En del personer har uppmanat mig att skriva lite närmare om EFK-arbetsgruppens rapport ”Helighet och barmhärtighet”. Jag hör ju till dem som ganska snabbt läste igenom rapporten och skrev en artikel i Dagen. Här följer ett antal reflektioner från min sida. Ett stort tack till Ray Baker som varit med i arbetsgruppen och som jag delar samsyn med i denna fråga, och vars reflektioner över rapportens innehåll har varit en viktig källa för mig i att tolka texten.

Det finns folk och församlingar som har hört av sig till mig och vill lämna EFK med anledning av rapporten, jag avråder till detta bestämt. Det är då personer och församlingar med en konservativ-traditionell äktenskaps- och sexualsyn. Det är viktigt att komma ihåg att detta är bara arbetsgruppens rapport och det är bara arbetsgruppen som står bakom rapporten. Den har inte fastställts av samfundet och slutsatserna är inte alls bindande för församlingarna. Vi får räkna med en debatt närmaste året om rapportens innehåll, kanske med en kulmen vid EFK-kongressen nästa år, vi får se.

Rapporten är strukturerad utifrån Evangeliska Frikyrkans ledord, missionell, baptistisk, evangelikal och karismatisk. Ett femte avsnitt handlar om vägar vidare.

En tolkningsnyckel för att förstå rapporten är det jag tar upp i artikeln i Dagen, man försöker sätta sig på två stolar. Rapporten slirar mellan ett liberalt/progressivt perspektiv och ett traditionellt/konservativt perspektiv. Man försöker tillgodose synpunkter från båda hållen. Vissa avsnitt är dock mer neutrala och ger främst en bakgrundsinformation.

Avsnittet om att vara missionell är omfattande och välskrivet med ett antal intressanta avsnitt. Ger framförallt en bakgrundsbeskrivning i enlighet med arbetsgruppens uppdrag.

Första delen av rapporten har alltså rubriken Missionell, består av kapitel 1-6. Man kan beskriva den delen som omvärldsanalys, något som beställdes i uppdragsbeskrivningen från EFK-kongressen, jag tror det var 2020. Övergripande handlar det om att vara missionell och det införs också begreppet kontextualisering, i vilken utsträckning man ska anpassa förkunnelse och evangeliet för att nå nya människor. Jag tycker att begreppen missionell och kontextualisering är helt bibliska och riktiga begrepp. Vi måste ha förståelse för vår omvärld när vi bygger församlingar och förkunnar evangeliet.

Författarna försöker att vara objektivt beskrivande i dessa kapitel men det är inte helt enkelt. Sättet att ställa frågor och hur man tolkar svarar kan bero på var man befinner sig i spänningsfältet konservativ/traditionell kontra progressiv/liberal.

En svaghet i detta avsnitt är att flera av kapitlen redovisar intervjuer, men man vet ingenting om hur många som är intervjuade, och hur urvalet har gjorts. Kapitel 4 t.ex. med rubriken berättelserna, ett mycket viktigt kapitel. Dels berättar två i arbetsgruppen med homosexuell läggning om sina erfarenheter, men som kommit till helt olika slutsatser och vägval. Dels ett antal anonyma intervjuer med exempel på kränkande erfarenheter i EFK-församlingar, när man berättat om sin läggning. Intervjusvaren visar att vi har en hel del att bearbeta när det gäller hur vi pastoralt möter människor. Samtidigt har jag från min egen erfarenhet varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv och mött många erfarenheter på detta område, men aldrig mött någon som har känt sig kränkt på grund av en samkönad böjelse.

Kapitel 6 innehåller intervjuer med EFK:s missionspartners. Det visar ganska tydligt att ett ändrat vägval för EFK påverkar våra internationella relationer påtagligt.

Kapitel 1 tar upp om forskningsläget. Tycker det är för ytligt och hamnar i tendentiösa slutsatser. På sid 15 läser vi t.ex. att ”Forskning på sexuell läggning visar vidare att sexualitet är en beständig del av människans identitet, vilket innebär att den inte är något som individen själv kan förändra”. Det är ett mycket tveksamt påstående, och det är inte heller den inställning som dagens HBTQ-rörelse betonar. Det stämmer inte heller med klassisk sexliberal forskning om homosexualitet enligt Kinsey-perspektivet som betonar sexuella läggningens flexibilitet. André Juthes översikt över forskningen i boken ”Bekänna färg” är betydligt fylligare och bättre.

I kapitel 4 finns ett avsnitt om pastorala reflektioner som innehåller några guldkorn. ”Vi behöver i frikyrkan spegla oss i att vi endast räknar med två reella samlevnadsformer, nämligen äktenskap eller singelliv”. En viktig reflektion. Det nämns om kristna traditioner med kommuniteter, kollektiv och storfamiljer och man måste också tillägga kloster. Det ofrivilliga singellivet är utmanande. Enligt min 50-åriga pastorala erfarenhet är den stora utmaningen kvantitativt det heterosexuella ofrivilliga singellivet. Människors behov av en vardaglig, nära gemenskap måste enligt kristen tradition inte bara bestå av äktenskapligt sexuellt samliv, det finns andra uttrycksformer. Det var på agendan på sjuttiotalet i spåren av Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen. Behöver komma tillbaka. Har själv ägnat en del av mina år med storfamilj, kommunitet och utvidgad kärnfamilj. Det blir dock bökigare med detta när man börjar få 3-4 barn och de dessutom börjar komma upp i tonåren.

Min huvudinvändning kring kapitel 1-6 handlar om missionella och kontextualiserande perspektivet på samkönade relationer. En underton är om det leder till att vi behöver ompröva vår hållning i äktenskapsfrågan utifrån samhällsförändringarna. Jag tror det är ett feltänk. Jag tror på kontextualisering och missionellt perspektiv, men det kan inte tillämpas när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn. Det ser vi redan i Nya testamentet. Kristna församlingen i Jerusalem med traditionell judisk moral, och församlingen i dekadenta och sexliberala Korint. Jag kan inte se att man tillämpar olika hållning i dessa olika kontexter när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn.

Kapitel 7 och 8 utgår från begreppet baptistisk. Ett kortfattat avsnitt. Det förs resonemang i dessa kapitel om betydelsen av enhet och frågor ställs om hur mycket olikheter som kan rymmas i en församling. En redogörelse görs också över hur moderna frikyrkor har fått mer öppna gränser, rört sig mer i en mer folkkyrklig riktning. Rapporten sätter inte ner foten i dessa kapitel utan det görs i slutkapitlet.

Kapitel 9 till 12 har övergripande rubriken ”Evangelikal”. De innehåller en genomgång av ett antal relevanta bibeltexter och föreslår olika tolkningar av dem. Viktiga teologiska begrepp som ”synd” diskuteras också ingående. Detta avsnitt är rapportens främsta del, och texten är mycket intressant läsning. En konservativ evangelikal kan hålla med om mycket av det som skrivs. Mycket värdefullt är den historiska analysen av samkönade relationer i antiken, med fokus på romerska och grekiska kulturen. Den analysen slår hål på myten att Paulus bara skriver om vissa samkönade relationer och att man för två tusen år sedan inte hade kunskap om homosexuell läggning och långvariga samkönade relationer.

I kapitel 12 försöker man summera den teologiska analysen.

Fyra sammanfattande observationer görs som måste klassas som klassiskt evangelikala. För det första att det finns inte några texter i Bibeln som uttrycker sig positivt om samkönade relationer. Samkönat sex ses i bibeltexterna som synd och den definieras som moralisk orenhet. Det är inte bara en typ av samkönat sex som kritiseras, samkönade relationer kunde på Bibelns tid vara livslånga. En fjärde observation är att förbudet angående samkönat sex motiveras olika över tid, relaterat till föreställningar i samtiden. Kontextualiseringen skiljer sig åt, samtidigt som det finns en konstant i den negativa värderingen.

Det förs dock relativiserande resonemang i detta kapitel när man försöker knyta ihop bibeltexterna i en syntes. Det nämns tankar som kan öppna upp för en progressiv-liberal tolkning. Man skriver att man kan hamna i två olika slutsatser. Ena slutsatsen är att eftersom förbuden mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning med tydliga gränsdragningar. Kontexten är därför inte det viktiga. vi bör vara kritiska till samkönat sex i vår tid oavsett form, det är en skapelseordning.

Den andra slutsatsen är att eftersom bibliska förbudet mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning, den kontextualiseras olika i de bibliska texterna, församlingen behöver då fundera över hur skapelseordningen ska kontextualiseras i vår tid.  Rapporten slår fast att båda sätten finns i evangelikala sammanhang, men att andra alternativt är mest evangelikalt. Den slutsatsen är ju nödvändig för att legitimera samkönade relationer.

Här håller jag inte alls med arbetsgruppen i detta relativiserande resonemang. Första tolkningen att det är en given skapelseordning som gäller är evangelikal mainstream över hela världen, det andra alternativet måste uppfattas som en marginell ståndpunkt i evangelikala kretsar.

En märklig kommentar görs här över Gal. 3:28, i Kristus är vi inte längre man eller kvinna. Eftersom könsdefinitionen är så viktig i kritiken av samkönade relationer, nämner man tanken att gränsen mellan män och kvinnor suddas ut i Gal. 3:28. Finns det någon evangelikal teolog i hela världen som har hamnat i en sådan tolkning av Gal. 3:28, har aldrig hört talas om detta.

Rapporten gör sedan slutsatsen att det finns tre olika sätt att förstå homosexualiteten i förhållande till det bibliska begreppet synd. Homosexualitet är en moralisk brustenhet eller homosexualitet är en naturligt brustenhet. Den tredje varianten är att homosexualitet är en naturlig variation. Det tredje alternativet avfärdas, då menar man att homosexualitet har inte med synd att göra, är bara en variation i skapelsen, som att vara höger- eller vänsterhänt. Bra. Moralisk brustenhet pekar i riktning som medvetet val av synden, man skriver att det är den traditionella tolkningen. Naturligt brustenhet ser också homosexualiteten som en följd av syndafallet, men något man får leva med och hantera. Hela skapelsen påverkades av fallet, även sexualiteten. Läggningen kan inte väljas eller väljas bort.

Arbetsgruppen gör bedömningen att den naturliga brustenheten är den mest evangelikala tolkningen.

Jag kan delvis hålla med men menar nog att arbetsgruppen förenklar. Min bedömning är att det beror på fall till fall, om det är naturlig eller moralisk brustenhet. Jag köper inte tolkningen att homosexualiteten är medfödd och något som man inte kan göra något åt.

Om man ser på homosexualiteten som naturlig brustenhet betonar arbetsgruppen att det finns två vägval med en sådan utgångspunkt. Har man fötts med en attraktion till egna könet ska det inte levas ut, läggningen är då inte problemet. Hitta vägar till avhållsamhet är lösningen. Andra alternativet är att betona att Bibelns kontextualiseringar skiljer sig från vår tid. Det finns tillfällen då en människa bättre kan formas till Kristuslikhet om man lever i en trogen samkönad relation. Ibland kan avhållsamhet vara bästa alternativet. Man skriver att: ”Eftersom hon inte kan rå för sin läggning eller ändra på den, kan det finnas skäl att uppmuntra till trogen samlevnad snarare än att lägga generella krav och bördor på alla att leva ut sin sexualitet.” I detta avsnitt tar rapporten inte ställning, man bara lägger fram dessa två olika förhållningssätt.

Kapitel 13 och 14 har fokus på att vara karismatisk. Allmän bakgrundsbeskrivning av detta men det görs här inte några närmare analyser av kopplingen till samkönade relationer. Anden skapar enhet är betoningen och kan bidra till att motverka polarisering och skyttegravar. Frågan om samkönade relationer får inte placeras i kyrkans och trons centrum är en annan tankegång som lyfts fram.

I slutkapitlet 15 knyter man ihop säcken och hamnar också i slutsatser och konkreta råd. Arbetsgruppen försöker här åka slalom mellan två helt olika positioner, en traditionell-konservativ syn, att äktenskap och sex är ämnat för ett troget äktenskap mellan en man och en kvinna, och en mer modern syn med fokus på att trogen samlevnad kan även innefatta par av samma kön. Det är detta avsnitt jag är mest kritisk till och har en rad synpunkter på. Återkommer till detta i nästa blogginlägg.

 

 

Det är nu onsdag förmiddag.

I söndags predikade jag i Folkungakyrkan i Stockholm. Den församling där jag och hustrun fortfarande är medlemmar i, jag var ju tidigare pastor i den församlingen. Det har varit viss turbulens senaste halvåret så jag har igen valts in i församlingsledningen, det som kallas för församlingsrådet. En församling med stor potential som ska kunna utvecklas väl närmaste åren.

På fredag medverkar jag på Skandinaviska Teologiska Högskolans endagarskonferens. Temat blir HBTQ. Ämnet känns uttjatat men vi måste fortsätta och belysa det inte minst ur bibliska aspekter utifrån en kristen världsbild.

Jag och hustrun fortsätter att arbeta med mission på Östermalm och en del av detta är engagemang i lokala organisationer. Ikväll har vi möte för kyrkofullmäktige i Oscars församling, där jag är med. Svenska kyrkan är den helt dominerande kristna aktören i vår stadsdel och det går inte att räkna bort det, när man vill nå Östermalmsborna.

På måndag blir det styrelsemöte i Sebastian Staksets organisation, Heart of Evangelism. Vi förbereder bland annat första tältkampanjen efter pandemin, på en mindre plats söder om Göteborg.

Nästa vecka reser jag till Jakobstad i Finland, för att vara huvudtalare på årskonferensen för Missionsförbundet i Finland, den svenskspråkiga delen.  Det ser jag fram emot, det medverkar kristna ledare från hela Norden, så det blir mycket intressanta kontakter.

Och en viktig sak. Ska vara med på barnbarnet Gabriellas förskola i morgon eftermiddag, då hon ska presentera sin farfar för kompisarna. Hon verkar se fram emot det. Vi träffar Gabriella varje vecka, enda barnbarnet vi har i Stockholm, övriga bor i Bergen, Norge, längre bort. Vi är dock inte engagerade med hämtning och lämning på förskolan. Hon berättade att bästa kompisens farfar är död, och undrade om jag inte kan vara farfar för henne också. Bonus-farfar. Varför inte?

Och så håller jag på och skriver ett mer utförligt inlägg om Evangeliska Frikyrkans rapport ”Helighet och barmhärtighet”. Komplement till min artikel i Dagen för någon vecka sedan.

Och det här är min kommentar i Dagen över rapporten från Evangeliska Frikyrkans arbetsgrupp. En tidningsartikel blir ju  koncis, rapporten är mycket utförlig. Delar av den har karaktären av faktabakgrund och är mycket välskrivna med ett bra tonläge och analys. Tycker dock helheten blir för vinklat utifrån mitt evangelikala perspektiv, i synnerhet när man väger in de sammanvägda slutsatserna och rekommendationerna. Om det finns önskemål kan jag skriva lite mer utförligt här på bloggen, med min analys av rapporten.

Idag är det en speciell dag för mig. Jag och hustrun Eva firar vår 47:e bröllopsdag. Vi gifte oss 22 maj 1976. Det var pingstpastorn Kjell Sjöberg som vigde oss. Kjell är ju en äldre bror till Stanley Sjöberg. Kjell lämnade detta jordeliv 1997 medan Stanley fortfarande är i livet, 87 år gammal. Kjell var en profilerad ledare i svensk kristenhet. Han var pastor i den pingstförsamling i Järfälla där jag och Eva var medlemmar. Församlingen bildades 1974 och kyrkan, Aspnäskyrkan, invigdes 1976. När vi gifte oss i maj 1976 var kyrkan inte färdigbyggd, så vårt bröllop var i Missionskyrkan i Jakobsberg, Jakobsbergskyrkan, det var en kyrka pingstförsamlingen hyrde i stor utsträckning innan egna kyrkan var byggd.

Jag och Eva bodde i närheten av Aspnäskyrkan under våra fem första år tillsammans. Vi levde i kommunitetsliv på Sångvägen nära Aspnäskyrkan men hade en egen lägenhet inom ramen för kommuniteten när vi gifte oss, på Nibblevägen 9. 1979 köpte vi ett radhus på gatan bredvid Sångvägen och bodde där tills vi flyttade till södra Stockholm, och Brandbergen/ Vendelsömalm hösten 1981.

Vi har haft 47 spännande år tillsammans, fyra barn har gemenskapen resulterat i och nu också fem barnbarn.

Det har varit lite tyst från mig några veckor, mitt kapade facebook-konto störde min kommunikation. Har nu i varje fall fått igång ett nytt facebook-konto men man får börja från början, mina 3500 facebookvänner är försvunna och man får bygga upp vänkretsen från noll igen.

Helgen var intensiv. Först EFK:s representantskapsmöte fredag-lördag, då HBTQ-rapporten presenterades. Sedan predikade jag hos Iglesia Ichtus i Stockholm, söndag. En mycket inspirerande församling, det finns ingen plats där det är så lyftande att predika som där. Jag är dessutom församlingens farfar, har varit med och initierat dess grundande, men också varit med i hela processen innan församlingen blev till 2004.

EFK-rapporten om HBTQ väcker stor uppmärksamhet, jag har blivit intervjuad av tre tidningar nu om vad jag tycker om rapporten, jag har fortfarande inte hunnit läsa igenom allt. Väntar med definitiva omdömen innan jag har läst igenom den.

Jag var ju med och föreslog att denna arbetsgrupp och rapport skulle tas fram, så att vi skulle kunna diskutera frågan under ordnade former istället för bara känslomässiga facebookdiskussioner. Återkommer i ämnet.

Min sociala medier-kommunikation just nu befinner sig i något av ett kaosläge. Jag har ju senaste fem åren i stor utsträckning använt facebook för att sprida mina texter både från media i allmänhet och från bloggen. Men mitt facebookkonto har alltså försvunnit. Och går inte att hitta i cyberspace. Och Facebook är ett företag som är omöjligt att få kontakt med. Har försökt genom ett antal kanaler och även med hjälp av goda vänner som är IT-experter. Det är också märkligt att det går inte för mig att öppna ett nytt facebookkonto. Fortsätter luska i denna fråga men det är mycket märkligt.

På privata familjeområdet är livet just nu fantastiskt. Vårt femte barnbarn föddes för åtta dagar sedan och jag var i Bergen i Norge över helgen och fick träffa denna lilla flicka, som nästan bara ägnar sig åt att äta och sova. Men mår bra och är väldigt söt. Fick dessutom ägna mig åt att hjälpa till med tillsynen av min sons barn, 2-åringen, de bor nu också i Bergen. Så jag har fyra av fem barnbarn på plats inom 2 kilometers avstånd i södra Bergen.

Har skrivit på bloggen och kommenterat Dagens journalistik om Uppsala baptistförsamling. Idag har jag skrivit en krönika i Dagen i samma ämne. Man hittar den här. Den äldre frikyrkans kris är allvarlig och måste hanteras på ett bra sätt. Vi har inte råd att tappa bort en massa äldre frikyrkor. De har lagts ned på löpande band nu sedan 1950-talet. Det är populärt numera att värna om våra kristna rötter, och de historiska kyrkorna. En del av rötterna och de historiska kyrkorna är våra äldre frikyrkor som växte fram under andra halvan av 1800-talet.

Nu pågår kampanjen i Lidköping. Det blir också lite pauser mellan mötena.

En fantastisk person i svensk kristenhet som jag har haft förmånen att samarbeta med ett antal år är Maria Furusand. Hon kommer från Lidköping. Hade förmånen att träffa hennes far idag, Bertil Albertsson. Medlem i missionsförsamlingen i Lidköping och en av de lokala eldsjälarna bakom den kampanj vi har i helgen. Han bjöd hem mig och bjöd ut mig på en utflykt. Vi åkte och tittade på mitt barndomshem, Jungs baptistkapell. Där mina föräldrar var pastorspar åren 1954-55, då jag dramatiskt föddes på Lidköpings BB 22 oktober 1954.

Bilden tagen utanför Jungs baptistkapell, som nu verkar föra en tynande tillvaro.

 

Här följer en hälsning från Lidköping och Sparbanken Sport-arenan, där det denna helg pågår en allkristen kampanj.

Sebastian Stakset och hans organisation Heart of Evangelism ordnar tillsammans med ett 30-tal församlingar en kampanj. Det är församlingar från Lidköping och närområdet häromkring på Västgötaslätten. Jag är ju engagerad i styrelsen för Sebastians organisation och är därför inblandad i dessa kampanjer.

Det verkar som om profetior om genombrott om att vi kan samla mycket folk igen, efter pandemin, börjar uppfyllas. Nog var det bortåt 2000 personer som kom till arenan ikväll, kanske ännu fler, första kvällen. En trolig prognos är att det blir betydligt fler i morgon kväll, mycket folk för en så pass liten stad som Lidköping. När Sebastian Stakset bjöd in till frälsning var det säkerligen någonstans kring 60-80 personer som kom fram. Inbjudan var specifikt riktat till frälsningssökande, så det var inte en massa kristna som kom fram som behövde förnyelse eller liknande. Jag var själv med och bad för 7-8 tonårsgrabbar från Lidköping som knappast varit i en kyrka tidigare.

En bild från kvällens möte när Sebastian predikar. Fotot taget av företrädare för Pingstkyrkan Lidköping. Sebastian höll en evangelistisk och enkel predikan, och utgick från bibeltexterna om hur Mose reste kopparormen i öknen för att rädda livet på dem som blivit ormbitna. Sebastian berättade om hur han blivit ormbiten av syndens bojor och hur Jesus har förvandlat hans liv. Han berättade om korsets kraft och innebörd. Mycket bra förkunnelse som berörde.

Flavia Perez, som också har sina rötter i den kriminella gängmiljön i Stockholm, och med rötter i Kartellen-nätverket höll en inspirerad predikan-vittnesbörd. Berättade om sin omvändelse och frälsning och hur Jesus har förvandlat hennes liv. Hon var den förste i Kartellen-nätverket som blev kristen, före Stakset. Bilden nedan visar Flavia när hon talar, fotots källa Pingstkyrkan Lidköping. Flavia leder tillsammans med sin man Leo, Heart of Evangelisms center i Stockholm.

 

Konferencierer för kvällen var Betz Assefa, också ganska nyfrälst från kriminella miljön och Kartellen-nätverket, och Bosse Ahlvin som jobbar inom Heart of Evangelism, erfaren pastor med missbrukarbakgrund som hjälpt bland annat Sebastian som nyfrälst, och varit som en andlig far för en del av de nyfrälsta. Fantastiskt att se Betz stå och leda ett kristet möte med flera tusen personer, och han har själv bara varit kristen i 3-4 år.

Upplägget är väl så långt man kan komma från traditionella kristna konferenser. Sebastian började med några hip-hop-låtar, Mamma förlåt och en låt om alla som dött i hans närhet. Det märktes att ungdomar från Lidköping som inte brukar gå i någon kyrka gillade konceptet.  Flavia berättade sitt vittnesbörd och därefter kom Sebastians predikan. Ett vanligt lovsångsteam under Kenneths ledning trädde fram först i samband med förbön för alla som kom fram efter frälsningsinbjudan.

Och min analys. Längre tillbaka i tiden ägnade vi oss åt breda evangelisationskampanjer i svensk kristenhet. Det var framförallt Missionsförbundets evangelister med Bertil Paulsson, Åke Joelsson och John Hedlund i spetsen. Senaste 45-50 åren har vi främst ägnat oss åt interna och ganska introverta förnyelsekonferenser. Vi har därför inte haft någon växande kristenhet i Sverige senaste 45-50 åren, med undantag för immigrantkyrkorna.

Upplever att vi nu står inför ett paradigmskifte. Kampanjerna vi har haft nu i Eskilstuna och Lidköping kommer att inspirera till en mer trosfylld kristenhet som mer kommer att ägna sig åt att sprida evangeliet och nå långt utanför kyrkväggarna, inte bara med sociala aktiviteter utan också med förkunnelse av evangeliet, vilket görs vid dessa kampanjer. Ett liknande utåtriktat event kommer att bli i Örebro under senare delen av maj.

Och vi som hör till kategorin gamla kristna, vi blir mycket mer uppbyggda av att vara engagerade i möten där det kommer med många som inte är kristna, och där man ser många svara ja på inbjudan att ta emot Jesus. Det inspirerar mer än 100 bibelstudier till över Romarbrevet, eller senaste utläggningarna i något kristet trendämne.

Kampanjerna blir en engångshändelse men kan sätta igång ett skeende både av samarbete mellan kyrkor och att skapa en mer utåtriktad och trosinspirerad miljö i församlingarna som gör det lättare att nå nya människor och skapa en miljö där människor kommer till tro. Vad jag kan förstå av kampanjen i Eskilstuna i början på året, har skeendet fortsatt efter kampanjen. Det var bland annat ett större dop hos Pingstkyrkan i Eskilstuna förra söndagen.

 

Nu är det dags för nästa kampanj för Sebastian Stakset och Heart of Evangelism. Ett antal församlingar i Lidköping och dess närområde har gått samman och vi ska hålla till på Sparbanken Lidköping Arena fredag-söndag kommande helg. Jag är särskilt glad över att församlingar från Equmeniakyrkan är med denna gång, i övrigt hela bredden i kristenheten. Svenska kyrkan har vi dock ännu svårt att få med, där finns en ovana vid den här typen av kampanjer.

Häromnatten hade jag svårt att sova och var i bön för kampanjen. Jag såg då en syn över arenan i Lidköping och jag såg en uppenbarelse av änglar över arenan. Änglar är ett uttryck för Guds närvaro i Bibeln. Det kändes som andligt genombrott och seger. Änglarna var på plats. Segern är vunnen. Det kommer att vara öppet för evangeliet, det var min upplevelse i samband med denna syn.

För mig är det lite speciellt att kampanjen hålls just i Lidköping. Jag är nämligen född på Lidköpings BB 22 oktober 1954. Det var en svår och dramatisk förlossning så mitt liv hade kunnat sluta i Lidköping, men Gud hade andra planer. Mina föräldrar var pastorspar i Jungs baptistförsamling under 1954-55, alltså mycket tillfälligt. Jung ligger 1-2 mil från Lidköping. Vi flyttade sedan tillbaka till Stockholm 1957, efter att min far varit pastor i Mariestad under något år också.

Fotot nedan visar arenan.

 

 

Nu har jag ägnat ett helt liv åt kristen tjänst i Kristi efterföljd. Mina första predikningar höll jag hösten 1970 då jag gick på bibelskola i Orsa. Vi gjorde där församlingsbesök minst en helg per månad, då fick man erfarenhet av att börja predika i mindre bapist-, missions-, pingst- och ÖM-församlingar. Under övre tonåren var jag dessutom medlem i Filadelfia i Stockholm, inklusive dess utpost i Jakobsberg från 1973. Det som sedan blev en egen församling hösten 1974.

Jag har dock inte pensionerat mig. Nu står jag inför nya utmaningar. Helt nya utmaningar. Och cirkeln sluter sig. I min ålder är det dock hopplöst svårt att få fasta pastorstjänster så det man kan räkna med är tillfälliga inhopp i vakanstjänster.

Filadelfia i Stockholm under Niklas Piensohos ledning är kända för nya grepp och innovationer. Man vill nu hitta nya vägar i sitt tonårsarbete. En tanke är att bryta mönstret att det endast är unga ledare som är ungdomsledare och unga pastorer som jobbar med ungdomarna i församlingen. Man vill ändra färdriktningen helt och hållet. En 180 graders förändring. Att lansera mor- och farföräldragenerationen som ledare för ungdomarna. En teologisk idé bakom detta paradigmskifte är att vårt samhälle präglas av bristande kontakt mellan generationerna. Kyrkan ska gå i spetsen för att bryta denna trend.

Därför kommer jag att bli tillförordnad tonårspastor i Filadelfia i Stockholm. Jag kommer att börja den nya tjänsten 1 augusti och ser verkligen fram emot detta. Det är en provanställning under 9 månader. Går det bra får jag nog fortsätta. Går det dåligt får jag väl be till Gud om något annat att göra. Har Filadelfia inte kvar några tonåringar alls sommaren 2024 får jag nog räkna med att få sparken.

Detta innebär också att jag blir pingstvän igen efter att ha varit borta från pingströrelsen i 40 år. Cirkeln sluter sig. Ett förlorat får återvänder. Som en kringflackande vandrare i diasporan vänder jag hemåt igen, på ålderns höst. Jag vet inte om Daniel Alm är glad över detta men i kristna sammanhang är det ju svårt att råda över villka får som väller in i ens fårafålla. Man får älska de får man får.