Den här sommaren har jag och hustrun ägnat åt våra sex barnbarn. Det har varit en härlig period. De har både varit i Stockholm vissa veckor och vissa veckor har vi varit hos dem i Norge, där fem av de sex barnen bor. De är i åldrarna 4 månader- 11 år. Därför har jag stängt av skrivande och sociala medier under sommaren.

Noterar den intressanta debatten om Lewi Pethrus, pingströrelsen, Kristdemokraterna och nazismen, som initierades av forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström i Aftonbladet. Första artikeln hittar man här. Den andra hittar man här.

Joel Halldorf har kommenterat saken i Expressen. Man hittar det här. Dagen har skrivit en artikel med intervjuer med pingstforskaren Jan-Åke Alvarsson och journalisten och författaren Ivar Lundgren, som försvarar Lewi Pethrus. Man hittar artikel här. Tidigare pingstledaren Daniel Alm har skrivit i Dagens Nyheter om saken. Man hittar artikeln här.

Det har varit många fler artiklar både i allmänna kulturdebatten och i kristna pressen under sommaren kring detta ämne. Mina länkar är bara några exempel.

Vill här lyfta fram att jag genomförde en omfattande research om kyrkan och nazismen när jag och Micael Grenholm jobbade med vår bok ”Jesus var också flykting”, som kom ut 2016.

Två kapitel i boken handlar om kyrkan och nazismen, både i Sverige och i Tyskland. En slutsats i boken är att det fanns en radikal kristen rörelse mot nazismen, både i Tyskland och i Sverige. I Tyskland var det förenat med livsfara att radikalt ta avstånd från nazismen. Bonhoeffer var det mest kända exemplet på en präst som fick betala med sitt liv för att han stod upp mot Hitler, hans liv slutade i ett koncentrationsläger. Jag visar i boken på att kyrkan i Tyskland kompromissade med nazismen i stor utsträckning, även de tyska baptisterna.

En genomgång görs i boken av Svenska kyrkans hållning. Den var kluven, delar av kyrkan och vissa präster och teologer var tyskvänliga och man skulle kunna hävda även nazivänliga. Mest kända exemplet på nazivänlighet var teologiprofessorn Hugo Odeberg i Lund. Lundaprofessorn Gustaf Aulén var en av Svenska kyrkans främsta kritiker av nazismen. Ärkebiskop Eidem var kompromissande, vilket jag visat i tidigare artiklar.

Ideologiskt medvetna personer var skarpt kritiska mot nazismen från första början, även inom svensk kristenhet. Att hävda att tidsandan var annorlunda då, är inte hållbart. I min undersökning granskade jag Svenska Missionsförbundet och Baptistsamfundet, samt Pingströrelsen.

Inom svensk frikyrklighet fanns det tre falanger på trettiotalet i förhållande till nazismen och Hitler. En falang som från första början tog avstånd mot och varnade för Hitler och nazisterna. En falang som var mer neutrala, och en mer nazivänlig falang. Den nazivänliga falangen handlade om individer, inte samfund och församlingar.

När Hitler grep makten i Tyskland 1933 skrev 60 kristna ledare en gemensam artikel och upprop i Dagens Nyheter, i april 1933, som kraftfullt varnade för Hitler och nazismen. Samfundsledarna för Missionsförbundet och Baptisterna fanns med bland undertecknarna, liksom rektorerna för samfundens teologiska utbildningar.

Lewi Pethrus finns inte med bland undertecknarna, jag spekulerar i min bok om han blev tillfrågad. Enligt Poletti Lundström och Lundström blev han tillfrågad att stå med bland undertecknarna men tydligen inte nappat på erbjudandet.

I min research vid bokskrivandet gick jag igenom ett antal årgångar av Evangelii Härold, som var Pingströrelsens enda tidning vid den tidpunkten. Dagen startade ju först 1946. Det går inte att hitta artiklar med kritik och avståndstaganden mot Hitler och nazismen under trettiotalet och början av kriget. Lewi Pethrus skrev om krigsutbrottet och beklagade kriget, men tog inte något avstånd från nazityskland eller lade skulden för kriget på Tyskland.

Baptisterna var mycket mer tydliga och konsekventa och kritiserade nazismen och Hitler hela tiden från 1933 och framåt, deras tidning Veckoposten och dess chefredaktör Arvid Svärd förde ständigt fram kritik mot nazismen. Samma sak med Missionsförbundet som dock inte lyfte frågorna lika mycket som Baptisterna gjorde. Missionsförbundet ordnade bland annat ett flyktingläger för judiska flyktingar i södra Sverige, under trettiotalet.

Man kan hitta kommentarer i Evangelii Härold före kriget som delvis skyller förföljelsen mot judar i Tyskland, på judarna själva och deras ageranden. Evangelii Härold publicerade artiklar under åren 1941-42 om situationen i Tyskland författade av GE Söderholm som innehåller en nyanserad kritik av Hitlertyskland.

Min slutsats i boken är att pingströrelsen och Lewi Pethrus inte var avståndstagande mot nazismen under trettiotalet och krigets inledning. Det går dock inte att hävda att Lewi Pethrus var antisemit. Det blir intressant att följa Lundströms forskning i fortsättningen, jag tror att de inte har helt fel, men kritiken mot Lewi Pethrus bör vara nyanserad.

 

 

 

Har ägnat de senaste 38 dagarna åt barnbarnen, så det har inte blivit några sociala medier under den perioden. Inte heller några besök av kristna konferenser. Har inte medverkat vid någon konferens denna sommar. Så dagarna har bestått av att bära på 3-månadersbebisen, gå runt med 15-månadersdamen från Bergen, leka med 3-åringen, och leka med de äldre flickorna, nästan 7, nästan 8 och nästan 11.

För övrigt tycker jag att det var ett helt riktigt beslut av Joe Biden att kliva av. Det kanske mest ansvarsfulla jobbet i världen som kräver enorm flexibilitet och arbetskapacitet, passar inte för personer över 80 år. Det borde Demokraterna i USA ha insett långt tidigare.

Jag skrev snabbt två blogginlägg efter Evangeliska Frikyrkans kongress i helgen. Jag skrev egentligen om de tre motioner där jag var aktivt inblandad det verkar som om folk bara är intresserade av att diskutera HBTQ-frågan. Vad man tycker om mina blogginlägg beror helt och hållet på vad man tycker i sakfrågan. De som sympatiserar med vår bibelkonservativa motion, tycker att min analys är bra. Det som inte sympatiserar med motionen tycker inte min analys är bra. Jag gör här ett försök att reda ut frågorna. Är dock något förvånad över kritiken då jag endast resonerande och sakligt försökte reda ut vad vi faktiskt beslutade i helgen.

Man kan börja med att konstatera att de två beslutsförslag som låg på bordet, styrelsens förslag och motionärernas förslag, var båda tydliga bibelkonservativa förslag, och slutliga beslutet blev en mycket bred enighet för styrelsens förslag och med ett tillägg av en att-sats från vår motion som yttterligare förstärkte beslutets inriktning. Noterar att Smålandspressen lyfter fram att en av EFK:s mest profilerade HBTQ-aktivister, Christian Eidevald, nu lämnar EFK, i protest mot beslutet. Joel Halldorf kommenterar i samma tidning beslutet och menar att en konservativ falang inom EKF har segrat i denna fråga. En tolkning av styrelsens förslag till beslut är uppenbarligen också att en konservativ falang har segrat. Den var ju ganska stor, då 81,5 procent röstade för motionen eller styrelsens förslag till motion.

Jag har i ett blogginlägg reflekterat över beslutssituationen när kongressen fattade beslut om vår motion. Vår motion fick flest röster i röstningen med 198 röster, styrelsens kompromissförslag som dock låg i linje med vårt förslag fick 176 röster, och tredje alternativet var avslag av båda förslagen, det fick 18,5 procent av rösterna. Jag har då reflekterar över den andra röstomgången då i slutändan styrelsen vann över vår motion. Ett konstaterande från min sida är då att det krävde att ett antal personer som i första valomgången röstade för avslag på styrelsens förslag, nu helt plötsligt röstade för styrelsens förslag. Det får man naturligtvis göra. Det var fel av mig att kalla det för manipulativt, det har jag redan  bett om ursäkt för. Däremot var det taktikröstande, och det är ju inte ovanligt när det blir två valomgångar. Nog sagt om detta, mina ambitioner är inte att sprida misstroende om omröstningen, endast att försöka tolka och förstå den.

Det som har framkommit i olika kommentarer att de 85 ombud som röstade för avslag av båda motionerna, de gjorde det av olika skäl. Jag tolkade i mitt förra inlägg förenklat att de 18,5 som röstade för avslag gjorde det för att man sympatiserar med en liberal-progressiv hållning i denna fråga, att fullt ut acceptera samkönade förhållanden i församlingarna och i förlängningen även samkönade vigslar. En del röstade tydligen för avslag, inte på grund av stöd till detta, utan på grund  av att man tycker att det är en församlingsfråga, kongregationalistiska skäl. Eller att man tycker att det pågår processer som man vill avvakta.

Om det är så att en del av dem som röstade för avslag gjorde det av andra skäl, då uppstår ju frågan om var de liberal-progressiva har tagit vägen. Då är de inte ens de 18.5 procenten, utan ännu färre. Bland de som talade och gjorde inlägg framgick dock tydligt att minst 25 procent av inläggen kom från personer som vill liberalisera EFK i denna fråga, och gå i den riktning som Immanuelskyrkan har gjort.

För en liberal-progressiv person i denna fråga, var det omöjligt att rösta för något annat än ett avslag på styrelsens förslag, om man skulle rösta utifrån sin övertygelse.

Det finns bara två förklaringar till frånvaro av röstalternativ från liberalt-progressivt håll, antingen är man mycket få personer, mycket färre än vad vi har räknat med. Förmodligen mycket färre än vad både jag och styrelsen har räknat med. Ett annat svar är att man aktivt bojkottade kongressen. Men när denna fråga stod på spel för avgörande beslut låter det ju märkligt om man från dem som vill liberalisera EFK i denna fråga, inte alls försöker vara med och påverka i dessa viktiga omröstningar. Stödet för Immanuelskyrkans linje tycks ju vara obefintligt när man försöker tolka kongressbesluten. Ska man stötta Immanuelskyrkans linje, då var enda röstalternativet i kongressen att rösta för avslag, både på styrelsens förslag och motionen. 85 ombud gjorde detta, 18,5 procent, nu har vissa skrivit efteråt att sagt att man röstade för avslag av helt andra skäl. Så enkel matematik pekar på att stödet för en liberal-progressiv linje i Immanuelskyrkans tappning kanske ha stöd av max 10 procent av EFK-arna. Det är en kvalificerad gissning från min sida.

Nog sagt om detta.

Till syvende och sist vill jag stryka under att motionärernas förslag och styrelsens förslag ligger nära varandra och det finns i detta läge ingen anledning att blåsa upp stora motsättningar mellan motionen och styrelsens mer försiktiga linje, men som tydligt slår fast att EFK har bara en äktenskapssyn och det är denna som ska gälla vid samfundets konferenser och evenemang och även i de skriftliga material som ska tas fram. Det finns en stabil bas från denna kongress att bygga vidare på. Vi EFK-are tycks inte alls vara så splittrade i dessa frågor som det verkar när man tittar på facebookdebatter och tidningsdebatter, vi tycks vara ganska överens. Det är min tolkning av kongressbeslutet.

 

Jag sitter och grubblar ett varv till på vårt beslut vid EFK-kongressen, angående den berömda HBTQ-motionen. Tyvärr är jag statsvetare och har doktorerat på beslutsteori, det är därför jag snöar in på dessa saker.

Första omröstningen gav följande resultat: 198 röstade på den bibelkonservativa motionen, 43 procent.

176 röstade för styrelsens kompromissförslag som också innebär att slå fast EFKs klassiska äktenskapsyn, 39 procent,

Det tredje alternativet var att rösta nej till båda dessa förslag 85 ombud röstade för detta, alltså 18.5 procent.

De som röstade på alternativ tre röstade alltså nej till styrelsens kompromissförslag, som innebar att: ”att kongressen bekräftar EFKs befintliga äktenskapssyn som den uttrycks i EFKs vigselordning, antagen av EFKs
styrelse den 19 mars 2010,
att EFKs äktenskapssyn ska fortsätta vara normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser.

De liberala-progressiva röstade för detta tredje alternativ, de argumenterade för det i de omfattande inläggen vid kongressdebatten.

Så egentligen vann alltså vår motion omröstningen.

Men nu var det så att det blev en andra röstomgång, de två alternativ med flest röster ställdes mot varandra. Motionen mot styrelsens förslag.

Då händer något märkligt.

Det rimliga borde ha varit att de som röstat för alternativ tre, alltså mot både styrelsens förslag och motionens förslag, skulle lägga ner sina röster i en andra valomgång. Då hade man röstat konsistent och enligt sin övertygelse.

Men det gör man uppenbarligen inte. De som röstat nej till styrelsens förslag, ett antal av dessa röstar nu helt plötsligt för styrelsens förslag. Och då får styrelsens förslag en knapp majoritet, cirka 245 röster mot cirka 198 röster för motionens förslag.

Jag tycker att detta blir manipulativt. Det är den enda rimliga tolkningen av röstningsresultatet i andra omgången. Man röstar mot sin övertygelse, bara för att vår motion inte skulle få tillräckligt med röster. Enligt mina enkla statsvetarfunderingar är det kyrkopolitik när det är som sämst. Eller har jag missat något?

Är nu hemma efter en dramatisk EFK-kongress. EFK betyder ju Evangeliska Frikyrkan, ett av frikyrkosamfunden i Sverige. Huvuddiskussionerna vid kongressen handlade om de fem motioner som lämnats in. Jag begränsar mig här till att diskutera hanteringen av de tre motioner där jag själv var inblandad.

En motion handlade om klimatfrågan och att EFK som frikyrkosamfund ska engagera sig ur detta ur en biblisk-kristen synvinkel. Styrelsen ställde sig positiv till vår motion och kongressen röstade ja till den utan några reservationer. Jag gjorde ett kort inlägg där jag argumenterade för att kristet miljöengagemang kan motiveras från en biblisk synvinkel, det är inte något oandligt som många pingstkarismatiska och evangelikala kristna tycker. Gud är skaparen av vår värld, inklusive atmosfären och dess balans med växthusgaser, som gör liv möjligt på vår planet. Det är ett kristet ansvar med förvaltandet av vår planet, vi kan se det på ett mer fördjupat plan än vad en ateist kan göra.

En annan motion handlade om att EFK ska åter engagera sig mer aktivt i Svenska Evangeliska Alliansen. Det är jag som skrivit motionen, med de båda EFK-veteranerna Sigvard Karlehagen och Bo Wettéus som medförfattare. Vi fick nästan igenom motionen, kongressen röstade med en knapp majoritet för styrelsens förslag att fortsatt ha ett mer begränsat engagemang i SEA. Olyckligt enligt min mening, SEA är vårt bästa ekumeniska organ, och dessutom med en unik historik som går tillbaka till 1850-talet. Jag påminde EFK-kongressen om att prins Oscar var SEA:s ordförande under många år, väckelseprinsen som var bror till kung Gustav V.  EFK är dessutom en del av den globala evangelikala rörelsen där SEA är det svenska organet. Tyvärr gick inte mina argument hem bland EFK:arna även om många höll med. SEA är ett samlande organ för kristna från olika samfund som vill värna om bibeltro och evangeliets unika budskap. Omröstningsresultatet gör att jag nog funderar på om det skulle vara en möjlighet att lägga fram samma motion vid kongressen om två år, för att se om det då går att få den godkänd.

Den motion som orsakade en uppslitande maratondebatt var vår motion om HBTQ, som vi skrivit, 45 EFK-ledare skrivit den gemensamt. När motionen skulle behandlas var det många som ville debattera och det var cirka 40 inlägg. Debatten visar exakt på den polarisering som finns inom EFK. Dels var det vår bibelkonservativa motion och den falang som stöttade dessa tankegångar, som många var uppe och försvarade den på olika sätt. En omfattande falang inom EFK vill liberalisera i sin syn på äktenskap och samkönade vigslar, och många från den falangen var uppe och talade. Den falangen har hörts och synts mest senaste fem åren. Immanuelskyrkan i Örebro har varit spjutspetsen i liberaliseringen och har som församling fattat beslut på egen hand att införa samkönade vigslar, något som den mer konservativa delen av EFK ställt sig mycket avvisande till.

Styrelsen hade lagt fram ett kompromissförslag, där man avvisar vår motion men bejakar att EFK:s äktenskapssyn ligger fast, gäller ett förbund mellan en man och en kvinna, och detta ska vara vägledande i undervisningen bland annat vid våra konferenser. EFK:s styrelse har fört fram kritik mot Immanuelskyrkans beslut om ändrad äktenskapssyn men ändå accepterat församlingens hållning. Det har då skapat ett prejudikat att det är fritt fram för EFK-församlingar att ändra äktenskapssynen, något vi motionärer är skeptiska till.

När kongressen skulle rösta var det tre alternativ att ta ställning till. Ett alternativ var att rösta på vår bibelkonservativa motion som värnar om en klassisk äktenskapssyn. Vår motion fick flest röster, 198 av ombuden röstade för vår motion, 43 procent. Styrelsens kompromissförslag fick 176 röster, 39 procent. Som jag påpekade i mitt inlägg i debatten låg inte styrelsens förslag och vår motion egentligen så långt ifrån varandra. Det borde gå att prata sig samman om en gemensam helhetssyn på dessa frågor som en bred majoritet inom EFK står bakom. Sådana samtal var dock inte möjliga vid detta tillfälle med den tidsnöd som vi hamnade i.

De som vill liberalisera, jag brukar kalla dem för progressiva-liberaler, de fick 85 av de 459 rösterna, det är 18, 5 procent. Deras förslag var kort och gott att rösta nej både till vårt förslag och styrelsens förslag. De hade inte lagt något positivt förslag om ett alternativt synsätt till traditionella äktenskapssynen, de föreslog bara att rösta nej. Det är uppenbart att tanken var att EFK som samfund inte är redo till att ta ställning till ett förslag om en reviderad äktenskapssyn.

Det blev sedan en andra omröstning mellan de två alternativ som fick flest röster, alltså motionen och styrelsens motförslag. Då taktikröstade naturligtvis de progressiva-liberala på styrelsens förslag. Noterade inte exakta röstsiffrorna i andra valomgången men styrelsens förslag fick cirka 245 röster och vår motion fick cirka 198 av rösterna. För liberalerna var styrelsens förslag det minst onda av två dåliga alternativ.

Vad är slutsatsen av detta? Vår bibelkonservativa del av EFK är uppenbarligen den största grupperingen inom EFK, trots att vi inte fick en egen majoritet. 43 procent är dock inte så långt bort ifrån en egen majoritet. Hade omröstningen bara varit att välja mellan tre alternativ, då hade vi vunnit omröstningen.

Det blev också en extra omröstning då en del av dem som röstade på styrelsens förslag, men ändå i viss utsträckning sympatiserade med vår motion, föreslog att rösta för en av våra fyra att-satser. Det blev en tydlig majoritet att bejaka i varje fall en del av vår motion.

Vilka slutsatser kan man dra av detta?

En viktig slutsats är att de som står för en mer liberal-progressiv bibelsyn inom EFK är en begränsad grupp, trots en mobilisering som märktes inte minst i talarlistan, fick man bara stöd av 18,5 procent av kongressombuden. En mycket bred majoritet av EFK-arna står för en klassisk äktenskapssyn, och den största gruppen i den breda majoritet står för en mycket tydlig klassisk kristen äktenskapssyn som man menar ska prägla EFK både på samfunds- och församlingsnivå.

Omröstningen visar också att det råder ett stort demokratiunderskott inom EFK. Den arbetsgrupp som jobbade fram rapporten som lades fram för ett år sedan hade en mycket stor andel av de liberal-progressiva i gruppen. Styrelsen domineras av dem som vill bevara äktenskapssynen, dock på ett kompromissande sätt enligt oss som skrivit motionen. Det är uppenbart att vi motionärer har ett svagt stöd i både styrelse, missionsledning och valberedning, vilket jag som statsvetare klassificerar som demokratiunderskott. Det är uppenbart att vi har mycket svagare stöd i styrelse och valberedning än vad vårt stöd i den samlade rörelsen ger uttryck för. Det är nödvändigt att styrelsen nu breddar perspektivet och börjar prata med oss motionärer för att gemensamt hitta en väg framåt.

Det har odlats konspirationsteorier inför den här EFK-kongressen. En sådan är att vi konservativa har mobiliserat oerhört för att få stöd för vår motion och få dit många ombud som röstat för den. Jag har inte märkt av den mobiliseringen. En hel del av de konservativa församlingarna var inte med alls, eller med bara något enstaka ombud, så jag märkte inte av någon större mobilisering från vårt håll.

Kongressen visar att det går att skapa en enhet inom EFK om dessa frågor, de två förslag som fick överlägset mest röster vill båda värna om den klassiska äktenskapssynen och en viktig slutsats är att det är EFKs väg framåt.

Ett organisation som ligger mig varmt om hjärtat i Sverige är något som kallas för Evangeliska Frikyrkan. Förkortat EFK. Det är ett av våra frikyrkosamfund som bildades cirka 1996-1997. Det var en fusionering av tre av de gamla frikyrkosamfunden i Sverige, Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna. Det nya samfundet uppfattades som förnyelseinriktat och progressivt och lockade till sig nya församlingar som inte hade planterats av det egna samfundet. En del av dessa var immigrantkyrkor. EFK var en växande rörelse och det fanns en framtidstro. Växten har dock avtagit med åren, antalet nya församlingar har krympt, och tilltron till EFK som ett progressivt tillväxtsamfund har avtagit. När vi bildades var vi 370 församlingar, idag är vi 285. Den allmänna frikyrkostagnationen tycks ha drabbat även EFK, tyvärr.

Vi har nu en ny kongress. Jag har varit med på nästan varenda kongress/årskonferens sedan mitten av åttiotalet. Frågan om HBTQ splittrar nu samfundet.

En del av EFK kan man klassificera som teologiskt konservativt. I dessa kretsar är en omförhandling och omprövning av äktenskapsfrågan helt otänkbar, inklusive en omförhandling av den klassiska kristna sexualsynen där sexuellt samliv hör till en äktenskaplig gemenskap mellan en man och en kvinna. En bred majoritet av de nya församlingarna har en konservativ teologisk hållning, det gäller även immigrantkyrkorna, där detta i regel är en självklarhet. En allmän iakttagelse är också att de äldre församlingarna med rötter i Helgelseförbundet är teologiskt mer konservativa än församlingar med rötter i Örebromissionen.

EFK har hittills haft en tillräcklig stabil och gemensam teologisk bas för att hålla ihop. Men jag är uppriktigt rädd för att detta håller på att luckras upp. Vissa delar av EFK driver hårt frågan om en teologisk liberalisering av äktenskaps- och sexualsyn och delar av EFK hänger helt enkelt inte med i svängarna.

Ett antal EFK-församlingar i utkanten av rörelsen har till mig uttryckt funderingar om man verkligen hör hemma inom denna rörelse. Jag har vädjat till dem att stanna kvar och istället uttrycka sina ståndpunkter. Det har alltså manifesterats i en motion till årets kongress med 45 undertecknare bland pastorer och församlingsordföranden. Ett antal ytterligare pastorer sympatiserar med vår motion men har inte skrivit under på grund av att frågorna diskuteras internt i den egna församlingen.

Det har ska hanteras vid vår kongress i Huskvarna 24-25 maj. Må Guds Ande ge oss visdom och klarhet i detta. Det viktigaste av allt är att de beslut som fattas är i enlighet med Guds vilja, Guds ord och medför Guds välsignelse över vårt arbete.

Våra nuvarande samfundsstrukturer ser jag som tillfälliga byggnadsställningar. Ska vi ha ett frikyrkosamfund bör det bygga på en teologisk och andlig samsyn. Vår motion handlar egentligen om att värna den sexual- och äktenskapssyn som präglat vårt samfund i alla tider, i denna fråga handlar det om att bevara det vi har och är, och inte styras av tidsandan och samhällets krav.

Vår styrelse och missionsledning har försökt hitta en form av medelväg där man försöker hålla ihop helt olika ståndpunkter, ett EFK som tydligen ska rymma olika sexual- och äktenskapssyner. I den arbetsgrupp som jobbat med en utredning i tre år har dock den teologiska relativiseringen dominerat. Ett ställningstagande är nödvändigt. Vi behöver veta vad som är EFK:s linje och inriktning. Vid kongressen i Huskvarna har vi möjlighet att ta ställning.

En fråga som kommer att diskuteras på EFK-kongressen 24-25 maj är den motion om HBTQ-frågor som lämnats in av ett antal pastorer och församlingsordföranden. Jag är ju en av 45 författare, sedan 1,5 månad tillbaka hör jag dessutom till gruppen församlingsordföranden, inte längre pastor emeritus. Vi ska ha ett möte nästa vecka bland motionärerna hur vi ska förhålla oss till styrelsens svar på vår motion.

Styrelsens svar på vår motion är följande:

Styrelsen uppfattar motionens huvudärende som att man vill säkerställa och förtydliga EFKs äktenskapssyn. Därför föreslår styrelsen: Att kongressen bekräftar EFKs befintliga äktenskapssyn som den uttrycks i EFKs vigselordning, antagen av EFKs styrelse den 19 mars 2010. Att EFKs äktenskapssyn ska fortsätta vara normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser.

Motionen argumenterar även för att ta avstånd från rapporten Helighet och barmhärtighet. Styrelsen anser att det vore olämpligt eftersom rapporten aldrig var avsedd att vara ett ideologiskt grunddokument som skulle antas eller avslås av kongressen. Styrelsen har därför inte lagt något förslag till kongressen kopplat till rapporten. Rapporten är tänkt att vara ett samtalsunderlag för den lokala församlingen, så att vi kan bli “en välkomnande och lärjungaformande gemenskap för alla”. Den är väl genomarbetad och är ett stöd för respektfulla samtal om samkönade relationer. Motionen lyfter också frågan om bibelsyn. Styrelsen anser att vår evangelikala bibelsyn redan är beskriven i dokumentet Evangeliska Frikyrkans Tro och självförståelse. Styrelsen delar åsikten att det finns behov av goda material som stödjer undervisningen i denna fråga och välkomnar initiativ i rörelsen för att ta fram sådana material. Styrelsen föreslår därmed att kongressen i stället för att anta motionen beslutar enligt de två föreslagna att-satserna.Kongressen föreslås besluta

att kongressen bekräftar EFKs befintliga äktenskapssyn som den uttrycks i EFKs vigselordning, antagen av EFKs styrelse den 19 mars 2010,

att EFKs äktenskapssyn ska fortsätta vara normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser. 

Vid en ytlig läsning låter ju detta bra och vi motionärer håller med, detta är självklarheter som vi kan enas omkring. Äktenskapssyn och vigselordning har inte varit uppe för omförhandling i de diskussioner som har varit senaste året. Det är andra saker som vi motionärer har reagerat på. Styrelsens svar förbiser helt våra invändningar och de synpunkter vi har fört fram.

Det finns bland annat en helt avgörande punkt där styrelsen och motionärerna skiljer sig åt fullständigt. Vi föreslår i en av att-satserna att: ”Att förtydliga och slå fast att normen för sexuell samlevnad är äktenskapet mellan en man och en kvinna. Detta är den tidlösa skapelseordningen som har varit en självklar utgångspunkt för våra modersamfund och även under våra drygt 25 år som ett gemensamt samfund.”

Det är en stor skillnad mellan att påstå att sexuell samlevnad hör i kristen etik till samlevnaden mellan en man och en kvinna i ett äktenskap och att bara hålla fast vid en äktenskapssyn. Enligt styrelsen ligger äktenskapssynen fast, och det är naturligtvis bra, men man ställer sig uppenbarligen inte bakom vår skrivelse om sexualsynen.

Några snabba kommentarer på styrelsens svar:

1. Styrelsen svarar egentligen inte på vår motion. I praktiken innebär det ett avslag.
2. Vi har aldrig föreslagit att arbetsgruppens rapport skulle antas eller avslås, som styrelsen indikerar. Vi har efterlyst endast ett avslag på tankegångar som finns i slutkapitlet, och som kan sammanfattas i orden kontextualisering och relativisering av äktenskaps- och sexualsyn.
3. Vi delar styrelsens två att-satser, ser dem som självklara. Äktenskapssynen som uttrycks i vår vigselordning har dock inte varit uppe för omförhandling. Det fanns inte alls med i direktiven till EFK:s arbetsgrupp. Detta är vi överens om. Det vi har reagerat på är den positionsförskjutning som arbetsgruppens rapport innebär och som har konfirmerats genom att det enligt styrelsen kan tolereras att en EFK-församling praktiserar samkönade vigslar. I praktiken har styrelsen redan genomfört en ordning där olika äktenskapssyner kan leva sida vid sida inom EFK.
4. Det vi motionärer reagerar på är att äktenskapssynen indirekt och smygande håller på att omförhandlas. Ett antal skrivningar i arbetsgruppens rapport pekar i den riktningen och det som framförallt pekar i den riktningen är att det finns exempel på församlingar som redan har ändrat i äktenskapssynen vilket uppenbart tolererats av styrelsen.
5. Det är märkligt att styrelsen inte alls vill kommentera våra kritiska reflektioner kring arbetsgruppens rapport. Ingen från styrelsen har hittills problematiserat slutsatser i arbetsgruppens rapport. Det kan inte tolkas på annat sätt än att man accepterar resonemangen som kan sammanfattas i begreppen kontextualisering och relativisering.
6. Styrelsen försöker nu styra bort all debatt om arbetsgruppens rapport och lägga den till handlingarna och menar att det bara är ett arbetsmaterial. Men vid representantskapet för ett år sedan presenterades det som det avgörande dokumentet och underlaget, och det presenterades utan att vi hade möjlighet att läsa det i förväg. Styrelsen ledde hela processen med att utforma denna rapport. Rekommendationer i slutkapitlet formulerades inte bara som ett arbetsmaterial. Jag hade i varje fall hoppats på att den berörda arbetsgruppen skulle kunna få fram något mer under flera års arbete än ett arbetsmaterial. Jag hade nog hoppats lite tydligare beslutsunderlag.
7. Att nu bortse från den rapporten hade varit möjligt om det bara varit en fristående arbetsgrupp som lagt fram den och styrelsen hade markerat ett avstånd till innehållet. Nu är rapporten framtagen under missionsdirektorernas och styrelsens ledning och de är bundna av innehållet och har inte alls distanserat sig från innehållet.
8. Styrelsen hävdar principen om att värna om äktenskapssynen men relativiserar detta genom rapporten och genom praxis. Detta kommenteras inte alls av styrelsen i beslutsförslaget ovan.
9. Varför säger styrelsen inte tydligt att äktenskapssynen ska vara normerande på församlingsnivå? Det saknar jag i att-satserna ovan. Man skriver att äktenskapssynen som gäller ska vara normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser. Utmärkt – det håller vi med om. Den stora frågan är varför man inte också skriver församlingsnivån. Man kan knappast tolka styrelsens skrivning på annat  sätt än att på församlingsnivån behöver inte EFKs äktenskapssyn vara normerande.
10. Pastorala råden i rapporten formulerades inte som samtalsunderlag. när detta presenterades för ett år sedan.
11. Man feltolkar intentionen med vår motion. Inte bara om äktenskapssynen. Den ligger ju fast, varför motionera om det. Vår motion handlar om äktenskaps- och sexualsyn. Då är frågan mycket vidare än samkönade relationer även om den frågan har varit i fokus i denna process.

Jag återkommer i nästa inlägg med en mer sociologisk analys av EFKs situation för närvande.

Just nu befinner jag mig i Bergen, Norge, där fem av våra sex barnbarn finns. De är i åldrarna noll till tio år. Ägnar dagarna åt lek och barnpassning och försöker jobba lite i korta pauser i lekandet och passningen.

Vi närmar oss också en kongress i Evangeliska Frikyrkan, den kristna organisation och samfund jag ägnat 40 år av mitt liv åt. När vi grundade en ny församling i Brandbergen-Vendelsömalm i södra Stockholm första halvan av åttiotalet, räknades alla nya församlingar som Livets ord och drabbades med automatik av det blåsväder som drabbade Livets ord. Jag gjorde då bedömningen att för att inte tappa kontakten med övriga kristenheten borde vi som en liten och ny församling ansöka om att komma med i någon av de äldre frikyrkosamfunden. Pingströrelsen var uteslutet, de var vid denna tidpunkt helt emot nya församlingar, som man bara klassificerade som splittrande. Vi tog då kontakt med Örebromissionen, som är ett av Evangeliska Frikyrkans grundarsamfund. Vi bemöttes där mycket välvilligt och togs emot med en öppen famn. Välvilligheten var så stor att inom några få år hamnade jag i samfundets styrelse där jag var med i ett antal år. Var dessutom djupt involverad i hela processen med att forma Evangeliska Frikyrkan. Fusionen mellan Helgelseförbundet, Fribaptisterna och Örebromissionen. Man bör även komma ihåg att Svenska Baptistsamfundet var också med i samtalen som föregick bildandet av EFK men de valde att kliva åt sidan. Man bör komma ihåg att vårt ställningstagande att gå med i Örebromissionen bidrog till att ett antal andra nya församlingar efter hand sökte sig till ÖM och sedan till EFK.

Kommande kongress blir i Huskvarna 24-25 maj, hos församlingen Kungsporten, en av EFK:s största och mest vitala församlingar. Agendan denna gång kommer nog att kretsa kring de motioner som lämnats in. Om jag får gissa kanske allra mest om den HBTQ-motion som jag har varit med om att skriva tillsammans med 44 andra pastorer och församlingsordföranden. Två motioner handlar om fredsfrågor och vapenfri tjänst.

En motion med många undertecknare handlar om kyrkan och klimatfrågan, och där finns jag med bland ett 60-tal andra undertecknare. Att värna om Guds skapelse ser jag som ett viktigt kristet ansvar och får inte ställas som motsats till andra kristna uppdrag i utbredandet av Guds rike. Vi kristna borde vara i frontlinjen när det gäller miljöengagemang och att ta miljöforskningen på allvar men tyvärr uppfattas det som oandligt i många karismatiska-evangelikala kristna kretsar med hög svansföring när det gäller bibeltro. Slarvig bibelläsning med sådan bibeltro, många bibeltexter handlar om skapelsens skönhet och vittnesbörd om Guds härlighet i skapelsen och om vårt ansvar för den.

Jag har också skrivit en motion om Svenska Evangeliska Alliansen tillsammans med två legender inom EFK, Sigvard Karlehagen och Bo Wetteus. Vi är mycket skeptiska till att nuvarande EFK-ledning har prioriterat ner EFK:s engagemang i Evangeliska Alliansen. Tyvärr har styrelsen enhälligt beslutat om att avslå vår motion.

Historielöst. Svenska Evangeliska Alliansen är vår äldsta ekumeniska organisation från mitten av 1800-talet och var under 100 år mötesplatsen för svensk väckelserörelse, och förenade de som var kvar inom Svenska Kyrkan och de som bildade frikyrkor. Under många år var prins Oscar ordförande i Svenska Evangeliska alliansen. Bror till kung Gustav V och prins Eugen. Han betecknades som väckelseprinsen, och var engagerad i allt det Gud gjorde i tiden. Var en nyckelperson i svensk kristenhet under sent 1800-tal och första delen av 1900-talet och ordförandeskapet i Svenska Evangeliska alliansen var hans viktigaste position i svensk kristenhet. SEA är också svenska organet för den globala evangelikala rörelsen, både Lausannerörelsen och World Evangelical Alliance och European Evangelical Alliance, en rörelse som EFK starkt har identifierat sig med.

Så att nuvarande ledning och styrelse vill orientera EFK bort från SEA går långt utöver min fattningsförmåga och herrarna Karlehagen och Wetteus håller helt med mig om detta.

Jag var ju ordförande för SEA under ett tiotal år och var engagerad under ett 20-tal år som EFK:s företrädare i organisationen, både som ordförande ett antal år, som styrelseledamot i flera år och årsmötesrepresentant i alla år. Jag märkte inte av under dessa 20 år att EFK hade begränsade möjligheter att påverka SEA, det var ju precis tvärtom.

Om den tredje motionen skriver jag nog i nästa bloggpost.

Under många år har jag varit engagerad i kristen media.

Under perioden från cirka 1999-2010 satt jag med i tidningen Dagens styrelse. Jag kom med där i samband med att ägandet breddats från att bara ha ägts av Pingströrelsen före 1999. Jag företrädde då Evangeliska Frikyrkan i Dagenstyrelsen. Sedan blev jag tillfrågad om att bli krönikör i Världen Idag och var det några år och blev sedan tillfrågad om att bli ledarskribent, något jag var fram till november 2020. Ett viktigt skäl till varför jag slutade var tidningens alltför Trumpvänliga linje. Ni som läser det jag skriver vet att jag är djupt skeptisk till den nya fascism som växer fram med viss kristen fernissa, och Trump och det republikanska partiet har nu blivit en del av den fascistiska rörelsen enligt min mening.  En intressant erfarenhet var när jag slutade på Världen Idag, jag noterade i varje fall 50 kommentarer på olika sociala medier som uttryckte glädje över att jag slutade på Världen Idag, man såg det som ett bönesvar att tidningen blev av med mig. Det är bara en notering från min sida, jag gräver inte ner mig i bitterhet över saken. Då ringde Dagen till mig och erbjöd mig att bli krönikör. Har haft ett kontrakt hos Dagen under tre år som löpte ut vid årsskiftet. Just nu har jag inte några uppdrag alls hos kristen media.

Kristna pressen ligger mig varmt om hjärtat. Jag började skickade in artiklar till både Hemmets Vän och Dagen redan på sjuttiotalet som publicerades.

Nu gör regeringen om statsstöden på medieområdet. De utformas så att kristen press drabbas extra hårt.

Jag är storkonsument av kristen media. Jag prenumererar på Dagen, Världen Idag, Sändaren, Hemmets Vän och Kyrkans tidning. Vill följa helheten och bredden i kristna pressen och gärna läsa sådant jag inte håller med om. De olika tidningarna har olika profiler och innehåller i sin tur en viss bredd. Man hör ständigt synpunkter på de olika tidningarna, främst tycker jag det är Dagen och Världen Idag som folk tycker till en rad olika saker om.

I detta läge är det dock ett gemensamt kristet intresse att värna om kristna pressen.

Jag vill därför allvarligt uppmana alla kristna att teckna i varje fall någon digital prenumeration på någon av de kristna tidningarna, om man inte prenumererar på någon.

Har man god privatekonomi vill jag allvarligt utmana dig att prenumerera på i varje fall tre kristna tidningar, och gärna ge bort gåvoprenumerationer. Det sistnämnda är en bra möjlighet att stötta dem som har en svagare privatekonomi.

Detta är viktigt att den kristna pressrösten lever vidare, och de olika tidningarna behövs.

Gör slag i saken idag. Teckna prenumerationer och gåvoprenumerationer, nu!

Senaste månaden har varit speciell för mig och min fru. Hon genomförde en knäledsoperation i början av mars och det kräver ett antal månader av rehabilitering och sjukgymnastik.  Det är dock en operation som på sikt ska leda till en påtaglig förbättring. Byta knäled gör sjukvården bara när det är stora problem med värk och förslitning. Det har dock krävt att jag under en dryg månad har behövt hålla mig hemma och delvis fungera som personlig assistent, första veckorna på dygnet-runt-basis. Tillståndet har dock förbättrats påtagligt senaste dagarna då Eva har kunnat sluta med en medicin som skapade svåra biverkningar., så svåra biverkningar att vi var på St Görans akuten en hel natt och förmiddag tidigare i veckan, med misstanke om blodpropp. Vi kunde dock åka hem efter ett halvt dygn på akuten och det var ingen blodpropp och det tackar vi Jesus för.

En annan stor familjehändelse senaste månaden har varit att vi har fått vårt sjätte barnbarn, en liten gutt föddes vid Bergens sjukhus i västra Norge för en vecka sedan, som blir lillebror till vårt andra barnbarn, som vår yngste son har fått tillsammans med sin norska fru. Jag räknar med att åka till Bergen i slutet av april för att få träffa det nya underverket. Fem av våra sex barnbarn bor i Bergen, Norge, så det blir en del pendlande i båda riktningarna.

När det gäller mina kristna engagemang har det blivit en stor förändring under mars månad. Folkungakyrkan i Stockholm valde mig till församlingens ordförande vid årsmötet 17 mars och jag går nu med glädje in i uppdraget att leda församlingen tillsammans med det övriga församlingsrådet, och Martin Tebus som är församlingens pastor sedan i oktober. Ser mycket fram emot ett samarbete med Martin, vi delar så mycket av övertygelser och andliga värderingar. Jag var ju tidigare församlingens pastor och drev aktivt på utvecklingen att flytta församlingen från Östermalm till Södermalm och försäljningen av gamla Elimkyrkan på Östermalm, som Zlatan köpte, och köpet av gamla baptistkyrkan Salem, som stod tom. Att sälja en gammal baptistkyrka, att köpa en annan gammal baptistkyrka och flytta hela församlingen från Östermalm till Södermalm, har varit ett av mitt livs mest utmanande och påfrestande projekt. Om jag någon gång har varit nära att bli utbränd så var det då. Satsningen har dock varit till stor nytta för församlingen långsiktigt och det finns stora möjligheter för Folkungakyrkan inför framtiden.

Jag och hustrun fortsätter med missionellt arbete i stadsdelen Östermalm i Stockholm.  Östermalmsborna är i ganska stor utsträckning kulturkristna och mer än hälften av befolkningen är fortfarande med i Svenska kyrkan, döper sina barn i kyrkan, konfirmerar sina tonåringar i kyrkan, gifter sig och begravs i kyrkan, och går ofta till kyrkan, första advent, vid jul och påsk, framförallt. En betydande andel av befolkningen är med i någon av kyrkans körer eller barn- och ungdomskörer. Det är en speciell missionell miljö. Det senaste som har hänt är att vi har initierat en ekumenisk bönegrupp i stadsdelen som möttes för första gången på skärtorsdagen, i Frälsningsarméns lokaler. Vi var drygt 30 närvarande vid första tillfället, och det var mycket inspirerande. Jag och hustrun nätverkar aktivt på Östermalm, vi är båda med i kyrkofullmäktige i Oscars församling, och jag är med i både kyrkoråd i Oscars församlling och är vice ordförande i ett kyrkobyggnads- och fastighetsutskott som har hand om det mesta av Svenska kyrkans fastigheter på Östermalm.

Min övertygelse är att ska vi få en ny folkväckelse i Sverige kan vi inte räkna bort Svenska kyrkan, den har enormt mycket större kontaktytor mot svenska befolkningen än vad frikyrkorna har. Därför behövs det aktiva frikyrkokristna som också engagerar sig i Svenska kyrkan.