Kommande vecka kommer jag att medverka vid konferensen Uppdrag Guds rike, som anordnas av ett antal kristna organisationer. Ett mycket intressant program. Det blir fredag-lördag 3-4 december. Platsen blir Korskyrkan i Stockholm. Här är länken till information och anmälan. Kommer att hålla i spåret om kristen tro och miljöfrågor.

Nästa söndag blir ett kärt återbesök. Jag kommer att predika i Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget på Södermalm klockan 11.00. Bland annat berätta om planerna på evangelisationskampanj nästa år med Sebastian Staksets organisation, på Tele 2 arena i Stockholm. Jag tog initiativ till Söderhöjdskyrkan hösten 1981 då vi var ett litet team med småbarnsfamiljer framförallt, som flyttade från Järfälla och Aspnäskyrkan för att börja ett pionjärarbete i Vendelsömalm/Brandbergen i Södra Stockholm. 1985 bildades Brandbergens frikyrkoförsamling. Efter lite olika turer köpte vi 1993 gamla baptistkyrkan Ebeneser på Södermalm som döptes om till Söderhöjdskyrkan, från att ha hetat Ichtys under några år. Jag var pastor i denna församling fram till hösten 2002.

I går tog jag min tredje vaccinationsspruta mot covid 19. Precis som med de två tidigare sprutorna har jag blivit sängliggande dagen efter, och har varit ganska utslagen idag. Noterar att det är en hel del diskussioner inom kristenheten om vaccinationen. Personligen är jag positivt inställd till läkemedelsforskningen och alla insatser som kan göras den vägen för att främja hälsa. Det innefattar även vaccinationer. Jag tror inte det finns någon motsats mellan kristen förbön för helande, läkemedel och vaccinationer och läkarbehandling och sjukhusvård. Jag ser en Guds hand i allt detta.

Covid 19 är en förskräcklig sjukdom och kan vi minska risken att bli smittad, eller sprida smitta genom vaccination, är det mycket bra. Ni som läser min blogg vet att jag låg svårt sjuk i covid 19 på St Görans sjukhus för ett år sedan. Min andning var då inte tillräcklig utan jag var helt beroende av syrgas. Har man gått igenom den erfarenheten ser man mer allvarligt på denna sjukdom och betydelsen av vaccination, vilket uppenbarligen minskar risken för att bli sjuk. Naturligtvis ska vi inte ställa oss bakom vaccinationspass för att få besöka en kyrka, men vi kristna har inte några principiella skäl att inte vaccinera oss.

Ser ikväll på tidningen Dagens hemsida att Carl Erik Sahlberg har lämnat detta jordeliv vid 76 års ålder, för att vara hos Herren. Han befann sig i Tanzania där han bor. Jag har känt Carl Erik i mer än 30 år och haft en djup respekt för hans insats i svensk kristenhet. Det blir en djup saknad för stora delar av svensk kristenhet.

Det är mindre än 2 månader sedan jag skrev ett blogginlägg om Carl Erik. Här är länken till blogginlägget som ger en kort summering av hans insats. Hans omfattande kyrkohistoria hann bli färdigskriven och kommer ut i början av december.

Mötte Carl Erik senast under oktober månad, då han gästade Sverige och bland annat höll ett föredrag i Klara kyrka på en pastors- och prästsamling. Jag var med på den samlingen.

Har en krönika i Dagen idag som går vidare på temat socialdemokratin. Tycker att kristenheten mer behöver nyansera bilden av partiet och i överhetsställning ska vi även tacka Gud för partiet, samma sak gäller även allianspartierna när de har regeringsmakten.

Jag är värdekonservativ kristen vilket innebär att jag i vissa frågor står för övertygelser som ligger långt utanför rådande partispektrum, t.ex. övertygelsen om ofödda barns människovärde. Att vara värdekonservativ är svårt även i dagens Kristdemokraterna. I allmänpolitiska frågor är jag dock socialliberal och ligger någonstans i mitten på den politiska kartan. Därför uppskattar jag socialdemokratins engagemang för rättvisa och engagemanget för arbetets villkor. De frågorna är mycket aktuella även idag, inte bara för 100 år sedan. Vi lever i ett samhälle där klassklyftorna ökar, man måste vara helt blind för att inte se det. Vi lever också i ett samhälle där delar av arbetsmarknaden fortfarande kan handla om utsugning av människor. Kristna kyrkan behöver ta upp kampen även i sådana frågor.

Min krönika idag försöker ge en nyanserad bild av en stor och komplex fråga.

Det har varit en spännande vecka. Nu börjar livet fungera mer normalt efter pandemin och det är mycket mer möten där man möts fysiskt. I måndags och tisdags var det två dagar med styrelsen för Skandinaviska teologiska högskolan under ledning av professor Anders Gerdmar. Vi möttes vid Sigtunastiftelsens lokaler i Sigtuna. I onsdags var jag med på den Evangelisthögtid som hölls i Uppsala hos Livets ord, där man delade ut stipendier till evangelister. Jag höll ett anförande om evangelistens tjänst vid detta tillfälle. Jag tror att evangelist är en distinkt nådegåva med en unik utrustning för att föra människor till tro på Kristus. Det finns många sorts evangelister. En del fungerar mycket lokalt, en del fungerar på nationell nivå, en del på internationell nivå. Utan evangelisttjänsten i funktion blir det stagnation i den kristna församlingen och det blir inte en tillströmning av nya människor. Svensk kristenhet behöver på ett nytt sätt investera i att utbilda, träna och ge resurser till evangelister.

I fredags kväll var jag med och invigde Ungdom med Uppgifts nya centra på Östermalm i Stockholm. Man hyr in sig i Frälsningsarméns gamla lokaler på Grev Turegatan 66. Det är Anders och Sara Carlsson som leder UMU-basen i Linköping som nu startar upp den nya basen i Stockholm. Jag höll ett kortare anförande vid detta tillfälle och hälsade dem välkomna till Stockholm, ett mycket värdefullt resurstillskott i Stockholms kristenhet.

Jag har ägnat den här veckan åt socialdemokratiska partikongressen. Det ingår i mina konsultuppdrag i det företag jag driver som jobbar med politiska analyser. Att vara med på en partikongress är nog bästa sättet om man vill granska ett politiskt parti och förstå hur det fungerar och tänker. Det råder mycket fördomar och förutfattade meningar om politiska partier. De flesta har ganska bestämda uppfattningar om vilka partier man gillar eller inte gillar.

Det är dock alltid otillräckligt att bedöma ett parti bara utifrån känslor, deras inställning i någon enstaka fråga, eller korta TV-intervjuer med partiledare eller annan ledande partiföreträdare. Här följer några reflektioner från min sida om socialdemokratin.

1. Det finns ofta en negativ inställning bland kristna till socialdemokratin. Det har inte alltid varit så. Förr var kristna broderskapsrörelsen en sammanslutning för kristna, ofta med förankring i väckelserörelsen. Att kristenheten har blivit mycket borgerlig är ett modernt fenomen. När KDS bildades 1964 var man noga med att markera att man varken hörde till vänster eller höger. Min barndoms pastor Arne Imsen var klart till vänster i sina politiska värderingar. Han var ombudsman inom Metall innan han blev pastor. Min rektor på Betel-Institutet i Orsa Ebbe Bolin, han var också klart vänster i sina politiska värderingar. Vid något tillfälle så tydligt att jag reagerade. Många kristna hade förr en naturlig anknytning till arbetarrörelsen. Det var lika naturligt att gå till bönhuset som till arbetarekommunen eller fackliga mötet.
2. Socialdemokraterna har varit ett mycket sekulariserat parti under många år och ofta gått i spetsen för avkristningen. Men andelen aktiva kristna har uppenbart blivit klart färre senaste 30-40 åren. Det har bidragit till att frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen har glidit isär alltmer. Idag är dock nästan alla partier lika sekulariserade, det är bara KD som sticker ut och har många aktiva kristna i sina egna led. Det mest kristna jag stötte på under denna partikongress det var när kommunalrådet i Strängnäs, Anders Härnbro, avslutade ett inlägg med Halleluja, och ett annat med Amen. Han är son till den gamle ÖM-pastorn Göran Härnbro, och det lyser lite igenom fortfarande.
3. Eftersom socialdemokratin har en så stark ställning i den svenska politiken är det angeläget att vi kristna ber för partiet och dess ledning. Vi behöver utveckla kontakter för att kunna föra fram våra ståndpunkter,  både på kommunal nivå och riksnivå. Jag tycker också att det är angeläget att det finns kristna som är beredda att engagera sig inom socialdemokratin. Även socialdemokraterna går att påverka. Jag tycker att flera av partiledarna har visat intresse för kyrka och kristen tro, jag tänker på Göran Persson och Ingvar Carlsson. Jag har själv vid ett tillfälle pratat med Stefan Löfven och hans fru Ulla och gett honom min bok om korset, och jag uppfattade som att han har ett genuint intresse för tron. Nye partiledaren Magdalena Andersson har dock inte markerat något i trosfrågor, så hon är ett oskrivet blad, en källa till förbön men också för att nå kontakt. Hur som helst, den demonisering av socialdemokratin som jag märker från visst kristet håll är inte konstruktivt. Och som kristna vill vi nå alla med evangeliet, även alla som ligger till vänster i sina politiska värderingar, det kräver att vi odlar bra kontakter med både socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Man bör dock vara medveten om att politiska partier hör till det som Bibeln kallar för ”världen”, frälsning kommer inte från partier, det kommer från Guds ord och från evangeliets förkunnelse.
4. Socialdemokratin värnar om arbetet och arbetarna och rättvisa för arbetarna, det är en grundbult i partiets ideologi. På den punkten ser jag en överensstämmelse med kristna värderingar, arbetets betydelse, att behandla arbetaren med värdighet, och ge bra arbetsförhållanden och bra lönevillkor – det kan man ge gott om bibelbelägg för.
5. Socialdemokratin har varit mäktig, i synnerhet under Erlander-Palme-eran. Det bröts dock 1976 och därefter har det varit en sund konkurrens om regeringsmakten i Sverige. I många kommuner har socialdemokraterna dominerat i många år men även detta har luckrats upp.
6. Det jag är kritisk emot är att staten och samhället blir för omfattande i socialdemokratiska ideologin. Samhället och det kollektiva ska lösa problemen. Många gånger är det riktigt, men man måste också lyfta fram familjens och civilsamhällets betydelse. Att höra om kristna kyrkans betydelse, det är inte något man hör om på en socialdemokratisk kongress, men det är så på de flesta andra partiers kongresser också.
7. Eftersom jag jobbat i alla år både i kyrkan och i näringslivet, är jag skeptisk till att partiet inte mer lyfter fram företagandets betydelse för att skapa välstånd. På en socialdemokratisk kongress låter det som att det är skatter och offentlig sektor som skapar välståndet, men det är ju endast frukterna av den ekonomi som skapas genom företagandet och näringslivet.
8. Ett politiskt parti är ofta en folkrörelse, med stark identitet, sociologiskt liknar det ett kristet samfund. En verksamhet från vaggan till graven. Du börjar i Unga örnar och slutar i PRO. På samma sätt som de kristna måste vara förankrade i en lokal församling måste en socialdemokratisk toppolitiker har sin grund i en lokal arbetarekommun och en lokal socialdemokratisk förening. Man känner varandra i rörelsen, man stöttar varandra i rörelsen. Det blir en familjekänsla på en kongress.
9. Socialdemokratin är tyvärr lika hopplösa som de flesta andra partier i att skapa nidbilder av sina politiska motståndare. Det förekom mycket på denna kongress. Moderaterna har varit Socialdemokratins huvudmotståndare i alla år, och nu är det också SD. Jag tycker inte att beskrivningarna av politiska motståndarna alla gånger blir sakliga och nyanserade. Men det är exakt samma med borgerligheten, jag möter samma typ av retorik på borgerliga partikongresser. Jag är vän av mer av samförstånd och blocköverskridande samarbete i politiken. Finland är duktiga på det. I Tyskland har man tillämpat det under senare år.
10. Magdalena Andersson gick hårt ut mot privatiseringen av offentliga sektorn i sitt linjetal och detta markerades på kongressen. Skattepengarna ska inte hamna i fickorna hos riskkapitalister var en vanlig formulering. Jag tycker att kristna friskolerörelsen här ska försöka agera strategiskt. Kristna friskolor drivs inte utifrån vinstintresse, att skapa en tydlig distinktion mellan skolor som drivs av bolag och skolor som drivs av idealitet. Räknas kristna skolor in i helheten av privata skolor blir det inte bra, vi behöver utkristallisera oss som ett alternativ till övriga privat drivna skolor.

Den här veckan kommer jag att jobba med socialdemokratiska partikongressen och analysera strömningarna inom partiet. Reser till Göteborg i dag på morgonen.

Lämnar Stockholm och åker ut på landet som jag brukar säga i mer skämtsamma stunder när jag åker till Göteborg.

Förutom alla mina uppdrag och engagemang i kristenheten har jag under många år drivit ett konsultbolag i nischen marknad/politik, och har och har haft de flesta av de största företagen i Sverige och de viktiga branscherna som klienter under många år. Det är åt näringslivet jag levererar mina bedömningar om hur det går med socialdemokratin och hur partiledarskiftet påverkar arbetet framåt. Mitt specialområde är energipolitiken, klimatpolitiken och delvis frågor som ligger inom fältet transporter/infrastruktur.

Jag har i dessa uppdrag under många år varit med på många socialdemokratiska partikongresser, och även kongresser åt ett antal andra partier som är viktiga för mina kunder. Framförallt har jag följt Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna.

Mycket fin artikel i Dagen av Håkan Arenius om Maranataväckelsen. Utgångspunkten för Håkans artikel är Torbjörn Aronsons nyligen utkomna bok om Maranata.

Eftersom Maranata är min barndoms och tidiga tonårs kyrka berör det mig djupt. Även om jag lämnade Maranata som 16-åring, ungefär samtidigt som mina föräldrar började orientera sig bort från Arne Imsens Maranata, så är det inte något avståndstagande från min sida från allt som var bra med denna rörelse. Det var en genuin väckelse under en period, mängder av icke-kristna svenskar sökte sig av nyfikenhet till Maranatamöten under sextiotalet. Väldigt många blev frälsta och mötte Gud i denna miljö.

Jag har skrivit en del på min blogg om min Maranatabakgrund.

Jag lämnade Maranataförsamlingen i Stockholm hösten 1970 och gick med i Filadelfia i Stockholm. Det var inte något avståndstagande från min sida från Maranata, det var främst att jag var nyfiken på den kristna världen utanför Maranata. Trots allt positivt som hände i Maranata var det i praktiken en sluten sekt med noll kontakt med kristenheten utanför de egna leden. Jag mötte också Jesus på ett påtagligt sätt i Filadelfia, och fick bra kristna kompisar där, så det var faktorer som knuffade ut mig ur Maranatarörelsen. När jag tittar tillbaka i backspegeln tror jag att det var en Guds ledning med detta, även om jag då själv upplevde förändringarna som tillfälligheter.

Vet man inget om Maranata, snabbaste sättet att få en bild av den hyperkarismatiska gudstjänstmiljön, är att googla på Viktoriasalen. Då får man se TV-programmet med en gudstjänst från Maranata Stockholm senvåren 1963. Arne Imsen som gudstjänstledare och Erik Gunnar Eriksson som predikant och ”en jublande sångarskara” som det brukade stå i annonserna om Maranatamöten. Några man kan känna igen på scenen är Per-Arne Imsen, fortfarande aktiv predikant, Imsens son, och Curt Petersén, den ena parten i duon Curt och Roland.

Skrev här om Aronsons bok innan den var publicerad. Här skriver jag om norrmannen Ole Björn Saltnes bok om Maranata, han har precis som jag sina rötter i Maranatarörelsen, den norska grenen. Här berättar jag om min bakgrund i Maranata, inspelat för Love Revival, kristen TV.

Jag och hustrun har lite höstsemester och befinner oss vid St Pauls Bay på Malta. Det är den plats där man tror att Paulus led skeppsbrott på sin resa till Rom, han fick stanna flera månader på Malta oplanerat och predikade evangeliet där. Bilden visar den troliga platsen där Paulus gick i land på Malta. Vi bor mitt emot med direkt utsikt över platsen.

Tack dessutom för alla gratulationer på min födelsedag via facebook.