Stefan,

Jag är verkligen glad för ditt engagemang i försoningsteologin och för din vilja att förstå det jag vill säga. Det är ju inte så enkelt att lyckas få dialog med mig via bloggo-sfären, men tack för att du inte ger upp! Vi borde ses framöver! Försoningen är ett mysterium så vi lär väl behöva fortsätta åtminstone fram till evigheten med att försöka förstå detta än djupare. Så tack för att du fortsätter öppna upp för dialogen och att tänka tillsammans. Vi behöver lära av varandra och det är skönt att vi kan komma bortom förenklade och förhastade domar över varandra (det har både du och jag gjort tillräckligt av redan). Så du behöver inte ursäkta att du tar upp mina texter till dialog igen även om det är mycket klokt att du kallar mig en ”god broder”. Det är för lätt att vissa tror att vi inte ser varandra som ”syskon”. Så låt oss också kämpa för att visa att vi tror på försoning och att vi kan föra djupa teologiska samtal FÖR ATT vi är goda syskon – inte för att vi vill motarbeta varandra. Det är uppenbart också att din ”kamp” med mina texter visar att jag inte är klar i mina tankar. Vi behöver skärpa varandra! Låt mig därför försöka peka på det jag tycker är viktigt utifrån mitt sätt att förstå försoningsteologin (med risk att jag bara upprepar tidigare dunkelheter).

Jag tycker det är tydligt exegetiskt att de juridiska bilderna inte är de centrala för att förstå frälsningen i Bibeln. Förlåtelse är en viktig aspekt i biblisk frälsningsteolog, men inte den centrala. Försoning betonar snarare att Gud i Kristus agerar för att återföra människan in i gemenskap med sig själv genom den nya mänsklighet som Anden formar till Kristi kropp. Frälsningen är inträde i Guds rike (= nyckeln i synoptikerna), ”i Kristus” (= Paulus nyckelterm), i Kristi kropp, döpas in i en ny mänsklighet och inympas i Guds folk. Detta har varit en självklar praktik i väckelsekristendomen. MEN teologiskt har vi ofta talat om frälsning som en punktuell händelse (= nu blir jag förlåten) och SEDAN kommer frågan om jag också ska döpas, gå med i församling, leva helgat, e.t.c. som något som kommer EFTER frälsningen och inte som en integrerad del av frälsningen. Kol 1:15-20 är ett av många exempel på att vi måste ha ett rikare centrum för att tala om Guds frälsning och som sannare speglar den konkreta praktik som präglat väckelsekristendomen. Frälsning är försoning i betydelsen hur den söndriga värld som synden skapat räddas och upprättas av Gud tillbaka till hel gemenskap med Gud och varandra. Jag tror faktiskt att jag har en del fog för att säga att vi haft en individualistisk syn på frälsning som inte tydliggjort den rikedom som faktiskt finns i församlingspraktiken (fanns? … skördar vi frukter av en förytligad teologiska förståelse). Wenell stöder detta i sin forskning om ÖMs teologi om ungdomars omvändelse.

När det gäller det ställföreträdande offret försöker jag visa att vi kan läsa det på två olika sätt. Det ena är det du företräder där Gud straffar Jesus istället för att straffa oss. Ett problem med detta blir att förlåtelse förutsätter straff (”utan att först straffa kan inte Gud förlåta”) vilket upphöjer vedergällningen till en orubblig princip. ”Straffet” får alltså en helt avgörande frälsande funktion. (Det står dessutom aldrig i NT att Gud straffade Jesus; värt att tänka på i och med att du gör den tanken till så fundamental för en biblisk försoningsteologi.) Det motsäger t.ex. hur Gud behandlar sina fiender enligt Matt 5. Det finns en rad andra problem också som jag tidigare påpekat. Därför tänker jag att det är rimligare att tolka det ställföreträdande offret på ett annat sätt. Några viktiga byggstenar i detta:

Vad är ett offer i Bibeln? I stället för att tolka offer som ”Guds aktiva straffande av offret istället för att straffa syndaren” är offret det på vilket syndens konsekvenser överförs. Döden är alltså syndens konsekvens. Offren riktas alltså inte till Gud för att blidka, tillfredsställa, ändra på en vred Gud (något profeterna i GT kraftigt polemisera mot). Det är Gud som genom offret erbjuder människan något Gud själv skapat (och äger – livet) för att låta någon annan bära syndens konsekvenser. Om detta stämmer med GTs offerteologi betyder det alltså att Gud sänder sin son som ett syndoffer för att han ska inkarneras in i en syndig mänsklighet och bära konsekvenserna av dess ondska och synd in i döden. INTE för att Gud måste straffa för att kunna förlåta, UTAN för att Gud vill ta på sig synden och ondskan för att bryta dess makt och uppväcka en ny Adam som kan nyskapa mänskligheten. Men här är nyanserna flytande. Om vi med ”Guds straff”menar att syndens lön är döden och att Jesus bär detta straff, då blir det alltså i den bemärkelsen OK för mig att tala om Jesu strafflidande.

Det jag för det andra värjer mig emot är hur Gud segrar genom Jesus Kristus. Att betona Guds straff utifrån vedergällningens logik gör det svårt att göra rättvisa åt NTs betoning på att Gud segrar på ett helt annat sätt. Jag inser självklart att Stott, Swärd, Calvin, m.fl. ALLA förstår försoningen som Guds oändliga kärleks- och nådeshandling. Min polemik syftar verkligen inte till att tona ned det vi har som gemensamt centrum i Kristen tro. Men är det inte tydligare utifrån Bibeln att förstå försoningen i linje med Matt 5:38-48 än utifrån medeltida föreställningar om satisfaktion?  Matt 5 säger nämligen att Gud och vi kan besegra det onda på ett annat sätt än genom att straffa och att det är detta ANDRA ALTERNATIVET TILL ATT STRAFFA SOM ÄR EN VIKTIG NYCKEL TILL ATT FÖRSTÅ JESUS LIVSGÄRNING.

Varför blir det så viktigt för dig att försöka hålla kvar tanken att Gud förlåter därför att Gud straffar, när det inte står så i NT? Det traditionella svaret har varit att om inte Gud straffar så tar Gud inte synden på allvar. Det jag ville påpeka med referensen till Nelson Mandela är att försoningsprocessen i Sydafrika INTE betyder att Mandela tar lättare på ondskan än de som ropade på straff mot förövarna (eller att Jesus bagatelliserar äktenskapsbryterskans synd genom att upprätta hennes liv).  Däremot visar det att ropet på ”straff” sällan lyckas besegra ondskan. Straff tenderar bara att leda till nya våldsvåger. Straff kan vara nödvändigt i denna värld (se Rom 13 om staten), men det är inte frälsande (det som stat och domstol inte kan ge oss). Här tror jag alltså att det finns ett viktigt skäl till att inte på ett felaktigt sätt tala om att Gud räddar genom att straffa Jesus, eftersom det mycket lätt kan överföras till en tanke om straffets nödvändighet också i mänskligt liv. Vi ska likna Gud, stå i försoningens tjänst, ta på oss Kristi kors … allt blir mer begripligt om vi tänker att vi ”segrar genom att bli delaktiga i det Gud har gjort i Jesus Kristus” snarare än att Gud straffade Jesus i vårt ställe, vilket betyder att vi därför inte ska straffa våra fiender.

Nu har jag väl egentligen bara upprepat vad jag skrev förra gången! Har vi blivit något klokare? I väntan på det så får vi i alla fall glädja oss åt och tacka Gud för att vi lever tack vare Guds frälsning.

Din broder,

Roland Spjuth

Kära bloggläsare. Jag vill kraftigt stryka under att mitt senaste blogginlägg syftar inte till att kritisera någon. Allra minst Roland Spjuth som jag respekterar mycket. Och jag hoppas att jag denna gång kan slippa kritiken att jag driver någon kampanj mot Örebro missionsskola.

Mitt dilemma är att jag är i slutspurten att skriva en bok om korset.

Jag har helt enkelt svårt att begripa en del teser som finns i modern teologi, bland annat det Roland har fört fram.

Jag begriper inte heller mig på Waldenströms försoningslära. Han behåller ju hela Lutherska terminologin, med offer, synd, syndens straff, Guds vrede över synden, Guds dom, frikännandet, m.m., men tömmer det på det mesta att traditionellt protestantiskt-anselmskt innehåll.

Jag behöver helt enkelt hjälp att begripa, ska jag skriva en bok måste jag ju begripa vad jag skriver om.

När jag begriper – då kan jag ta ställning till berörda lärosatser.

Jag begriper glasklart tror jag den traditionella protestantiska försoningsläran. En njutning att läsa om Calvin, Luther, John Stott m.m.

Jag har precis skrivit klart en omfattande konsultrapport om hur energipolitiken och klimatpolitiken kan tänkas utvecklas efter riksdagsvalet i höst.

Så nu hoppas jag på att kunna koncentrera mig på att göra klar min bok om korset.

Jag grubblar fortfarande på Roland Spjuths inställning till försoningsläran. Jag skriver inte detta blogginlägg för att kritisera utan för att få hjälp att förstå. Jag fick inte någon full klarhet när vi diskuterade detta i förra omgången. Ni får gärna kritisera mig för att vara korkad, men jag har svårt att få ihop resonemangen. Jag blev ju då kritiserad för att jag misstolkade och missförstådde det Roland skrivit i det bokkapitel jag refererade till. Jag behöver få grepp om frågorna för att kunna fullfölja mitt bokskrivande.

Han har ju också skrivit två blogginlägg om detta på teologibloggen cruciform phronesis. Låt oss titta på något av texten han skrivit där. Han skriver bl.a. att: ”Hur kan ett ställföreträdande lidande besegra syndens makt? Det mest naturliga är att hänvisa till vad Jesus själv säger om hur Gud bemöter sina fiender (se Matt 5:38-48). Så länge synd och ondska bemöts med mer våld och ytterligare straff så fortsätter våldet och straffet att regera. Bara den som är villig att bryta syndens djävulska spiraler och betala det priset kan bryta dess makt. Vem kan bära och besegra denna oändliga mänskliga börda? Tes fem: Ställföreträdande lidande är Guds kärleks seger i Jesus Kristus över synden, ondskan och djävulen. Mitt bekymmer är att denna lära ibland blivit en omfattande teori skild från dess frälsningshistoriska (bibliska) kontext. Typ: Människans överträdelse har dragit på henne en oändlig skuld inför Gud som en rättfärdig Gud måste straffa. Samtidigt är Gud kärleksfull och vill frälsa. Lösningen är att Gud blir människa och att människans skuld överförs till denna Gud-människa. Som vår ställföreträdare tar han Guds vredes straff i vårt ställe. Därigenom har Gud fått gottgörelse för skulden, Guds vrede är försonad och Gud kan nu frikänna människorna från deras skulder (se t.ex. Calvin, Institutes, II.XII.3 & XVI.2-6, även om Calvin betonar att detta sätt att tala om Gud är anpassat till människan begränsade horisont). Denna teori ser rättfärdighet och kärlek som två motstridiga principer i Gud – en tanke de flesta teologer skulle förkasta (dock har den nog starka rötter i Luthers kamp med ”den vrede och den förlåtande Guden”). Teologins uppgift är inte att förklara tillvaron ur Guds perspektiv. Frälsning handlar istället om hur Gud befriar människan från hennes synd (uppgiften är inte att lösa ”Guds dilemma”). Teorin gör vedergällning till frälsningens nyckel. Trots att Jesus lär sina lärjungar att inte följa vedergällningens logik, utgår denna teori från att förlåtelse bygger på ett proportionerligt straff. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande. Att t.ex. stena en kvinna som begått äktenskapsbrott befriar henne inte från hennes synd utan bekräftar bara domen över hennes liv. Det är istället när Jesus återupprättar henne som synden besegras och rättfärdigheten segrar (återställelse, restoration, rekapitulatio). Och vilken logik säger att ”om Gud inte straffar, tar Gud inte synden på allvar?” Om t.ex. Desmund Tutu erbjuder upprättelse för Apartheidregimens våldsverkar så bygger det på att de inser och bekänner sin synd. Straff förutsätter inte att våldsverkar bejakar sin skuld. Det gör däremot den rättfärdighet som Tutu erbjuder bortom syndens destruktivitet. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd! En alltför mänsklig bild skulle vara att läsa Noa-berättelsen som Guds frestelseberättelse parallell till Jesu frestelse i öknen. Om världen är fylld av ondska är den enda rimliga logiken vedergällning. Gud ska göra slut på världen genom syndafloden. Textens poäng är ju att världen får fortsätta trots att den fortfarande är fallen (se Gn 8:20-22). Gud bär detta och kallar istället Abraham för att inifrån historien välsigna alla människor. Sedan Adams och Evas fall har Gud burit världens lidande. Att se den lidande Kristus är därför att titta rakt in i den lidande Gudens ansikte som mycket djupare än någon skapad varelse har känt och insett syndens djävulskap. Vad skulle avslöjande syndens allvar starkare än detta Guds kärleks ljus? Den viktiga fråga är dock vilken kroppslighet som vedergällningsteorin speglar. Det mest tydliga är att den förlägger frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol (en andlig transaktion). Frälsningen blir inte teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelse till det rike Jesus kallar oss till (jag vet att praktiken oftast är mycket bättre!). I värsta fall har jag mött detta som en rent rationell teori som ska förklaras för människor (t.ex. genom broillustrationen). Den som förstår och säger ja till att de accepterat teorin, är därmed frälsta.”

Roland är ju mycket polemisk mot traditionell evangelikal och evangelisk teologi i denna fråga. I bokkapitlet handlade det om kritik mot John Stott. Här nämns bland annat bro-illustrationen som en rationell teori som han kritiserar.

Jag ställer en rad frågor med utgångspunkt från denna text.

1. Jag har svårt att känna igen mig i beskrivningen att frälsningen inte blir teologiskt integrerad med omvändelse, efterföljelse och överlåtelsen till Guds rike. Vem har hävdat broillustrationen bara som en rationell teori, att bli frälst är att acceptera teorin. Jag känner inte till att detta frikopplas från omvändelse och efterföljelse. Är inte detta en karikatyr. Det skulle vara intressant att få exempel från en evangelikal och evangelisk tradition på detta.
2. Jag förnekar inte att Gud kan straffa (jfr Rom 12:17-21). Däremot har jag svårt att se hur vedergällande straff är frälsande – skriver Roland. Jag är helt överens med Roland att tanken på Guds dom är central i Bibeln. Men med denna formulering frikopplar han domstanken från vår frälsning och betraktar dom som något temporärt. Är vi inte alla syndare? Drabbas inte syndaren av Guds dom och vrede? Hur ska vi bli befriade från denna dom? Här är ju evangeliets klara och befriande budskap att Kristus har burit domen i vårt ställe. Vad menar han med formuleringen ”vedergällande straff är inte frälsande” – det är en knäckfråga i tolkningen av Spjuths teologi.
3. Dessutom visar Jesu liv att Gud inte bara förlåter! Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser: han betalar priset för Israels och världens synd – det skriver Roland några rader innan i texten ovan. Här håller jag med – Gud inte bara förlåter. Då hade det ju inte behövts något kors. Sådan är ju både judisk och muslims tro, men inte kristen tro – om jag fattat saken rätt. Om vi omvänder oss så förlåter Gud oss, något kors behövs inte enligt judisk och muslimsk tro. Det jag inte får ihop är formuleringen under punkt 2 – vedergällande straff är inte frälsande, och punkt 3, Jesus bär syndens och ondskans konsekvenser.
4. Sammanlikningen han gör mellan Desmund Tutus förlåtelse av förövarna och hur Gud förlåter blir missvisande. Alla religioner erkänner väl förlåtelsen när någon omvänder sig och bekänner, både Gud och människor kan förlåta. Men kristendomen bygger ju på korset. Det innebär att Gud i Kristus tar domen och syndens alla konsekvenser på sig för att befria oss. Tutu-exemplet visar på den mänskliga förlåtelsen – vi blir förlåtna om vi bättrar oss, evangeliet om Kristus är det befriande budskapet om att Kristus har burit vår skuld, vi är frikända i Kristus.
5. Jag förstår inte heller att det skulle vara någon motsättning inom Gud mellan Guds kärlek och Guds vrede, ger Bibeln verkligen den bilden? Är inte beskrivningen den att Gud är en, han är kärlek, han är helig, hans vrede vilar över synden och ondskan. Att se detta som motsättningar – är inte detta ett mänskligt sätt att se på Gud, inte ett Bibliskt sätt? En Gud som inte är vred över ondskan, är det verkligen en Gud som är fullkomlig i kärlek, det vore väl en Gud som är släpphänt över ondskan, är det verkligen kärlek?
6.  Jag håller med Rolands kritik mot att hitta en övergripande teori som förklarar försoningen. Risken är att vissa bibeltexter inte räknas med. Håller med i hans kritik mot Aulén att försöka pressa in kristna försoningslära-historien i tre distinkta modeller. Men samtidigt är det väl ganska enkelt med försoningen. Anledningen till varför Jesus behövde då på korset var vår synd. Synden dödar oss. Jesus tar itu med synden på korset. Och genom att tro på honom kan vi få förlåtelse för vår synd och uppleva befrielse från vår synd, vi är korsfästa och uppståndna med Kristus. 
7. Min grundläggande fråga utifrån Rolands text är, utifrån exemplet med Desmund Tutu och att han ifrågasätter ställföreträdande strafflidandets betydelse för vår frälsning – är det möjligt för Gud att förlåta våra synder, utan att Jesus dog på korset? Svaret borde rimligtvis vara nej, men vad är då poängen med Tutu-exemplet i texten ovan.
8. Min fråga till Roland Spjuth är, är vi frikända på grund av att Kristus har tagit på sig domen för världens synd på korset, är vår syndaskuld betald på grund av vad Jesus har gjort på korset, får jag förlåtelse för min synd på grund av att jag slutar synda eller på grund av att Kristus har burit min synd på korset och alla dess konsekvenser? Om frågan är ja – då förstår jag inte alls poängen med att kritisera John Stott och bro-illustrationen.
9. Att läran om Jesu ställföreträdande strafflidande frikopplas från frälsningshistorien, jag har svårt att förstå den kritiken. Traditionell evangelisk och evangelikal undervisning tycker jag brukar vara väldigt tydlig på denna punkt, att beskriva korsets betydelse i ett frälsningshistoriskt perspektiv. NT gör ju detta ständigt, genom att tala om befrielsen från Egypten, offerlammet, blodsoffren, Jesaja 53, m.m. – allt detta sätter ju in korset i ett frälsningshistoriskt sammanhang. Jag skulle behöva få klarhet vad Spjuth verkligen menar här och vad det är han konkret kritiserar.
10. Jag begriper inte heller resonemanget om att straff inte frälsar, Spjuth nämner i texten ovan om äktenskapsbryterskan. Men korset handlar ju inte om att Gud straffar världen, det handlar om att han tar domen och straffet på sig, för att vi ska bli frälsta, frikända, benådade, principen om straff och vedergällning bryts ju genom Kristi verk. Den största syndaren kan bli fullständigt ren och befriad, och förklarad frikänd, och kan vara inför Gud som om man aldrig synd, inte för att man själv kompenserat för sin synd, utan för att Kristus gjort det. Spjuth är otydlig här, eller också har jag svårt att begripa.
11. Vidare skriver Spjuth kritiskt i texten ovan att: frälsningen till ett inre och osynligt skeende där människan frikänns inför en himmelsk domstol – jo, men hur går det annars till. Korset var ju ett kosmiskt drama, mänsklighetens synd tog Jesus på sig. Mörkrets makter besegrades, djävulen besegrades på korset därför att syndens och dödens makt bröts över människan. Om det inte är ett frikännande inför en himmelsk domstol, var är frikännandet då någonstans? Att frälsningen hänger ihop med omvändelsen och efterföljelsen, vem har ifrågasatt det? Men grunden måste väl vara i det Kristus har gjort, i Kristi fullbordade verk. Ska grunden vara i min omvändelse och efterföljelse, då flyttas fokus från korset till mina gärningar, och då börjar frälsningen att svikta. Det var väl detta hela reformationen handlade om.
12. Kan någon som kan teologi bättre än jag förklara – vad finns det för likheter eller skillnader mellan Spjuths tänkande och Waldenströms försoningslära?

Richard Cruz, pionjärpastorn i Helsingborg, enligt min mening en av de mest kreativa personerna vi har inom EFK just nu, har lagt ut Daniel Norburgs sändningstal som avslutade Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Man hittar talet och länken till Richards blogg här.

Tyvärr missade jag talet live, för jag var tvungen att åka tillbaka till Stockholm. Men det är utmärkt, ger tydliga signaler och inriktning, en inriktning jag helt kan bejaka som EFK-pastor i Stockholm.

Vi jobbar ju i praktiken med något som liknar apostoliskt team, vi är ju ett större team av personer som hjälps åt med församlingsgrundande arbete, och att starta upp ett antal församlingar.

Vårt högkvarter blir nu Folkungakyrkan på Söder, som invigs nästa helg, lördag 10.30, Marcus Birro som gäst, och officiella invigningsgudstjänsten söndag 11.00.

 

 

 

Det var en inspirerande EFK-kongress i Falun.

Jag hör ju till dem som ber, bävar för, våndas över, de äldre frikyrkosamfundens utveckling. Det är ju rörelser som är framfödda i dynamiska väckelserörelser men som visat alltmer stagnerande drag. En del samfund i värre tillstånd än andra.

Men jag som många andra känner ändå en djup kärlek och engagemang till denna del av kristna kyrkan i Sverige.

I Falun var det dock en väckelseton, en utmaning till en ny vision inför framtiden. Det finns så mycket vitala krafter inom Evangeliska Frikyrkan.

Jag var positivt förvånad över den breda enigheten kring uppslutningen av Daniel Norburg som ny missionsdirektor.

Debatten i Dagen i förväg tydde ju på ett samfund som var mycket splittrat kring detta ledarval. När de röstberättigade ombuden som representerade församlingarna faktiskt skulle ta ställning, visade det sig att det fanns ett mycket omfattande stöd för Daniel.

Tycker därför inte att Dagen på ett korrekt sätt speglat opinionerna inom EFK.

Jag har ett stort förtroende för Daniel Norburg och den typ av kristendom han representerar. Dessutom är han mycket bra som ledare och har förmågan att samla ett relativt spretigt samfund.

Samfundsledare och samfundskongresser i all ära, allt avgörs på lokala planet. Det är i lokala församlingar som människor finner Kristus, börjar vandra på efterföljelsens väg, och kan spegla en gemenskap som är något unikt. Men de lokala församlingarna är så beroende av visionära samfund som inspirerar och som lyfter fram en vision om att allt är möjligt när vi tror på Jesus.

Heja Evangeliska Frikyrkan!

Nu rycker vi framåt!

 

Hade möte idag för ledningsgruppen för Jesusmanifestationen i Stockholm, nästa lördag 14.00 blir det. Bönemarsch innan dess. Idag spikade vi programmet, det blir ett unikt tillfälle för kristna från alla håll att mötas.

Seminarier på förmiddagen, ett av dem blir hos oss i Folkungakyrkan, 10.30. Marcus Birro utfrågas av mig. Folkungagatan 90 på Södermalm.

Nu är det sen söndagskväll. Har tänkt att skriva en sammanfattande kommentar över EFK-kongressen men har tyvärr fastnat i en deadline för en omfattande konsultrapport som egentligen ska vara klar i morgon. Så avvaktar något.

Planerar några intressanta bloggutspel närmaste 1-2 veckorna, några frågor jag bollade med EFK-bloggkollegan Joachim Elsander i Falun.

För övrigt, vi är nu i slutspurten inför invigning av Folkungakyrkan 17-18 maj, livet är intensivt just nu.

Har under förmiddagen tagit mig upp till Evangeliska Frikyrkans kongress i Falun. God stämning och bra uppslutning. En mycket bred majoritet röstade för Daniel Norburg som ny missionsdirektor. EFK:s styrelse har gjort ett utmärkt arbete i förberedelsen och processen av denna fråga. All välsignelse över Daniel för det nya uppdraget.

Mäktigt också att se och besöka den nya Lugnetkyrkan i Falun, den lokala EFK-församlingen har ju köpt Sveriges Televisions lokaler i Falun och gjort om det till en kyrka som rymmer 600 personer eller något i den stilen.

Mitt liv består ju av lite olika arenor. Sitter just nu i slutspurten av en omfattande konsultrapport om vad vi får för regering till hösten.

Fick ta en rejäl dust med Skatteverket i en telefondiskussion idag. De vill sköntaxera en av våra Östeuropeiska flyktingar i vår församling i Stockholm. Från församlingen sida hjälper vi människor i nöd, och ger bland annat matkassar varje månad till dem som inte har mat för dagen. En av dessa vill nu Skatteverket sköntaxera.

Jag har svårt att bli upprörd på människor men blir det gärna på myndigheter när jag tycker att de irrationellt skapar stora problem för enskilda människor i utsatta situationer. Jag hoppas att Skatteverket lyssnar på mina synpunkter och blåser av sköntaxeringsärendet.

Som pastor i Folkungakyrkan-Elimkyrkan hamnar man i stort sett dagligen i märkliga utmaningar.

 

Ekmans konvertering till katolicismen har rört upp känslorna. Jag noterar att det också inom trosrörelsen finns väldigt olika uppfattningar om detta.

Jag har uttryckt en uppfattning om detta här på denna blogg, som är minst sagt kontroversiell. Och hamnat i blåsväder igen.

Läser med glädje i Världen Idag idag att norske pastorn Stephan Christiansen uttrycker exakt samma uppfattning som jag i denna fråga, en artikel som översatts från Korsets Seier.

Vi båda efterlyser lite mer av ödmjukhet och eftertänksamhet kring denna fråga.

Han ger en lysande analys av trender i frikyrkligheten Joel Halldorf, när han skriver om samgåendet av Bilda och Sensus.

Läs hans ledare i Sändaren. En av de mest välformulerade och träffsäkra teologerna vi har i Sverige.