Skulle vilja kommentera kommentarerna 43, 44 och 47 till mitt inlägg om Livets Ord, de är skrivna av Ingemar ”Inka” Gustavsson, John Nilsson och JB. Skriver i den tråkiga punktformen för att strukturera resonemanget. För mig är Livets Ord-debatten egentligen ett passerat stadium, jag ser idag Livets ord som mina trossyskon som jag är fullt ut beredd att samarbeta med för evangeliets utbredande, och ser ingen anledning att längre problematisera kring Livets ord (det betyder inte att jag och Ulf Ekman har samma uppfattning i alla frågor), men eftersom frågorna har väckts vill jag ändå försöka säga något. Jag måste tyvärr vara lite omständlig och utveckla resonemanget något.
1. Läste just Missionskyrkans föreståndare Göran Settergrens blogg, där han kommenterade samtalen mellan Livets ord och Uppsala missionskyrka i positiva ordalag. Dan Salomonsson, pingstpastorn i Uppsala predikade nyligen på Livets ord. Jag tror att det inom den etablerade kristenheten finns en trötthet i att driva fortsatta konflikter med Livets Ord, utan en allmän uppfattning är att man vill ha en normal kristen gemenskap, som man har mellan olika samfund och rörelser. I ett läge där Livets ord har visat en positiv vilja till gemenskap med andra kristna, vore det fel att stänga några dörrar. Det är ett normaltillstånd att kristna samarbetar och har goda relationer. Jag förstår inte varför det ska beskrivas som att klia varandras ryggar m.m. Det är sant att jag förde fram kritik mot Livets ord i min Dagenartikel – jag tror det var i slutet av år 2003. Men när jag ser att utvecklingen går i den riktning som jag efterlyste i artikeln, varför ska jag då fortsätta att kritisera?
2. Även John Nilsson erkänner, vad jag förstår av hans kommentar, att teologiskt och läromässigt har Livets ord utvecklats på ett sunt sätt. Håller med. Sedan vet jag att det finns en omfattande debatt om inställningen till katolicismen, är fortfarande för dåligt påläst för att ha någon synpunkt på det.
3. Sedan kommer vi till den känsligaste frågan. De tre skribenterna menar att många människor for illa under en period på Livets ord, speciellt under den senare delen av åttiotalet. Om detta finns det mycket att säga. Jag har haft många samtal under årens lopp med människor i en sådan situation. Jag har dock inte haft sådana samtal under ett antal år, därför att människor har inte hört av sig till mig om detta. Det senaste jag hörde, det var i samband med min Dagenartikel i slutet av 2003. Och de som hörde av sig till mig då, deras referenser handlade om saker som låg längre tillbaka i tiden. För mig som aldrig har varit med i Livets Ord och aldrig har gått på bibelskolan, jag kan bara förlita mig på andrahandsuppgifter när jag ska bedöma denna fråga. Att jag inte har hört något om så kallad ”avhopparproblematik” under ett antal år, vill jag tolka som att dessa problem är lösta.
4. Jag tror att det är viktigt för alla kristna att vara snabba i att förlåta, om vi känner oss illa behandlade eller missförstådda, det inträffar tyvärr alltför ofta i kristna sammanhang. Jag upplevde som ung kristen t.ex. att jag blev ganska illa och oförstående behandlad inom pingströrelsen, under första halvan av åttiotalet, och det var en anledning till varför jag då hamnade utanför pingströrelsen. Men jag har varit noga med att inte utveckla bitterhet eller tala illa om pingströrelsen sedan dess. Men det krävdes en aktiv bearbetning från min sida, och för mig har det varit viktigt att förlåta oavsett vilken reaktion jag skulle få från motparten. Så sent som för 10 år sedan besökte jag pingstpastorn i Tyresö utanför Stockholm och bad om förlåtelse för att jag hade haft en felaktig attityd till Filadelfias utpost i Tyresö. Att jag kände mig illa behandlad berodde nog mycket på oförstånd och ovislighet från motpartens sida, men min egen osäkerhet och brist på erfarenhet spelade också en roll. Men jag har lämnat detta bakom mig. Det jag försöker säga är att detta kan vara ganska allmänmänskliga erfarenheter. En stor del av de människor som lämnar en arbetsplats, gör det med visst mått av bitterhet. Så mänskliga sociala organisationer är inte enkla alla gånger, det gäller även kristna församlingar. Min relation till trosrörelsen har också varit ansträngd under en del år, och den skarpaste kritiken offentligt mötte jag nog från Bror Spetz i Södermalmskyrkan. Jag har dock haft linjen att förlåta och lämna det bakom mig, och känner idag att jag har ingenting ouppklarat gentemot Bror, jag mötte honom bland annat kort tid innan hans bortgång. Jag kan ge exempel på hur jag har blivit rejält illa behandlad av människor i trosrörelsen, i ett tidigare skede, men jag vill inte älta i detta, jag har förlåtit och lämnat det bakom mig. Och min viktigaste uppgift är inte att döma över vad andra gör, utan att själv har en ren och förlåtande attityd.
5. Jag tycker också att det är viktigt att betona att vi har religionsfrihet i Sverige. Det är fullständigt frivilligt att gå med i en kristen församling. Ibland har jag ställt mig frågan hos en del av dem som har varit som mest kritiska mot Livets ord, varför de överhuvud taget gick med i församlingen, om det är så förskräckligt illa som de säger, varför gick de med? Nu hör det till saken att alla de ”avhoppare” som jag har samtalat med under åren är en mycket brokig skara människor, det går inte att generalisera. Men jag tycker att det är positivt att det finns ett stort utbud av församlingar, och att det är ett ansvar man tar när man väljer församling. Om man inte trivs, eller inte gillar en församling, varför inte gå vidare in i ett annat sammanhang där man kan trivas. Varför skapa denna dramatik kring att det inte fungerade med den församling man var med i. Att lämna alla församlingar på grund av dåliga erfarenheter från en församling, det har jag svårt att förstå.
6. Jag tror att det är viktigt att om man känner att man har blivit illa behandlad i det kristna sammanhang man finns i, dels att förlåta och välsigna, och att kunna gå vidare på ett konstruktivt sätt. ”Inka” nämner om Kristen gemenskap i Uppsala, där jag var engagerad ett par år. Han tycker att jag då gjorde fel som inte var tydligt kritisk mot Livets ord, och menar att jag böjde mig för hot. Jag böjde mig inte för några hot. Det var min ärliga övertygelse, vilket det är fortfarande, att en kristen församling och gemenskap kan inte bygga på att man är emot en annan församling. Det blir en negativ grund. Och jag var även då övertygad om att bitterhet och brist på förlåtelse var inte rätt grund att bygga på, den rätta grunden var att välsigna och förlåta våra trossyskon i Uppsala, inklusive Livets ord. Jag har också sett att de människor som fastnade i bitterhet och oförlåtelse, att de också stannade i sin andliga utveckling, och i vissa fall lämnade både Gud och kristna församlingen.
7. Jag har dock några frågor till dessa Livets Ord-kritiker, frågor jag ställer som en som bara har iakttagit detta utifrån. Om hälften av det dessa kritiker har sagt, vore sant, då begriper jag inte varför Livets ord är den församling i Sverige som samlar överlägset flest besökare en vanlig söndagsgudstjänst. Och om det var så illa som man säger, då har jag svårt att begripa att man överhuvud taget kunde vara med i församlingen någon längre period. Och Livets ord har gått vidare och jobbar med mission och aktivt kristet arbete, medan många av kritikerna har endast blivit gnälliga bänkvärmare med en plats på åskådarläktaren, som visar minimalt kristet engagemang. Om kritikerna hade rätt, borde man ha sett mer positiv respons, för att i varje fall övertyga mig om att man hade rätt. Detta gäller absolut inte alla. Inte minst Christopher Alam, som lämnade Livets Ord redan 1986, har sedan gått vidare i ett väldigt imponerande globalt kristet evangelisationsarbete.
8. Detta innebär inte att jag vill negligera problemen. Jag kan mycket väl tänka mig att människor inte alla gånger behandlades på ett bra sätt (men jag har fortfarande inte fått en bra bild av detta, fått mycket motstridiga versioner av människor som var med), men jag kan inte se det på ett annat sätt än att Livets ord har utvecklats och mognat. Och jag litar på att församlingen och dess ledare klarar ut de saker som kan behöva klaras ut när det gäller relationer. Och jag kanske också vill lägga in vissa socialpsykologiska resonemang kring detta, det var väldigt turbulenta år för Livets ord under andra halvan av åttiotalet, och man var utsatta för en kritikstorm och förföljelse som inte inträffat i modern tid i Sverige. Och samtidigt var det en oerhört snabb expansion. Jag kan mycket väl tänka mig att enskilda människor kunde hamna i kläm i denna situation. Men jag vidhåller igen, vi måste se på detta med perspektiv, vi har många problem som vi brottas med i den svenska kristenheten.
�