Har varit dunderförkyld i fyra veckor men är nu på banan igen.

Skriver idag i Hemmets vän om att vi behöver en ny karismatisk väckelse 2.0.

Anden är färskvara. Anden vill ständigt uppfylla oss  till förnyelse, kraft, glädje och utrustning till tjänst. Anden är inget monopol för pingstvänner.

Anden inget unikt privilegium för pingstvänner

Krönika. Svensk kristenhet behöver en ny karismatisk väckelse – en rörelse som når över samfundsgränser och väcker den helige Andens gåvor till liv, skriver Stefan Swärd.

Den helige Andes uppgift är att vara verkställande inom gudomen, aktivt närvarande på jorden. Inom konsten brukar Anden avbildas som en duva. Foto: Mateus Campos Felipe

Stefan Swärdfil dr statskunskap, författare och pastor

Publicerad 9 januari 2025 – 11:55

Del på FacebookDel på TwitterDel på e-post

Vi kristna tror på en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. En Gud, men ändå tre distinkta personer med olika roller. Den helige Andes uppgift är att vara verkställande inom gudomen, aktivt närvarande på jorden. En förutsättning för att vara kristen är att Anden bor i mig. Den föder mig på nytt. Bibeln talar också om att döpas i den helige Ande och att uppfyllas av Anden.

Kristendom handlar om mycket mer än kyrkobyggnader, liturgi, kyrklig kultur, kristna värderingar och lära – den handlar också om att vara uppfylld av Anden. Det ger liv, glädje, och verklighet åt det kristna livet.

På sextiotalet uppstod en mäktig rörelse över hela den globala kyrkan, den karismatiska väckelsen. Fokus var på uppfyllelsen av Anden, och upplevelsen av Andens gåvor. Många miljoner drabbades av detta över hela världen. Inte minst var det många kristna i de äldre historiska kyrkorna som fick uppleva en påtaglig förnyelse i den helige Ande.

Jag var själv med som tonåring i denna väckelse, framför allt lokalt i Stockholm. Människor fylldes av Anden överallt, i alla sammanhang. Man möttes i spontana bönegrupper runt om i hela Stockholm. Här uppstod en salig blandning av svenskkyrkliga, katoliker, missionsförbundare, baptister, pingstvänner och nyfrälsta utan kyrklig bakgrund och vana. En viktig milstolpe var den karismatiska konferens som Stanley Sjöberg och Citykyrkan tog initiativ till 1972. Medverkande var bland annat den anglikanske prästen Michael Harper och den katolske prästen George de Prizio. Möten präglades av lovsång, hängivenhet, glädje och en mäktig trosatmosfär.

Upplevelsen och uppfyllelsen av Anden är inte ett unikt privilegium för pingstvänner. Gåvan och erfarenheten är tillgänglig för alla kristna, oavsett samfundsetiketten.

Upplevelsen av Andens gåvor på det sätt som Nya testamentet talar om behöver utvecklas i kristna miljöer …

Stefan Swärd

Erfarenheten från den karismatiska väckelsen på 1960- och 1970-talet var att det gav en förnyelse av kristen enhet. I de karismatiska bönegrupperna och vid de karismatiska konferenserna möttes man över alla samfundsgränser, betoningen blev inte samfundsetiketten utan att man var bröder och systrar i Kristus med en gemensam andlig erfarenhet. I viss utsträckning kan man se trosrörelsen och Vineyardrörelsen som växte fram under åttiotalet som fortsättning på den karismatiska väckelsen. Trosrörelsen blev dock mer konfliktladdat. Det berodde bland annat på att man betonade att grunda nya församlingar, medan den karismatiska väckelsen främst fokuserade på förnyelse av redan etablerade församlingar.

Bland rörelser i den moderna kristenheten som kan ses som fortsatta strömningar av det karismatiska flödet finns New Wine och Oasrörelsen. I synnerhet New Wine bär vidare det enhetsperspektiv och den samfundsöverskridande gemenskap som präglade den karismatiska väckelsen.

Jag tror att svensk kristenhet behöver en ny karismatisk väckelse. Anden är utgjuten. Som kristna har vi Anden inneboende i oss. Men förnyelse och den ständiga uppfyllelsen av Anden är färskvara. Upplevelsen av Andens gåvor på det sätt som Nya testamentet talar om behöver utvecklas i pingst-karismatiska miljöer, och kristna miljöer som saknar dessa erfarenheter behöver inse att det är en del av det kristna livet.

Anden ger oss kraft till tjänst och en övernaturlig skärpa och vägledning. Anden fyller våra hjärtan med Guds övernaturliga kärlek, så att vi kan bli vänliga, förlåtande, lyssnande och välsignande.

Trots att jag har precis fyllt 70 har jag inte dragit ner på mina kristna engagemang och uppdrag. Hälsotillståndet är hyfsat stabilt.

I söndags hade jag förmånen att få predika i församlingen Iglesia Ichthus i Stockholm, en levande latinamerikansk församling som möts i centrala Stockholm med cirka 250 medlemmar, men med ett mycket stort kontaktnät med spansktalande både på andra orter i Sverige och i Sydamerika. Jag var ju med och tog initiativet till bildandet av församlingen för 20 år sedan, då det var en avknoppning av Söderhöjdskyrkan som tidigare hette Ichtys, där jag var pastor fram till 2002. Uppfattas som församlingens pappa då jag har varit med om att grunda och ta initiativ till församlingen tillsammans med pastorsparet. Församlingen är med i Evangeliska Frikyrkan sedan starten, då jag var ordförande i Evangeliska Frikyrkan när församlingen bildades, och det var naturligt att knyta församlingen till det samfundet.

Det är imponerande att se hur andligt vitala immigrantkyrkorna är. En stark överlåtelse till Kristus, engagerat böneliv, att predika i en immigrantkyrka är som att mata fångelungar, lyhördheten och hungern efter Guds ord är på en högre nivå än vad jag möter i vanliga svenska församlingar. Människor kommer ständigt till tro. Immigrantkyrkorna kämpar med sociala utmaningar, om bostad, jobb, uppehållstillstånd, familjesammanhållning, så det behövs en hel del pastoral omsorg. Min syn på immigration och flyktingpolitik har formats av de praktiska mötena med människor som kämpar med dessa frågor, om osäkerheten att få stanna, om motiven till att lämna sin bakgrund i ett annat land.

Pastorsparet i Iglesia Icthus, Hernan och Roxana Clavijo-Retamales, gör ett utmärkt arbete och har arbetat i alla år med denna församling. Så här ser pastor Hernan ut.

Min predikan handlade om ett av mina favoritämnet, alla kristna är kallade att tjäna Gud med hela sitt liv och att vardagslivet är en heltidstjänst för Gud oavsett om man är lärare, städare, nattvakt, direktör, politiker, sjukvårdspersonal eller pastor. För den överlåtne kristne tjänar vi Kristus med allt vad vi gör.

Påminde om att Jesus jobbade som snickare-hantverkare, upp till 30 års ålder innan han började sin offentliga heltidstjänst.

Det var i denna församling som Sebastian Stakset och hans kompisar från Kartellen, först hamnade när de blev kristna för en del år sedan. Så det var Sebastians första kontakt och förankring i svensk kristenhet.

Skriver man något om Donald Trump så får man många synpunkter från olika kristna som reagerar på kritiska reflektioner om Trump. Den här texten är en sammanfattning av min inställning och ett svar på frågor som jag har fått. Jag har också kontakter med kristna ledare i USA och har läst en del om vad olika kristna ledare i USA tycker om Trump och trumpismen. Noterar att vissa ser på saken som jag gör. Vissa håller med i stor utsträckning men menar att Demokraterna är ett ännu sämre alternativ, Trump är det minst dåliga alternativet, och Gud kan använda Trump även om det inte är något ideal. Sedan har vi dem som ser Trump som en frälsare, ett Guds unika redskap, och som inte tar in kritiska reflektioner kring denna sak. Med Trump som president kommer väckelsen till USA.

Jag har reagerat mycket kraftigt på Trump, hans stil och moral, ända sedan presidentvalrörelsen 2016. Hade han bara varit en vanlig politiker så hade jag nog inte engagerat mig i frågan, men eftersom han kraftigt har burits fram av stora delar av den vita evangelikala kyrkan i USA har det funnits anledning att problematisera och kritiskt granska engagemanget för Trump från kristet håll. Det har också sammankopplats med profetior och utspel om att Gud på ett särskilt sätt står bakom Trump. Hans kampanjmöten har liknat väckelsemöten, med hyllningar av Trump. Jag kallar denna nya rörelse för Trumpism. Jag har många invändningar, och skriver ner det i punktform, för att det ska bli lite logiskt. Jag kan inte se något politiskt parti i västvärlden med liknande typ av religiös hysteri kring en partiledare, och med en sådan sammanblandning av politik, profetia och kristna nationalstatstankar. Trumpismen är en religiös rörelse och behöver kritiskt granskas av oss som bekänner oss till en hög nivå av bibeltrohet.

Trumpismen har lyckats ta över det republikanska partiet och det är bara Trumplojala personer som delar hans värderingar och är lojal till honom som nu får de viktiga posterna i partiet. Trumpismen är något helt annat än vad republikanerna tidigare har stått för. Min jämförelsepunkt är inte Demokratiska partiet, det är hur det republikanska partiet fungerat tidigare och vilken politik man bedrivit under Reagan och Bush den äldre och den yngre med flera som jag jämför med.

1. Det är olyckligt när kristna kyrkan, kristna tron och kristendomen för mycket kopplas ihop med ett visst politiskt parti och politisk ledare. Evangeliet är för alla. Oavsett politiska preferenser och var man befinner sig på höger- och vänsterskalan. Jag tror på den hållning som Billy Graham hade under sin aktiva tid, som odlade lika nära relationer med både demokratiska och republikanska presidenter. Som evangelist tog han inte politisk ställning i ett tvåpartisystem. En politisering av kyrkan leder till ytterligare en faktor som kan splittra oss kristna. Trumpismen är ett bra exempel på detta. Jag har vänner i USA som har berättat om hur detta har splittrat många församlingar.
2. När politiska ledare lyfts fram som frälsande Messias-gestalter, då har vi lämnat sund kristendom bakom oss, det handlar om avgudadyrkan och avfällig kristendom. I vissa extrema situationer inträffar detta att politiska ledare har fått denna avgudaliknande status. Under min livstid har jag inte sett det bland amerikanska presidenter. Det finns tydliga inslag av detta i hyllningarna till Trump. Något liknande präglade hyllningarna till Hitler på trettiotalet. Den avfälliga kyrkan deltog i dessa hyllningar till Hitler på trettitoalet. Jag har skrivit om det i vår bok ”Jesus var också flykting”.
3. Ett märkligt argument som ständigt upprepas av Trumps kristna anhängare är att om man är skeptisk till och tar avstånd från Trump då är man demokrat och stöttar Kamala Harris. Det är ett orimligt argument. Det är ungefär som att hävda att om man på trettiotalet tog avstånd från Hitler så var man för tyska vänstern. Det jag tar avstånd ifrån är inte republikanerna, jag tar avstånd från Trumpismen, vilket är något helt annat än vad de tidigare presidenterna Reagan, och George Bush den äldre och den yngre stod för, för att inte tala om de republikaner under senare år som tagit avstånd från Trump, till exempel Mitt Romney och Liz Cheney. Som gammal pro-life aktivist från sjuttiotalet kan jag känna sympatier för republikanernas respekt för det ofödda barnets liv. Ser dock nuvarande partiregimen som urusla representanter för pro life. Trump har dessutom inte tagit någon tydlig ställning i den frågan, han vill överlåta till delstaterna att avgöra. Han har utsett en abortliberal sjukvårdsminister, Kennedy. Enligt min mening för Trump en svajig pro-life-politik. Tycker också att demoniseringen av Demokraterna från Trumps sida går för långt, varför röstar en bred majoritet av amerikanska judar på Demokraterna om man anser att bara Trump driver en Israelvänlig politik. Varför röstar en bred majoritet av USAs svarta kristna på Demokraterna om de så saknar all koppling till kristna väljarbasen? Det är inte helt svartvitt allting när man jämför två partier. Som icke-amerikan har jag inga skyldigheter att ta ställning i amerikans politik, Trumpismen anser jag dock vara en urspårning och villfarelse, så den varianten tar jag avstånd ifrån. Demokraterna tycks ju också delvis driva dekadenta debattmetoder, men någon motsvarighet till Trumpismen finns inte på det sättet inom partiet.
4. Det verkar som om den kristna rörelsen bakom Trump räknar med att politiken ska kristna USA och valet av president är avgörande för nationens andliga väl och ve. Jag har mycket svårt att se den bibelteologiska grunden för ett sådant synsätt. Väckelse får man genom bön och helgelse, och att bygga enade och bibeltroende församlingar, inte att driva en viss politik och upphöja vissa politiker.
5. En del kristna Trumpanhängare tror att man är hjärntvättad av sekulära media om man inte håller med dem. Jag har en helt motsatt uppfattning. Media har gjort Trump till en superstjärna, Trumpkritisk media och Trumpvänlig media har ägnat sig åt honom i stort sett dagligen i bortåt tio år. All mediauppmärksamhet gynnar Trump, även den negativa publiciteten, vilket förstärker hans konspirationsteorier om professionella media och dess vinkling. Trump är ett mediegeni och har en enastående förmåga att ständigt väcka uppmärksamhet, och media spelar helt med i det spelet. Genom sociala medier behöver man inte gå till vanliga media för att skaffa sig en egen uppfattning om Trump, hans tänkande och ideologi, det är fullt tillräckligt att läsa det han själv skriver. Jag har läst både positiva och negativa och neutrala analyser om Trump, men viktigaste grunden till mina ställningstaganden är vad han själv faktiskt har påstått och skrivit.
6. För en bibeltroende kristen är värnandet om en kristen sexual- och äktenskapsmoral en viktig fråga, och ett avgörande kriterium vid bedömning av ledare, både i kyrkan och politiken. Trump har dömts för att olagligt betala ut pengar till en porrstjärna för att hon inte skulle berätta om deras sexuella kontakter. Jag har sett TV-klipp där han berättat om hur han antastat kvinnor, och berättat om det på ett positivt sätt. Han är gift för tredje gången. Att evangelikala kristna visar alltmer tolerans för sexuella eskapader visar på en moralisk uppluckring. Jämfört med upprördheten över Bill Clintons eskapader på detta område och den upprördhet det skapade bland konservativa kristna, och dagens acceptans för Trump visar att de moraliska värderingarna har förskjutits betydligt. Man bör även peka på ett antal exempel där Trump uttryckts sig nedlåtande om kvinnor, hans sexistiska stil och framtoning är otänkbar för en bibeltroende kristen. En svensk politiker skulle vara rökt om man betett sig som Trump på dessa områden. Att kristna sexual- och äktenskapsetiken inte står särskilt högt i kurs inom Trumpismen visar att man lyfter fram Elon Musk som en spjutspetsperson, med 10 barn, och som har haft minst fem olika fruar/kvinnor. För mig som bibelkonservativ kristen, denna punkt är tillräckligt för mitt avståndstagande från Trumpismen.
7. Under perioden 2016-2020 skrev Trump ständigt på twitter och jag läste hans tweets i stor utsträckning. Han svär och förbannar, sprider hat och lögner, ständigt. Som alla despoter och maffialedare smörar han dem som är lojala med honom och sågar dem som kritiserar honom eller inte agerar enligt hans intressen. Jag känner inte till någon politiker i västvärlden som ”spyr galla” på samma nivå som Trump har gjort. Mest kritisk till Trump blir man inte när läser medias skildringar av vad han gör och säger, mest kritisk blir man av att direkt läsa det han skriver. Det finns absolut ingenting kristet i det han själv skriver, det kristna är bara någon sorts fernissa när han visar upp sig i kyrkor och har möten med kristna ledare som får be för honom. För mig är det bara fernissa om man inte ser något exempel på omvändelse och syndabekännelse hos en person.
8. Är Trump fascist, det är en fråga som diskuteras bland statsvetare. Vissa svarar ja på den frågan. Bland annat hans tidigare stabschef i Vita Huset, John Kelly. Fascismen kan anpassa sig till demokrati, men är egentligen mot den politiska konkurrensen om regeringsmakten som präglar demokratier. Valfuskbudskapet som Trump förde fram efter presidentvalet 2020, hade en fascistisk prägel. Även hans uppmaning till våld i samband med stormningen av Capitol Hill, där han sade offentligt: ”If you don´t fight like hell, you are not going to have a country anymore”. På det sättet kan en kristen människa aldrig uttrycka sig, inte heller en person som respekterar politisk demokrati. Våldsuppmaningen kan mycket väl klassas som fascistisk. Kontroll över media och domstolar är ett annat kännetecken för fascister. Man vill inte ha någon kritisk granskning från media. Man vill inte heller ha någon kritisk granskning från självständiga domstolar. Främlingsfientlighet och rasism är ett annat kännetecken för fascismen, samt lögner och konspirationsteorier. Att skapa en alternativ verklighet är en grundbult i ideologin. Det är en bedömningsfråga om Trump är fascist eller inte, han rör sig i varje fall i den rikningen enligt min mening. Fascismen präglas av ledarkult, att vara lojal med ledaren är viktigare än moral och är viktigare än att värna om sanningen. En anledning till att jag tar avstånd från Trumpismen är att den rör sig i fascistisk riktning. Nu finns det så många motkrafter i USA så jag tror att det är mycket svårt för Trump att göra om USA till en fascistisk diktatur, även om han gärna skulle vilja det.
9. Ska vi inte be för överheten? Självklart, det uppmanar oss Bibeln till. Men vi kristna har också ett uppdrag att kritiskt granska överheten, med Bibeln i handen.
10. En avgörande allmänpolitisk fråga handlar om inställningen till Ukrainakriget, där Trump vid ett antal tillfällen har uttryckt sig mycket Putinvänligt. Det verkar som om hans huvudsympatier är med Putin och Ryssland och det ryssvänliga Ungern. En helt annan politik än tidigare republikanska ledare som värnat om västvärldens front från andra världskriget där västvärldens demokratier har ett nära samarbete och står som en enad front inte minst mot Ryssland. Tror inte att amerikaner i allmänhet förstår hur avgörande för Europa som Ukrainakriget är, en rysk seger i kriget innebär att han troligen går vidare med fler länder, och vi står på randen inför ett världskrig. Här är Trumpismen väldigt oklar, om sympatierna och samarbetet är med västdemokratier eller despotiska regimer i öst. När det gäller utrikespolitiken har Trump en helt annan linje än det som tidigare präglat det republikanska partiet. Bidens Ukrainapolitik har inte imponerat, den har varit svag och vacklande. Ska vi utgå från vad Trump hittills har sagt vill han pressa fram en fredsuppgörelse enligt Rysslands intressen, men det är oklart i dagsläget hur USA:s Ukrainapolitik under Trump kommer att utformas. I bästa fall kan det bli en positiv överraskning.
11. Synen på invandrare och invandring är en annan fråga där mina kristna övertygelser krockar med Trumpismens värderingar. Att uttrycka sig så nedlåtande om immigranter och personer av annan ras som Trump har gjort vid ett antal tillfällen, är inte i enlighet med bibliska-kristna värderingar. Man kan argumentera för gränskontroll och reglerad invandring utan att uttrycka sig väldigt nedlåtande och kränkande om stora grupper av människor. Det är ett antal kristna ledare som har reagerat på detta. Det finns uppenbart tydliga rasistiska tendenser inom Trumpismen.
12. Min kanske allvarligaste invändning mot Trump och Trumpismen gäller valfuskkonsprirationen och de försök till statskupp som gjordes efter valet 2020. Det har inte på något sätt kunnat beläggas att det förekom valfusk vid valet 2020, och både Trumps justitieminister och hans chef för valadministrationen förnekar valfusket. Hans samtal med republikanske ledaren i Georgia där han försökte övertyga om att fixa 12,000 röster åt Trump, har spelats upp för hela världen. En normal politiker i en demokratisk rättsstat skulle var slut och rökt efter ett sådant beteende, även efter agerandet vid Capitol Hill, men i USA har han fyra år senare inte ens blivit dömd. Som utomstående iakttagare undrar man över hur amerikanska rätssystemet fungerar, inte för att de åtalar Trump, utan att de låter honom komma undan med så flagranta brott han utförde vid förra valet. Det är enda valet vid USA:s moderna historia där denna valfuskteori har lanserats av en kandidat som förlorade valet, frågan är varför detta inträffade bara vid detta enda tillfälle enligt Trump, när han dessutom hade varit president i fyra år. Det är bananrepubliker som ägnar sig åt valfusk, inte demokratiska rättsstater.
13. Jag förväntar mig att ett politiskt parti och en presidentkandidat som åberopar kristendom, kristna värderingar är styrd och präglas av kristna värderingar. Efter att ha läst Trumps egna tweets i fyra år ser jag inte ett spår av kristna värderingar. Möter dock ständigt svordomar, förbannelser, hat, förnedrande omdömen om människor han inte gillar, han hyllar dem som hyllar och är lojala med honom och sågar dem som kritiserar honom. Dem vill han hämnas mot, spärra in, bura in om han kan. Jämfört med tidigare amerikanska presidenter spelar han i en egen division när det gäller att inte sprida kristna värderingar. Att vara vänlig och förlåtande, är i min kristendomstolkning grundläggande kristna värderingar. Trump tycks bara vara vänlig mot sin egen hejarklack, jag har inte sett ett spår av förlåtande sinnelag.
14. Min läsning och lyssnande på vad Trump skriver och säger, jag uppfattar honom som en renodlad extrem postmodernist. Absoluta sanningar tycks inte existera, det är sant som gynnar hans intressen. Hans vurmande om kyrkan och vissa kristna ståndpunkter bygger på att han får väljarstöd därifrån och därmed makt, mitt läsande av hans tweets pekar i riktning mot en man som är mycket ovarsam med sanningen, fakta och verklighetsomdömen. Påståenden som missgynnar hans makt och ambitioner tar han avstånd från, de är inte sanna, påståenden som gynnar hans makt och ambitioner är sanna. Människor som gynnar hans makt och ambitioner är bra människor och människor som inte gynnar hans makt och ambitioner är dåliga människor. Man märker detta mönster tydligt om man närmare granskar vad han påstår. Det finns inte någon politiker i västvärlden som kritiserats för att komma med så mycket lögner i sina tal som Trump. Fascistiska ledare fungerar på detta sätt, men Trump driver det till en spets. Det är en antikristlig tendens att ha en så ambivalent hållning till sanningen. Putin har ju liknande tendenser med sannings- och moralrelativisering.
15. Man kan sedan diskutera allmänna politiska områden som tullpolitiken, europapolitiken, internationella politiken, miljöpolitiken och klimatpolitiken, där jag är skeptisk till Trumps politik, men punkterna ovan är de områden där Trump och Trumpismen påtagligt avviker från vad republikanerna tidigare har stått för som parti.

Nu är ett USA-val över. I ett avseende är det skönt att republikanerna vann. Jag har svårt att tänka mig att att Demokrater kommer att storma Capitolium en vecka in i januari när presidenten ska installeras, och att Kamela Harris som vicepresident inte kommer att godkänna valresultatet vid detta tillfälle.  Något som Trump krävde vid valet 2020 av hans egen vicepresident, och som därför utsattes för mordhot denna gången av Trumps anhängare. Jag tror inte Kamela Harris kommer utsättas för detta, men vi får se. Jag har svårt att tänka mig att Demokraterna inte kommer att acceptera valresultatet och sprida valfuskteorier närmaste fyra åren.

Men det är en sak som gör mig förbryllad. Trumpanhängare får gärna förklara för mig hur detta hänger ihop. Jag läste Trumps alla tweets under perioden 2016-2020. När rösträkningen var klar vid förra valet 2020, hävdade Trump varje dag på twitter att valet var stulet, att rösträkningen hade manipulerats till Bidens fördel. Biden vann valet genom stöld. Det har inte bara varit Trumps personliga åsikt, såvitt jag vet har en majoritet av de republikanska väljarna ställt sig bakom tesen, och de innefattar alla de vita evangelikala kristna väljare som röstat på honom. Även ledande skiktet av republikanska politiker.

Vid detta val har det också ryktats om valmanipulation och valfusk från Trumplägret. Nu när valet är över hör jag inget om valstöld, felaktig rösträkning och valmanipulation. Demokraterna och Kamela Harris har inte sagt något om valstöld, och att valet var manipulerat.

Eftersom det är helt tyst nu om valstöld och valfusk, innebär det tydligen att rösträkningen och valadministrationen har fungerat mycket bättre detta val med Biden som president än när Trump var president 2020. Vita Huset har ju trots allt ett övergripande ansvar för att rösträkningen går rätt till, Trumps säkerhetschef vid valet 2020 ansåg ju att Trump hade fel när han hävdade valfusk, så Trump hade uppenbarligen andra källor till detta påstående. Hans eget justitiedepartment gav inte heller något stöd till valfuskteorin.

Men det har ju slagits fast inom republikanska partiet att Trump förlorade presidentvalet på grund av valfusk. Man måste naturligtvis ha starka skäl för detta påstående, det är ju det mest allvarliga brott som kan inträffa i en politisk demokrati, och har så vitt jag vet aldrig inträffat i USA:s moderna historia utom valet 2020.

Så mina frågor till Trumps anhängare är följande:

1. Vad beror det på att valet 2024 har fungerat mycket bättre än 2020 när det gäller valadminisitration och att ha koll på valfusk? Har Bidens presidentskap haft så mycket bättre koll på valadministrationen än när Vita huset 2020 leddes av Trump?
2. Om det var valfusk och stöld som avgjorde valet 2020, hur vet -republikanerna att det bara var Trump som drabbades av detta, det kan ju även ha varit Demokraterna som drabbades av denna sak. Från demokratiskt håll har jag inte hört något om valfusk varken 2020 eller 2024.
3. Vilken information om valfusk har den breda majoritet av republikanska politiker och väljare, det är ju andra källor än dåvarande justitiedepartement som förnekade saken och Trumps egen valsäkerhetschef som förnekade valfusket. Vilka andra undersökningar är det man åberopar som stöder tesen. Det är ju den allvarligaste anklagelsen man kan rikta mot ett demokratiskt och civiliserat system. Varför har det inte lagts fram någon rapport som stöder tesen. Det måste ju då finnas en hemlig rapport som inte publicerats som ledande republikanska politiker har fått tag i.
4. Det har ju nämnts om valfusk även denna gång från Trumplägret före detta val, men jag hör inget om det nu. Vad beror det på. I en demokrati är ju valfusk och valstöld det värsta som kan inträffa? Den saken borde ju utredas i detta fall, och objektivt undersökas. Vilka belägg har man för att det har förekommit valfusk även i detta val. Elon Musk har antytt sådana saker.
5. Valfuskteorin har prövats i domstolar efter valet 2020, som helt röstat ned saken, man har menat att det inte fanns något belägg för saken. Varför har inte republikanerna lagt fram en egen rapport där man argumenterat för saken, i vilka delstater har det förekommit valfusk, hur har det utförts, vilka belägg finns för varför det bara gynnat Biden och missgynnat Trump.
6. Påstående om valfusk och manipulerat val är den mest allvarliga anklagelse man kan rikta mot ett demokratiskt system. Att ljuga om denna sak är bland de grövsta brott man kan göra i ett civiliserat demokratiskt system. Har Trump och alla hans kristna väljare medvetet bara spridit en lögn om valfusk? Eller sitter man inne på unik information som vi andra inte vet? Var finns den rapport som stöder tesen?  De kristna republikaner som stöder valfusktesen från 2020, antingen har de ljugit eller också sitter de inne på hemlig information som varken domstolar eller media fått del av.
7. Jag ser bara två förklaringar, Trumps anhängare sprider medvetet lögner, och där är min fråga hur vita evangelikala kristna kan ägna sig åt en sådan sak, stöder man valfuskteorin stöder man en lögn. Eller också är man okunnig och naiv och bara blind tror på vad Trump säger när han sprider lögner. Skulle nog vilja påstå att en sådan person är både naiv, okunnig och korkad. Eller också finns det hemlig information som vi andra inte har fått del av. Och varför har inte denna hemliga information offentliggjorts? Varken amerikanska domstolarna som prövade valfuskteorin 2021, Trumps eget justitiedepartement eller Trumps säkerhetsansvarige vid valet har haft del av denna information. var finns den?
8. Helst skulle jag vilja ha svar från Franklin Graham och andra betydande Trumpister i USA om denna sak.

Här följer då mina slutkommentarer efter min läsning av Rune W Dahléns doktorsavhandling. Man behöver ha läst mina tidigare inlägg för att kunna hänga med i resonemangen.

1. Dahlén har utfört ett enormt imponerande forskningsarbete. Han har dessutom haft tillgång till källmaterial som har varit betydligt mer omfattande än protokoll, litteratur och läsning av kristna tidningar. Dagboksanteckningar, minnesanteckningar, brev, med mera, ger mycket värdefulla kunskaper. Jag är rädd för att den här typen av forskning blir svårare i framtiden om vi inte skapar systematisk arkivering av all digitaliserad information som vi idag lever med.
2. Jag är enormt imponerad över arbetskapaciteten och produktiviteten hos en del av nyckelpersonerna i den studerade processen. Nyckelpersoner i dåtida missionsförbundet som Axel Andersson och David Hedegård kunde producera hur mycket skriftlig text som helst, böcker publicerades minst en gång per år. Utbudet av kristna tidningar var dessutom betydligt större än idag och man kunde publicera långa artikelserier i olika tidningar. Den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt var Svenska Morgonbladet. Skrivandet utfördes dessutom i stor utsträckning på icke-arbetstid utan tillgång till moderna hjälpmedel.
3. Upptäckte under läsningens gång att avhandlingens fokus anknyter till min egen livshistoria. Min gamle rektor Ebbe Bolin vid Betel-Institutet i Orsa, som var en relativt ung missionspastor på trettiotalet, var med i uppropet för David Hedegård. Min gamle lärare vid Betel-Institutet, Helmer Prozth, som var missionsförbundets distriktsföreståndare i Dalarna under många år, han är en nyckelperson i Dahléns framställning. Han var en av David Hedegårds stöttepelare. Delar av Missionsförbundets teologiskt konservativa falang formade Betel-Institutet i Orsa, och där formades jag under några år i övre tonåren under åren 1971-73. Har kommit till insikt om rötterna till mitt eget engagemang i bibelsynsdebatten. Jag blev nog mer formad av mina två år i Orsa än vad jag har begripit tidigare.
4. Dahlén använder konsekvent distinktionen konservativ kontra liberal i sina klassificeringar. Man kan notera att en stor grupp befann sig någonstans mitt emellan, man brydde sig helt enkelt inte så mycket om de exakta teologiska positionerna för olika personer. En bred majoritet röstade för Axel Andersson 1930 trots att hans nyligen utkomna bok om Präster och profeter ansågs vara teologiskt liberal och stod för åsikter som långt ifrån var mainstream inom missionsförbundet vid denna tidpunkt. Enligt mina bedömningar skulle Anderssons bok med dagens måttstockar också uppfattas som teologiskt liberal. De teologiskt konservativa var mer drivande i debatten. Liberaliseringen berodde på att alltfler ledande missionsförbundare hade läst universitetsteologi som vid denna tidpunkt var klart liberalt präglad. Den teologiska liberaliseringen gick framåt stegvis i missionsförbundet. De teologiskt liberala tog stegvis över alla de positioner som David Hedegård hade haft, en slutsats av Dahlén. De konservativa var mer agitatoriska och kompromisslösa. De liberala var nog mer taktiska och  gick varsamt fram och stärkte sina positioner. En del uppfattade det nog som att öppenhet för det teologiskt liberala kunde förenas med missionsförbundets väckelsefromhet. Det var på den punkten som Hedegård satte ner foten i ett kompromisslöst nej.
5. Dahléns dikotomi i teologiskt liberal eller konservativ, och att det fanns olika grader på denna skala, kan tyckas vara en förenklad modell. Det finns en rad dimensioner i olika teologiska positioner. Dagens akademiska teologi är dessutom mer mångfacetterad. Liberal eller konservativ avseende bibelsyn uttrycker dock en faktisk skillnad i olika hållningar som är aktuell och relevant även idag. Den som följt debatterna på min blogg känner igen sig i stor utsträckning när man läser om diskussioner i missionsförbundet på 20- och 30-talet.
6. Avhandlingen pekar också på maktstrukturer och maktpositioner.. Maktkamp. Det kunde uppstå hårda motsättningar i den ledande kretsen inom missionsförbundet. Enormt mycket tid ägnades åt diskussioner och konfliktlösning, på missionskolan, i missionsstyrelsen, i skolstyrelsen och andra fora. Maktkamp och falangstrider tycks vara mer eller mindre oundvikliga i stora organisationer som organiserar många tusen människor. Man kan dock förvänta sig att det hanteras mer Kristuslikt, ödmjukt, försonligt och sakligt i kristna organisationer. Jag är inte övertygad om att det alltid är så, när jag läser Dahléns avhandling, och jämför med nutida erfarenheter från kristna organisationer. Det blåser hårt på toppen, det gäller uppenbarligen även kristna organisationer. Och i missionsförbundets fall var en del av denna ”topp”, lärartjänsten på missionsskolan i bibelkunskap och exegetik. Dahlén lyfter fram att de tre lärarna på denna position, alla tre lämnade missionsförbundet under bittra former.
7. Man bör komma ihåg att missionsförbundet vid denna tidpunkt var en stor och mäktig folkrörelse. Man nådde all time high i medlemskap under 30-talet med 115.000 medlemmar. Det var för närmare 100 år sedan, Sverige hade då hälften av nuvarande befolkningen. Missionsförbundet har varit det klart mest framgångsrika frikyrkosamfundet i Sverige, med Pingströrelsen som god tvåa. Man undvek också den enorma splittring som drabbade Baptistsamfundet. Axel Anderssons ledarskap med tydlig och kraftfull ledarstil och hårda nypor gav resultat såtillvida att missionsförbundet lyckades hålla ihop. Trots den stora polarisering som fanns vid denna tidpunkt, framförallt mellan de pingstvänliga och teologiskt konservativa och de pingstkritiska och teologiskt liberala. En polarisering som uppenbarligen präglade Missionsskolan under ett antal år. Axel Andersson var både kritisk till pingströrelsen och en tydligt dragning åt teologiskt liberalt håll, enligt Dahlén drogs han under årens lopp i mer konservativ riktning.
8. Enligt Dahlén var den teologiska liberaliseringen etablerad cirka 1940, och nyckelpositionerna i samfundet innehades i regel av personer som hade en dragning åt teologiskt liberalt håll eller accepterade det teologiskt liberala. En notis från min sida är att missionsförbundet som en stor och mäktig folkrörelse har minskat i stort sett varje år sedan 1940. Stämmer Magnus Hagevis teser han driver på Sändarens ledarsida, att det teologiskt liberala leder till stagnation och tillbakagång. Missionsförbundets utveckling är troligen ett bevis för tesen, i synnerhet om man jämför med amerikanska systersamfundet som varken drabbats av teologisk liberalisering eller tillbakagång. Är nyfiken på vilken forskning som Hagevi utgår ifrån när han driver tesen. Det är ju en allmänt vedertagen kunskap som Hagevi lyfter fram men den specifika forskningen som ligger bakom har jag inte tagit del av och är nyfiken på.
9. Avhandlingen visar att Missionsskolan blev ett avgörande teologiskt och ideologiskt centrum inom missionsförbundet och formade tänkandet hos morgondagens pastorer. Man kan undra hur det hade gått om någon annan än Lorentz Backman hade anställts 1917. Någon med tydlig teologisk konservativ profil som också lyckades med att pedagogiskt nå fram till missionsskoleeleverna. Lärartjänsten i bibelkunskap och exegetik var en avgörande faktor i dåtidens missionsförbund. Hur hade utvecklingen blivit om de teologiskt konservativa varit mer samarbetsinriktade och mindre konfrontativa. Hedegård blev ju alltmer konfrontativ och kompromisslös under resans gång.
10. En sak jag saknar i Dahléns studie, är hur sekulära media tolkade och skrev om teologiska striderna inom missionsförbundet. Dahlén visar att det uppmärksammades långt utanför egna leden. Det skulle vara intressant att få lite ytterligare inblick i denna sak.
11. Bruno Frandell har skrivit en doktorsavhandling om David Hedegård. Är det möjligtvis någon som äger ett ex och kan sälja det till mig. Hör av dig i så fall.

Dahlén kommer sedan in i ett summerande och analyserande avsnitt. Han konstaterar att Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och kompromisslös hållning, hans agenda var uppenbarligen att göra Missionsförbundet till en frikyrklig bekännelsekyrka. Dahlén pekar på att han kanske även sköt över målet i sin kritik av vissa personer inom SMF. Det blev konflikter som blev en blandning av lärostrid och personkonflikter. Dahlén pekar på att både Hedegård och Axel Andersson var komplicerade personlighetstyper som inte alltid hade lätt med samverkan. Det gällde även Ivar Wennfors. August Rosén, pastorn i Immanuelskyrkan Stockholm, som var strikt teologiskt konservativ, och Hedegårds vapendragare, var betydligt mer samarbetsinriktad trots att han hade samma teologiska grundsyn som Hedegård.

Axel Andersson gick i pension 1944 och utvecklades under resans gång i konservativ riktning, enligt Dahlén. Mosesson gick i pension 1943. Hedegård var verksam vid Alliansmissionens utbildning, Kortebo fram till 1948. Därefter studerade han vidare och var aktivt verksam för bibeltro på många olika sätt.  Bland annat genom en översättning av Nya testamentet som fick en omfattande spridning. 1968 gick Hedegårds arbete vidare genom stiftelsen Biblicum. Efter perioden hos Alliansmissionen blev Hedegård EFS-are men lämnade även dem i början av sjuttiotalet, då han menade att teologiskt liberala tendenser fått för stort insteg även där.

Dahlén kommer fram till slutsatsen att alla personer som drev bibelsynsfrågorna inom missionsförbundet, både liberala och konservativa, var starka och kompromisslösa. Det var nog unikt att tre exegetiklärare lämnar missionsskolan i förtid och med bitterhet. Dahlén pekar på att det också pågick en ständig maktkamp inom samfundet, inte minst mellan Axel Andersson, Gustaf Mosesson och August Rosén. Bibelsynsfrågan användes också som ett redskap i denna maktkamp. Maktkampen blev också väldigt tydlig när Wennfors tog över uppdrag efter uppdrag som Hedegård hade haft, och Wennfors hade uppbackningen från Axel Andersson.

En slutsats från Dahlén är att Lorentz Backman blir något av en segrare  i hela denna process trots att han fick lämna lärartjänsten på Missionsskolan och senare lämnade Missionsförbundet. Hans teologi och synsätt avgick med segern i ett långsiktigt perspektiv, kampen mot en mer liberal teologi pågick intensivt under flera decennier men Backmans mer vetenskapliga perspektiv på Bibeln blev det dominerande i långa loppet. Det kan förklara varför SMF-pastorerna i 80-talets undersökningar var betydligt mer teologiskt liberala än pastorer i andra samfund.

Så långt Rune W Dahlén. Han har skrivit en imponerande avhandling. Går långt utöver vad som kan krävas av doktorsavhandlingar. En äkta historisk avhandling där han gräver väldigt djupt i alla tänkbara källmaterial och lyckats komma över alla tänkbara källmaterial. Att nå längre än till att läsa bara tidningsartiklar, böcker och protokoll är mycket värdefullt. Dessutom har det varit möjligt att komplettera med intervjuer med personer som fortfarande var i livet och var inblandade i händelserna och hade minnesbilder. En bra historisk framställning handlar om att rekonstruera vad som faktiskt har hänt, vem som gjorde vad, varför det gjordes och sades, rekonstruera komplexiteten i de olika relationerna och samarbetsförhållanden. Blottlägga maktkamper. Dahlén har genomfört en imponerande insats. Han håller också forskarens distans till studieobjektet.

I mitt nästa blogginlägg kommer mina egna reflektioner, vad kan vi lära oss av detta i förhållande till vår tid.

Kapitel 27 i Dahléns avhandling handlar om sprickor i Missionsförbundet efter valet av Axel Andersson som ny missionsföreståndare. David Hedegård kom ut med en bok 1931 som offertjänsten i Gamla testamentet, som ett direkt svar på Anderssons bok om Präster och profeter, dock utan att direkt referera till Anderssons bok, det var Missionsförbundets förlag som gav ut boken. Även Kongomissionären Westlind kom ut med en bok i liknande ämne och budskap.

En tvistefråga vid denna tid var förhållandet mellan Pingströrelsen och SMF. Man bör komma ihåg att SMF vid denna tidpunkt var det stora och etablerade samfundet. Pingst var det unga och växande samfundet, dock betydligt mindre än SMF i antal. Kraftigaste kritiken mot Axel Andersson kom från den pingstbetonade falangen inom SMF. Lewi Pethrus kritiserade också valet av Axel Andersson, nyteologin och bibelfrågan var en viktig anledning till Pingströrelsens reserverade hållning till andra kristna. Pethrus tyckte Andersson var en fullblodig bibelkritiker och tyckte läget var allvarligt när SMF kunde välja honom som högste ledare. Nyteologin är en andemakt som Guds församling ska bekämpa med alla till buds stående medel. Vissa missionsförsamlingar lämnade samfundet till förmån för Pingst men den strömningen var trots allt ganska marginell, några församlingar blev fristående och några hamnade hos Örebromissionen. Den pingstbetonade riksevangelisten Alex Olovsson lämnade samfundet 1932. Hedegård var mycket uppskattad bland de pingstbetonade. Axel Andersson tog ganska kraftfullt itu med splittringstendenser, och sammantaget minskade SMF med bara 2000 personer under denna period på trettiotaletm trots pingströrelsens kraftiga expansion under denna period. Man ville undvika den splittring som Baptistsamfundet råkat ut för både genom Pingströrelsen och genom Örebromissionen.

Dahléns slutsats är att Axel Andersson var en mycket stark och delvis dominant ledare, till skillnad mot Nyrén som uppfattades som en ganska svag ledare. Dahlén pekar på en komplicerad personlighetstyp hos Andersson. Hans antipati mot Pingströrelsen kritiserades från olika håll, han menade att pingst skulle försvinna inom en nära framtid. Hedegård var en annan stark personlighet under trettiotalet, han hade inte någon dragning till Pingströrelsen men dock till pingstbudskapet. Starka och dominanta ledare låg i tiden 1930 och präglade även demokratiska organisationer.

När man läser Dahléns avhandling med 2024 års glasögon förundras man över hur totalt patriarkaliskt som SMF var ända in på 40-talet, det var bara män och en massa män, överallt i alla styrelser och på alla ledande positioner.

Del 3 i avhandlingen handlar om perioden 1930-1942 med Axel Andersson som missionsföreståndare och David Hedegård som huvudlärare för bibelkunskap och exegetik på Missionsskolan, med skolans starka ställning i samfundet, var den posten i praktiken att vara chefsteolog för samfundet. Gustaf Mosesson, rektorn vid Missionsskolan under hela perioden kom aldrig att ha någon sådan ställning, han var inte tongivande i teologiska debatter. Han höll på med olika saker och var bland annat riksdagsledamot vissa år.

Konflikterna fortsatte. Ett konkret fall handlade om läroböcker vid Missionsskolan och vilken teologisk litteratur som skulle ges ut av samfundets förlag. Hedegård blev ganska agitatorisk när han inte fick igenom sina krav på litteraturen. Även Axel Andersson deltog i den typen av tvister, han var uppenbart tilltufsad av kritiken mot hans bok Präster och profeter. Hedegård skrev vid ett tillfälle: ”det är för mig en samvetsplikt att i denna förnekelsens och avfallets tid söka skriva, bearbeta och översätta litteratur som försvarar den gamla tron. Jag låter ingen människa och ingen mänsklig myndighet hindra mig från att här göra vad samvetet bjuder mig.” Ansgar Eeg-Olofsson blev biträdande rektor under trettiotalet, och uppfattades också åt det mer liberala hållet, och han och Hedegård var i en tydlig konflikt. Ivar Wennfors var en annan person som fick utökat inflytande under trettiotalet, men som stod i en påtaglig motsats till Hedegård.

Man imponeras av produktiviteten och intellektuella spänsten hos dåtidens frikyrkoprofiler. Axel Andersson och David Hedegård kom varje år ut med nya böcker, trots att de hade krävande heltidsjobb i samfundets tjänst. 

Kapitel 30 handlar om förbundet för biblisk tro som bildades 1937-1938 som en bredare ekumenisk satsning men med David Hedegård som en drivande kraft bakom projektet. Moderna kristna får inte tappa bort kunskapen om den typen av initiativ. Hedegård betonade i sitt skrivande inför bildandet av organisationen att det handlar nu om att hävda Bibelordets sanning och trovärdighet. Hur man ska tolka Bibeln, där finns en frihet, och den friheten har Missionsförbundet betonat. Men själva inställningen till Bibeln, där finns inte frihet, och det är där striden står för närvarande. Hedegård betonar att striden gäller inte i första hand ofelbarheten eller vilken inspirationslära man förespråkar. Den avgörande frågan är att hålla fast vid Bibelns självvittnesbörd. Moderna bibelforskningen representerar en annan religion, man ifrågasätter Bibelns självvittnesbörd. Lärofriheten bör vara stor i kyrkorna, men inte friheten att ifrågasätta vad Bibelns faktiskt påstår.

Det var många som var oroade över dessa tendenser. 1936 bildades en kommitté med Hedegård som sekreterare, med rektorn på Johannelund som ordförande Nils Rodén och baptisternas och Veckopostens Arvid Svärd som vice ordförande. Från SMF var också August Rosén med. Hösten 1936 arrangerade man ett möte i Blasieholmskyrkan med mer än 2000 deltagare med temat till kamp för biblisk tro. Man publicerade boken Den moderna Kristusförnekelsen – några ord om den liberala teologien och dess förstörelseverk. Hedegård hade skrivit boken på uppdrag av kommittén. I mars 1937 bildade kommittén Förbundet för biblisk tro. Man började ge ut tidskriften För biblisk tro, bland annat prins Oscar Bernadotte hörde till de medverkande. Hedegård hade en stående avdelning i tidskriften. Axel Andersson var mycket kritisk till förbundet. En debatt rasade i tidningen Frikyrklig ungdom mellan Hedegård och Eeg-Olofsson.

En viktig plattform för David Hedegård var uppdraget som vice ordförande för Predikanternas riksförbund. Han hade också ett ansvar för studieverksamheten inom förbundet. 1937 avgick han från dessa uppdrag. Lorentz Backmans vänner tog över ansvaret för studieverksamheten efter Hedegård. Ivar Wennfors valdes som vice ordförande efter Hedegård 1937. Året efter blev han ordförande och var det fram till sin död 1957. Han fick även andra uppdrag inom samfundet vid samma tidpunkt. Det var en tydlig förskjutning i liberal riktning. Wennfors hävdade bland annat att motståndet mot Axel Anderssons bok Präster och profeter var präglat av fundamentalistisk bibelsyn. En konflikt utbröt kring Tidskrift för predikanter inom SMF som Hedegård redigerade. Wennfors och den nya styrelsen ville ha en redaktionskommitté som bestämde över innehållet vilket Hedegård vägrade att gå med på. Det blev en mycket infekterad konflikt mellan framförallt Wennfors och Hedegård, och Dahlén kallar det för både maktkamp, bibelsynsstrid, och generationsklyfta. Uppenbart uppstod det en låsning hos Hedegård och han blev alltmer mindre samarbetsvillig och oförsonlig i sitt agerande. Dahlén menar att Wennfors författarskap under denna period, han gav också ut böcker varje år, visar på en väckelsefromhet och bibeltro som skapade förtroende, dock inte med den agitatoriska hållningen mot liberalteologiska tendenser.

Konflikten mellan David Hedegård och Predikanternas riksförbund fick en direkt fortsättning i missionsstyrelsen och på missionsskolan. 1940 var Anders Löfberg i Karlstad missionsstyrelsens ordförande. Hedegård och Löfberg samtalade och Hedegård nämnde om sina samtal med Alliansmissionen, om att ansluta sig till och arbeta för dem istället. Han kände sig alltmer trängd inom SMF.  Det som komplicerade samarbetet inom SMF var Hedegårds vägran att samarbeta med och även samtala med personer som han menade inte fullt ut stod bakom grundläggande kristna läror. Alliansmissionen kallade Hedegård till tjänst inom samfundet under sommaren 1940. Många pastorer inom SMF var oroliga för att Hedegård skulle lämna samfundet och en skrivelse gjordes med önskemål om att han skulle vara kvar. Hedegårds inställning var att 1940 hade de liberala krafterna erövrat alla viktiga poster inom SMF.  August Rosén och Helmer Prozth hörde till dem som arbetat med skrivelsen. Huvudkravet var att behålla Hedegård vid Missionsskolan. Det var 100 predikanter som skrev under skrivelsen men ytterligare 175 ställde sig bakom den. Detta i relation till att SMF vid denna tidpunkt hade 670 fast anställda predikanter, det var alltså ett omfattande stöd för Hedegård. Som ett svar på  detta upprop gjorde missionsstyrelsen ett uttalande med uppbackning av styrelsen för missionsskolan och distriksföreståndarna. Hedegård var ganska nöjd med uttalandet och tyckte att det fanns grund för honom att stanna kvar inom SMF. Alliansmission var dock aktiva i kontakten med Hedegård och ville få över honom.

Situationen komplicerades av att Hedegård begärde tjänstledighet från Missionsskolan men krävde att få bestämma vem som skulle vara vikarie för honom, någon med liknande teologiska profil. Berörda styrelser gick inte med på Hedegårds krav och då lämnade han in sin avskedsansökan i februari 1941, Han kallades då direkt till att bli rektor för Alliansmissionens bibelinstitut.

Hedegårds avgång skapade en omfattande debatt vid generalkonferensen 1941. August Rosén talade om att det fanns två riktningar inom SMF, en som håller på Bibelns auktoritet och en som har sympatier för modern teologi. Rosén argumenterade emot att Ivar Wennfors skulle få ta över Hedegårds lärartjänst på missionsskolan, Axel Andersson argumenterade för Wennfors. Det blev sedan Wennfors som tog över Hedegårds lärartjänst på Missionsskolan. Axel Andersson gick hårt ut mot Hedegård och menade att han och hans likasinnade präglades av oförsonlighet och skapade ständiga trätor.

David Hedgård föreslogs att bli lärare i bibelkunskap och exegetik vid Missionsskolan 1926. Han var en välutbildad akademiker utbildad vid Lunds universitet och hade varit verksam i olika uppdrag inom Missionsförbundet under ett tiotal år. Bland annat varit pastor i flera församlingar i södra Sverige. Han valdes till vice ordförande i Predikanternas riksförbund 1925 och hade flera andra tunga uppdrag inom samfundet som gav kontakter och förtroende. Han läste parallellt vid Lunds universitet samtidigt som han hade olika uppdrag vid samfundet och tog sin teol kand 1928. Långt senare disputerade han vid Lunds universitet i teologi.

När Hedegård började 1928 uppfattades han som en medelväg mellan Oscar Haglund och Lorentz Backman, Haglund kom alltmer att uppfattas som biblicistisk pingstvän och hamnade i Filadelfia Stockholm när han lämnade missionsskolan. Hedegård uppfattades som formad av missionsförbundets väckelsefromhet samtidigt som han var en tydlig akademiker som inte duckade för nya forskningsmetoder inom teologin. Han hade en hel del samarbete och vänskap med Lorentz Backman under de tidiga åren. 1928 uttalade Hedegård stor uppskattning över Ole Hallesby, professorn vid Menighetsfakultetet i Oslo som tagit striden mot nyteologin. I en bok från 1928 går Hedegård ut i försvar för jungfrufödseln och tron på under och hänvisar i stor utsträckning till Hallesby. Den liberala teologin presenteras som en ny religion. Hallesby har dock inte någon ortodox inställning, han försvarar verbalinspirationen i Bibelns centrala budskap, dock inte i alla detaljer. Oscar Haglund drev vid denna tidpunkt Biblisk tidskrift med koppling till pingströrelsen och Hedegård kritiserade Biblisk tidskrift och Haglund ganska tydligt vid denna tidpunkt. Han ansåg att tidskriften drev lögnkampanjer mot Missionsförbundet.

Hedegård började vid missionsskolan 1928. Följer man hans skrivande under 1928 och 1929 utvecklas han i en konservativ riktning under dessa år, och distanserar sig mot Lorentz Backman-falangen inom Missionsförbundet. Hans förtroende inom Missionsförbundet var dock mycket stort, 1928 började han som extra lärare vid Missionsskolan, 1929 som ordinarie lärare med fullt stöd av Axel Andersson som året efter skulle väljas som missionsföreståndare med bred majoritet. Det var missionsförbundets generalkonferens som med bred majoritet ställde sig bakom Hedegård som ordinarie lärare, vid ett beslut 1929. Han uppfattades fortfarande som en medelväg mellan Backman och Haglund, och Hallesby i Norge var vid denna tidpunkt det teologiska riktmärket för Hedegård.

En utredning om hanteringen av Lorentz Backman genomfördes också under denna period. Efter Valhallanatten minskade intresset för utredningen och den blev klar först 1929, och den var också splittrad i sina slutsatser. Tre ledamöter gav sitt stöd till Backman medan två kritiserade honom. Efter detta lämnade han Missionsförbundet på ett bittert sätt.

Under hela 20-talet var Janne Nyrén missionsföreståndare. Har reste dock ständigt runt inom samfundet, var inte någon utbildad teolog, utan en erfaren och duktig församlingspastor och hade alltså varit pastor i Immanuelskyrkan i Stockholm fram till 1917. Han var inte heller aktivt engagerad i missionsskolan men det var uppenbart att han stod för en tydlig bibelkonservativ linje.

I kapitel 19 i avhandlingen ger Dahlén en intressant analys av Backmanepoken vid missionsskolan. Det blev en krock mellan Backman som en ganska rationell och kylig akademiker präglad av universitetsmiljön och den väckelsefromhet med enkla rötter som präglade många av de elever som kom till missionsskolan. Det blev både en teologisk krock och en kulturkrock. Backman präglade dock missionspastorerna under en period och det skapade en ordentlig krock när Oscar Haglund tog över undervisningen, där de Backmaninspirerade eleverna var mycket kritiska till Haglund.

Hedegård uppfattades som en perfekt lösning 1929, både en akademiker men med djupa rötter i församlingsrörelsen, väckelsefromheten och i pastorserfarenheten.

Flera kapitel i avhandlingen handlar om missionsföreståndarevalet 1930, och det skulle medföra en intensiv bibelsynsdebatt.

Missionsförbundets starke man och chefsteolog, PP Waldenström, gick bort 1917. De ledande personerna i samfundet vid den tidpunkten var Wilhelm Sjöholm som var Waldenströms närmaste medarbetare,  JP Norberg, Axel Andersson, Gustaf Mosesson som var rektor på Missionsskolan och Janne Nyrén. I SMU som bildades cirka 1911 var Janne Nyrén ordförande, Mosesson vice ordförande och Axel Andersson anställdes som dess förste sekreterare. Efter konflikt med Waldenström och Sjöholm lämnade Axel Andersson SMU-tjänsten 1915. Han fortsatte dock med centralt engagemang inom missionsförbundet och valdes in i missionsstyrelsen 1915. Axel Andersson publicerade artiklar 1916 med kritik mot Waldenström och samfundets äldre ledning. I missionsföreståndarvalet 1917 nämndes Andersson som en möjlig kandidat, och han representerade en yngre generation av missionsförbundet, var 38 år vid denna tidpunkt. Direkt efter Waldenströms död utsågs Nyrén till ordförande i missionsstyrelsen, och Norberg blev tillförordnad missionsföreståndare. Norberg avled dock 1918 så han föll bort som en möjlig kandidat att bli ordinarie missionsföreståndare. Missionsföreståndarvalet 1918 kom att stå mellan Axel Andersson och Janne Nyren, båda med en tydlig teologiskt konservativ hållning men Andersson var en skarp debattör som också skaffade sig ovänner. Han var den starkaste kandidaten men uppfattades som stridbar, Nyrén hade inga fiender och uppfattades som en fridens man. Han valdes 1918. Andersson valdes till inre missionens föreståndare och fick där en viktig plattform för reformer och debatter. Att Andersson så kraftigt kritiserat äldre generationens ledare med Waldenström i spetsen gjorde honom både respekterad men också kontroversiell vid denna tidpunkt.

En intressant detalj som Dahlén tar upp är diskussionerna om en sammanslagning mellan Alliansmissionen och Missionsförbundet, en diskussion som fördes 1928. Ett antal församlingar i Småland var ju med i båda organisationerna. En intensiv debatt uppstod i kristen press om denna sak.. Skilda uppfattningar om Bibelns inspiration låg bakom att man inte gick samman, där SMF ansågs ha en starkt modernistisk läggning. Waldenströms försoningslära var också en fråga som fanns med i denna diskussion.

1929 gav Axel Andersson ut en bok som kom att orsaka mycket oro inom SMF. och den övriga frikyrkligheten. Bokens titel är Präster och profeter inom den bibliska religionsutvecklingen. Andersson kom att beskyllas för nyteologi och bibelkritik som en följd av boken. Andersson hade tidigare kritiserat både nyteologin och ortodoxin. Andersson gick också ut i skarp kritik mot Svenska kyrkan vid olika tillfällen. År 1929 uttryckte han stora bekymmer om SMF:s framtid. 1929 bildade Axel Andersson och David Hedegård ett eget bokförlag och Präster och profeter är den första bok man ger ut. Det är intressant att flera av de teologiskt konservativa inom SMF var involverade i boken Präster och profeter och hade godkänt manuset före publicering. Boken betonar att profeterna företräder den personliga livets religion medan prästerna företräder systemet eller institutionen. Bibelsynsdebatten berör synen på prästadömet i GT där Andersson hävdar att det i profetböckerna framförs en annan syn på bakgrund och utveckling än i Moseböckerna. Andersson menar att det finns olika uppfattningar inom Bibelns ramar om prästadömet och dess utveckling. En vanlig tolkning av Anderssons bok blev att han var en försvarare av bibelkritiken som gällde Moseböckerna och prästadömet i GT. Boken uppfattades också som en kraftig kritik mot Svenska kyrkans ceremonier. Anderssons uttalade syfte med boken var att kämpa mot prästadömets förstelnade religion. Han skrev vid ett annat tillfälle att den Katolska kyrkan är den babyloniska skökan, ett av ondskans främsta bålverk på jorden. Han reagerade starkt mot ceremoniella och kyrkligt-liturgiska tendenser inom SMF. Han såg boken som en kampskrift mot statskyrkodöme och prästkyrka. Dahlén menar dock att Andersson går längre än vad som var vanligt vid denna tidpunkt i att ifrågasätta Bibelns ofelbarhet och att visa en ovilja i att försöka hålla samman motstridiga ståndpunkter i Bibeln.

Janne Nyrén skulle gå i pension 1929 och Axel Andersson bok blev ett hett stoff i missionsföreståndaredebatten. Distriksföreståndarna och missionsstyrelsen ställde sig enhälligt bakom att föreslå Axel Andersson som ny missionsföreståndare. Dahlén konstaterar att de troligen inte hade hunnit läsa Anderssons bok innan beslutet så den hann inte påverka nomineringen.

Det blev David Hedegård som blev den tydligaste kritikern  inom SMF av Axel Anderssons bok. Oscar Haglund drev naturligtvis en kampanj mot boken i sin Biblisk tidskrift. Hedegård betonade att både GT och NT förutsätter att de gammaltestamentliga offerlagarna har tillkommit genom gudomlig uppenbarelse. En slutsats av Anderssons bok är att alla kapitel i moseböckerna om offerkulten är falsarier. Jesus och apostlarna måste då ha misstagit sig i bedömningen detta som en gudomlig inrättning. Jesus och apostlarna såg den gammaltestamentliga som förebilder på Kristi offer. Det blev en lång debatt om denna sak i Svenska Morgonbladet där Axel Andersson skrev ett antal artiklar i polemik mot Hedegård. Denna debatt var en första offentlig schism mellan Andersson och Hedegård. Anderssons svar gick i stor utsträckning ut på att bibeltroheten inte var särskilt konsekvent bland de teologer som Hedegård lyfte fram, bland annat tar han upp Hallesby som ett exempel. Debatten mellan Andersson och Hedegård fördes dock på en sansad nivå men enligt Dahlén visade den på olika bibelsyn, Hedegård såg på Bibeln som en organisk helhet.

Oscar Haglund gick ännu längre i Biblisk tidskrift och menade att Andersson var en utpräglad rationalist och nyteolog. Han bygger helt på den religionshistoriska skolan, den mest radikala teologiska riktningen. Han ser Andersson som en villolärare. Hedegårds kritik av Andersson får dock beröm av Haglund.

Debatten skapade bekymmer inför missionsföreståndarvalet och bland annat Mosesson tyckte att Andersson kanske inte var en idealisk kandidat. Vid generalkonferensen 1930 valdes Andersson med en bred majoritet men debatten var hätsk och intensiv och tunga missionsförbundare kritiserade Andersson för att vara teologisk modernist, bland annat August Rosén. Janne Nyrén den avgående missionsföreståndaren ställde sig inte bakom honom. Hedegård antydde att han skulle avgå om Andersson blev vald, vilket han inte gjorde.

Jag har ägnat mig åt under september att läsa igenom Rune W Dahléns doktorsavhandling som kom ut 1999. Den har titeln ”Med Bibeln som bekännelse och bekymmer”. Den handlar om bibelsynsdebatten inom Svenska missionsförbundet mellan 1917-1942. Det är ett omfattande arbete på 500 sidor.  Dahlén har utfört ett imponerande och mycket omfattande arbete och gått igenom ett enormt källmateriel. Rune har varit verksam inom Svenska Missionsförbundet så länge jag kan minnas, och har haft hand om pastorsutbildningen vid Teologiska högskolan på Lidingö under många år. Det heter ju numera Equmeniakyrkan och Enskilda Högskolan. Rune är numera pensionär.

Bakgrunden till att ha 1917 som startår för studiet, är att Missionsförbundets ledande ideolog, PP Waldenström dog det året. Fram till 1917 fungerade han som ett läroämbete inom samfundet och fastställde vad som var en sund lära. Efter Waldenströms död blev det mer högt i tak angående den teologiska debatten och grundsynen inom Missionsförbundet.

Dahléns avhandling är spännande att läsa. Det är en riktig rysare. Den röda tråden handlar om vilka personer som skulle hålla i den bibelexegetiska undervisningen vid pastorsutbildningen på Lidingö. Bibelsynsdebatten kom i stor utsträckning att kretsa kring vilka personer som skulle ha detta ansvar, och vilken bibelsyn de representerade.

Dahléns avhandling har en direkt koppling till mitt eget liv. Som tonåring studerade jag vid Betelinstitutet i Orsa, åren 1971-1973. Den skolan var påtagligt präglad av de gamla bibelsynsdebatterna inom Missionsförbundet. Skolans rektor hade varit missionspastor under hela sitt liv, Ebbe Bolin, och en av huvudlärarna, Helmer Prozth, hade varit distriktsföreståndare för Missionsförbundet i Dalarna under många år. Prozth är flitigt omnämnd i Dahléns avhandling och var en av de stödjande personerna bakom David Hedegård som var en av nyckelpersonerna i Missionsförbundets bibelsynsdebatt på trettiotalet. Bolin och Prozth hörde till Missionsförbundets teologiskt konservativa falang. Den dominerade samfundet under den studerade perioden men teologiskt liberala krafter fick allt större utrymme under den studerade tidsperioden.

Nyckelpersoner i boken är Lorentz Backman som blev bibellärare vid Missionsskolan 1917. Gustaf Mosesson var rektor vid Missionsskolan under hela perioden. Oscar Haglund efterträdde Backman som bibellärare, som inofficiellt fick sparken eller i varje fall pressades att säga upp sig, på grund av för liberal bibelsyn. Haglund blev alltmer konservativ i sin teologi och fick till slut sluta vid missionsskolan, han ansågs vara för konservativ. Som hans efterträdare anställdes David Hedegård som ansågs ligga någonstans mitt emellan Backman och Haglund men Hedegård utvecklades i en alltmer konservativ och stridbar riktning och han motades också bort till slut trots ett omfattande stöd inom samfundet.

Andra nyckelpersoner i boken är Janne Nyrén som tillträdde som missionsföreståndare efter Waldenströms död, fram till 1930. Axel Andersson valdes som missionsföreståndare 1930 då Nyrén gick i pension. Andersson var också kontroversiell och ansågs vara teologiskt liberal. Nyrén klassades som teologiskt konservativ och var också pastor i den största församlingen, Immanuelskyrkan i Stockholm, fram till dess att han blev missionsföreståndare 1918.

En utgångspunkt för Dahléns studie är bakgrunden till varför missionspastorer var  och förmodligen är mer liberala i sin syn på Bibeln. En undersökning från 1980-talet som han refererar till visar att 33 procent av pastorerna i Missionsförbundet att Bibeln är ofelbar. Motsvarande siffra för Pingströrelsen var 98 procent och för Alliansmissionen 87 procent. Det är en undersökning från 80-talet. Jag skulle tro att siffrorna gäller även idag även om jag gissar att andelen pastorer inom övriga samfund som anser Bibeln vara ofelbar har sjunkit.

Dahlén gör i sin studie en distinktion mellan en konservativ och liberal bibelsyn. En konservativ bibelsyn kännetecknas av tron på att hela eller nästan hela Bibeln är Guds inspirerade ord och därmed i stor utsträckning bokstavlig sann. En liberal ser Bibeln i större utsträckning som människors ofullkomliga ord och som därmed mer eller mindre innehåller felaktigheter. Dahlén poängterar att det är en gradvis skala mellan konservativ och liberal.

Lorentz Backman som tillträdde som ansvarig bibellärare på missionsskolan betonade vetenskapens betydelse och den historisk-kritiska metoden vid analys av Bibelns innehåll. Det var mycket kontroversiellt vid den tidpunkten inom Missionsförbundet och förmodligen anställdes han utan att de berörda styrelserna var medvetna om detta. Backmans undervisning skapade mycket kontroverser, en del elever älskade hans undervisning och en del var mycket kritiska till den. Backman införde bland annat böcker av Eric Stave och Kolmodin, som ansågs vara teologiskt liberala, ur ett universitetsperspektiv ansågs de dock inte vara särskilt liberala. Waldenström hörde till Staves stora kritiker, han ansåg inte Stave vara särskilt bibeltroende. Det var svåra stridigheter både på missionsskolan och i ledningen av Missionsförbundet när Backman avgick, vid den tidpunkten dominerade den konservativa falangen både i missionsstyrelsen och skolstyrelsen. 60 missionsskoleelever skrev en skrivelse och beklagade att Backman hade tvingats avgå. Det kan noteras att Missionsförbundets diskussioner om bibelsyn och Backman uppmärksammades av till exempel Dagens Nyheter och Aftonbladet. Det var en mäktig folkrörelse vid denna tidpunkt. Svenska Morgonbladet var den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt och där var det många bibelsynsdebatter.

Några exempel på debattklimatet cirka 1925. Lorentz Backman skrev i Svenska Morgonbladet att: ”de i teologiskt hänseende frisinnade är att finna bland de i bildningshänseende högre stående och att de konservativa i allmänhet höra till dem som stå på en lägre bildningsnivå.” Ole Hallesby, norske biskopen, figurerade också i svenska debatten och han menade att liberalteologer inte var kristna.

Oscar Haglund blev en mycket kontroversiell lärare på missionsskolan. Elevkåren var polariserad och en falang var pingstvänlig och gillade Haglund. Den delen av elevkåren som inte var pingstvänliga hade tydliga antipatier inför Haglund. De pingstvänliga var också mer bibelkonservativa. Haglund splittrade både i missionsskolans styrelse och i missionsstyrelsen. Det var uppenbart att Haglund utvecklades i konservativ riktning under sin tid på missionsskolan. Mycket av kritiken mot honom handlade också om pedagogiken, själva undervisningsformen ansågs vara bristfällig. Haglund blev aldrig fast anställd och hans tjänst fasades ut efter några år.

Ett kapitel handlar om den så kallade ”Valhallanatten”, en diskussion vid generalkonferensen 1926 som höll på en hel natt. Det var en unik händelse i samfundets historia. Diskussionen fördes mellan 500-600 ombud i den missionskyrka som hette Valhalla. Byggnaden revs under 1960-talet vid den stora Cityrenoveringen i Stockholm, och församlingen kom att uppgå i Immanuelskyrkan. Valhallanatten inträffade också vid en unik tidpunkt i Missionsförbundets historia, det var all-time-high och hade 115.498 medlemmar. Man kan inte jämföra den siffran med dagens, Sverige hade mindre än hälften av dagens befolkning. Med samma befolkningsandel skulle Missionsförbundet ha bortåt en kvarts miljon medlemmar idag, det sammanslagna Equmeniakyrkan har 60.000.

Debatten kom att handla om Missionsförbundets bibelsyn. En utlösande faktor var att Oscar Haglund höll ett inlägg där han kraftigt kritiserade Missionsförbundets utveckling, framförallt bibelsynen. Det höll på att bli ett rationalistiskt samfund. Många deltog i debatten som alltså höll på en hel natt, bland annat rektor Mosesson och de flesta lärarna på missionsskolan. Diskussionen kretsade kring de båda lärarna, Haglund och Backman, där Backman representerade den liberala trenden. Tongivande personer som Axel Andersson och Ansgar Eeg-Olofsson betonade att man måste acceptera på missionsskolan lärare som accepterade den historisk-kritiska metoden i sin bibelundervisning. Backman deltog i diskussionen och menade att en biblicistisk hållning präglat Missionsförbundet fram till senaste åren. Man har betraktat bibeln som verbalinspirerad. Backman betonade Guds uppenbarelse till frälsning i skriften, inte Bibeln i hela dess omfång som är kärnan.

Det blev ingen vinnare eller förlorare i debatten, några beslut fattades inte. Motsättningarna dryftades öppet, och ventilerades. Det var väl poängen.

En mycket fin bok har skrivits av Evangeliska Frikyrkans missionsdirektorer Linalie Newman och Ingemar Forss. Titeln på boken är: ”Böneboken – vandra med Jesus i jättarnas tid.”

Det är en bönebok som lyfter fram vår tids utmaningar. Varje kapitel avslutas med en bön, vilket ska visa vägen att tackla de svåra problemen i vår tid,  med bön och nära gemenskap med Jesus.

Boken har ett mycket pedagogiskt upplägg med korta textavsnitt, där varje avsnitt avslutas med en bön, ett bibelcitat och en reflektionsfråga. Boken är strukturerad med utgångspunkt från Jesaja 9 och Jesu fyra namn, Underbar rådgivare, Mäktig Gud, Evig fader och Fridsfurste.

En annan utgångspunkt i boken är vår tids jättar, vilka författarna definierar som klimatkrisen, psykisk ohälsa, ensamheten, gängvåldet och världsläget med hotande krig och konflikter.

Språket är personligt, vardagligt och spänstigt. Styrkan i boken är att man lyckats knyta ihop vår tids största samhällsproblem med evangeliet och lyfter fram Jesustron och Jesusgemenskapen som en kraft som kan befria och ge en grund för lösningar på problemen.

Den evangeliska grundtonen är tydlig. Jesus är det yttersta svaret och grunden för hoppet.

Linalie skriver t.ex. om inbördeskriget i Colombia och FARC-gerillan. Det har blivit fred i landet. Linalie skriver att flera av de ledande personerna i FARC-gerillan har blivit kristna och därför skrivit under fredsavtalet. De har berättat att de aldrig skulle skriva under fredsavtalet utan först ha förstått sin egen skuld och synd och fått förlåtelse från Gud.

Linalie skriver också om gängkriminaliteten: ”Trots att samhället sätter in stora resurser i kampen mot gängkriminaliteten så räcker inte det. Det behövs en mäktig Gud, en gudomlig hjälte som kliver in och frälser människor, räddar dem från mörkret in i sitt underbara rike av ljus”.

Dessa två exempel visar hur fint boken knyter ihop en analys av de stora samhällsproblemen i vår tid med evangeliet, och pekar på Jesus som vägen ut ur förtrycket och bundenheten.

Flera EFK-pastorer är med och skriver textavsnitt i boken, bland annat Kim Brynte och Richard Cruz.

Boken kan rekommenderas som andaktsbok, som allmän reflekterande läsning och kanske för gemensam läsning i församlingen, där boken kan vara underlag för predikoserier.