Skulle vilja kommentera kommentarerna 43, 44 och 47 till mitt inlägg om Livets Ord, de är skrivna av Ingemar ”Inka” Gustavsson, John Nilsson och JB. Skriver i den tråkiga punktformen för att strukturera resonemanget. För mig är Livets Ord-debatten egentligen ett passerat stadium, jag ser idag Livets ord som mina trossyskon som jag är fullt ut beredd att samarbeta med för evangeliets utbredande, och ser ingen anledning att längre problematisera kring Livets ord (det betyder inte att jag och Ulf Ekman har samma uppfattning i alla frågor), men eftersom frågorna har väckts vill jag ändå försöka säga något. Jag måste tyvärr vara lite omständlig och utveckla resonemanget något.

1. Läste just Missionskyrkans föreståndare Göran Settergrens blogg, där han kommenterade samtalen mellan Livets ord och Uppsala missionskyrka i positiva ordalag. Dan Salomonsson, pingstpastorn i Uppsala predikade nyligen på Livets ord. Jag tror att det inom den etablerade kristenheten finns en trötthet i att driva fortsatta konflikter med Livets Ord, utan en allmän uppfattning är att man vill ha en normal kristen gemenskap, som man har mellan olika samfund och rörelser. I ett läge där Livets ord har visat en positiv vilja till gemenskap med andra kristna, vore det fel att stänga några dörrar. Det är ett normaltillstånd att kristna samarbetar och har goda relationer. Jag förstår inte varför det ska beskrivas som att klia varandras ryggar m.m. Det är sant att jag förde fram kritik mot Livets ord i min Dagenartikel – jag tror det var i slutet av år 2003. Men när jag ser att utvecklingen går i den riktning som jag efterlyste i artikeln, varför ska jag då fortsätta att kritisera?

2. Även John Nilsson erkänner, vad jag förstår av hans kommentar, att teologiskt och läromässigt har Livets ord utvecklats på ett sunt sätt. Håller med. Sedan vet jag att det finns en omfattande debatt om inställningen till katolicismen, är fortfarande för dåligt påläst för att ha någon synpunkt på det.

3. Sedan kommer vi till den känsligaste frågan. De tre skribenterna menar att många människor for illa under en period på Livets ord, speciellt under den senare delen av åttiotalet. Om detta finns det mycket att säga. Jag har haft många samtal under årens lopp med människor i en sådan situation. Jag har dock inte haft sådana samtal under ett antal år, därför att människor har inte hört av sig till mig om detta. Det senaste jag hörde, det var i samband med min Dagenartikel i slutet av 2003. Och de som hörde av sig till mig då, deras referenser handlade om saker som låg längre tillbaka i tiden. För mig som aldrig har varit med i Livets Ord och aldrig har gått på bibelskolan, jag kan bara förlita mig på andrahandsuppgifter när jag ska bedöma denna fråga. Att jag inte har hört något om så kallad ”avhopparproblematik” under ett antal år, vill jag tolka som att dessa problem är lösta.

4. Jag tror att det är viktigt för alla kristna att vara snabba i att förlåta, om vi känner oss illa behandlade eller missförstådda, det inträffar tyvärr alltför ofta i kristna sammanhang. Jag upplevde som ung kristen t.ex. att jag blev ganska illa och oförstående behandlad inom pingströrelsen, under första halvan av åttiotalet, och det var en anledning till varför jag då hamnade utanför pingströrelsen. Men jag har varit noga med att inte utveckla bitterhet eller tala illa om pingströrelsen sedan dess. Men det krävdes en aktiv bearbetning från min sida, och för mig har det varit viktigt att förlåta oavsett vilken reaktion jag skulle få från motparten. Så sent som för 10 år sedan besökte jag pingstpastorn i Tyresö utanför Stockholm och bad om förlåtelse för att jag hade haft en felaktig attityd till Filadelfias utpost i Tyresö. Att jag kände mig illa behandlad berodde nog mycket på oförstånd och ovislighet från motpartens sida, men min egen osäkerhet och brist på erfarenhet spelade också en roll. Men jag har lämnat detta bakom mig. Det jag försöker säga är att detta kan vara ganska allmänmänskliga erfarenheter. En stor del av de människor som lämnar en arbetsplats, gör det med visst mått av bitterhet. Så mänskliga sociala organisationer är inte enkla alla gånger, det gäller även kristna församlingar. Min relation till trosrörelsen har också varit ansträngd under en del år, och den skarpaste kritiken offentligt mötte jag nog från Bror Spetz i Södermalmskyrkan. Jag har dock haft linjen att förlåta och lämna det bakom mig, och känner idag att jag har ingenting ouppklarat gentemot Bror, jag mötte honom bland annat kort tid innan hans bortgång. Jag kan ge exempel på hur jag har blivit rejält illa behandlad av människor i trosrörelsen, i ett tidigare skede, men jag vill inte älta i detta, jag har förlåtit och lämnat det bakom mig. Och min viktigaste uppgift är inte att döma över vad andra gör, utan att själv har en ren och förlåtande attityd.

5. Jag tycker också att det är viktigt att betona att vi har religionsfrihet i Sverige. Det är fullständigt frivilligt att gå med i en kristen församling. Ibland har jag ställt mig frågan hos en del av dem som har varit som mest kritiska mot Livets ord, varför de överhuvud taget gick med i församlingen, om det är så förskräckligt illa som de säger, varför gick de med? Nu hör det till saken att alla de ”avhoppare” som jag har samtalat med under åren är en mycket brokig skara människor, det går inte att generalisera. Men jag tycker att det är positivt att det finns ett stort utbud av församlingar, och att det är ett ansvar man tar när man väljer församling. Om man inte trivs, eller inte gillar en församling, varför inte gå vidare in i ett annat sammanhang där man kan trivas. Varför skapa denna dramatik kring att det inte fungerade med den församling man var med i. Att lämna alla församlingar på grund av dåliga erfarenheter från en församling, det har jag svårt att förstå.

6. Jag tror att det är viktigt att om man känner att man har blivit illa behandlad i det kristna sammanhang man finns i, dels att förlåta och välsigna, och att kunna gå vidare på ett konstruktivt sätt. ”Inka” nämner om Kristen gemenskap i Uppsala, där jag var engagerad ett par år. Han tycker att jag då gjorde fel som inte var tydligt kritisk mot Livets ord, och menar att jag böjde mig för hot. Jag böjde mig inte för några hot. Det var min ärliga övertygelse, vilket det är fortfarande, att en kristen församling och gemenskap kan inte bygga på att man är emot en annan församling. Det blir en negativ grund. Och jag var även då övertygad om att bitterhet och brist på förlåtelse var inte rätt grund att bygga på, den rätta grunden var att välsigna och förlåta våra trossyskon i Uppsala, inklusive Livets ord. Jag har också sett att de människor som fastnade i bitterhet och oförlåtelse, att de också stannade i sin andliga utveckling, och i vissa fall lämnade både Gud och kristna församlingen.

7. Jag har dock några frågor till dessa Livets Ord-kritiker, frågor jag ställer som en som bara har iakttagit detta utifrån. Om hälften av det dessa kritiker har sagt, vore sant, då begriper jag inte varför Livets ord är den församling i Sverige som samlar överlägset flest besökare en vanlig söndagsgudstjänst. Och om det var så  illa som man säger, då har jag svårt att begripa att man överhuvud taget kunde vara med i församlingen någon längre period. Och Livets ord har gått vidare och jobbar med mission och aktivt kristet arbete, medan många av kritikerna har endast blivit gnälliga bänkvärmare med en plats på åskådarläktaren, som visar minimalt kristet engagemang. Om kritikerna hade rätt, borde man ha sett mer positiv respons, för att i varje fall övertyga mig om att man hade rätt. Detta gäller absolut inte alla. Inte minst Christopher Alam, som lämnade Livets Ord redan 1986, har sedan gått vidare i ett väldigt imponerande globalt kristet evangelisationsarbete.

8. Detta innebär inte att jag vill negligera problemen. Jag kan mycket väl tänka mig att människor inte alla gånger behandlades på ett bra sätt (men jag har fortfarande inte fått en bra bild av detta, fått mycket motstridiga versioner av människor som var med), men jag kan inte se det på ett annat sätt än att Livets ord har utvecklats och mognat. Och jag litar på att församlingen och dess ledare klarar ut de saker som kan behöva klaras ut när det gäller relationer. Och jag kanske också vill lägga in vissa socialpsykologiska resonemang kring detta, det var väldigt turbulenta år för Livets ord under andra halvan av åttiotalet, och man var utsatta för en kritikstorm och förföljelse som inte inträffat i modern tid i Sverige. Och samtidigt var det en oerhört snabb expansion. Jag kan mycket väl tänka mig att enskilda människor kunde hamna i kläm i denna situation. Men jag vidhåller igen, vi måste se på detta med perspektiv, vi har många problem som vi brottas med i den svenska kristenheten.

�

Ikväll har jag och hustrun ägnat oss åt att slå in julklappar. På julafton kommer mina föräldrar hem till oss, våra fyra barn (varav två bor hemma), och min frus bror och hans son. Kommer för övrigt att ta det ganska lugnt i julhelgen, 2008 har varit ett ganska intensivt år.

Köpte idag en julklapp åt mig själv, en vacker bok om regnskogen med massor av färgbilder. Jag är nämligen ganska intresserad av geografi.

Jag är en debattglad person och flera av inläggen om Livets Ord tror jag att jag vill kommentera lite närmare. Men måste läsa igenom inläggen lite närmare. Återkommer så snabbt jag hinner om detta, sent ikväll alternativt under morgondagen.

Det finns många hjältar bland Sveriges kristna. Med hjältar menar jag dem som vågar göra det här lilla extra, som låter Jesusefterföljelsen påverka ens personliga liv på ett ganska drastiskt sätt, och där man på grund av sin tro utsätter sig för både risker och försakelser. En av dem är Lisa Johansson (fing) i Söderhöjdskyrkan i Stockholm. Idag hade jag och Lisa hand om gudstjänsten i Söderhöjdskyrkan. Hon bröt upp från en karriär i Ericsson-koncernen, bland annat arbetade hon för Ericsson i Indien och andra asiatiska länder. Sedan ett par år tillbaka arbetar hon med Gudsrikets utbredande i Indien, i New Delhi. Hon är engagerad i en framåtriktad församling i New Delhi som arbetar med att nå de unga med budskapet om Jesus, och att visa på Jesu kärlek på ett praktiskt och jordnära sätt. Det märks att Lisa är passionerad, hon brinner, så långt bort från det frikyrkligt mediokra och håglösa som man kan komma.

I predikan idag var det inte minst utmanande att höra om hennes syn på församlingens betydelse. Att vara bröder och systrar, att ta hand om varandra, att utmana varandra – församlingens livsnerv. Inte minst i den utsatta New Delhi-miljön är det livsnödvändigt.

Hennes predikan innehöll också stora utmaningar. Hon berättade om att Hindunationalisterna är på frammarsch, och det är bara en tidsfråga innan de har ännu större politisk makt i Indien. Och de menar att en indier ska vara hindu. Och det är den ideologin som ligger bakom att kristna mördas och trakasseras på olika platser i Indien, det händer inte bara i Orissa enligt Lisa Johansson.

Har idag på morgonen rensat bland kommentarerna. Ett inlägg för att det var för långt, överskred kraftigt gränsen 30-35 rader, och den övre gränsen är till för mycket intressanta inlägg. Sedan plockade jag bort två inlägg som kopplar samman Livets ord med lögnläror och villoläror, det är ett språkbruk som jag inte vill ha på min blogg. Gärna komma med synpunkter, men viss måttfullhet i ordvalet rekommenderas. Vill man driva en tes att en viss undervisning och kristen rörelse är villolära eller lögnlära, bör man använda andra kommunikationsformer än blogginlägg.

En tragedi har inträffat denna vecka bland Stockholms tonåringar. En 18-årig liten tjej slutade sitt liv i början av veckan. Det som hade inträffat var att hon och två kompisar hade beställt hem en nätdrog, som ännu inte hunnit bli narkotikaklassad. Drogen kombinerades med hasch. Hon blev medvetslös, och några dagar senare dog hon på ett av Stockholms sjukhus. Maja, var en skötsam och vanlig tjej, och hade inte visat några missbrukstendenser eller asociala tendenser. En annan tonåring som jag känner, vara när vän med Maja.

Vad gör man? Återigen är detta ett rop till kristna kyrkan att komma ut ur kyrkan, och engagera oss i världen utanför. Nätdrogerna skapar nya problem och knarkhandeln hittar helt nya vägar, och nya preparat kommer varje vecka, och myndigheterna hinner inte med att narkotikaklassa alla nya sätt för att berusa sig. Jag ser från vårt arbete på fredagskvällarna ute på stan, att det finns ingen gräns när det gäller att hitta nya berusningspreparat. Hur ska vi kunna mobilisera en kamp mot nätdroger? Jag har inget svar på detta?

Återigen en utmaning till oss att presentera evangeliet om Jesus, de innersta andliga behoven kan bara tillgodoses genom Jesusupplevelsen.

Nu är det lördagkväll och jag sitter och skriver på en rapport från FN:s klimatkonferens. I går kväll var jag ute på stan med Ungdomskyrkan Konnekt, och pratade med ett antal ungdomar. Det var massa folk kring vårt pannkakscafé vid Slussen. Blev dock hemskickad i god tid före 24.00, den höga åldern sätter sina begränsningar.

Söndag 11.00 får jag hoppa in och hålla predikan i Söderhöjdskyrkan, pastor Söderblom har blivit sjuk. Var också inne och kikade på Fresh Fire Ministries hemsida, de har nu skrivit en mer utförlig rapport med anledning av Lakeland och Todd Bentley, men kan inte kommentera detta eftersom jag inte har läst färdigt.

Har nu varit i princip sockerfri i fem veckor. Och räknar nog att vara det även under julhelgen, och avstå från knäck, ischoklad, desserter, kola, läsk, julmust och andra läckerheter. That´s life. Även om jag inte har något emot att komma till himlen vill jag inte ta mig dit i förtid på grund av osunda kostvanor.

Den som har problem med kommentarerna på min blogg, gör ju enklast i att bara hoppa över dem. Jag måste nog ta mig en funderare på detta, kan inte själv sitta och ha koll på alla kommentarer. Behöver nog hitta en person som sköter detta. Försöker dock vädja till alla som skriver kommentarer, att skriva kort, och inte vara ovänlig eller för provocerande i sina kommentarer. Hoppas att denna självreglering ska funka. Jag tar mig friheten att plocka bort kommentarer som inte följer detta, men har inte tid att strikt kolla detta varje dag.

Har fått en del kommentarer här på bloggen och även på annat sätt för att jag gick ut óch försvarade Livets Ord häromdagen. Jag vill bara något kommentera detta. Jag har varit med så pass länge så jag lyssnade på Ulf Ekman redan 1982. Han kändes som en frisk fläkt i svensk kristenhet, med sitt trosfriska budskap. Uppskattade hans förkunnelse mycket och välsignade starten av Livets Ord. Eftersom jag under första halvan av åttiotalet var med och grundade ett nytt pionjärprojekt i Stockholm och en liten församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, och vid den tidpunkten var det mycket ovanligt med att grunda nya församlingar, så fick vår församling med viss automatik en Livets Ord-stämpel. Som pastor i den lilla och nygrundade församlingen kände jag det dock som viktigt att vi hade kvar relationer med den etablerade kristenheten, och vi välkomnades 1985 i Örebromissionen, det som nu är en del av Evangeliska Frikyrkan. Så vi var både trosrörelsen nära, men hade samtidigt en självständig linje.

Livets ord orsakade ju kaos och storm i svensk kristenhet på 80-talet. Oftast har analysen handlat om att Livets ord gjorde fel. Jag tycker dock att kritiken mot trosrörelsen i många avseenden både var orättfärdig och osaklig. De etablerade kyrkornas sätt att hantera Livets Ord kan man ha många synpunkter på. Det var också en rörelse som växte mycket snabbt, och visst kan enskilda människor komma i kläm i sådana situationer. Och visst fanns det synpunkter på läran, jag tycker dock att den svenska trosrörelsens utveckling efterhand har varit sund ur läromässig synvinkel. Överförenklingar i den tidiga trosförkunnelsen har nyanserats efterhand.

Nu hörde jag till dem som något hamnade i kläm mellan trosrörelsen, Livets ord och de etablerade kyrkorna. Bland de etablerade kyrkorna uppfattades man som Livets Ordare, och i trosrörelsesammanhang uppfattades man i vissa fall som kompromissande, och en som inte fullt ut var med i det som Gud gjorde. För min del förstärktes detta när jag engagerade mig i en liten bönegrupp i Uppsala som hette Kristen Gemenskap, och som både tidningen Dagen och Expressen klassade som konkurrenter till Livets Ord. Det gjorde nog att mitt rykte inom trosrörelsen blev naggat i kanten, även om jag i min vildaste fantasi inte hade några tankar på att bli en konkurrent till Livets Ord. Jag är inte ärlig om jag inte medger att vara i kläm mellan olika rörelser som jag var under ett antal år var påfrestande. Sedan tyckte jag då att trosrörelsen visade tendenser till övermod och isolering i förhållande till andra kristna.

Detta var bakgrunden till den väldigt uppmärksammade Dagenartikel jag skrev cirka år 2003-2004 med vissa kritiska reflektioner kring trosrörelsens utveckling. När jag skrev artikeln hade jag dock inte haft någon verklig kontakt med Livets ord på 10 år så de förändringar jag pekade på och som jag ansåg vara nödvändiga hade uppenbarligen börjat långt tidigare. Jag ser mycket positivt på Livets Ords utvecklings senaste fem åren och den samarbetsvilja och öppenhet man visar mot andra kristna. Trots en upplevelse av frostiga relationer under ett antal år, har jag lämnat det bakom mig. Jag har dock alltid visat stor respekt för Ulf Ekman och Livets Ords arbete, och erkänt de insatser man har gjort inte minst när det gäller utbildning, mission och församlingsgrundande. Med undantag för den nämnda Dagenartikeln har jag vid flera tillfällen försvarat Livets Ord, bland annat i en artikel i Läkartidningen och en i Svenska Dagbladet – i början av nittiotalet, och har alltid eftersträvat att välsigna och tala väl om Ekman och Livets Ord.

När man kritiserar en rörelse så behöver man ha ett bredare perspektiv. Alla samfund och rörelser har sina begränsingar, och saker man är bra på och mindre bra på. När det gäller ”avhopparproblematiken” (avhoppare från Livets Ord) som fick stor uppmärksamhet under åren 1985-1995 så måste man också inse att Svenska Kyrkan har tappat 15 procent av sina gudstjänstbesökare under de senaste 6 åren. Räkna ut hur många medlemmar Svenska Missionskyrkan, Metodistsamfundet, Baptistsamfundet och Frälsningsarmén har haft – och hur många man har idag, då kan man verkligen tala om avhopparproblematik. Det finns hundratusentals människor i Sverige, som har varit med i en församling, eller vars föräldrar har varit med, men som inte är med längre. Det är det stora avhopparproblemet i svensk kristenhet.

Och samma sak gäller kritisk granskning av lära och teologi. Där ser jag som huvudutmaningarna urvattningen av Bibeltro, tron på Jesus som enda vägen till Gud, och en kristen livsstil enligt Nya Testamentets normer – det ser jag som huvudproblemet. Och i den kampen behöver vi stå sida vid sida. Sedan kan vi bland evangelikala och karismatiska kristna ha olika synsätt i vissa frågor, men man måste skilja på vad som är grundläggande trosfrågor, och där vi kristna bör vara överens, och vad som är mindre centrala frågor. Sida vid sida, skuldra vid skuldra, till försvar för tron på Jesus och evangeliet – det är detta som gäller. Sedan behöver vi inte alltid vara överens om allt, det är inte farligt med lite debatter, och det är bra med olika församlingar och olika former av kristna initiativ, vi människor fungerar olika. Och alla de som ska ta emot Jesus närmaste 10 åren är väldigt olika, de varierande samfunden och församlingarna får vara som olika sorts fiskebåtar som Jesus skickar in i människofiskandets arbete.

Nu har jag suttit och gått igenom kommentarer som har kommit på min blogg senaste dagarna. Jag ser mig tvungen att börja skärpa upp reglerna kring hur kommentarer ska skrivas på min blogg.

1. Inläggen får inte vara för långa. Jag kommer att börja plocka bort inlägg som är för långa. Jag kan inte ange en exakt gräns, men går det över 30-35 rader är det för långt för en blogg.

2. Man får gärna kritisera mig på denna blogg men jag vill inte att min blogg ska fungera som en plattform för att kritisera andra kristna ledare. Och om det sker tycker jag att det ska vara en saklig och respektfullt tonfall. Har därför plockat bort tre inlägg, det är första gången jag har gjort det, där jag tycker att man har gått över gränsen när det gäller saklighet och respekt. Har man synpunkter att föra fram på andra kristna ledare rekommenderar jag att man hör av sig till dem direkt eller hittar andra forum för att föra fram sina synpunkter. Är man mycket bitter på en kristen ledare får man hitta andra kanaler än min blogg att kanalisera bitterheten. Ett ännu bättre sätt är att följa Bibelns ord att inte bli bitter. Anden vill ge oss kraft att leva i ständig förlåtelse, och förlåta dem som behandlat oss illa.

3. En hövlig ton i en diskussion hör till normal vett och etikett, och det borde vara självklart i en diskussion, kristna emellan.

Nu är det onsdagsmorgon. Idag kommer jag att sitta och jobba med en omfattande rapport från FN:s klimatkonferens. Gör också en specialrapport från konferensen åt en tidigare minister. Läser morgontidningarna och tycker att Hasse Boström i Dagen har gjort ett utmärkt reportage från utfrågningen med Mats Odell i måndags. Sverre Larsson skriver också i en kommentar  om kvällen i Världen Idag. Evangeliska Frikyrkans kontor i Örebro hade också skickat ut ett pressmeddelande och inbjudan till affärspressen om denna kväll, men från affärstidningar och näringslivsredaktioner blev det ingen respons. Det är ju klart att de har många andra tillfällen att bevaka vad Odell säger, än genom att göra kyrkbesök. Min tanke med utfrågningskvällen med Odell är att vi inte ska krypa in och gömma oss för mycket i våra kyrkor. Vi ska vara frimodiga och möta regering och andra makthavare med stor frimodighet. Vi ska som kristna engagera oss i aktuella samhällsfrågor. Vi ska inte bara be för regeringen och skriva om regeringen, utan också ha kontakt med regeringen. Jag tycker att finansminister Borgs andliga resa är intressant, och det är uppenbart att han rör sig i en riktning mot kristen tro. Jag kommer nu att kontakta Borg och erbjuda mig att bli andlig rådgivare åt honom. Vi får se om han nappar på det erbjudandet.

Och det här kan vi göra och ändå vara en kyrka i marginalen, som är enligt min baptistiska och pentekostala kristna tradition.

Noterar en viss debatt på min blogg och i direktkontakt med mig med anledning av försvaret för Livets ord här på bloggen häromdagen. Återkommer nog senare idag med en kommentar på debatten.

Jag har hittills inte rensat bland kommentarerna på bloggen. Min ambition är att ha ett ganska högt tak. Eftersom detta är en rent privat blogg som jag sköter själv har jag inte heller tid att gå in och detaljgranska alla inlägg. Men jag vädjar till alla som skriver att ha ett bra tonläge i sina inlägg, vill inte ha in en massa skvaller och väldigt känslomässiga synpunkter med infekterad personkritik. Men sakliga ståndpunkter är alltid välkomna, och man får ställa vilka frågor som helst, det är inga problem.

Jag tycker att det var en intressant utfrågning med finansmarknadsminister Odell i Agenda Söderhöjd under måndagskvällen. Tidningen Dagen och Hasse Boström var där, liksom bloggkollegan Haggaj – Aletheia. Det blir spännande och se vad de skriver om kvällen.

När kristdemokraterna skulle välja ny partiledare efter Alf Svensson föreslog jag i en artikel i Dagen att de skulle välja Odell. Ett skäl var att han som medlem i en pingstförsamling, har en närhet till och förståelse för de breda grupperna av kristdemokraternas kärnväljare. Ett annat skäl var hans erfarenhet och sakkunskaper. Jag tyckte att det var nödvändigt att KD valde en partiledare som har tyngd och kunskaper för att klara statsministeruppdraget, och jag tyckte att det bara var Odell som hade de meriterna. Till och med Dagens Nyheter uppmärksammade mitt Dageninlägg och skrev om det. Nu blev det inte så, Odell blev inte partiledare, men hans sätt att sköta nuvarande ministerjobb ingjuter respekt i breda led. Uppdraget att sälja ut statliga bolag, är ju ett av de svåraste jobben som finns i Sverige. Och hantering av bankkris och allmän ekonomisk kris har han skött med en fast hand.

Utförsäljningen av Vin & Sprit, tycker nog alla att han skötte lysande. Han fick bra betalt, och varför ska staten vara producent av vodka, det var bra att detta bolag stod först på säljlistan. Jag skojade lite med Odell och undrade hur det kändes att som pingstvän vara världens största spritförsäljare, han säljer ju inte enstaka flaskor, han säljer hela fabriker.

Odell gav bra och kunniga svar på frågor om den aktuella ekonomiska krisen. Den finansiella krisen ser han redan att en vändning kan vara på gång, men den ekonomiska lågkonjunkturen kan ta tid innan den dämpas.

Försökte också fråga Odell om saker som gäller tro och Bibeln. Jag märkte dock att han har lättare att svara på frågor som gäller banksystemet och samhällsekonomin än Bibelförankrade frågor. Men han uttryckte en genuin tro, och engagemang i förhållande till sin egen lokala församling, Vallentuna pingstförsamling. Det framgick också att han och finansminister Borg har haft en hel del samtal om tro, etik och Gud.

Vi samtalade också om girighet och den värdegrund som är nödvändig för att samhällsekonomin ska fungera. Men det kändes som att det är för stora frågor för att klaras av på några få minuter. Jag frågade också om hur vi ska kunna motverka den nya form av adel som växer fram i globaliseringens fotspår, en liten grupp av elitföretagsledare, elitidrottsmän, elitartister, elitkändisar, elitbankmän – som berikar sig något enormt på grund av att de är globala stjärnor i sina respektive nischer. När det gäller företagen tror dock Odell på en kraftig motreaktion bland ägare och styrelser, när det gäller att strama upp med rimliga lönenivåer, bonusar och pensionsavtal. Men än så länge är det väl ingen som protesterar mot Zlatans och Tiger Woods löner.