Den debatt Jonas Lundström drog igång om Fyrke, fyrkantsevangelikalerna, tog fart ordentligt. Jag bidrog nog en hel del själv till att det blev en så omfattande debatt genom att ganska snabbt kommentera det Jonas skrev. Ett antal bloggar och tidningen Dagen har tagit upp debatten. Jag kan inte kommentera allt som har skrivits. Det enda jag vill göra är att något ytterligare kommentera Jonas Lundströms ursprungliga inlägg kopplat till Carl-Henric Jaktlunds kommentarer i tidningen Dagen.

Jag finns ju just nu hos den evangelikala baptistförsamlingen Woodlands church i Texas, om jag är fyrke, så är Woodlands church det i synnerhet, och de döpte 2000 personer under 2010.

När jag har gått igenom debatten igen tycker jag att jag har blivit utsatt för en del orättvis kritik, och tycker nog att jag bör säga något till mitt försvar.

Jag har av flera personer blivit kritiserad för att använda hot och maktspråk för att försvara den teologi jag står för, och att jag tystar debatten, Lundström driver den tesen och tycks få medhåll av flera ledande EFK-are. Jag tycker att det är en orättvis beskrivning. Vill man tysta debatt, är väl bloggande det sista man ska ägna sig åt. Det har skrivits mer än 15000 kommentarer på denna blogg sedan jag började blogga sommaren 2008. En mycket hög andel av dessa kommentarer har varit en direkt kritik mot vad jag har skrivit, inte mot en massa annat. Och debattens vågor på denna blogg har gått skyhögt mycket högre än i något annat forum inom EFK. Att kritisera mig för att tysta debatt och utöva makt på ett felaktigt sätt – jag tycker att kritiken är obegriplig. Det är sant att jag är en analyserade bloggare som älskar att ta tag i svåra och  kontroversiella frågor, och som gärna kritiskt granskar argument, och kan ställa vassa frågor. Och som kan fräsa ifrån om jag inte tycker om något, eller menar att något går åt helt fel håll, utifrån de kristna övertygelser som jag har. Och jag drar mig inte för att analysera ibland även saker som händer inom EFK och utgå från de teologiska övertygelser vi har slagit fast som våra gemensamma. Men att detta skulle var maktspråk, tysta debatt eller hota. Jag kan inte förstå det. Men självklart – skriver man i snitt ett blogginlägg om dagen – och snabbt – självklart blir inte alla formuleringar bra och genomtänkta. Men jag eftersträvar det i varje fall.

Jag håller med om att jag är en aktiv debattör, som älskar att vässa argument, och granska argument, jag skriver gärna tillspetsat, drar ut logiska konsekvenser, och kan ibland använda ett raljerande och ironiskt språk. Jag har samma stil när jag predikar, det kan nog mina stackars församlingsmedlemmar där jag har varit pastor intyga. Ibland spetsar jag medvetet till en text, just för att skapa debatt. Jag beklagar att det i vissa lägen blir situationer där jag missuppfattas, eller där personer känner sig felaktigt kritiserade genom min text. Men min avsikt är inte att hota, utöva makt, eller något annat, utan att föra fram min övertygelse i en aktuell fråga. Jag tror dock att kritiken mot mig har en poäng, och jag ska ännu noggrannare försöka tänka på dessa saker när jag skriver här på bloggen.

Jag har fått kritik för att jag nämnde på min blogg att Linnea Åberg skrev på Jonas Lundströms blogg ett inlägg, som jag uppfattade som kritiskt mot mig och stödjande till Jonas L. Jag ber Linnea om förlåtelse för att jag har nämnt hennes namn, och övertolkat hennes inlägg på Jonas blogg. Jag vill inte ha onödiga konflikter med någon.

Det finns personer som tycks bli nervösa över om någon av EFK:s institutioner nämns på denna blogg. Den som tog upp den tråden var Jonas Lundström, så ska man kritisera detta, bör man hellre kritisera Jonas än mig. Här måste jag nog säga att jag har stora svårigheter med hela den frikyrkliga kulturen. Det finns en rädsla för öppna debatter och samtal. Jag har aldrig skrivit något kritiskt helt inlägg om någon EFK-institution på denna blogg. Det enda jag har gjort är att jag vid ett tillfälle berörde några artiklar i ett nummer av NOD som handlade om äktenskapet. Däremot kan olika organisationer inom EFK vara omnämnda vid enstaka tillfällen. Och jag är störd över den nästan föraktfulla inställningen till bloggsfären som man möter från en del håll. Ska något sägas, tyckas, skrivas – ska man tydligen mycket strikt följa formella regler. Och teologi är så fint och så svårt, så det får man inte ägna sig åt i spretiga bloggdebatter, det ska skötas i slutna rum och i organiserade beslutsprocesser. Jag tycker att bloggsfären är ett utmärkt redskap för att diskutera både teologi, granska kristna ledare och kristna institutioner. Jag har varit försiktig med detta, på grund av den överkänsliga och konflikträdda frikyrkokulturen. Och där frågor ofta ska sopas under mattan och där man ska visa upp en fasad av enhet. Bloggsfären är ett bra forum för frisk luft, och att granska olika fenomen i svensk kristenhet. Jag överväger nog att bli ännu frejdigare på detta område, och ännu mer utmana den slutna frikyrkokulturen.

Jag tycker även här att det blir en orättvis kritik mot mig – om någon kristen ledare eller kristen institution omnämns kritiskt på denna blogg, antingen av mig, eller av någon kommentator. Min bedömning är att minst 90 procent av kritiken som kommer fram på denna blogg är riktat mot mig personligen eller mot något jag skrivit. För att ta några färska exempel, jag blev mycket kritiserad nyligen när jag gick ut och sade att jag var republikan. Och när jag försökte nyansera debatten om Benny Hinn. Att någon annan person eller institution än jag, vid något tillfälle kritiskt kommenteras på denna blogg, tycker jag att man kan tåla, och på en blogg kan man alltid och snabbt gå i svaromål.

Jag noterar också att de som kritiserar mig för att skapa konflikter på denna blogg, och att polarisera och vara svart-vit, deras kritik i väldigt stor utsträckning handlar om vilken fråga jag skriver om. Skriver jag om något man gillar, då tycker man att det är positivt om jag är svart-vit, polariserar och är tydlig, skriver jag om något man ogillar, då tycker man att detta är negativt. Tycker inte att denna kritik är konsekvent.

Carl-Henric Jaktlund menar i sina blogginlägg att debatten handlar inte om teologi, utan hur man skriver och diskuterar teologi. Tror att jag förstår vad han menar men håller nog inte med. Jaktlund refererar till helvetesdebatten mellan mig och Joachim Elsander. Men jag tycker nog att Joachim E var lika svart-vit som jag var i den diskussionen, men han kritiserade läran om medvetna eviga straff, medan jag kritiserade läran om universalismen. Men visst, ofta skriver jag blogginlägg utifrån stark övertygelse och där jag vill övertyga om det jag tror är rätt och riktigt. Men det gör ju även bloggare som Jaktlund klassar som postmoderna. Jonas Lundström driver ju massor av mycket svart-vita och bestämda uppfattningar på sin blogg, det gör även Joachim Elsander. Ibland är även jag diskuterande och prövande på min blogg, vilket även Elsander och Lundström är. Har svårt att se att det skulle vara någon större skillnad, däremot är det ju tydligt att vi har olika uppfattningar i en rad olika frågor.

Eller för att jämföra med en annan bransch. Greenpeace och Naturskyddsföreningen följer jag på ganska nära håll. Är medlem i Naturskyddsföreningen. Det är organisationer som drivs av nit och stark övertygelse, ingen förväntar sig försiktiga och nyanserade samtal om miljö från deras sida, de är kampanj- och åsiktsorganisationer. Om kristna agerar på liknande sätt, driver en övertygelse, och kan vara svart-vita i sättet att göra det, är de då icke-trendiga, icke-postmoderna, fyrkantiga?

Jaktlund menar att det handlar om postmodernitet- modernitet. Och om olika generationer. Eftersom jag jobbar som konsult åt världsledande företag inom området globala trender, tror jag inte ett smack på begreppet postmodernitet. Det är ett teologiskt innebegrepp, men har inte koppling till hur världen ser ut och förändras. Det har jag skrivit om tidigare. Men om det skulle vara sant, att Lundström-Elsander är postmoderna och jag är modern, jag har svårt att se att t.ex. Lundström skulle driva frågor av mindre övertygelse och mindre svartvithet än vad jag gör. Vi har ju diskuterat ett antal frågor på min blogg under de senaste åren, och faktum är att jag och Jonas L har varit överens i ett antal frågor. Det var dock chockerande för mig att inse i denna debatt, att han distanserar sig från tron på Jesu gudom, vilket för mig är kanske den allra mest avgörande frågan i kristen tro.

Generationsskillnader tror jag inte heller på. Tror istället att graden av sekularisering bland oss kristna är den avgörande faktorn, och den beror inte på vilken generation man tillhör. Jag känner massor av stöd från många unga människor, och möter massor av kritik från många äldre. Och tvärtom. De växande och unga megakyrkorna i USA, t.ex. är mycket konservativa i sin teologi, och är inte särskilt prövande och omprövande i sitt sätt att ta upp sitt budskap. Kan någon förklara för mig varför inte Bill Hybels, Rick Warren och de andra Willow-Creek relaterade förkunnarna inte är Fyrke?

Jag har svårt med de demagogiska grepp som lätt dyker upp i denna debatt. Jag har redan kommenterat maktspråk m.m. Ett annat sådant demagogiskt grepp är ”åsiktspaket”. Fyrke försvarar ett åsiktspaket. Men gör inte Jonas Lundström det? Har läst en hel del av hans blogginlägg och tycker nog att det är lika mycket åsiktspaket. Är den apostoliska trosbekännelsen ett åsiktspaket? Om inte- vad är då ett åsiktspaket?Jag tycker ordet bara är känsloladdat och används som en etikett för att svärta ned det man inte gillar.

Sedan har jag ju redan tidigare skrivit att Jonas Lundström, och hans supporters, ger en nidbild av dem han kallar för Fyrke. Det jag brinner för är att föra människor till tro på Kristus, undervisa dem och göra dem till lärjungar och efterföljare till Jesus, och grunda församlingar som växer och som för människor till tro. Är det Fyrke?