by-association”. I samband med eftersökningarna av gamla studenter för jubileumsboken fick vi chockerande nog höra att en av dem numera definierar sig som satanist!
8. I den efterföljande debatten tillskrivs NOD-redaktionen begreppet ”post-evangelikal”! Vi har aldrig diskuterat detta fenomen på något enda redaktionsmöte och vill verkligen inte stämplas med den benämningen. Lars Johansson har dock läst en bok som behandlar företeelsen – David Hilborn, “Picking up the Pieces – Can evangelicals adapt to contemporary culture?” Den innehåller en rad intervjuer med unga kristna ledare och teologer i England. Författaren presenterar den ”post-evangelikala” kritiken av traditionell evangelikalism och låter de senare kritisera sina kritiker. Han försöker visa på styrkor och svagheter i båda hållningarna. Den avslutande sammanfattningen hör till det mest intressanta man kan läsa. Djupare kunskaper än så har inte Lars Johansson. Men de räcker för att åtminstone han inte vill läggas i den ”post-evangelikala lådan”. I övrigt har redaktionen inte granskat denna trend.
9. Stefan, till sist måste vi säga att din syn på teologi är bekymmersam på flera sätt.
– Du skapar starka kontraster mellan ”teologi” å ena sidan och radikalt lärjungaskap, församlingsgrundande och församlingsförnyelse å andra sidan. Vi känner inte igen oss i detta på NOD-redaktionen eller på Missionsskolan eftersom vi känner så stark nöd för församlingens framtid.
– Det verkar nästan som om du menar att vi inte behöver teologisk reflektion. Är det något vi behöver i mötet med vår tids utmaningar så är det bibelförankrad och samtidsförankrad teologi. Vi brottas med detta varje dag. Välkommen med på någon av våra kurser!
Med vänliga hälsningar
NOD-redaktionen