Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Håkan Arenius, DAGEN-redaktör, och engagerad i Evangeliska Frikyrkan sedan många år tillbaka har skrivit ett inlägg som jag lägger in som ett gästinlägg. Här följer inlägget:

 

Nu har jag ögnat hela NOD-köret på bloggen i ett enda drag, det blir mäktigt. Och det är ju frestande att kommentera både här och där. Debatt är sällan fel och uppmärksamhet kring NOD är ju utmärkt.

Men det är ändå en fråga som växer sig allt starkare medan jag läser, och det är hur du får ihop dina olika roller, Stefan. Några kommenterar ju detta.

Om jag förstår dig rätt försöker du säga ungefär att en blogg är en blogg är en blogg. Där häver man ur sig det man för tillfället har på hjärtat oavsett hur det slår. Tar det fel är det bara att korrigera i nästa inlägg – no big deal. Det är ju bloggens charm. Bloggaren är inte eftertänksam, han bjuder på sig själv och öppnar för kritik. Det ligger något avväpnande och sympatiskt i det. Här vädrar vi frågor några varv, sen konstaterar vi att det var gårdagens debatt och kastar oss frejdigt över nästa ämne. Kul, kul!

Men debatten ligger kvar på sidan, och de tankar, ahaupplevelser och eventuella sår den har åstadkommit försvinner inte med nästa infall. Bloggaren har ett ansvar, inte minst om han också har andra roller. Frågan har ju ställts: kan man skilja bloggaren Stefan från styrelseordföranden Stefan eller den betrodde konsulten Stefan? Uppenbarligen inte, eftersom Stefan bloggaren, om trängd, finner anledning att hänvisa till Stefan konsulten.

Jag förmodar dock att Stefan konsulten använder betydligt mera tid och tankekraft åt att sammanfatta sina rapporter än Stefan bloggaren gjort i det här fallet. Konsultens ”sans” betyder alltså inte att bloggaren per definition är ”sansad”. Men den oöverblickbara skada som bloggaren kan åsamka en verksamhet som styrelseordföranden är ansvarig för borde kanske förutsätta konsultens noggrannhet även innan bloggaren tar till orda? Eller har Clas Newman alldeles fel när han säger att ”priset här är relativt högt. Swärd sätter NODs förtroende på spel genom att misstänkliggöra dem på det sätt han gör.”

Om jag förstår dig rätt hävdar du då att Stefan styrelseordföranden sitter på avbytarbänken medan detta spel pågår. Samtidigt kallar du in ordföranden i EFK: s medarbetarförbund på banan, han får inte förbli en bloggare i mängden. Här är det väl styrelseordföranden som vill ha eldunderstöd? 

Frågan blir så om Stefan styrelseordföranden inte är väldigt medveten (han är ju en medveten sort) om att han använder beprövade maktmedel mot en grupp som annars kan vara svår att komma åt? Stefan styrelseordföranden, mannen med den yttersta makten över NOD-redaktionen, väljer att ge en offentlig reprimand åt några anställda som uppträtt misshagligt, väl medveten om att dessa då ytterst kan ha att välja mellan att tystna eller att gå ut i kylan. Annorlunda uttryckt: När NOD-redaktionen nästa gång träffar dig, är det då bloggaren som man dunkar i ryggen och skrattar gott åt ordväxlingen, eller är det styrelseordföranden som på den offentliga arenan har klargjort var skåpet ska stå och förväntar sig rättning i ledet om det inte ska få tuffa konsekvenser? Nog är väl Stefan bloggaren/styrelseordföranden (ja, nu kan jag inte se att de längre går att skilja åt) medveten om att en offentlig uppsträckning av det här slaget också tystar andra i organisationen som inser vad som kan vänta om man ådrar sig den yttersta maktens misshag? Alla är inte så tjockhudade, eller finner det värt besväret att ta strid.

Resultatet blir då ökad tystnad, inte mera samtal, som sägs vara ambitionen.

Om du Stefan är ute efter ett öppet samtal och ett friskt samtalsklimat, vilket du ju framhåller, så är jag den förste att applådera – mer sånt! Men jag är inte säker på att detta är ett bra exempel på det. Och jag undrar om Stefan konsulten skulle råda Volvochefen att ta sina anställda i örat i direktsändning framför Aktuellts kameror?

Frågan är intressant i detta specifika fall, och samtidigt i ett betydligt vidare perspektiv. Vad är din sansade bedömning, Stefan?

(Slutligen – för undvikande av missförstånd – jag har inte haft kontakt med någon enda människa innan jag skrev detta.)

  • Olof

    Hmmmm. Ligger onekligen något i detta med sammanblandning av roller. För inte går det för en samfundsordförande att uppträda som ”bloggare” lite nu och då med mindre krav på de uttalanden man gör? Särskilt inte när det gäller anställda i den organisation man är ordförande för. Detta tror jag att du, Stefan, har börjat reflektera över vid det här laget, och du behöver nog ställa upp åtminstone några principer som är vägledande för hur du framträder i olika sammanhang givet att du sitter på olika stolar.

    När det är sagt tycker jag att Arenius tal om att personer blir ”sårade”, att Stefans inlägg leder till ”tystnad”, ”ut i kylan” för NOD-redaktionen är rent nonsens. Att spela offer på det sättet är väl också en sorts maktutövning? En maktutövning som går hem i frikyrkan på grund av en sjuklig konflikträdsla och anpassning till ett speciellt sorts mjukt och tillrättalagt samtalsklimat. Och just när det gäller detta trånga samtalsutrymme tycker jag att Stefans inlägg är friska och roliga. Eller ska alla vara slätstrukna pastor-jansson-typer som helt och hållet spelar spelets regler? Måste allt vara så j-a vingklippt och tystlåtet i frikyrkan? Är det en befllning från Gud eller varför måste vi hela tiden propsa på tystnad?

  • Ann-Sofie

    Tack Håkan. Allt är inte svart och vitt. Det gäller att tänka ett steg längre, även för bloggare.

  • Jan Sköld

    Denna maktutövning som du Olof skriver om skulle vara specifik i frikyrkan gäller övriga samhället i Sverige ochså . Denna friska debatt som Stefan bjuder är utesluten i alla partier ,svenska kyrkan etc.Sverige är konformismens förlovade hemland . Att en ledare ställer frågor till den egna rörelsen, ses som en svår synd.Så fungerar det sjuka folkrörelse Sverige,Undra på att yngre människor inte atraheras av detta

  • http://davidstankar.wordpress.com David Johansson

    Intressant debatt onekligen, men Håkan A har en poäng med spelreglerna som så att säga behöver tänkas genom. Att sitta på olika stolar kan annars skapa onödig förvirring hos läsarna (åtminstone för folk inom samma org). Dock uppskattar jag din (Stefan) öppenhet för debatt och att du inte kör en en-vägs dialog. Det skapar trovärdighet och respekt. Frikyrkan har väl inte direkt varit känd för att ha högt i tak. Snarare har en slags tystnad varit mottot, där ingen vågar ställa frågor eller utmana. Det har funnits en slags rädsla för att framstå som kritisk. Men vår Herre skapade oss med ett förnuft. Vad ska vi använda det till?
    Hellre att det blåser friskt i debatter än en slags tillrättalagd tystnad där var man så att säga rättar in sig i det ”teologiskt korrekta ledet”. Det är väl ändå i det teologiska samtalet (obs:ej munhuggeri) som kunskap och förståelse för det motsatta förhoppningsvis det förmedlas. När det blåser hinner det inte damma igen.

  • Örjan Garpenholt

    Oj
    vilken debatt eller kanske storm i ett vattenglas. Jag brukar inte kommentera bloggar. Tonen i bloggande är inte i min smak ofta för hård och ensidig. Men nu kan jag inte låta bli att gör min röst hörd..

    Tyvärr läser jag inte NOD regelbundet men jag blir nog fast fast prenumerant efter detta.

    Jag har läst senaste numret av NOD och undrar egentligen vad Stefan Svärd och många andra är rädda för. Det är som jag förstår Rubenssons text som är det största problemet. Jag har läst den flera gånger och förstår inte problemet. Som jag ser det (icke teolog – men med viss vetenskaplig skolning) så gör Rubensson ena analys bibelns texter och finner dem inte helt överenstämmiga med vår praxis – intressant. Om man sedan läser Rubenssons sista stycke om att helga äktenskapet så undrar i alla fall jag vad som är problemet för Svärd och andra. I min enkla värld så är det nästan nyansskillnader

    Men detta var inte huvudanledningen till min kommentar. Jag gillar inte att skriva om det outalade. Min ibland blir teoretiska resonemang så enkla. Det gäller oavsett vilken ståndpunkt man har. De frågeställning som diskuteras vilt på Svärds blogg handlar mer om skilsmässa, omgifte och samboskap än om innehållet i NOD artiklarna. Många tycks ha åsikter. Men varför hörs så sällan röster från oss som det berör. Jag vill inte lämna ut mig på en blogg men, är gärna öppen för samtal i andra fora Jag känner mig väldig berörd som skild (på mitt intiativ) sedan 8 år, numera sambo (med en icke medlem) och med förtroendeuppdrag i en EFK-församling. Jag försöker gestalta min kristna tro så gott jag kan. Jag är inte ensam i den här situationen. Det kanske inte så många som är öppna med sitt sätt att leva men, för mig är det en självklarhet. Jag önskar att verklighetens perspektiv också skall synas. Eller vill vi tillbaka till den tiden då sådan som jag uteslöts ur våra kyrkor.

  • Lovisa Bergdahl

    Men det var väl ändå bristen på ‘teologiskt korrekthet’ som var begynnelsen till hela den här debatten, så särskilt ‘fri’ är den väl ändå inte? Tack Håkan för ett nyanserat inlägg. Jag tror, liksom du, att ökad tystnad är en överhängande risk när inlägg i sådana här bloggar präglas mer av behovet att positionera varandra än genuint intresse för den andres annorlunda position. Trots mängden av inlägg i den här debatten är det intressant att notera hur få ‘rösterna’ är.

    Jag uppskattar att Nod-redaktionen gjorde ett nummer om samlevnad där det finns nyanser och oklara positioner. Om detta utrymme inte finns inom vår rörelse, vart hamnar vi då?

  • Daniel R

    Intressant att kommentarerna fortsätter komma in. Håkan tar ju upp några viktiga frågeställningar. Trots allt är du ju en hel människa Stefan …inte bara en massa roller som sveps av och på. Din principiella hållning sen förut, står den kvar efter Arenius kritk eller hur funderar du. Jag uppskattar den här bloggen för att man reagerar och det blir en debatt då och då som hettar till. Här får högt och lågt finnas både i blogginläggen och kommentarerna ( även om vissa kommentatorer är bättre som blodtryckshöjande medicin ) detta till trots är det svårt efter som bloggen är ett offentligt media som av andra intresserade media ( Världen idag, Dagen ) använder för att säga: På sin blogg säger EFKs ordförande Stefan Swärd osv. Vi rör oss i zoner och gränsland som är lite svårnavigerad här Stefan. Jag tror ingen vill tysta dig ..allra minst jag, jag delar inte alltid dina åsikter, ibland delar jag din ståndpunkt men tycker att den får lite för förenklade uttryck. Jag hoppas att du kan hitta en väg där debatten och samtalet blir befriande och levande
    Daniel R

  • Bo

    Guds frid alla bloggare och läsare!

    Jag uppskattar mycket Stefans blogg. Den är ett viktigt redskap för att skärpa tanken. Här har många profetiska budskap framförts och många aha-upplevelser klingat.

    I vårt moderna samhälle har alltid logiken och analysen haft en hög status och har fört utvecklingen framåt på olika områden. Att analysera kan kort sägas vara att ägna sig åt att sönderdela, djupgående undersöka och utreda. Det finns många goda analytiker, inklusive herr Swärd, och många goda lärare med denna talang. Det är också förknippat med hög status att ägna sig åt ett ”balanserat” och analytiskt präglat samtal eller förkunnelse.

    Men om vi vill att utvecklingen ska gå framåt måste vi vidga horisonten lite. Vi måste våga att göra bort oss och våga lämna den torra genomanalyserade marken och ge oss in i okänt land. Vi behöver våga ge utrymme åt intuitionen som ofta vilar på ett mindre ”exakt” språkbruk. (Jag blir ibland lite trött på alla förnuftiga, analytiska lärartyper, som kastar sig över en så fort man ger uttryck för lite mer spekulativa tankegångar) Det är på det här planet som Gud ofta talar till oss. Sedan kan vi ju ha mer eller mindre lätt för att ”översätta” det intuitiva till det genomtänkta.

    En äkta analytiker börjar säkert vid det här laget tycka att jag pratar smörja men ge mig en chans att fullfölja min tankegång. Det finns en annan sida av kognitivt, intellektuellt arbete (som ju vi alla människor i större eller mindre grad ägnar oss åt) och det är vad man brukar kalla för syntesen. Att ägna sig åt syntes är att ägna sig åt att sammanställa, att sammanfatta till en enhet. Detta är egentligen ett svårare intellektuellt arbete än att ägna sig åt att analysera (enligt mig själv och många andra).

    Många teologer, verkar det som, ägnar sig mycket åt att sönderdela och analysera(en högstatusverksamhet). Jag skulle vilja se fler som ägnar sig åt att sammanföra trådarna och att syntetisera kunskapen. Men risken är ju då att den bekräftelsetörstande teologen (sådana finns ju) når fram till en till synes enkel sammanfattning, som kanske rent av påminner om en enkel trivial vers i bibeln. Vi
    behöver en teologins Isaac Newton som vill ägna sig åt sådana tankemödor och som kan hjälpa alla analytiker att binda ihop trådarna. Detta är en viktig del av apologetens arbete.

    Anno domino 2009, i väntan på Jesu snara återkomst. Bo Westin

  • Sven Magnusson

    Olika roller är alltid en utmaning att förhålla sig till. Det gäller ju även för Håkan, som inflytelserik journalist i svensk kristenhet. Är det ett ”beprövat maktmedel” Håkan använder sig av, när journalisten så tydligt visar vad han tycker om en samfundsledares agerande, och är han möjligen ”väldigt medveten” om detta? Nej, jag vill inte tro det, utan tycker att både Stefans och Håkans inlägg ligger inom gränsen för det ansvar deras positioner medför.
    Det känns rejält överdrivet med Håkans slutsatser om maktmedel (jag som inte har någon insyn alls i detta undrar givetvis direkt om det ligger mer bakom), men den sortens ifrågasättanden måste få lyftas och alla i kristet ledarskap behöver återkommande pröva sig inför kritik om maktmissbruk. Men jag har själv väldigt svårt att se att Stefans synpunkter på NOD-numret skulle varit opassande att blogga om.
    Personligen har jag i alla fall följt debatten med stort intresse, och fått lite mer kunskap och förståelse, vilket var behövligt. :-)



Subscribe to Stefan Swärd