Skriver en ledare i Världen Idag idag om HBT-certifiering av Svenska kyrkans församlingar.

I den församling i Stockholm där jag är pastor har vi ägnat två intensiva år åt att renovera en nergången och hårt sliten gammal baptistkyrka från 1870-talet, Salemkyrkan. Den gamla Salemförsamlingen lades ner för tre år sedan och Elim i Stockholm köpte kyrkan av Baptistsamfundet för ett par år sedan. Vi har sedan drivit ett gigantiskt renoveringsprojekt, och totalrenoverat kyrkan, enligt min mening blir det Stockholms vackraste och fräschaste frikyrka efter renoveringen. Det är många andra som sagt detta så det är inte bara min personliga ståndpunkt. Vi har döpt om kyrkan till Folkungakyrkan.

Helgen 17-18 maj är alla bloggläsare välkomna på invigningen.

Lördag 17 maj har vi ett samtal mellan mig och författaren Marcus Birro om Jesustro klockan 10.30. Det är samma dag som Jesusmanifestationen.

På söndag 11.00 har vi invigningsgudstjänst. Då kom jag att predika om vision för framtiden, segertro, att vara en missionsstation mitt i Stockholm och om den väckelse vi nu står inför, och att förbereda oss för detta.

Mycket välkomna.

Kyrkan är relativt stor, 500 sittplatser, men det är nog klokt att komma i god tid.

 

Idag blev jag intervjuad av Kanal10 om teologi och teologiutbildning, tillsammans med Anders Gerdmar. Jag och Anders är ju rörande överens om dessa frågor, vilket har framgått av bloggdiskussioner på denna blogg under senaste åren.

I intervjun lyfte jag fram en annan fråga som jag tycker är viktig. Forskning och universitet föddes ju fram inom kristna kyrkan under medeltiden. Kristen tro innebär ju tro på en rationell skapare och att det därför finns en grund både för människans förnuft och att skapelsen är rationell och kan utforskas, och att vi har förmågan att göra detta.

Senaste 200 åren har universitetsvärlden och forskningen i västvärlden sekulariserats. Gud har förvisats till skamvrån, och det anses vara icke-legitimt att utgå från en världsbild utifrån Bibeln och kristen tro.

Akademin behöver återerövras. Vi behöver återigen hävda rätten till kristen forskning och teologi utifrån sann bibeltro. Det är en stor utmaning för kristna tankesmedjor, akademier, högskolor, och för kristna studenter och kristna lärare och forskare som är engagerade i universitetsvärlden.

Och så blir jag trött på denna konstanta kritik mot min blogg. Tommy Wasserman skriver igen att Örebro missionsskola misskrediteras på denna blogg.

Vad menas med detta? Det jag har gjort under senaste två åren är att vid ett tillfälle problematisera en artikel av Greger Andersson om profeten Jona. Och sedan har jag vid ett tillfälle diskuterat en text av Roland Spjuth om försoningsläran. Och sedan har jag vid ett tillfälle jämfört vad Örebro missionsskola sade om universitetsteologin för 25 år sedan, och jämfört med positionen idag, och visat att det har förändrats.

Är detta misskreditering? Får alltså inte en EFK-pastor alls diskutera vad en lärare på missionsskolan säger, utan att drabbas av kritik om att man misskrediterar?

Det är sant att jag har publicerat gästblogginlägg av Seth Erlandsson som innehåller kritiska kommentarer. Men då har företrädare för skolan haft oändligt med möjlighet att skriva gästblogginlägg och försvara sig, mer här än någon annanstans så vitt jag vet.

Och ska jag återigen ställas till svars för alla kommentarer som skrivs på denna blogg, som Pekka Mellergård gör för jag vet inte vilken gång i ordningen, i Dagen för några månader sedan.

Det är ju lika absurt att ställa dagstidningar till svars för alla kommentarer som skrivs och alla insändare som skrivs. Detta är ett fritt och öppet forum där olika ståndpunkter får komma till tals, och jag kan faktiskt inte styra över vad som skrivs. Väldigt ofta blir det ju massa kritik mot mina ståndpunkter.

Så min fråga kvarstår, på vilket sätt misskrediteras Örebro missionsskola på denna blogg.

Jag börjar tröttna på att ständigt höra dessa anklagelser.

Mitt kortfattade inlägg häromdagen om teologisk utbildning väcker intresse. För att det ska bli en förnuftig och sansad debatt i ett sådant ämne är det nödvändigt att definiera vissa saker och göra tydliga distinktioner. Här följer några försök att reda ut frågorna.

1. Eftersom jag själv varken har studerat eller undervisat vid någon teologisk utbildning har jag begränsade kunskaper i ämnet, därför är jag försiktig med att uttrycka uppfattningar om enskilda utbildningsanstalter. Däremot har jag suttit i styrelsen för Örebro missionsskola under en period på nittiotalet. Min doktorsavhandling i Statskunskap från 1984 kan med lätt bearbetning göras till en avhandling i religionssociologi, jag jobbade ju med frågan om religion och politik i det projektet. Jag har dock läst en hel del teologisk litteratur, och samtalat med många teologistudenter och teologilärare. Jag har också fått en förfrågan från teologiska fakulteten vid Lunds universitet att medverka i ett forskningsprojekt i systematisk teologi, efter sommaren blir det klart om projektet blir av. Så jag är nog ändå inte någon total novis på området.

2. Även om jag inte har sysslat med teologi specifikt har jag ägnat mig åt vetenskaplig forskning en stor del av mitt liv. Driver sedan 20 år tillbaka ett konsultbolag som jag kombinerar med att vara pastor, och där jag i stor utsträckning sysslar med forskning och analys av aktuell forskning, med fokus på energi- och klimatområdet. Just nu jobbar jag med en omfattande rapport om vad vi kan få för politik i Sverige efter riksdagsvalet i höst, med fokus på energi- och klimatpolitik.

3. När vi diskuterar teologiutbildningar måste vi göra grundläggande distinktioner utifrån vilket syfte och paradigm som verksamheten bedrivs. Den statliga universitetsteologin drivs utifrån en helt sekulär agenda, och så måste det vara. Sekulära universitet kan inte drivas på ett annat sätt. Så var det inte för flera hundra år sedan då Sverige var ett mer kristet  präglat land. Vid ett vanligt universitet kan man inte bedriva något annat än religionsvetenskap i allmän mening, helt frikopplat från tro och konfession. Det finns mycket intressant kunskap man kan få fram utifrån denna grund, men det är helt otillräckligt för att forma församlingsledare, pastorer m.m. Däremot kan man ju driva forskningsprojekt och uppsatsarbeten inom en sekulär ram där man utgår ifrån t.ex. en evangelikal grundsyn, det viktiga är att man redovisar utifrån vilka antaganden man gör sin undersökning. Jag har senaste tiden mött företrädare för både brittiska och norska universitet. Min känsla är att svenska universitet är mer sekulariserade än i andra länder. Vad jag begriper är det lättare inom ramen för brittiska och norska universitet att driva teologisk utbildning med mer konfessionella och direkt trosmässiga inslag.

4. Kristen tro bygger på en annan världsbild och referensram än vad universitetsvärlden gör. Kristendomen bygger på att en Gud finns, som har talat och uppenbarat sig själv, att Bibeln är Guds ord, att Gud har kommit till världen genom Jesus Kristus, och att vi idag kan bli födda på nytt, bli Guds barn, kan höra Guds röst, kan vara lärjungar till Jesus, att Gud gör under, och att vi är kallade till att vara Guds redskap här i världen.

5. Det är därför omöjligt för en vanlig högskola och sekulärt universitet att utbilda mig för kristen tjänst. Däremot kan jag lära mig många saker i den miljön som jag kan ha nytta av i kristen tjänst. Jag lärde mig mycket genom mitt arbete med doktorsavhandlingen, som jag har haft nytta av som kristen ledare och förkunnare och skribent.

6. De frikyrkliga teologiska utbildningarna bedrivs ju i skärningspunkten mellan församling och universitetsvärlden, att forma kristna ledare och Bibelns förkunnare, och att ge en allmänvetenskaplig kunskap. Den frågan jag har försökt lyfta när jag diskuterat teologi, är var balanspunkten ska ligga. Det var detta jag försökte säga med blogginlägget häromdagen. Och här menar jag att det har varit en långsiktig förskjutning inom frikyrkoteologin att gradvis närma sig universitetsvärlden. Jag menar att denna trend måste problematiseras och öppet diskuteras, och att den diskussionen ska inte bara föras vid slutna lärarrum hos de teologiska utbildningarna.

7. Det är viktigt att frikyrkliga teologiska utbildningar öppet redovisar utifrån vilken grund och antaganden man bedriver verksamheten. Det är viktigt att tydligt ange teologiska profilen, och utifrån vilken fromhetsmiljö man vill forma utbildningen. Det är nödvändigt med en öppen redovisning både gentemot studenter och församlingarna som avnämare och uppdragsgivare. Det är bra om vi har teologiska utbildningar med olika profil, det skapar valmöjligheter för både studenter och församlingar.

8. För Evangeliska Frikyrkans del har vi ju evangelikalitet, karismatisk, missionsinriktad och baptistisk som ledord för våra övertygelser, hur vi vill arbeta och forma kristna ledare. Det ska prägla all EFK:s verksamhet inklusive missionsskolan. Det innebär inte att man inte kan vara vetenskaplig, det innebär inte dålig kvalitet, men att både undervisning och forskning bedrivs utifrån teologiska övertygelser. Det innebär ju bland annat att fostra fram ledare som inte bara lever i en egen karismatisk erfarenhet, men som också kan forma en församling i den riktningen. Att vara baptistisk handlar om att forma ledare med fokus på personliga omvändelsen, och efterföljelsen, men också att bygga en församlingsmiljö som är präglad av lärjungarnas och de troendes formande gemenskap. Karismatisk innebär också formandet av ledare i en miljö präglad, av bön, lovsång, andens gåvor i funktion m.m. Enligt min mening går det att skapa en sådan studiemiljö och samtidigt kombinera det med vetenskaplighet.

Och här tycker jag att frikyrkliga teologiska utbildningarna tydligare behöver redovisa hur man balanserar detta. Och att detta behöver regelbundet utvärderas av huvudmännen hur väl man lyckas uppnå de förväntningar som finns.

9. Jag ser här ett problem med beroendet av statsbidragen och lärarnas koppling till vanliga universitetskarriärer och universitetsutbildningar. Det går att kombinera, men är inte särskilt enkelt. Eftersom jag inte befinner mig i utbildningsmiljön vid våra teologiska utbildningar vet jag inte hur väl man lyckas kombinera ledarformande i en andligt karismatisk, bibeltroende miljö, och krav på vetenskaplighet och objektivitet.

10. Min poäng är, när vi diskuterar dessa saker, vi kan inte bara tala om teologiutbildning i allmänhet, utan vad för sorts teologisk utbildning, och hur en teologisk utbildning bör utformas.

11. Teologisk utbildning är viktigt, alla aktiva kristna bör skaffa sig i varje fall en del sådant. Ett mer ingående studium av Bibeln och dess bakgrund är viktigt. Att skaffa sig kunskaper i andra religioner och livsåskådningar är nödvändigt om man ska jobba i dagens storstadsmiljöer. Kunskaper i religionssociologi är mycket värdefullt, inte minst för evangelister. Kyrkohistoria och systematisk teologi, varje församlingsledare behöver goda kunskaper i detta. Med mera.

 

 

 

Senaste veckan har flera nya teologiska utbildningar offentliggjorts. Dels en ny teologisk utbildning i Uppsala på initiativ av Anders Gerdmar. Dels den filial till Westminister Theological Center som vi startar i Stockholm till hösten.

Är ibland förundrad och bekymrad över tonläget hos vissa företrädare för etablerade teologiska utbildningar.  Det verkar som att man är rädd för konkurrens och att man ängsligt försöker värna om och dra gränser vid etablerade institutioner. Dessutom förekommer det att man misskrediterar och sågar kritiker på det mest märkliga sätt. Att man sakligt bemöter kritik har jag inte något emot, men att man ifrågasätter motiv och hederlighet hos dem som för fram kritiska synpunkter, vittnar om ett system i kris och i stor osäkerhet.

Och detta kommer med stor sannolikhet att dyka upp igen när två nya utbildningar lanseras.

Jag hör till dem som är bekymrad över existerande teologiska utbildningar. Jag vill här inte precisera för det är stor skillnad mellan olika utbildningsanstalter, och det kan vara stora skillnader inom samma utbildning beroende på vilken klass, linje och lärare det handlar om. Det går inte att dra allt över en kam.

Men generellt tycker jag att det är slagsida mot intellektualitet, kritisk reflektion, teoretiska föreläsningar m.m. Jag saknar ofta eld, passion, böneiver, visioner, tro, profetisk uppenbarelse, apostolisk smörjelse. Koppling till Högskoleverket och allmänna universitetsvärlden, och att lärarna främst rekryteras på strikt akademiska meriter skapar en slagsida.

Granskar man resultaten av utbildningarna så blir det för mycket förvaltande pastorer och undervisande teologer som blir output. Hur många passionerade, brinnande, handlingskraftiga, visionära och profetiska församlingsgrundare har utbildningssystemen producerat senaste 10 åren? Hur många profeter? Hur många rör sig inom ramen för apostoliska team och apostolisk smörjelse?

Det finns sådana, jag känner sådana personer, men där har det mer berott på församlingsmiljön än utbildningen att man blivit sådan.

Det här handlar om överlevnadsfrågor för svensk frikyrklighet.

Jag tycker dock att en utbildning som ALT rör sig i rätt riktning, med den fokus som finns på praktik och församlingsförankring.

 

 

Var nionde svensk man får prostatacancer. Det är alltså mer än 10 procents chans att drabbas av just den cancerformen.

Det finns två tester man kan göra. Dels en vävnadstest där man går in i själva prostatan. Dels ett enklare blodprov som visar om man är i riskzonen att få prostatacancer. Jag fick för en tid sedan ett brev från Karolinska Institutet med ett erbjudande och uppmaning att göra blodprovet. Jag gjorde det för några veckor sedan.  Igår kom brevet med svaret på testet. Jag har gruvat mig för svaret.

I brevet från KI står det att det är mycket låg risk att jag kan få prostatacancer, långt under normalrisk.

Väldigt tacksam för detta besked. Samtidigt tänker jag på vänner och släktingar som inte fått så positiva besked, och är med dem i mina tankar och förböner.

 

Har haft en intensiv och spännande vecka hemma i Stockholm. Bland annat har mitt lilla barnbarn varit på besök med föräldrar fram till lördag morgon. Har därför ägnat en hel del tid åt lek och att gå ut och dra en barnvagn med en sovande bebis.

Arbetar intensivt med församling och församlingsgrundande under hela året, och brukar av tradition försöka ha några dagar ledigt från kyrkligt engagemang under påskhelgen. Trots att det är en av de viktigaste helgerna. Men lever i Kristi död och uppståndelse konstant, som karismatisk baptist lever man ju i påsken året om på ett ganska medvetet sätt.

Jobbar också med ett omfattande konsultuppdrag som handlar om att utveckla scenarier om vad vi kan få för regering till hösten och vad en sådan regering kan tänkas att göra. I synnerhet i frågor som påverkar större industriföretag.

Vi närmar oss nu invigning av Folkungakyrkan. Helgen 17-18 maj slår vi officiellt upp portarna till vår totalrenoverade kyrka. Lördag 10.30 leder jag en utfrågning med Marcus Birro, ett inslag som ingår i programmet för Jesusmanifestationen. Söndag 11.00 har vi invigningsgudstjänst med visionär gudstjänst, massor av barn, ballonger, förbön, tårta och många gäster.

Det är Stockholms fräschaste kyrkbyggnad vi då slår upp portarna till.

 

Som pastor brottas man med helt andra frågor än vad de internkristna debatterna ofta handlar om. Frågan om Katolska kyrkan och katolicisering är ett exempel på en sådan icke-fråga för vårt arbete i Elimkyrkan Stockholm. Men uppenbart är det en stor fråga i andra kristna sammanhang.

Idag predikade jag i varje fall i vår församling i Skärholmen, i sydvästra Stockholm. Vår gudstjänstplats i Skärholmen ligger vägg i vägg med moskén, vilket visar ramvillkoren för dagens församlingssatsningar i storstadsförorter. Elim har ju startat upp två arbeten i sydvästra Stockholm, dels en församling i Skärholmen där det nu samlas 50-60 personer per söndag för gudstjänst, och ett ”simple church”-nätverk som drivs av Forrest Hendrix och Andreas Edestav. Man har nu ett femtiotal personer i detta nätverk. Det är visionen, att pionjärt bryta ny mark, i stadsdel efter stadsdel, och hela tiden nå nya människor och nya språkgrupper.

Vi hade också en inspirerande heldagskonferens i Citykyrkan i onsdags som handlade om kraften i evangeliet. AT Kendall från USA var gästtalare. En erfaren pastor och predikant som förenar karismatisk övertygelse och en mycket tydlig evangelisk hållning. Mycket duktig teolog också.

Hade förmånen att medverka i ett panelsamtal, där jag, Magnus Persson, Carolina Torebring och Anders Gerdmar, under ledning av Dan Salomonsson, samtalade om evangeliets kraft och kärna, och där vi var väldigt överens om vad som behövs. Vi är allergiska mot alla former av urvattning av evangeliet, dess kraft består i att vi predikar hela evangeliet. Syndens allvar, Guds vrede över synden, Guds oändliga nåd, rättfärdiggörelsen, syndaren blir frikänd, korsets kraft, pånyttfödelsen, – allt detta är hörnstenar i evangeliet.

En mycket bra text av Peter Kreeft om vad katoliker och protestanter är överens om. Läs den om man ska försöka få sans och besinning i denna debatt.

Det har ju varit något av hela havet stormar senaste tiden i svensk kristenhet. Följer debatten delvis.

Jag tror dock att det är viktigt att vi alla tänker på Bibelns uppmaningar: ”Visa tålamod och ha fördrag med varandra i kärlek. Var ivriga att bevara Andens enhet genom fridens band” Ef. 4:2,3

Jag hör ju till dem som förordar ett öppet debattklimat i kristenheten, och jag tycker att kristna ledares ståndpunkter som framförs offentlig måste få granskas och prövas offentligt.

Samtidigt är det viktigt att tala om varandra med respekt och i ett respektfullt tonfall.

Och att kritik framförs på ett sakligt sätt. I kristenheten är det ganska vanligt att hamna i konspirationsteorier och dåligt underbyggda svepande omdömen om andra kristna och rörelser.

Det gäller även hur man talar om Katolska kyrkan och katoliker. En katolik tror också att Gud har blivit människa i Jesus Kristus, att Kristus bar vår synd på korset, att han har uppstått från de döda, sitter på Faderns högra sida, och ska komma tillbaka. Man tror också på människans synd och syndafall och att frälsningen finns i Jesus. Man tror på Fadern, Sonen och Anden.

Även om det finns inslag i katolska läran som man som evangelikal och protestant inte håller med om, måste man bestämma sig om man ska räkna in dem som trossyskon. Om svaret är ja på den frågan måste de bemötas med respekt. Om man menar att katoliker inte är kristna och att katolska kyrkan inte är en kristen kyrka, då har man en ståndpunkt som jag inte känner till att någon seriös kristen ledare i Sverige har.

Jag har förståelse för alla känslor som Ekmans kommande konvertering orsakar. Man kan föra fram synpunkter på det, men man måste också visa respekt för människors beslut och övertygelser. Eventuell kritik måste då hamna i ett rimligt tonläge.

Vi behöver alla komma ihåg att Ulf Ekman sedan en tid tillbaka har lämnat alla ledaruppdrag inom hela Livets ord-rörelsen, och nya ledare har tagit över.

Det är naturligt att Ekmans i ett sådant läge gör något annat. Då får de nya ledarna fria händer att driva arbetet vidare. De som kraftigt kritiserar Ekmans tycker jag även bör besinna och något reflektera över deras insatser senaste 35 åren.

Jag tycker att vissa inslag i debatten, inklusive vissa bloggar blir osakliga och mest blir skvaller och förtal.

Varenda kyrka i Sverige kan kritiskt granskas. Det finns inte några perfekta församlingar.

Det skulle vara enkelt att göra en blogg och kritiskt granska Evangeliska Frikyrkan t.ex. Jag kan ge en lista 100 uppslag. I varje församling kan man hitta missnöjda och starkt kritiska personer, avhoppare kan man hitta från varje större församling.

Men den kritiske granskaren måste alltid ställa sig frågan, vad bygger jag själv för något. Lever jag brinnande i Anden? Är mitt liv ett vittnesbörd om en levande Kristus? eller håller jag bara på och kritiserar vad andra gör?