Har fått en del kommentarer här på bloggen och även på annat sätt för att jag gick ut óch försvarade Livets Ord häromdagen. Jag vill bara något kommentera detta. Jag har varit med så pass länge så jag lyssnade på Ulf Ekman redan 1982. Han kändes som en frisk fläkt i svensk kristenhet, med sitt trosfriska budskap. Uppskattade hans förkunnelse mycket och välsignade starten av Livets Ord. Eftersom jag under första halvan av åttiotalet var med och grundade ett nytt pionjärprojekt i Stockholm och en liten församling som fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, och vid den tidpunkten var det mycket ovanligt med att grunda nya församlingar, så fick vår församling med viss automatik en Livets Ord-stämpel. Som pastor i den lilla och nygrundade församlingen kände jag det dock som viktigt att vi hade kvar relationer med den etablerade kristenheten, och vi välkomnades 1985 i Örebromissionen, det som nu är en del av Evangeliska Frikyrkan. Så vi var både trosrörelsen nära, men hade samtidigt en självständig linje.
Livets ord orsakade ju kaos och storm i svensk kristenhet på 80-talet. Oftast har analysen handlat om att Livets ord gjorde fel. Jag tycker dock att kritiken mot trosrörelsen i många avseenden både var orättfärdig och osaklig. De etablerade kyrkornas sätt att hantera Livets Ord kan man ha många synpunkter på. Det var också en rörelse som växte mycket snabbt, och visst kan enskilda människor komma i kläm i sådana situationer. Och visst fanns det synpunkter på läran, jag tycker dock att den svenska trosrörelsens utveckling efterhand har varit sund ur läromässig synvinkel. Överförenklingar i den tidiga trosförkunnelsen har nyanserats efterhand.
Nu hörde jag till dem som något hamnade i kläm mellan trosrörelsen, Livets ord och de etablerade kyrkorna. Bland de etablerade kyrkorna uppfattades man som Livets Ordare, och i trosrörelsesammanhang uppfattades man i vissa fall som kompromissande, och en som inte fullt ut var med i det som Gud gjorde. För min del förstärktes detta när jag engagerade mig i en liten bönegrupp i Uppsala som hette Kristen Gemenskap, och som både tidningen Dagen och Expressen klassade som konkurrenter till Livets Ord. Det gjorde nog att mitt rykte inom trosrörelsen blev naggat i kanten, även om jag i min vildaste fantasi inte hade några tankar på att bli en konkurrent till Livets Ord. Jag är inte ärlig om jag inte medger att vara i kläm mellan olika rörelser som jag var under ett antal år var påfrestande. Sedan tyckte jag då att trosrörelsen visade tendenser till övermod och isolering i förhållande till andra kristna.
Detta var bakgrunden till den väldigt uppmärksammade Dagenartikel jag skrev cirka år 2003-2004 med vissa kritiska reflektioner kring trosrörelsens utveckling. När jag skrev artikeln hade jag dock inte haft någon verklig kontakt med Livets ord på 10 år så de förändringar jag pekade på och som jag ansåg vara nödvändiga hade uppenbarligen börjat långt tidigare. Jag ser mycket positivt på Livets Ords utvecklings senaste fem åren och den samarbetsvilja och öppenhet man visar mot andra kristna. Trots en upplevelse av frostiga relationer under ett antal år, har jag lämnat det bakom mig. Jag har dock alltid visat stor respekt för Ulf Ekman och Livets Ords arbete, och erkänt de insatser man har gjort inte minst när det gäller utbildning, mission och församlingsgrundande. Med undantag för den nämnda Dagenartikeln har jag vid flera tillfällen försvarat Livets Ord, bland annat i en artikel i Läkartidningen och en i Svenska Dagbladet – i början av nittiotalet, och har alltid eftersträvat att välsigna och tala väl om Ekman och Livets Ord.
När man kritiserar en rörelse så behöver man ha ett bredare perspektiv. Alla samfund och rörelser har sina begränsingar, och saker man är bra på och mindre bra på. När det gäller ”avhopparproblematiken” (avhoppare från Livets Ord) som fick stor uppmärksamhet under åren 1985-1995 så måste man också inse att Svenska Kyrkan har tappat 15 procent av sina gudstjänstbesökare under de senaste 6 åren. Räkna ut hur många medlemmar Svenska Missionskyrkan, Metodistsamfundet, Baptistsamfundet och Frälsningsarmén har haft – och hur många man har idag, då kan man verkligen tala om avhopparproblematik. Det finns hundratusentals människor i Sverige, som har varit med i en församling, eller vars föräldrar har varit med, men som inte är med längre. Det är det stora avhopparproblemet i svensk kristenhet.Och samma sak gäller kritisk granskning av lära och teologi. Där ser jag som huvudutmaningarna urvattningen av Bibeltro, tron på Jesus som enda vägen till Gud, och en kristen livsstil enligt Nya Testamentets normer – det ser jag som huvudproblemet. Och i den kampen behöver vi stå sida vid sida. Sedan kan vi bland evangelikala och karismatiska kristna ha olika synsätt i vissa frågor, men man måste skilja på vad som är grundläggande trosfrågor, och där vi kristna bör vara överens, och vad som är mindre centrala frågor. Sida vid sida, skuldra vid skuldra, till försvar för tron på Jesus och evangeliet – det är detta som gäller. Sedan behöver vi inte alltid vara överens om allt, det är inte farligt med lite debatter, och det är bra med olika församlingar och olika former av kristna initiativ, vi människor fungerar olika. Och alla de som ska ta emot Jesus närmaste 10 åren är väldigt olika, de varierande samfunden och församlingarna får vara som olika sorts fiskebåtar som Jesus skickar in i människofiskandets arbete.