Det blev en stillsam debatt under fredag eftermiddag då jag, Johan Nilsson Equemenia och Andreas Forslund från New Life, under ledning av Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund diskuterade Fyrkedebatten. Jag tyckte att vi var ganska överens om grundinställningen till kristen tro, och vi gillade alla tre den nya uppföljaren till Lausannedeklarationen, ”Cape Town Commitment”. Kanske lite små nyansskillnader i synen på hur vi debatterar och kommunicerar, där jag som frejdig bloggare med viss talang att få igång debatter, lätt hamnar i skamvrån.

Men det var ungefär som om Naturskyddsföreningen, Greenpeace och företrädare för Miljöpartiet diskuterar miljöpolitiken.

Men det är i och för sig intressant. Har aldrig känt att jag har andligt och teologiskt stått så nära en företrädare för SMU-Equemenia, som jag gör med Johan Nilsson. Jag som skrev en debattartikel i Hemmets Vän 1977 och menade att i varje fall delar av SMU (Svenska Missionsförbundets Ungdom, som nu efter sammanslagningar heter Equemenia) stod för en annan religion än vad jag gjorde. Men då var jag 22 år och inte en människa brydde sig om vad jag sade.

I morgon kommer jag att skriva mitt utlovade inlägg om kristna bloggsfären och göra en utvärdering och kritisk granskning av mitt eget bloggande.

I debatten om Rob Bells bok har ordet universalismen dykt upp. Det har diskuterats om han är universalist eller inte. Jag har ingen uppfattning om det eftersom jag inte har läst boken, men jag får boken endera dagen, så då kommer jag att återkomma i frågan.

Vad menas med universalism? Med detta menas ett teologiskt synsätt att alla kommer till himlen till slut. Man kan uttrycka det på olika sätt, blir kristna till slut, kommer till Gud till slut, ingen kommer till något helvete eller går evigt förlorad.

Man kan börja med att konstera att universalism är en mycket religiös hållning, den förutsätter en tro på att alla döda en dag ska uppväckas från det döda. Vilket ligger ljusår från sekulariserad humanism och ateism.

I kristen tappning innebär universalism att alla blir frälsta till slut, hamnar i himlen – dock med lite olika varianter för hur man tänker sig denna himmel.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns olika sorts universalism.

En variant är Jonas Gardells universalism, som egentligen är den mest extrema, av de kristna varianterna. Alla kommer till Gud till slut, han skiljer inte bort någon, väljer inte bort någon, vi är alla älskade, vi är alla goda. Gardell tror ju inte på att Jesus dog för våra synders skull, och att vi behöver förlåtelse för vår synd. Det är bara knalla in i himlen när det är dags, Jesus älskar alla barnen, även dem som gjort en massa rackartyg.

En annan variant har utvecklats inom extrema grupper av amerikansk trosrörelse med Carlton Pearson som tongivande. Det innebär att man drar ut trosbudskapet till sin yttersta konsekvens, djävulen är helt besegrad, synden är besegrad, Jesus bar världens synd på korset, alla var inkluderade i detta, Jesus har försonat världen med sig. Alla är automatiskt frälsta genom Jesu verk. Pearson har tydligt klassats som villolärare i karismatiska och evangelikala kretsar i USA.

En tredje variant är EJ Ekmans universalism som lanserades 1903. Ekman skilde sig dock från Gardell genom att han verkligen försökte vara djupt förankrad i Bibeln, och byggde teologin på vissa bibelord som att Gud vill att alla ska bli frälsta, alla knän ska böjas och bekänna att Jesus är Herren, i Kristus ska Gud sammanfatta allt i himlen och på jorden. Ekman trodde på yttersta domen, och domar över huvud taget, och människans synd, men såg domen som något temporärt, för att få oss till bättring, att vända om, och till slut kommer alla att vända om. Nu har jag ännu inte läst Ekman i original men så här har jag uppfattat hans tänkande.

Om jag har fattat saken rätt så var inte Helge Åkesson och fribaptisterna universalister utan annihilationister. Det är något helt annat, då tror man på en himmel och ett helvete, en dubbel utgång, men att lidandet i helvetet är inte oändligt och evigt.

Den mest berömde universalisten i kyrkohistorien var Origenes, så vitt jag vet klassade kyrkan honom som heretiker. Men någon kyrkohistoriskt kunnig läsare kan rätta mig här om jag uppfattat något fel.

Problemen med universalismen är flera:

1. Det är omöjligt att få ihop det med alla Nya Testamentets bibeltexter, du måste då välja vissa som du ser som styrande, och omtolka en rad andra bibeltexter på ett ganska tveksamt sätt.

2. I praktiken innebär det en tvångsfrälsning och ett tvångskristnande i slutändan. Kan i viss utsträckning jämföras med tvångsmission, som vi har sett avarter på i kyrkohistorien med Bibeln i ena handen och svärdet och militären i andra handen, man koloniserar och kristnar. Himlen är ju i ett kristet kontext, tanken på att vi alla ska stå och tillbe Gud, vill verkligen alla göra detta?

3. Det bryter mot människans fria vilja. Om detta är Guds slutliga avsikt att tvångsfrälsa oss allesammans, då borde han inte ha skapat oss till frivilliga varelser med möjlighet att välja synd. Det innebär att Gud i slutändan väljer ett helt annat spår än när han skapade.

4. Det finns olika varianter av universalism men JOnas Gardells modell har som sitt största problem med människans ondska och hur den ska hanteras i slutändan. Jag ser den yttersta domen som en segerns dag, då rättvisa ska skipas, och då ondskan slutgiltigt ska besegras. Det är vad åtskiljandet innebär. Vad händer i Gardells modell? Jag har frågat Jonas om jag ska tillbringa evigheten i himlen med Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Nero, alla världshistoriens våldtäktsmän och pedofiler m.m. Hur mycket himmel blir det? Tycker inte att JOnas har svarat på frågan.

Ett stort ämne detta, en mycket kortfattad skrivning, utan att fördjupa mig.

Jag har flygit till Göteborg sen tisdagskväll för att vara med på den stora nordiska energikonferensen på Göteborgsmässan under två dagar. Räknar med att få växla några ord med miljöminister Andreas Carlgren under morgondagen.

Räknar med att skriva blogginlägg där jag utvärderar min egen roll som bloggare och analyserar kristna bloggsfären. Jag har ju fått så mycket kritik under Fyrkedebatten hur jag skriver och bloggar, så jag tycker att det är ett bra läge att diskutera den frågan.

Sedan räknar jag med att skriva en rescension av Rob Bells bok så snabbt jag får möjlighet att läsa den. Jag antar att boken finns i elektronisk form så att man kan ladda ner den någonstans. Någon som vet?

Tidningen Dagen och Svenska Evangeliska Alliansen ordnar ett gemensamt seminarium på fredag eftermiddag, klockan 13.00-16.00, platsen blir församlingen New Life, Kungsholmen i Stockholm. Man kommer då att presentera dokumentet Cape Town Commitment, en uppföljare av Lausannedeklarationen och ha ett panelsamtal om ”fyrkantsevangelikalism”.

Jag kommer att medverka i panelsamtalet tillsammans med bl.a. Johan Nilsson från Equemenia, Stefan Holmström som är chef för EFS och Stefan Gustavsson från Evangeliska Alliansen.

Det framgår mer och mer för varje dag vilken katastrof Japan har drabbats av. Idag tycker jag att vi särskilt ska tänka på och be till Gud för Japan och alla de miljoner drabbade människorna.

Efter min USA-resa har jag drabbats av en extrem svår jetlag, som yttrar sig i rejäla sömnrubbningar, och det har fortfarande inte blivit bra trots att det var åtta dagar sedan jag återvände från USA. De bloggläsare som har för vana och tro att be för människor får gärna be för mig.

En härlig kväll med Ungdomskyrkan Konnekt, att flytta ut kyrkan på stan. Mängder av pannkakor har serverats, många kaffekoppar har delats ut, samtal i mängd med uteliggare, knarkare, norrlänningar, afrikaner, vanliga tonåringar, fulla norrlänningar, och många bra samtal om Jesus. Bön vid bönestolen vid Slussen.

Helgen blir fokus på årsmöte för Elimkyrkan lördag 14.00 då jag ska tala om vision för framtiden, den är grymt radikal och utmanande, vill man komma ur kristen tristess är det bara att haka på. Söndag 11.00 predikar jag i Elimkyrkans församlingsplantering i Skärholmen, om väckelse.

Har haft en heldag hos Sveriges Kristna Råd och hållit föredrag om kristen tro, etik, klimatfrågan och miljöengagemang. Bland annat fanns två samfundsledare med bland åhörarna. Det var en inspirerande tillställning.

Ikväll ska jag ut med Ungdomskyrkan Konnekt, och bjuda på pannkakor och prata med dem om Jesus.

Fyrkedebatten är över. Det finns en kritik mot mig som kommit fram att jag tystar debatten, och jag använder hot och maktspråk så att folk blir tysta.

Det är nog den mest obegripliga kritik jag någonsin har utsatts för. Jag räknade – det har varit cirka 730 kommentarer på min blogg om Fyrkedebatten. Hur kan man påstå att jag tystar debatt? Kan någon förklara det för mig? Och vilka andra debatter inom EFK jämför man med när man gör det omdömet? Finns det någonstans i svenska kristenheten en så intensiv debatt i svensk kristenhet som på denna blogg?

Ett tips. Genom att registrera sig hos Twitter, www.twitter.com/stefansward, så kan man bli så kallade follower på twitter. Då får man mina korta twitter-poster direkt, och får också direkt mina nya bloggposter genom länkning från twitter.

Fyrkedebatten börjar bli tröttande för oss alla. Det har dock ställts så många frågor från olika håll, även på denna blogg så jag vill bara ge några avslutande kommentarer och försöka besvara några frågor.

1. Carl-Henric Jaktlund har hela tiden drivit tesen att denna debatt också handlar om samtalsklimatet, hur vi diskuterar teologiska frågor. Jag håller med Mikael Karlendal här, att Jaktlund ger en för snäv tolkning av Jonas Lundströms första inlägg. Det Jonas Lundström är ute efter är ett debattklimat där man kan ifrågasätta grundläggande kristna doktriner.

2. Men utgå ifrån att Jaktlunds analys är korrekt, att det handlar om framförallt att det behövs ett bättre samtalsklimat inom EFK. Under min period som samfundsordförande 2002-2010 jobbade jag ständigt med frågan om öppet samtalsklimat, vi ordnade rådslag, remisser, försökte öppna diskussionerna på kongresser och representantskapsmöten. Det hade naturligtvis kunnat göras bättre. Men jag förstår inte varför man ett år efter jag slutat som EFK-ordförande börjar kritisera mig för EFK:s samtalsklimat. Jag kan förstå om det hade tagits upp för fem år sedan, men idag? Vill man diskutera EFK:s samtalsklimat i presensform bör väl diskussionen föras med EFK:s nuvarande ledning, och min efterträdare som ordförande. Jag tycker också att det är märkligt att så kategoriskt kritisera Anders Blåberg, jag har hållit i processen då han har valts enhälligt av EFK, år 2006, och år 2010. Varför förde inte någon fram den kritiken till mig då, utan kommer långt efteråt. Så om denna debatt egentligen handlar om EFK:s samtalsklimat måste jag nog säga att frågan har förts fram på ett minst sagt märkligt sätt.

3. Eller är det så att det egentligen inte handlar om EFK:s samtalsklimat, utan det handlar egentligen om vad jag skriver på min blogg. Då bör man tydligt säga att det är detta som är problemet, inte EFK:s samtalsklimat. Och det har många synpunkter på, och jag utsätts ständigt för kritik på min egen blogg. Men jag har inget emot att diskutera den frågan. Mitt konkreta förslag är att jag skriver ett inlägg om hur och varför jag bloggar, lite hur jag tänker kring mitt skrivande, och så får den som vill komma med synpunkter. Lovar att komma med ett sådant inlägg inom en vecka.  En diskussion på min blogg om mitt bloggande – det är mitt konkreta förslag för att lösa upp den frågan.

4. Och så handlar det om att utnämna Jonas Lundström som sektledare. Jag skippar tanken att rådfråga sektexperten Karl-Erik Nylund i den frågan, ingen tycks vara inne på det spåret. Jag har dock rådfrågat fyra personer som jag har förtroende för, och som känner till Lundström och hans kommunitet. Dessa fyra personer delar min kritik mot Jonas Lundströms teologi, två av dem uttrycker sig starkare än vad jag gör, och säger att han är en villolärare. En av dem delar teologiska kritiken men vill något nedtona den. Två av dem vill stryka under Jonas Lundströms inflytande och två av dem menar att han inte har något direkt inflytande. Jag har också fått kritik här på bloggen, vilket handlar om – var är Jonas sekt?

Jag känner inte Jonas Lundström. Jag har aldrig besökt hans kommunitet. En bloggdebatt brukar grunda sig på skrivna texter. Mina omdömen grundar sig på vad Jonas har skrivit i bloggsfären. Utifrån dessa drar jag slutsatsen att han tycks vara en ledande person, han hävdar själv att han har ett stort kontaktnät, och implicit kan man dra slutsatsen att han har ett inflytande. Så vitt jag vet är han den enda som hörs från den kommunitet han är med i, så som icke-kommunitetsmedlem kan man inte dra en annan slutsats än att Jonas har ett inflytande i den, och man kan anta att kommuniteten i varje fall tolererar hans läror, annars borde man rimligtvis markera detta på något sätt.

Så mitt omdöme om Jonas som sektledare kvarstår efter dessa sonderingar. Men det är oklart vad sekten är. Men om jag mjukar upp formuleringen och säger en ledande person som sprider ett sektliknande sekteristiskt och heretiskt budskap, så skulle jag kunna formulera saken, så att inte alla i hans närhet med automatik räknas in.