I natt ska jag titta på junior-kronornas VM-final mot Kanada. Eftersom jag har varit hockeyförälder ett antal år så är jag lite extra intresserad av junior-ishockey. Det blir spännande.

Sedan sitter jag och läser vad diverse teologer har skrivit om äktenskapet, både i tidskriften NOD och en bok som getts ut av Verbum. Kommer att skriva något här på bloggen så snabbt jag hinner, inom 1-2 dagar. Vissa teologer är verkligen mästare på att uttrycka sig krångligt och obegripligt, och konsekvent undvika känsliga frågor, och dessutom vara totalt irrelevanta för allt normalt kristet församlingsliv. Jag återkommer.

En ny tragisk konflikt har blossat upp mellan Israel och palestinierna. Tidningen Dagen skriver på sin hemsida idag om gudstjänst i Missionskyrkan i Uppsala efter demonstration mot våldet. Dagen har också tagit upp om den kritik Svenska Kyrkan idag riktar mot att Israel trappar upp våldet.

Vi kristna har svårigheter att hantera konflikterna som gäller Israel. Antingen hamnar vi i diket att tänka strikt gammaltestamentligt. Vi läser om krigen i Gamla Testamentet om hur Gud stred för Israel mot de förskräckliga grannfolken som var fiender. Och tänker oss att samma modell gäller fortfarande. Men vi lever i nya förbundet, i Guds rike. Nu handlar det om evangeliet. Sedan tror jag att Gud har en särskilt kallelse för judarna enligt Romarbrevet kapitel 9 och 11. Men det handlar om nåden och evangeliet, inte att återgå till Gamla Testamentets krigsromantik.

En annan variant är att kristna sätter en kristen standard på Israel. De ska i princip följa bergspredikan, de ska förlåta sina fiender, de ska inte vedergälla, eller försvara sig. Det låter fromt, men det finns ett grundläggande fel, Israel är inget kristet land. Hur kan man förvänta sig att det ska leva efter Bergspredikan? LIka lite som Sverige eller USA eller Norge kan förväntas leva efter Bergspredikan.

Israel är ett vanligt land och demokratiskt samhälle som följer samma principer om självförsvar som gäller i alla västländer.

Det finns en enkel lösning för palestinierna att få bort Israels trupper, att sluta skicka raketer mot Israel. Får Israel ett sådant löfte drar de sig tillbaka direkt. Sedan Israel lämnade Gaza med sina trupper för tre år sedan har palestinierna avfyrat tusentals raketer och bomber mot Israel. Bara under perioden 19-27 december avfyrades 300 raketer. Israels stora nåd är att dessa raketer och bomber har träffat så illa så ytterst få israeler har dött.

Men vilket land i västvärlden skulle acceptera dagliga raketattacker utan att göra någonting. USA:s nye president Obama uttryckte sig i de termerna när han besökte Israel för ett tag sedan. De som kritiserar Israel måste ställa sig frågan om något västland skulle acceptera daglig beskjutning över gränsen från ett grannland utan att ingripa militärt. Skulle Sverige avstå från att agera militärt om vi hamnade i en sådan situation? Jag tycker nog att västvärldens Israelkritik blir ganska hycklande. Sverige spenderar många miljarder varje år på sitt militära försvar trots att vi inte har blivit attackerade militärt sedan 1810-talet. Israel får känna av det varje dag.

När USA blev angripna vid ett tillfälle vid terroristangreppet mot New Yorks skyskrapor 2001, såg hela västvärlden det som självklart att USA skulle få försvara sig och gå till militärt motangrepp, i första hand mot Afganistan. Då hade USA världens stöd, även från arabvärlden. Gäller helt andra regler för Israel?

Sedan kan man tvivla på att det militära försvaret hjälper. Men Israels kritiker borde ändå besvara frågan, hur skulle Israel få stopp på Hamas dagliga raketangrepp?

Och som kristen vill jag följa Jesu undervisning i bergspredikan och icke-våldets etik. Men när vi bedömer strider mellan nationer som inte är kristna, behöver man ha en realistisk analys. Jag tror att lösningen till att få stopp på detta krig och detta våld ligger hos Hamas. Börja samarbeta med Israel, inte minst ekonomiskt, istället för att skicka raketer. Jag är övertygad om att Israel skulle nappa på ett sådant erbjudande.

I somras fick jag beskedet om att Krister Holmström hade blivit sjuk. Jag har känt honom sedan mitten av åttiotalet. Jag blev då vid flera tillfällen inbjuden av honom för att hålla föredrag i den kristna studentförening i Uppsala som han var engagerad i under en period av åttiotalet. Sedan har jag läst Trons Värld, jag tror varje nummer sedan den började ges ut 1988. Minns också att han och hustrun Astrid besökte vår pionjärförsamling i Brandbergen södra Stockholm någon gång kring 1986. Jag har uppskattat Kristers genomtänkta, och bibliskt välförankrade ledare och hans inträngande journalistik.

Jag visste inte att Krister var så nära slutet. Tänkte faktiskt tanken igår att ringa honom, men det blev inte av. Idag läser jag på tidningen Dagens hemsida att han har avlidit.

Krister och Trons Värld försökte i tidningen spegla förnyelseströmningar i svensk kristenhet. Det var ingen enkel uppgift. Först handlade det väldigt mycket om Livets Ord. Sedan satte Vineyard igång, och det blev mycket Vineyard under åren 1992-95. Sedan kom Karisma igång och det blev en hel del Karisma, förutom många andra kristna initiativ både innanför och utanför de etablerade kyrkorna. Man har också undrat ibland över kristna satsningar som fått stort utrymme i Trons Värld men som ganska snabbt försvunnit eller visat sig vara luftslott eller helt fel. Det är inte enkelt att granska och bevaka kristna förnyelserörelser. Ibland drar man nitlotter, ibland missar man guldkorn som finns mitt bland smuts och damm.

Krister var outtröttlig i sitt arbete med att driva tidningen. Det var ett kall och en livsuppgift. Och för mig känns det också naturligt att tidningen läggs ner när Krister är borta.

Vem eller vilka tar tag i stafettpinnen efter Krister Holmström? Tyvärr fick han lämna ifrån sig den alldeles för tidigt.

Eftersom Krister under senaste åren också har varit pastor i EFK-församlingen Korskyrkan i Uppsala, så känner man sig extra berörd, en kollega och medarbetare som för tidigt får lämna sin uppgift. Jag ber till Herren att någon annan kan ta vid efter honom i församlingen.

Jag försöker använda nyårshelgen för utvärderingar och omprövningar. Allt kan jag inte skriva om på en blogg även om jag eftersträvar att vara personlig. Men vissa delar kan vara av allmänt intresse.

Ett av mina nyårslöften handlar om att förnya min personliga dagliga tid med Gud. Man fastnar lätt i att vara så upptagen med att tjäna Gud så att man försummar den personliga dagliga relationen med Herren. Och där behöver jag ta nya tag. Kommer bland annat att använda Psaltaren som en daglig bönbok. Luther tyckte att det var bästa bönboken, man behöver inte en massa tillägg. Läste häromdagen i Psaltaren att Herren är förtrolig med dem som fruktar honom. Och just denna förtroliga relation med Herren själv vill jag utveckla. Och det dagliga personliga andaktslivet är bästa botemedlet mot andlig torka, andlig utbrändhet och känsla av trötthet i sitt kristna engagemang. Trots att jag har läst Bibeln varenda dag sedan jag var 16 år (det var några år sedan) så  känner jag nu en ny aptit på att studera Bibeln.

När det gäller oss kristna och för Evangeliska Frikyrkan och våra församlingar upplever jag att det finns några stora utmaningar. Dels handlar det om den förnyade upplevelsen av Guds kraft och Andens gåvor i funktion. Det är så lätt att vara pingstvän eller karismatiker till läpparnas bekännelse. Men en sann pingstvän och en sann karismatisk kristen är den som lever i erfarenheten av Andens gåvor. Och detta behöver kopplas till vårt sociala engagemang. Andens gåvor behövs framförallt när vi möter människor i nöd och i stora behov. Det är ingen lyxvara för övergödda kristna. Och de är inte begränsade till kyrkbyggnader. Att frimodigt be för människor, på jobbet, på stan, hemma, bland grannarna, men även i kyrkan, och se Gud verka i människor liv, till frälsning, helande, befrielse, upprättelse, det är Andens gåvor i funktion.

Den andra delen handlar om det radikala lärjungaskapet och efterföljelsen till Jesus. Det är enkelt och bekämt att vara kristen i Sverige, och det är till och med ganska socialt accepterat. Men Jesus har utmanat oss att radikalt följa honom så att det kostar på, och får dramatiska konsekvenser i våra liv. För mig är hjärtefrågan i detta, att ta med mig Jesus ut på gator och torg, kvällar och nätter, och göra något för tonårsgenerationen. Att konceptet med Ungdomskyrkan Konnekt, och liknande satsningar ska sprida sig som ringar på vattnet. Jag märker de första små tendenserna till det.

Nu är det nyårsafton och jag är totalt ledig idag. Unnade mig en mycket rejäl sovmorgon. Kommer inte att göra något särskilt alls på nyårsafton annat än att umgås med hustrun (men det är i och för sig något särskilt), ett barn finns nog hemma också. Vi kommer att ta tid ikväll för bön, stillhet inför Gud och pröva våra liv inför honom. Nyårsafton är ett bra tillfälle till detta.

För oss som tar livet på allvar och ser det som viktigt att vi lever enligt Guds vilja, för oss är nyårsafton ett bra avstämningstillfälle. Det är ett bra tillfälle att pröva inför Gud om jag gör rätt saker. Är det något jag ska göra mer eller mindre? Är det något jag ska sluta göra? Är det något jag ska börja göra som jag inte har gjort tidigare? Följande frågor är bra att ställa: 1. Hur kan min Gudsrelation utvecklas under kommande år. 2. Hur kan mitt familjeliv utvecklas under kommande år? 3. Ska det vara någon förändring i inriktningen på mitt arbete? 4. Behövs förändringar när det gäller mitt personliga liv? 5. Använder jag min fritid på ett bra sätt?

Dessa frågor behöver naturligtvis också bearbetas med mina nära kristna vänner, och de kristna som har insyn i mitt liv.

Ibland kan denna prövning gälla stora saker i våra liv, ibland gäller det små detaljer. Men detaljerna kan också vara viktiga i längden. Vid nyårsafton för ett år sedan tog jag beslutet att börja blogga. Sedan dröjde det ett tag innan jag kom igång men jag var igång i juni. För två år sedan bestämde jag mig för att utöka min personliga träning och börja på gym, och det har jag gjort nu i två år.

Idag tränade jag på gymmet under förmiddagen under överseende av en personlig tränare. Jag fick godkänt, min målsättning är att klara tre långdistanslopp under nästa sommar, bland annat Stockholm halvmarathon. Om jag ska avlida och komma till himlen, gör jag det hellre i ett maratonlopp än i en TV-fåtölj. Sitter dessutom och skriver på en omfattande rapport på engelska, från FN:s klimatkonferens, men det är en kommersiell produkt, som inte blir allmän läsning.

Ett problem jag har är att jag har en mängd idéer i skallen till att skriva böcker, men jag saknar förmågan att samla ihop mig för ett genomförande. Har en halvskriven bok om den kristna inställningen till ”helvetet” och de eviga straffen, men jag blir aldrig klar. Det är så väldigt mycket enklare att skriva korta tidningsartiklar och blogginlägg. Frågade vid ett tillfälle Ulf Ekman hur han i hela världen klarar av att skriva så många böcker. Men han avsätter tydligen två veckor i koncentrerade skrivarveckor med jämna mellanrum. Det har jag inte klarat av, ännu.

Min första bok kom ut redan 1978 och hette ”ungdomar och kärleksproblem”. Jag var bara i 21-årsåldern när jag skrev boken, och boken var egentligen bara ett nedtecknande av de bibelstudier som jag hade i det kristna kollektiv i Järfälla som jag bodde i då. Jag var nygift när jag skrev boken. Den skapade ramaskri, både i kristenheten, men uppmärksammades även av media. Jag hamnade på första sidan av Expressen och kallades för ”pingströrelsens nye sexrådgivare”.

Jag skrev väldigt rakt på sak om personliga frågor, och i det kristna kollektivet var vi vana vid att tala ganska öppet om personliga saker. Försökte ge vägledning till kristna ungdomar om hur man skulle kunna hitta rätt i valet av äktenskapspartner, hur man förbereder sig för ett äktenskap, och hur man hanterar sin sexuella drift.

Vid den tidpunkten förekom det inte att man bodde sambo i kristna sammanhang, och den allmänna undervisningen och principen var att sex hörde till äktenskapet. Det jag protesterade mot i min bok var att ingen förklarade hur en sådan princip kunde fungera i praktiken och hur man hanterar sin sexualitet före äktenskapet. Det försökte jag förklara i boken, och eftersom jag var 21 år, var jag ju en rejäl expert på frågan.

Även om boken var lite väl rakt på sak, och kanske något fyrkantig i sättet att formulera sig, så står jag fortfarande för bokens grundhållning. Har ett antal år funderat på att skriva en ny version av denna bok. Undrar hur det skulle gå idag?

Påvens tal häromdagen skapade mediastorm i västvärlden. Och det han sade har tolkats godtyckligt, och som kritik mot homosexuella, trots att han inte nämnde om homosexuella i sitt tal.

Hans koppling mellan miljöfrågorna (framförallt berörde han frågan om att bevara regnskogarna) och värnandet om äktenskapet och kyrkans traditionella pro-life inställning håller jag helt och hållet med om. Hans kritik är ju framförallt riktad mot kyrkor och kristna ledare som talar om värnandet om miljöfrågor men inte lyfter fram värnandet om äktenskapet och den klassiska kristna sexualsynen.

Länkar in följande sammanfattning av talet (som jag hämtat hos Joel Halldorfs blogg):

At the same time, Benedict clearly distinguished the church’s approach from secular environmental movements – insisting that concern for tropical rain forests and the church’s traditional pro-life commitments, including sexual morality, are indissolubly linked.

’[The church] must defend not only the earth, water and air as gifts of creation that belong to all,’ he said. It must also defend the human person against its own destruction. What’s needed is something like a ”human ecology,” understood in the right sense. It’s not simply an outdated metaphysics if the church speaks of the nature of the human person as man and woman, and asks that this order of creation be respected.’

’Here it’s a question of faith in creation, in listening to the language of creation, disregard of which would mean self-destruction of the human person and hence destruction of the very work of God,’ the pope said. ’That which is often expressed and understood by the term ‘gender’ in the end amounts to the self-emancipation of the human person from creation and from the Creator. Human beings want to do everything by themselves, and to control exclusively everything that regards them. But in this way, the human person lives against the truth, against the Creator Spirit.’

’Yes, the tropical forests merit our protection, but the human being as a creature merits no less protection – a creature in which a message is written which does not imply a contradiction of our liberty, but the condition for it,’ the pope said.

On that basis, Benedict offered a defense of traditional marriage and Catholic sexual morality.

’Great Scholastic theologians defined marriage, meaning the lifetime bond between a man and a woman, as a sacrament of creation, which the Creator instituted and which Christ – without changing the message of creation – then welcomed into the story of his covenant with humanity,’ the pope said. ’This witness in favor of the Creator Spirit, present in the nature of this bond and in a special way in the nature of the human person, is also part of the proclamation which the church must offer. Starting from this perspective, it’s important to re-read the encyclical Humanae Vitae : the intention of Pope Paul VI was to defend love against treating sexuality as a kind of consumption, the future against the exclusive demands of the present, and the nature of the human being against manipulation.””

Annandag jul blev det shopping. Med hustrun Eva och en dotter Deborah besökte vi bland annat Ströms vid korsningen Kungsgatan/Sveavägen. Man märkte inte av någon lågkonjunktur, proppfullt med folk. Jag köpte en rock, två pyjamaser (jag har tre pyjamaser men de är ganska trasiga, men det är inte så många som märker det), och mjukisbyxor, det var dottern som helt och hållet bestämde vad jag skulle köpa, med hustrun som första remissinstans, så jag hade i princip ingenting att säga till om. Några patriarkaliska strukturer fanns inte på plats, det var snarare matriarkatet som rådde. I kassakön på Ströms mötte jag pingstpastorn Stefan Claar, vice föreståndare i Filadelfia. Så pingst-EFK ekumeniken odlas i klädkonsumtionshysterikön på annandagen.

Försöker få tag på tidigare statsministern Göran Persson för att fråga om han skulle vilja vara med på ett arrangemang kopplat till förintelsedagen. Har inte lyckats än. Är det någon som vet hur man får tag i Göran Persson på annandag jul? Har bett Sten-Gunnar Hedin om hjälp, Persson hör ju till Hedins röda kompisar, men han har inte hört av sig.

Jag och hustrun var på julotta på Seglora kyrka på Skansen. Fullsatt och stämningsfyllt, med marshaller och ljus som guidade vägen till kyrkan i mörkret. Vi sjöng de traditionella julpsalmerna och prästen Per Unsgaard stod för predikan. Ibland är det spännande som ”frikyrkomänniska” att ta del av svenskkyrkliga traditionen. Det är samma Jesus man sjunger och talar om, och det är samma Bibel man läser ur, även om inramningen skiljer sig åt.

Vill passa på att önska alla läsare av min blogg en mycket god jul. Min son Benjamin (han heter också Mikael) hälsar också till alla bloggläsare, han står bredvid mig just nu.

Jag kommer att vara hemma på julafton och umgås med barn, föräldrar, hustrun och några till släktingar. Och jag kommer att se till att Jesus får vara i centrum hemma hos oss. Vi kommer att läsa i Bibeln från julevangeliet, be och kanske sjunga någon klassisk julpsalm. Sedan blir det naturligtvis julklappar, julskinka, Kalle Anka och en del annat. Och förmodligen ett besök i julottan på Skansen.

Noterade att tidningen Dagen skrev något i stil med att jag kommer att börja samarbeta med Zlatan nästa år. Det är som jag alltid har sagt, Dagen är en profetisk spjutspets. Det är helt sanslöst, jag kommer att börja samarbeta med Zlatan, jag tror knappt det är sant. Hoppas han har mitt mobilnummer, han kanske ringer snart. Blev intervjuad av Världen Idag igår, det handlade om arbete ute på stan i samband med Jesusmanifestationen i maj. Har också skrivit en artikel till Hemmets Vän som publiceras i nästa nummer, om mitt specialområde, klimatfrågan, och hur vi som kristna ska se på detta.

Sedan fortsätter man att förundras över hur homosexfixerad västvärldens media är. Rick Warren ska be för Obama, och vad skriver media om, att han är emot könsneutrala äktenskap. Samma sak med påvens utspel häromdagen, som egentligen inte handlade om homosex men lyfte fram familj, äktenskap och kristen sexualsyn – det tolkade media som frontalangrepp på de homosexuella. Nej, nu slutar jag gnälla, det finns så många märkliga saker i denna värld. Låt oss istället tänka på Jesus och hur han kom till denna världen. Jag väntar på att han ska komma tillbaka till denna världen.