Jag har haft förmånen att känna Carl-Erik Sahlberg under många år. När han var ny som präst i början av nittiotalet bjöd han in mig att hålla ett bibelstudium för det som då var själva församlingen i Klara kyrka, ett tiotal personer. Jag minns att jag då tvivlade på vad det skulle kunna bli av en satsning i Klara kyrka. Underbart att jag hade så fullständigt fel i mina tvivel.

Ett av de styrelseuppdrag jag har kvar i svensk kristenhet, är styrelsen för Skandinaviska Teologiska Högskolan. Där har vi senaste veckan beslutat om att utse Carl-Erik som adjungerad professor i kyrkohistoria. Han ska arbeta på distans från Tanzania där han bor numera.

Carl-Erik är ju känd som prästen i Klara kyrka som byggde upp en blomstrande karismatisk församling mitt i Stockholm med ett stort hjärta för de tilltufsade och utslagna. Det har skapat respekt i breda sammanhang, till och med personer i kungahuset har praktiserat i Klara.

 

Men Carl-Erik är också akademiker och har publicerat vetenskapligt i kyrkohistoria. Inte minst pingströrelsen och tidningen Dagen har han intresserat sig för forskningsmässigt. Carl-Erik blir nu adjungerad professor i kyrkohistoria med specialisering på mission, diakoni och församlingstillväxt.

Carl-Erik har hela sitt liv varit lojal med Svenska kyrkan och verkat för förnyelse inom denna kyrka. Han var bland annat en av fem kandidater i ärkebiskopsvalet 2006. Han är teologie doktor och docent vid Uppsala universitet sedan många år tillbaka.

Kyrkohistoria är ett ämne som ligger Carl-Erik Sahlberg varmt om hjärtat. I Tanzania undervisar han i afrikansk och östafrikansk kyrkohistoria på Makumira Lutheran Theological College. Han har även forskat och skrivit böcker om församlingstillväxt. 1988 gjorde han en prästmötesavhandling i Härnösands stift, ”Budskapets väg”, där han utvecklade sina tankar om tillväxt i nio punkter. Sakkunniga vid utnämningen av Carl-Erik Sahlberg till adjungerad professor, har varit professor Kjell O Lejon vid Linköpings universitet och professor Ingvar Dahlbacka vid Åbo akademi. Båda är välmeriterade forskare och har rekommenderat att Sahlberg tillsätts.

STH har för närvarande två professorer, grundaren och rektorn Anders Gerdmar, som är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet samt docent Torbjörn Aronson, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och filosofie doktor i statskunskap.

Att bedriva framgångsrikt pastoralt och diakonalt arbete, bred erfarenhet av mission, och akademisk kompetens – det är en unik kombination som Carl-Erik kan uppvisa. Han har varit en av de främsta kristna ledarna i Sverige i modern tid.

Idag skriver jag en krönika i Dagen om maktmänniskor och osunt ledarskap i kristna församlingar. Min poäng är att stagnation och för försiktigt ledarskap är ett större problem. Enligt min samlade livserfarenhet är det ovanligt med pastorer som är maktmänniskor och narcissistiska ledare. Men visst förekommer det.

Min barndoms pastor Arne Imsen, var en duktig predikant, och en stark ledare, men enligt min mening gick han över gränserna när det gällde att vara maktmänniska och dominerade sin omgivning på ett osunt och ibland manipulativt sätt. Han stötte bort alla på sikt som på något sätt utmanade hans ledarskap. Det är egentligen uttryck för osäkert ledarskap. Trygga och stabila ledare är aldrig rädda för människor som är duktigare än de själva på vissa områden.

Jag lyfter också fram ett annat problem som jag tror är mycket större, dåligt självförtroende bland pastorer och kristna ledare. Det har varit ett problem som jag själv har brottats med. Jag lyfter fram i krönikan från 80-talet då jag var förortspastor i Brandbergen. Vi var en liten församling, den växte men det var 30-40 personer under åren 1983-1986, sedan växte den över 100 personer några år senare. Men det var litet. En av de närmsta grannkyrkorna var Södermalmskyrkan som växte så det knakade. Växte från ett antal hundra till 1600 medlemmar. Fullsatt kyrka flera gånger varje söndag och dop varje söndag. I jämförelse med dess pastor Bror Spetz var jag mister nobody. Jag hade också en intern kritik, lägg ner församlingen och anslut er till Södermalm istället.

Att troget tjäna Kristus i det lilla, även när det inte var framgångsrikt, och inte såg så mycket ut för världen, och samtidigt kunna välsigna andra som det gick mycket bättre för – det var min stora lärdom från åttiotalet. Det slet i köttet, det var delvis plågsamt, men det gav mig en andlig fostran som ledare. Därför har mitt hjärta alltid känt särskilt för mindre och kämpande församlingar. Att vara trogen i det lilla, att göra sin kallelse fast, även om det verkar finnas mycket enklare genvägar till hands.

Hade jag slängt in handduken på åttiotalet hade sedan församlingen Ichtys nuvarande Söderhöjdskyrkan inte existerat. Och då hade inte heller Söderhöjdskyrkans avknoppade dotterförsamling Iglesia Icthus existerat. Det är den församlingen som under första fem åren tog hand om Sebastian Stakset som nyfrälst. Min trohet på åttiotalet hänger alltså ihop med det som händer idag.

Här är länken till krönikan.

I morgon är det kyrkoval och jag ställer upp där. Kandiderar för kyrkofullmäktige och kyrkoråd i min lokala Svenskkyrkliga församling, Oscars församling och står också på fjärde plats för Kyrkomötet för Kristdemokrater i Svenska kyrkans lista i Stockholms stift.

Har samma inställning som Lewi Pethrus. Att frikyrkliga ska vara med i Svenska kyrkan och även de frikyrkliga behöver ta ansvar för Svenska kyrkans utveckling. Där jag bor är Svenska kyrkan enda kontaktytan för den breda befolkningen, Östermalmsbor vet knappt att det existerar någon frikyrka. Så är fallet på många platser i Sverige.

Ikväll blir det en podd-debatt där jag är med.

https://www.facebook.com/events/3019130841665608/?acontext=%7B%22ref%22%3A%2252%22%2C%22action_history%22%3A%22[%7B%5C%22surface%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22mechanism%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22extra_data%5C%22%3A%7B%5C%22invite_link_id%5C%22%3A373129547620983%7D%7D]%22%7D

https://www.facebook.com/events/3019130841665608/?acontext=%7B%22ref%22%3A%2252%22%2C%22action_history%22%3A%22[%7B%5C%22surface%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22mechanism%5C%22%3A%5C%22share_link%5C%22%2C%5C%22extra_data%5C%22%3A%7B%5C%22invite_link_id%5C%22%3A373129547620983%7D%7D]%22%7D

En del av verksamheten i Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism, är etablerandet av Heart Center i Stockholm. Arbetet bedrivs bland annat i samarbete med Frälsningsarmén och LP-stiftelsen. Kjell och Anki Karlsten från Frälsningsarmén leder arbetet med centret tillsammans med Sebastian. Syftet är att nå kriminella, missbrukare och de som lider av psykisk ohälsa, och framföra evangeliet om Jesus till ett förvandlat liv. Det saknas fortfarande egna lokaler men på söndagskvällarna hyr vi in oss i Folkungakyrkan på Södermalm. I går kväll fick vi bland annat lyssna på ett starkt vittnesbörd från en yngre kvinna som levt i missbruk och kriminalitet från yngre tonåren. Men Jesus har förvandlat hennes liv, hon har nu varit drogfri i tre år. Vändningen kom när hon fick läsa Sebbes bok med vittnesbördet om hans frälsning. I går kväll hade jag förmånen att be för och framföra profetiska hälsningar till en tjej som nyligen mött Jesus, och nu varit drogfri i två veckor, och som nu ville vara i tjänst för Jesus. Som gammal frikyrkokristen blir man barnsligt lycklig över att få be för henne. Det är något på gång och vi ser en hel del av dessa vittnesbörd.

Jag reflekterar över den etablerade frikyrkovärlden. Jesu liknelse om den förlorade sonen och den hemmavarande sonen är högaktuell. De förlorade sönerna stormar in till fadershuset. De har levt i misär, det är barnsligt glada över sin frälsning och omvändelse. De har bokstavligt gått från mörkret till ljuset. Det är på riktigt. Det får påtagliga effekter i det personliga livet. Från drogberoende till drogfrihet. Från att helt försumma sin kroppsliga hälsa till att sköta sin kropp. Från arbetslöshet till arbete. Från ansvarslöshet till ansvarsfullhet. Från att försumma sin familj till att ta hand om sin familj. Från ekonomisk ansvarslöshet till ekonomiskt ansvar. Med mera. Det Jesus gör i en människas liv är på riktigt. Det får konsekvenser.

De hemmavarande sönerna. Vi som har vuxit upp med frikyrkan med modersmjölken. Alla som har varit en del av lovsången, församlingslivet, bibelundervisningen från två veckors ålder. Alla man har mött som tröttnat på alltihop. Det har blivit rutin. Man har tappat förståelsen av vad det egentligen handlar om. Fascinationen över Jesus finns inte där. En del hemmavarande söner blir fariséer, de är präktiga, vet hur det ska vara, blir dömande. En del blir cyniska och kritiskt analyserande av sitt frikyrkliga arv. Man dekonstruerar. En del internkristna teologiska debatter blir de hemmavarande sönernas debatt. T.ex. om existensen av helvetet, demoner och djävul, det är självklarheter för de förlorade sönerna, de har ju upplevt allt detta i sina personliga liv. För de hemmavarande sönerna blir det teologiska debatter, man saknar helt de förlorade sönernas erfarenheter och perspektiv.

Vi som hör till de hemmavarande sönerna behöver också bli frälsta. Vi kanske inte har levt i misären men om vi inte inser att vi är förtappade syndare som bara har Jesus som grund för vår frälsning och nåd, då är vi illa ute. Även om vi finns i kyrkan och kan säga alla de rätta orden och bete oss på rätt sätt. Vi behöver också gå vandringen från mörkret till ljuset. Från den egna självgodheten till att vara buren av nåden. Att vända oss ifrån vår religiösa invanda apati och gripas av passionen över frälsningen och Jesus.

Vi hemmavarande söner har ett val, att vara med på festen när förlorade sonen kommer hem, eller sätta oss i ett rum vid sidan om och sura. För min del har jag fattat beslutet – jag vill vara med på festen.

 

 

Jag och Eva har haft en rejäl semester den här sommaren, tog igen för att vi inte fått träffa barnbarnen i Norge på väldigt länge, på grund av coronarestriktionerna.

Vi var 23 dagar i oändligt vackra Norge. Bilade från Skellefteå i Sverige där vi har en sommarstuga vid en havsvik, (Eva kommer därifrån, sommarstugan ett arvegods) via Trondheim till Bergen. Körde bil över Jotunheimen, fantastiskt att köra bil uppe på fjällnivå, det är nästan inte möjligt i Sverige. Tre härliga veckor i Bergen och vi firade att Ester Louise fyller 8 och Adelina fyllde 5. Vi besökte för första gången bland annat Saltkirken i Bergen, där flickorna fick vara med i deras söndagsskola. Mycket bra upplägg och mycket spännande församling.

Har nu varit hemma i tio dagar och på banan igen. Den här veckan har det bland annat varit heldag för Sebastian Staksets organisation för medarbetare och styrelse, Heart of Evangelism. Vi hade också ett styrelsemöte. Sebbe har ju en förkärlek att samarbeta med erfarna kristna som varit med länge, och därför är en person som jag tydligt efterfrågad i detta sammanhang. Höll ett anförande under medarbetar- och visionsdagen med profetisk input om vision och inriktning, både andligt och teologiskt. Det känns som mitt huvudområde och där jag kan ge bidrag om det efterfrågas, och det efterfrågas i Staksets organisation. Det blir en härlig mix av människor i detta arbete. Det är en enormt visionär och handlingskraftig miljö. Sebbe har ju inte skadats av frikyrklig försiktighet och vet inte vad man inte får göra enligt frikyrklig praxis, så han är mycket visionär och handlingskraftig.

Bland annat har vi nu bokat Tele 2 Arena för kampanj i Stockholm i september 2022. Det planeras ett antal kampanjer under 2022, förutom Stockholm, bland annat i Malmö och Göteborg. Sebbes podd har utnämnts av TV4 som Sveriges bästa podd, trots det tydliga evangeliet går det hem i sekulära Sverige. Vi jobbar nu med att göra en långfilm med Sebbes bok som manus, och flera av Sveriges främsta skådespelare är involverade i projektet. Barmhärtighetens hus i Östervåla är etablerat och är ett stödboende för utsatta yngre kvinnor. Ett viktigt pionjärarbete. Två secondhandbutiker startas upp i oktober, en i Haninge i södra Stockholm, och så tar vi över second hand-butiken som har drivits av Pingst i Kungälv.

Sebbe har ett unikt engagemang för de människor som är mest utsatta i Sverige, kriminella och de som sitter inne på ett fängelse, de psykiskt sjuka som finns på olika boenden, de som är fast i drogmissbruk – och det speglar i ett nötskal de största problemen i svenska samhället just nu. Men vi tror på evangeliets kraft och frälsningens betydelse. Att förkunna evangeliet och praktiskt visa Jesu kärlek är den verkliga lösningen, och vi har redan sett ett antal kriminella och drogmissbrukare som blivit frälsta och omvända och börjat ett helt nytt liv. Med second-handbutikerna kan vi dessutom skapa arbetsmöjligheter och arbetsträning för dem som vill börja ett nytt liv, fritt från droger och kriminalitet.

Med Sebastian Staksets bakgrund – enligt frikyrklig praxis ska han ligga lite mer lågt, ägna sig åt teologisk utbildning i fem år, innan han gör något. Sebbe kan inte vänta, hjärtat brinner. Han har dessutom nu varit kristen ett antal år, även om det tog några år innan det blev stabilt. Ett genombrott för honom blev vid den stora satsningen på Friends Arena som Ben Fitzgerald tog initiativ till, det var väl 2017 tror jag . Han är dessutom mycket vetgirig och tillägnar sig ständigt ny kunskap i Bibeln och teologi. Han har dessutom ett antal mycket erfarna rådgivare och stödpersoner som finns runt omkring och som han lyssnar på, i det avseendet är han betydligt klokare än många etablerade ledare i svensk kristenhet. Det finns också ett stort förtroendekapital som är mycket värdefullt när evangeliet ska förkunnas och när satsningar ska göras på att nå de mest utsatta i det svenska samhället.

Det är mycket spännande på gång. Det är skönt att inte ligga i en hängmatta eller på ett sofflock, utan att få vara med där något händer.

 

Det är lördag kväll 17 juli och jag sitter och förbereder min predikan för Folkungakyrkan i morgon. Bibeltexten handlar om uppenbarelsen av Jesus och hur de första apostlarna berördes och förvandlades av detta. Jesusmötet förvandlar generation efter generation och är förklaringen till varför den lilla rörelsen i Romarrikets utkanter har utvecklats till en kyrka 2000 år senare, med mer än 2 miljarder medlemmar och bekännande Jesusefterföljare.

Jag kommer att ge en glimt från väckelsen i Wales 1904 och som förvandlade hundratusentals människor och som fick en global påverkan. Berättelsen från Wales anknyter mycket till den svenska situationen idag, med mycket fokus på problemområden, gängkriminalitet och otrygghet. De politiska lösningarna är begränsade, fler poliser, längre och strängare straff, är det man hör, och vissa kristna kretsar är endast ett eko av dessa budskap.

Wales pekar på en annan lösning,  nämligen väckelse. Här följer ett citat från Arthur Sundstedts klassiker om pingstväckelsens historia (del 1, sid 57), Läs och begrunda:

”På några månader hade väckelsen spritt sig över hela Wales. Överallt talade man om den. Folk som kom till gudstjänsterna av nyfikenhet greps av den oemotståndliga livsströmmen. Kristendomen blev en levande verklighet och en makt som aldrig tidigare. Pressen ägnade mer utrymme åt väckelsen än åt politik och sport. På gator och i gränder sjöng man psalmer och sånger. Nöjestillställningar, teatrar och fotbollstävlingar måste inställa sina arrangemang i brist på publik. Folkströmmen gick till kyrkorna. På flera ställen hölls gudstjänster i teatersalonger, då inte kyrkorna räckte till. På vissa platser ordnade man särskilda Gospeltrains, som fraktade folk till de centrum, där gudstjänsterna hölls.

Brottsligheten minskade. Vid domstolarna förekom ett fåtal rättegångar, tidtals inga alls. Vid marknaderna hade polisen intet att göra, eftersom vilda uppträden och slagsmål inte förekom längre. Det rådde numera en mönstergill ordning. Dryckenskapslasten avtog och alla slags våldshandlingar. Krogarna stod tomma. En bryggerifirma måste avskeda åtta bokhållare, strax efter det att väckelsen bröt ut. Det fanns inget arbete åt dem, när rusdrycksleveranserna tog slut. Gamla ouppgjorda saker klarades upp och fiender blev vänner. Gamla skulder betalades och stöldgods återställdes. Samarbetet i gruvorna blev bättre. Gamla föräldrar, som barnen ej tidigare brytt sig om, hämtades från fattighus och omhändertogs av sina barn eller anhöriga. Bokhandlarna hade aldrig tidigare sålt så många biblar och så mycken andlig litteratur. Efterfrågan var större än tillgången.

Det inträdde en stor förändring bland stora skaror av kolgruvearbetarna som i många av Wales distrikt utgör huvudmassan av befolkningen. Väckelsen framkallade en andlig revolution i deras liv. det tal de tidigare förde i gruvorna hade blivit ett ordspråk, så uppfyllt var det av eder och trätor. Nu talade man Kanaans nya tungomål. Även de stackars gruvhästarna, som tidigare utsatts för diverse misshandel, verkade förvirrade i början. De var vana vid piskslag och ständiga eder. Nu när allt detta upphörde, kände de inte igen sina husbönder. Nu började man arbetet i många kolgruvor med en timmas gemensam bön och bibelläsning. En av cheferna vid ett stort gruvbolag i södra Wales, som varje vecka hade beröring med tusentals kolgruvearbetare, konstaterade den stora förändring som hade skett och sade därom: Det är söndag varje dag i gruvan nu för tiden.

Även i skolorna gick väckelsen fram. där hände det, att barnen bad läraren, att de skulle få använda klassrummet för gudstjänst och bön. Bönecirklar ordnades i skolklasserna. Man bad överallt. Antalet omvändelser räknades inom några månader i 100,000. En djupgående förändring hade inträtt i hela folklivet  och på alla områden. Väckelsen välde fram likt en vårflod genom alla religiösa läger, hos baptister, metodister, nonkonformister och i den anglikanska kyrkan. Även inom den romersk-katolska kyrkan erfor man inflytande från väckelsen. Meningsskiljaktigheterna trädde i bakgrunden. Här fanns intet rum för parti- eller samfundstänkande. Den väsentliga och ständiga frågan gällde: Hur skall jag bli frälst och renad och få mottaga den helige Andes kraft?”

Idag skriver jag i Dagen och försöker förklara vad evangelikal kristendom är för något. Tyvärr har ordet alltmer förknippats med en politisk position, men det är en total vantolkning av den ursprungliga betydelsen. Här är länken till Dagenartikeln.

Jag pekar på i artikeln att evangelikal handlar om en kristendom som betonar evangelisation, omvändelse och frälsning. Billy Graham står för mig som den stora förgrundsgestalten för evangelikal kristendom.

Då har man hamnat mitt i semesterperioden. Ni som läser min blogg vet att tre av mina fyra barnbarn bor i Norge. Det har varit omöjligt för en svensk att resa till Norge sedan slutet av januari. Och det har varit omöjligt för norrmän att resa hit. Detta har nu lättats upp och sedan i söndags är två av mina norska barnbarn hos oss i Stockholm, till vår stora glädje. Vår lilla ”gutt” i Oslo har vi inte fått träffa än men har planerat vår första Norgeresa vid kommande månadsskifte.

Coronaperioden har dessutom inneburit en lågsäsong för mig när det gäller predikande. Söndag 18 juli kommer jag att hålla min första live-predikan på länge, det blir i Folkungakyrkan på Södermalm, klockan 11.00. Det ser jag fram emot.

Jag räknar med att lägga ut bloggtexter under semesterperioden, återkommer.

Jag har först nu läst det dokument som tagits fram bland kristna ledare i USA som en reaktion på allt profeterande om Trump i samband med amerikanska presidentvalet. Många kristna profiler kända även i Sverige står med som undertecknare, bland annat Michael Brown som jag uppfattar som initiativtagare till dokumentet, Alan Hirsch och Kris Vallotton. Undertecknarna representerar olika delar av amerikansk pingst-karismatisk kristenhet. Dokumentet är utmärkt och bibliskt välförankrat och ligger mycket i linje med hur jag själv tänker inom dessa områden. Rekommenderas att läsas och man hittar det här. Tidningen Dagen har uppmärksammat dokumentet och Frida Park har skrivit en bra ledare om det.

Som en aptitretare lägger jag ut ett avsnitt av det femsidiga dokumentet:

WE AGREE that Scripture instructs us not to despise prophecies but to examine prophetic utterances carefully and to hold fast to that which is good (1 Thes. 5:19-21). This also means that we should cultivate honor and respect for true prophetic ministries rather than an attitude of skepticism or scorn.

WE BELIEVE that all spiritual leaders, including those serving as prophetic ministers, should be vetted and qualified by their respective churches, networks, or movements based on the standards of leadership set forth by Paul the apostle as found in 1 Timothy 3:1-8; Titus 1:5-9.

WE BELIEVE that all spiritual leaders, including five-fold ministry prophets, should be above reproach and should live a life worthy of their calling (see Eph. 4:1-3). Consequently, we believe that prophetic leaders whose lives violate the moral and ethical standards of the Word disqualify themselves from the ministry irrespective of how much influence or anointing they have.

WE ALSO AGREE that the greatest requirement for all leaders in the church, including prophetic leaders, is to endeavor to reflect the character of Christ and to utilize their gifts out of love for God, His people, and the lost (1 Cor. 13:2; Rom. 8:29).

WE VALUE humility, integrity, and accuracy in prophetic ministry in order to protect the faith and trust of those who hear a word that is stated to be from God. It is a sacred thing to claim to speak for the Lord and, in keeping with the words of Jesus, to whom much is given, much is required (see Luke 12:48). And just as those who teach are held to a higher standard of accountability (see Jam. 3:1), so also those who prophesy should be held to a higher standard. They can have a powerful influence over people’s lives for better or worse, because of which we urge sobriety and circumspection together with faith and boldness.

WE UNDERSTAND that prophecies can be conditional and that many prophecies will take time to come to pass. We also recognize that prophetic language is often mysterious and symbolic, requiring interpretation and insight. This means that prophecies that do not contradict the Bible or that are not contrary to fact should be evaluated over time and not immediately rejected.

Jag har skrivit och sagt vid många tillfällen att ett av de största problemen i svensk kristenhet är en för snäv inställning till de olika andliga tjänsterna som Bibeln talar om, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Alla fem gåvorna behöver vara i funktion för att församlingen ska utvecklas väl. I svensk kristenhet är fokus på herdar-pastorer och lärare. De är viktiga gåvor men inte tillräckliga. Evangelister finns ett erkännande av  men det görs för lite för att utveckla, utbilda och erkänna evangelistgåvan, och ge den utrymme och möjligheter att verka. Ett lysande undantag historiskt har varit Missionsförbundets erkännande av evangelistgåvan. Hoppas att erkännandet av Sebastian Stakset ska leda till en allmän renässans av evangelistgåvan i svensk kristenhet. Apostlar är spjutspetsarna, och erkännandet av och att skapa utrymme för den gåvan – har i för stor utsträckning lyst med sin frånvaro. Samma sak gäller profeter. Apostlar och profeter betraktas nog alltför ofta som besvärliga personer som hamnar långt från samfundsledande positioner. Vilket är till skada för hela kristenheten.

Min senaste krönika i Dagen handlar om profettjänsten. Den är helt avgörande för att skapa tro, visioner, möjlighetstänkande och en positiv framtidstro i den kristna församlingen, men har också en avgörande funktion när det gäller att varna, korrigera och peka på Guds dom över kristna verksamheter. Profettjänsten kan fungera både på lokal nivå och nationell nivå, och internationell nivå. Profetian och profetiska tjänsten behöver noga prövas, men om prövningen blir så strikt så att det inte blir några profeter kvar, då är det inte bra. Saknas profetrösterna är det uttryck för allmänt kristillstånd i den kristna kyrkan. Min gode vän Lars Gunther, EqK-pastor och dessutom ledamot i deras styrelse, har gett en mycket utförlig undervisning om profetiska gåvan och tjänsten, sunt och bibliskt. Kan rekommenderas. Hittas via hans hemsida-blogg.

Krisen i svensk kristenhet som Öyvind Tolvsens senaste undersökning pekar på, handlar enligt min mening i stor utsträckning om avsaknad av apostlar, profeter och evangelister, och att ge tillräckligt med utrymme och erkännande av dessa gåvor. Gåvorna finns men måste upptäckas och erkännas, inte stoppas undan i en garderob.

En viktig uppmaning får vi av Paulus i 1 Kor. 14:1  ”Sträva efter kärleken, men var också ivriga att få de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva.” Vi ska vara ivriga i att få de andliga gåvorna, det gäller både oss som kristna individer men också församlingen kollektivt. Paulus nämner särskilt om profetians gåva, som borde vara aktiv i lokala församlingens liv. Att lyssna på det profetiska tilltalet borde i mycket större utsträckning prägla kristet styrelsearbete i Sverige, både på lokal och nationell nivå.

1 Sam. 3:1 säger: ”Pojken Samuel gjorde tjänst inför Herren hos Eli. På den tiden var Herrens ord sällsynt, profetsyner var inte vanliga.” Profetsyner var inte vanliga på Samuels tid, det präglar tyvärr för mycket av kristen verksamhet i Sverige. Tyvärr saknas fora i många församlingar för att förmedla profetiska hälsningar.

Det är för mycket debatter, diskussioner, och demokratiska omröstningar, mer tid borde ägnas åt att lyssna på de profetiska orden.

Paulus skriver vidare i 1 Kor. 14:3,4: ”Men den som profeterar talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Den som talar tungomål bygger upp sig själv, men den som profeterar bygger upp församlingen.” Att ge uppbyggelse, uppmuntran och tröst – det är alltså en central funktion hos den profetiska gåvan, det kan riktas både till enskilda personer och till hela församlingar, och till nationer.

Paulus skriver vidare i 1 Kor. 14:24,25: ”Men om alla profeterar och det kommer in en som inte tror eller inte förstår, då blir han avslöjad av alla och dömd av alla. 25 Hans hjärtas hemligheter uppenbaras, och han faller ner på sitt ansikte och tillber Gud och erkänner: ”Gud finns verkligen i er.” En profetisk gåva är alltså inte bara till tröst och uppbyggelse, den kan också avslöja hjärtats hemligheter.

Vidare säger Paulus i 1 Kor. 14:29-33:  ” Två eller tre profeter ska tala, och de andra ska pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse ska den förste vara tyst. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir uppmuntrade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna, 33 för Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Det Paulus säger här är att de profetiska budskapen ska prövas, här ger Lars Gunthers undervisning bra vägledning om hur det kan göras. Och så talas det om ordning och reda. Personer med profetisk gåva måste kunna underordna sig, inte bara klampa fram och profetera hur som helst. Profeter som inte tillåter och respekterar prövning, de ska man avfärda.