Jag har ju hamnat i ett nytt blåsväder efter det att jag utnämnt Jonas Lundström till sektledare. Det är ju kul, för jag har inte varit i blåsväder på flera dar, och det började bli förskräckligt lugnt. Har snabbt läst igenom alla kommentarer. Det finns ju en hel del personkritik mot mig, om hur och varför jag bloggar. Jag lämnar den frågan nu. Tar upp den i en senare bloggpost.

Jag har delvis vuxit upp i en kristen sekt, så jag vågar nog påstå att det är en av de frågor jag kan allra bäst. Någon kanske undrar var och hur. Jag var medlem som barn och yngre tonåring i Maranataförsamlingen i Stockholm. Det var från en början en mycket kreativ och livfull pingstliknande församling som utvecklades till en sekt, inte minst genom en mycket sekteristisk hållning och avståndstagande till andra kristna. Man utvecklade också en anarkism som var extrem, tog lagen i egna händer. Men levde i många avseenden en mycket radikal kristen livsstil, där kommunitetsliv nästan var ett villkor för församlingsmedlemskap. Sekter kännetecknas ju av att de gör en del bra saker, och blir extrema på vissa saker.

Med den bakgrunden är jag allergisk mot sektendenser, och luktar på långa vägar när kristna grupper utvecklas i sektriktning.

Enligt min mening kännetecknas en sekt av två särdrag, som skiljer den från vanliga kyrkor. Läromässigt och undervisningsmässigt rör man sig åt det extrema hållet, och har en förkärlek till att glida utanför kristna kyrkans tidlösa doktriner som finns sammanfattat i Nya testamentet och i de klassiska trosbekännelserna. Sekten kan ha en hög nivå av Bibeltro, som t.ex. Jehovas vittnen, men glider in i extrema bibeltolkningar som har en dåligt stöd både i sund exegetik och i kyrkans bredare historia. Mormonkyrkan har utvecklat en lära som på grundläggande punkter strider mot Nya Testamentet och kristna kyrkans samlade historia.

Ett annat särdrag hos sekten är att man är exklusiv. Man har en dömande attityd till andra kristna. Den egna sekten ses som bärare av en unik uppenbarelse, eller en unik förståelse av kristen tro, eller en unik insikt i Bibeln – som alla andra saknar. Den egenskapen kännetecknar också Jehovas vittnen och t.ex. mormonkyrkan. Det kännetecknade också Maranata, liksom Knutbyförsamlingen.

Trots allt högt i tak och teologisk relativisering som vi har upplevt i den svenska kristenheten senaste 25 åren, så har det gjorts många försök att utnämna olika kristna grupper för sekter. När det gäller Knutbyförsamlingen har det nästan varit konsensus om att utnämna dem till sekt, och många har stått för den bedömningen. Stora delar av svensk kristenhet dömde ut Livets ord som sekt under åttio- och nittiotalet som sekt, enligt min mening på mycket godtyckliga grunder. Ärkebiskop Hammar som har varit en spjutspets för en högt i tak och tolerant kyrka, han hade stora problem med att vara konsekvent, han räknade inte in Livets ord innanför gränsen för kristen kyrka. Hammar drog gränser även om han var vidsynt i vissa frågor.

Det har varit en konsensus i svensk kristenhet att inte räkna in Jehovas vittnen och Mormonkyrkan i den kristna gemenskapen, dessa grupper har inte heller önskat detta, eftersom man ser alla andra kyrkor som avfälliga. Vid ett av Sveriges kristna råds årsmöten häromåret ställde jag på skoj frågan om inte Jehovas vittnen skulle få inbjudas att vara med i SKR, jag ställde frågan retoriskt för att testa gränsdragningsdiskussionen. Svariet kom direkt och solklart, Jehovas vittnen ställer inte upp på den apostoliska trosbekännelsen, och kan därför inte räknas in i den kristna gemenskapen.

Fyrkedebatten har ju visat klart och tydligt att Jonas Lundström inte ställer upp på den apostoliska trosbekännelsen, så enligt min mening skulle inte han och hans kommunitet kunna bli medlemmar i Sveriges Kristna Råd, och därmed klassas man som något utanför kristna gemenskapen.

Svenska kyrkan har en berömd sektexpert och sektforskare som heter Karl-Erik Nylund, han har skrivit en handbok i ämnet som fungerar som standardsverk inte minst inom Svenska Kyrkan. Han definierar bl.a. sekter som kristna grupper som finns utanför de etablerade kyrkorna. I första upplagan av boken använde han ett mycket vitt sektbegrepp, förutom Livets ord och Vineyard räknade han in även bl.a. tre EFK-församlingar som sekter, bl.a. den församling som jag har varit med om att grunda och bygga upp. Vi tog dock debatten med Nylund om detta, och vi fanns inte med i bokens andra upplaga, om jag minns rätt. Men Nylund gjorde bedömningar och utsåg åtskilliga kristna grupperingar i Sverige som sekter, utifrån vissa kriterier, kriterier som enligt min mening var för strikta i vissa fall.

Så det jag försöker säga är att det inte är unikt att någon kallar något för sekt. Min bedömning utifrån det jag har läst av Jonas Lundström både i denna debatt och i tidigare bloggdebatter så uppfyller han sektvillkoret enligt båda punkterna ovan. Det handlar inte bara om en avvikande teologi, utan han ställer sig utanför det som definieras som grunder för kristen tro. Och han uppfyller också kriteriet att ta avstånd från andra kristna. Citatet om att han tycker att 99 procent av oss kristna har fel, kan jag lätt belägga med andra saker han har sagt i andra debatter. Han agerar ju här helt konsekvent genom att ställa sig utanför alla organiserade kristna gemenskaper. Jag tycker att han konsekvent har uppvisat en attityd om att kristna i allmänhet har fel, och att han själv företräder en unik insikt om hur man ska leva som kristen. Jag har dessutom fått ett antal mail senaste veckan från ett antal ledande EFK:are som kan situationen i Örebro mycket bättre än jag kan och som helt bekräftar denna bild av Jonas Lundström.

När detta är sagt så betvivlar jag inte Jonas Lundströms engagemang och vilja att göra det goda.

Jag tycker nog att jag har lika stor rätt som KG Hammar och Karl-Erik Nylund att bedöma om något är en sekt.

Men jag har ett förslag till kompromiss. De bloggläsare som tycker att jag är helt knäpp som utnämner Jonas Lundström till sektledare. Jag är beredd att diskutera frågan med Svenska Kyrkans sektexpert Karl-Erik Nylund och höra vad han tycker. Tycker han att jag har helt fel i bedömningen, är jag beredd att ompröva slutsatsen. Jag har haft kontakt med Nylund tidigare och känner honom litegrann.