Jag känner mig tvungen att säga ett sista ord i Fyrkedebatten. Det har skrivits så mycket mer. Så jag återkommer med ett slutord – hoppas jag?
Sedan kommer snart Rob Bells bok om helvetet. Jag kan lova redan nu att läsa den så fort jag bara kan och skriva om den. Det blir nog nästa stora debatt?
Har försökt att dra mig ur Fyrkedebatten flera gånger men jag är tvungen att skriva ett kortare inlägg till för att kommentera saker som har förts fram, återkommer senare idag.
Vill också igen inbjuda till två spännande initiativ som har tagits av EFK-församlingar i Stockholm. För att balansera Fyrkedebatten. Dessa konferenser är ännu viktigare, det handlar om framtidens kyrka och att utrustas av Gud för att fullfölja uppdraget som kristna inför framtiden.
Under ett dygn 29-30 mars inbjuder vi till en konferens om församlingsplantering då vi har John Burke från Austin, Texas som gäst. Det kommer särskilt att handla om evangelisation och hur vi når vår tids sekulariserade och kyrklösa människor. Här är länken till anmälan och mer information. Det är vårt församlingsgrundarnätverk Stockholm 2020 som tillsammans med Evangeliska Frikyrkan ordnar detta. Platsen för denna konferens är New Life, på Kungsholmen i Stockholm.
Det andra är en New Wine ledarkonferens där Elimkyrkan finns med som medarrangör, den 5-7 april i Korskyrkan Stockholm. David Carr från England är huvudtalare, pastor för en församling som har upplevt mycket av väckelse, Gudomliga ingripanden, och under och tecken, under de senaste åren. Anmälan och information hittar man på följande hemsida.
Kan starkt rekommendera båda dessa konferenser, för pastorer, ledare, och för dig som vill göra något och ta ansvar i det Gud kommer att göra i Sverige de närmaste åren. Och där blir det inga Fyrkediskussioner, jag lovar.
Ängelholmspastorn Mikael Karlendal har enligt min mening skrivit ett lysande inlägg i Fyrkedebatten. Måste läsas.
Jag har ju hamnat i ett nytt blåsväder efter det att jag utnämnt Jonas Lundström till sektledare. Det är ju kul, för jag har inte varit i blåsväder på flera dar, och det började bli förskräckligt lugnt. Har snabbt läst igenom alla kommentarer. Det finns ju en hel del personkritik mot mig, om hur och varför jag bloggar. Jag lämnar den frågan nu. Tar upp den i en senare bloggpost.
Jag har delvis vuxit upp i en kristen sekt, så jag vågar nog påstå att det är en av de frågor jag kan allra bäst. Någon kanske undrar var och hur. Jag var medlem som barn och yngre tonåring i Maranataförsamlingen i Stockholm. Det var från en början en mycket kreativ och livfull pingstliknande församling som utvecklades till en sekt, inte minst genom en mycket sekteristisk hållning och avståndstagande till andra kristna. Man utvecklade också en anarkism som var extrem, tog lagen i egna händer. Men levde i många avseenden en mycket radikal kristen livsstil, där kommunitetsliv nästan var ett villkor för församlingsmedlemskap. Sekter kännetecknas ju av att de gör en del bra saker, och blir extrema på vissa saker.
Med den bakgrunden är jag allergisk mot sektendenser, och luktar på långa vägar när kristna grupper utvecklas i sektriktning.
Enligt min mening kännetecknas en sekt av två särdrag, som skiljer den från vanliga kyrkor. Läromässigt och undervisningsmässigt rör man sig åt det extrema hållet, och har en förkärlek till att glida utanför kristna kyrkans tidlösa doktriner som finns sammanfattat i Nya testamentet och i de klassiska trosbekännelserna. Sekten kan ha en hög nivå av Bibeltro, som t.ex. Jehovas vittnen, men glider in i extrema bibeltolkningar som har en dåligt stöd både i sund exegetik och i kyrkans bredare historia. Mormonkyrkan har utvecklat en lära som på grundläggande punkter strider mot Nya Testamentet och kristna kyrkans samlade historia.
Ett annat särdrag hos sekten är att man är exklusiv. Man har en dömande attityd till andra kristna. Den egna sekten ses som bärare av en unik uppenbarelse, eller en unik förståelse av kristen tro, eller en unik insikt i Bibeln – som alla andra saknar. Den egenskapen kännetecknar också Jehovas vittnen och t.ex. mormonkyrkan. Det kännetecknade också Maranata, liksom Knutbyförsamlingen.
Trots allt högt i tak och teologisk relativisering som vi har upplevt i den svenska kristenheten senaste 25 åren, så har det gjorts många försök att utnämna olika kristna grupper för sekter. När det gäller Knutbyförsamlingen har det nästan varit konsensus om att utnämna dem till sekt, och många har stått för den bedömningen. Stora delar av svensk kristenhet dömde ut Livets ord som sekt under åttio- och nittiotalet som sekt, enligt min mening på mycket godtyckliga grunder. Ärkebiskop Hammar som har varit en spjutspets för en högt i tak och tolerant kyrka, han hade stora problem med att vara konsekvent, han räknade inte in Livets ord innanför gränsen för kristen kyrka. Hammar drog gränser även om han var vidsynt i vissa frågor.
Det har varit en konsensus i svensk kristenhet att inte räkna in Jehovas vittnen och Mormonkyrkan i den kristna gemenskapen, dessa grupper har inte heller önskat detta, eftersom man ser alla andra kyrkor som avfälliga. Vid ett av Sveriges kristna råds årsmöten häromåret ställde jag på skoj frågan om inte Jehovas vittnen skulle få inbjudas att vara med i SKR, jag ställde frågan retoriskt för att testa gränsdragningsdiskussionen. Svariet kom direkt och solklart, Jehovas vittnen ställer inte upp på den apostoliska trosbekännelsen, och kan därför inte räknas in i den kristna gemenskapen.
Fyrkedebatten har ju visat klart och tydligt att Jonas Lundström inte ställer upp på den apostoliska trosbekännelsen, så enligt min mening skulle inte han och hans kommunitet kunna bli medlemmar i Sveriges Kristna Råd, och därmed klassas man som något utanför kristna gemenskapen.
Svenska kyrkan har en berömd sektexpert och sektforskare som heter Karl-Erik Nylund, han har skrivit en handbok i ämnet som fungerar som standardsverk inte minst inom Svenska Kyrkan. Han definierar bl.a. sekter som kristna grupper som finns utanför de etablerade kyrkorna. I första upplagan av boken använde han ett mycket vitt sektbegrepp, förutom Livets ord och Vineyard räknade han in även bl.a. tre EFK-församlingar som sekter, bl.a. den församling som jag har varit med om att grunda och bygga upp. Vi tog dock debatten med Nylund om detta, och vi fanns inte med i bokens andra upplaga, om jag minns rätt. Men Nylund gjorde bedömningar och utsåg åtskilliga kristna grupperingar i Sverige som sekter, utifrån vissa kriterier, kriterier som enligt min mening var för strikta i vissa fall.
Så det jag försöker säga är att det inte är unikt att någon kallar något för sekt. Min bedömning utifrån det jag har läst av Jonas Lundström både i denna debatt och i tidigare bloggdebatter så uppfyller han sektvillkoret enligt båda punkterna ovan. Det handlar inte bara om en avvikande teologi, utan han ställer sig utanför det som definieras som grunder för kristen tro. Och han uppfyller också kriteriet att ta avstånd från andra kristna. Citatet om att han tycker att 99 procent av oss kristna har fel, kan jag lätt belägga med andra saker han har sagt i andra debatter. Han agerar ju här helt konsekvent genom att ställa sig utanför alla organiserade kristna gemenskaper. Jag tycker att han konsekvent har uppvisat en attityd om att kristna i allmänhet har fel, och att han själv företräder en unik insikt om hur man ska leva som kristen. Jag har dessutom fått ett antal mail senaste veckan från ett antal ledande EFK:are som kan situationen i Örebro mycket bättre än jag kan och som helt bekräftar denna bild av Jonas Lundström.
När detta är sagt så betvivlar jag inte Jonas Lundströms engagemang och vilja att göra det goda.
Jag tycker nog att jag har lika stor rätt som KG Hammar och Karl-Erik Nylund att bedöma om något är en sekt.
Men jag har ett förslag till kompromiss. De bloggläsare som tycker att jag är helt knäpp som utnämner Jonas Lundström till sektledare. Jag är beredd att diskutera frågan med Svenska Kyrkans sektexpert Karl-Erik Nylund och höra vad han tycker. Tycker han att jag har helt fel i bedömningen, är jag beredd att ompröva slutsatsen. Jag har haft kontakt med Nylund tidigare och känner honom litegrann.
Jag har tydligen hamnat i blåsväder efter att ha utnämnt Jonas Lundström som sektledare. Jag återkommer med en utförligt förklaring så snabbt jag hinner, jobbar hela dagen med både mitt konsultbolag och Elimkyrkan så jag har ingen tid över, men ska försöka få ihop något sent ikväll. Jag kommer också att presentera ett förslag till lösning för att medla i konflikten mellan mig och de bloggläsare som tycker jag har flippat ut.
Denna Fyrkedebatt tycks aldrig ta slut. Har egentligen tröttnat på den för länge sedan. Jag vet att min blogg har många läsare men jag begriper tydligen inte genomslagskraften i saker jag skriver ibland. Ibland kan en halv mening i förbigående skapa stora problem för enskilda personer.
Jag vill bara informera om att jag har haft ett bra och längre samtal med Josefine Arenius ikväll. Jag nämnde ju i något av mina Fyrkeinlägg i förbigående att några ledande EFK-are skrev gillande om Jonas Lundström första inlägg i Fyrkedebatten, bland annat Josefine. Jag lade ingen särskild bedömning i detta utan det var bara en information och notering från min sida för att visa att Jonas Lundström har ett inflytande inom EFK. Nu kan en sådan enstaka mening tolkas av mina läsare på olika sätt, och ges en större innebörd än det jag menade. Det finns tydligen personer som har tolkat detta som att Josefine delar Jonas Lundströms teologi, vilket hon tydligt dementerar ikväll genom ett inlägg på sin blogg. Det finns därmed inga oklarheter mellan mig och Josefine, och beklagar att mitt omnämnande av henne har skapat problem.
Mitt utnämnande av Jonas Lundström som sektledare är nog mer genomtänkt än vad det verkar. Har länge tyckt att han står för extrema sektåsikter men den senaste debatten har gjort detta klart med all tydlighet. Och när han nu skriver att ”99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv”, har han gått över alla gränser man kan. Det han säger är att alla andra har fel och han själv har rätt, han hör naturligtvis till den 1% för annars skulle han inte kunna fälla detta omdöme. Jag tycker att det är solklart, och denna exklusive och översittande besserwisserattityd har i alla tider kännetecknat extrema sekter i kristendomens utkanter.
Jonas Lundström har nu skrivet ett nytt blogginlägg om Fyrkedebatten.
Så här skriver han: ”99% av alla kristna är okunniga om Jesu budskap eller helt ointresserade (ofta både och) av att göra som Jesus säger och ändra sina liv.”
Jag konstaterar, en ny sekt och sektledare är född. Det är fel på alla andra kristna, men vi i sekten har rätt och jag sektledaren har rätt, den enda som har rätt. Och det är Jonas Lundström.
Så har sektledare talat i alla tider. Min egen sekt har unika insikter som inga andra har.
Jag tycker att vi bör komma överens om att hantera Jonas Lundström och hans anhängare som Jehovas vittnen eller liknande grupp. Dock tycker jag att Jehovas vittnen är bättre, de har en mer respektabel bibelsyn.
Nu vill jag inbjuda till två spännande initiativ som har tagits av EFK-församlingar i Stockholm.
Under ett dygn 29-30 mars inbjuder vi till en konferens om församlingsplantering då vi har John Burke från Austin, Texas som gäst. Det kommer särskilt att handla om evangelisation och hur vi når vår tids sekulariserade och kyrklösa människor. Här är länken till anmälan och mer information. Det är vårt församlingsgrundarnätverk Stockholm 2020 som tillsammans med Evangeliska Frikyrkan ordnar detta. Platsen för denna konferens är New Life, på Kungsholmen i Stockholm.
Det andra är en New Wine ledarkonferens där Elimkyrkan finns med som medarrangör, den 5-7 april i Korskyrkan Stockholm. David Carr från England är huvudtalare, pastor för en församling som har upplevt mycket av väckelse, Gudomliga ingripanden, och under och tecken, under de senaste åren. Anmälan och information hittar man på följande hemsida.
Kan starkt rekommendera båda dessa konferenser, för pastorer, ledare, och för dig som vill göra något och ta ansvar i det Gud kommer att göra i Sverige de närmaste åren.
Att vara teampastor i Elimkyrkan är en spännande utmaning, bland annat att utöva ledarskap för ett kreativt pastorsteam på cirka 10 personer. Ibland hjälper till och med staten till med tuktandet och förmanandet. Bilden nedan visar hur två Texas-sheriffer utsätter Elimpastorn David Johansson för ”Herrans tukt och förmaning”. Vad tror ni samtalet handlade om?
Den debatt Jonas Lundström drog igång om Fyrke, fyrkantsevangelikalerna, tog fart ordentligt. Jag bidrog nog en hel del själv till att det blev en så omfattande debatt genom att ganska snabbt kommentera det Jonas skrev. Ett antal bloggar och tidningen Dagen har tagit upp debatten. Jag kan inte kommentera allt som har skrivits. Det enda jag vill göra är att något ytterligare kommentera Jonas Lundströms ursprungliga inlägg kopplat till Carl-Henric Jaktlunds kommentarer i tidningen Dagen.
Jag finns ju just nu hos den evangelikala baptistförsamlingen Woodlands church i Texas, om jag är fyrke, så är Woodlands church det i synnerhet, och de döpte 2000 personer under 2010.
När jag har gått igenom debatten igen tycker jag att jag har blivit utsatt för en del orättvis kritik, och tycker nog att jag bör säga något till mitt försvar.
Jag har av flera personer blivit kritiserad för att använda hot och maktspråk för att försvara den teologi jag står för, och att jag tystar debatten, Lundström driver den tesen och tycks få medhåll av flera ledande EFK-are. Jag tycker att det är en orättvis beskrivning. Vill man tysta debatt, är väl bloggande det sista man ska ägna sig åt. Det har skrivits mer än 15000 kommentarer på denna blogg sedan jag började blogga sommaren 2008. En mycket hög andel av dessa kommentarer har varit en direkt kritik mot vad jag har skrivit, inte mot en massa annat. Och debattens vågor på denna blogg har gått skyhögt mycket högre än i något annat forum inom EFK. Att kritisera mig för att tysta debatt och utöva makt på ett felaktigt sätt – jag tycker att kritiken är obegriplig. Det är sant att jag är en analyserade bloggare som älskar att ta tag i svåra och kontroversiella frågor, och som gärna kritiskt granskar argument, och kan ställa vassa frågor. Och som kan fräsa ifrån om jag inte tycker om något, eller menar att något går åt helt fel håll, utifrån de kristna övertygelser som jag har. Och jag drar mig inte för att analysera ibland även saker som händer inom EFK och utgå från de teologiska övertygelser vi har slagit fast som våra gemensamma. Men att detta skulle var maktspråk, tysta debatt eller hota. Jag kan inte förstå det. Men självklart – skriver man i snitt ett blogginlägg om dagen – och snabbt – självklart blir inte alla formuleringar bra och genomtänkta. Men jag eftersträvar det i varje fall.
Jag håller med om att jag är en aktiv debattör, som älskar att vässa argument, och granska argument, jag skriver gärna tillspetsat, drar ut logiska konsekvenser, och kan ibland använda ett raljerande och ironiskt språk. Jag har samma stil när jag predikar, det kan nog mina stackars församlingsmedlemmar där jag har varit pastor intyga. Ibland spetsar jag medvetet till en text, just för att skapa debatt. Jag beklagar att det i vissa lägen blir situationer där jag missuppfattas, eller där personer känner sig felaktigt kritiserade genom min text. Men min avsikt är inte att hota, utöva makt, eller något annat, utan att föra fram min övertygelse i en aktuell fråga. Jag tror dock att kritiken mot mig har en poäng, och jag ska ännu noggrannare försöka tänka på dessa saker när jag skriver här på bloggen.
Jag har fått kritik för att jag nämnde på min blogg att Linnea Åberg skrev på Jonas Lundströms blogg ett inlägg, som jag uppfattade som kritiskt mot mig och stödjande till Jonas L. Jag ber Linnea om förlåtelse för att jag har nämnt hennes namn, och övertolkat hennes inlägg på Jonas blogg. Jag vill inte ha onödiga konflikter med någon.
Det finns personer som tycks bli nervösa över om någon av EFK:s institutioner nämns på denna blogg. Den som tog upp den tråden var Jonas Lundström, så ska man kritisera detta, bör man hellre kritisera Jonas än mig. Här måste jag nog säga att jag har stora svårigheter med hela den frikyrkliga kulturen. Det finns en rädsla för öppna debatter och samtal. Jag har aldrig skrivit något kritiskt helt inlägg om någon EFK-institution på denna blogg. Det enda jag har gjort är att jag vid ett tillfälle berörde några artiklar i ett nummer av NOD som handlade om äktenskapet. Däremot kan olika organisationer inom EFK vara omnämnda vid enstaka tillfällen. Och jag är störd över den nästan föraktfulla inställningen till bloggsfären som man möter från en del håll. Ska något sägas, tyckas, skrivas – ska man tydligen mycket strikt följa formella regler. Och teologi är så fint och så svårt, så det får man inte ägna sig åt i spretiga bloggdebatter, det ska skötas i slutna rum och i organiserade beslutsprocesser. Jag tycker att bloggsfären är ett utmärkt redskap för att diskutera både teologi, granska kristna ledare och kristna institutioner. Jag har varit försiktig med detta, på grund av den överkänsliga och konflikträdda frikyrkokulturen. Och där frågor ofta ska sopas under mattan och där man ska visa upp en fasad av enhet. Bloggsfären är ett bra forum för frisk luft, och att granska olika fenomen i svensk kristenhet. Jag överväger nog att bli ännu frejdigare på detta område, och ännu mer utmana den slutna frikyrkokulturen.
Jag tycker även här att det blir en orättvis kritik mot mig – om någon kristen ledare eller kristen institution omnämns kritiskt på denna blogg, antingen av mig, eller av någon kommentator. Min bedömning är att minst 90 procent av kritiken som kommer fram på denna blogg är riktat mot mig personligen eller mot något jag skrivit. För att ta några färska exempel, jag blev mycket kritiserad nyligen när jag gick ut och sade att jag var republikan. Och när jag försökte nyansera debatten om Benny Hinn. Att någon annan person eller institution än jag, vid något tillfälle kritiskt kommenteras på denna blogg, tycker jag att man kan tåla, och på en blogg kan man alltid och snabbt gå i svaromål.
Jag noterar också att de som kritiserar mig för att skapa konflikter på denna blogg, och att polarisera och vara svart-vit, deras kritik i väldigt stor utsträckning handlar om vilken fråga jag skriver om. Skriver jag om något man gillar, då tycker man att det är positivt om jag är svart-vit, polariserar och är tydlig, skriver jag om något man ogillar, då tycker man att detta är negativt. Tycker inte att denna kritik är konsekvent.
Carl-Henric Jaktlund menar i sina blogginlägg att debatten handlar inte om teologi, utan hur man skriver och diskuterar teologi. Tror att jag förstår vad han menar men håller nog inte med. Jaktlund refererar till helvetesdebatten mellan mig och Joachim Elsander. Men jag tycker nog att Joachim E var lika svart-vit som jag var i den diskussionen, men han kritiserade läran om medvetna eviga straff, medan jag kritiserade läran om universalismen. Men visst, ofta skriver jag blogginlägg utifrån stark övertygelse och där jag vill övertyga om det jag tror är rätt och riktigt. Men det gör ju även bloggare som Jaktlund klassar som postmoderna. Jonas Lundström driver ju massor av mycket svart-vita och bestämda uppfattningar på sin blogg, det gör även Joachim Elsander. Ibland är även jag diskuterande och prövande på min blogg, vilket även Elsander och Lundström är. Har svårt att se att det skulle vara någon större skillnad, däremot är det ju tydligt att vi har olika uppfattningar i en rad olika frågor.
Eller för att jämföra med en annan bransch. Greenpeace och Naturskyddsföreningen följer jag på ganska nära håll. Är medlem i Naturskyddsföreningen. Det är organisationer som drivs av nit och stark övertygelse, ingen förväntar sig försiktiga och nyanserade samtal om miljö från deras sida, de är kampanj- och åsiktsorganisationer. Om kristna agerar på liknande sätt, driver en övertygelse, och kan vara svart-vita i sättet att göra det, är de då icke-trendiga, icke-postmoderna, fyrkantiga?
Jaktlund menar att det handlar om postmodernitet- modernitet. Och om olika generationer. Eftersom jag jobbar som konsult åt världsledande företag inom området globala trender, tror jag inte ett smack på begreppet postmodernitet. Det är ett teologiskt innebegrepp, men har inte koppling till hur världen ser ut och förändras. Det har jag skrivit om tidigare. Men om det skulle vara sant, att Lundström-Elsander är postmoderna och jag är modern, jag har svårt att se att t.ex. Lundström skulle driva frågor av mindre övertygelse och mindre svartvithet än vad jag gör. Vi har ju diskuterat ett antal frågor på min blogg under de senaste åren, och faktum är att jag och Jonas L har varit överens i ett antal frågor. Det var dock chockerande för mig att inse i denna debatt, att han distanserar sig från tron på Jesu gudom, vilket för mig är kanske den allra mest avgörande frågan i kristen tro.
Generationsskillnader tror jag inte heller på. Tror istället att graden av sekularisering bland oss kristna är den avgörande faktorn, och den beror inte på vilken generation man tillhör. Jag känner massor av stöd från många unga människor, och möter massor av kritik från många äldre. Och tvärtom. De växande och unga megakyrkorna i USA, t.ex. är mycket konservativa i sin teologi, och är inte särskilt prövande och omprövande i sitt sätt att ta upp sitt budskap. Kan någon förklara för mig varför inte Bill Hybels, Rick Warren och de andra Willow-Creek relaterade förkunnarna inte är Fyrke?
Jag har svårt med de demagogiska grepp som lätt dyker upp i denna debatt. Jag har redan kommenterat maktspråk m.m. Ett annat sådant demagogiskt grepp är ”åsiktspaket”. Fyrke försvarar ett åsiktspaket. Men gör inte Jonas Lundström det? Har läst en hel del av hans blogginlägg och tycker nog att det är lika mycket åsiktspaket. Är den apostoliska trosbekännelsen ett åsiktspaket? Om inte- vad är då ett åsiktspaket?Jag tycker ordet bara är känsloladdat och används som en etikett för att svärta ned det man inte gillar.
Sedan har jag ju redan tidigare skrivit att Jonas Lundström, och hans supporters, ger en nidbild av dem han kallar för Fyrke. Det jag brinner för är att föra människor till tro på Kristus, undervisa dem och göra dem till lärjungar och efterföljare till Jesus, och grunda församlingar som växer och som för människor till tro. Är det Fyrke?