Det är extremt mycket folk som har hört av sig till mig efter senaste veckornas skriverier i både kristna pressen och på min blogg i efterdyningarna av EFK:s kongress. Att jag på det personliga planet tog kongressen och omröstningen mycket hårt, det har jag redan skrivit om och har inte någon anledning att upprepa mig i den saken. Jag är däckad av detta, kanske för resten av livet. Det här inlägget handlar dock mer om att tolka vad som hände och några reflektioner om vägen framåt. Jag räknar med att denna diskussion sedan är avslutad för min del. Förhoppningsvis

Ibland fattar samfund historiska beslut som får konsekvenser långt in i framtiden. Några exempel är Baptistsamfundets uteslutning av Filadelfia 1913, mer exakt den lokala distriktsföreningens beslut. Det formade svenska frikyrkokartan fram till vår tid. Svenska missionsförbundets beslut om tillsättningen av Axel Andersson som missionsföreståndare 1929, brukar också räknas som ett historiskt beslut. Den kongressen liknar delvis debatter vi har haft inom EFK senare år, Axel Andersson var delvis en god förlaga till Brian Zahnd. SMF brukar räknas som att man genom detta beslut gick i en mer teologiskt liberal riktning. Det brukar nämnas som en förklaring till varför Equmeniakyrkan har tappat mer än 75 procent av alla sina medlemmar under drygt 100 år trots en fördubblad svensk befolkning under samma tid.

Personligen tror jag att EFK:s kongressbeslut kommer att forma EFK påtagligt närmaste trettio åren. Låt mig förklara varför och ge lite bakgrund.

EFK:s kongress stod inför ett konkret beslut både 2026 och 2024. Vi motionärer har velat ha ett EFK som bara rymmer en äktenskapssyn. Vi kan inte se någon annan hållning som evangelikal. Vi tror att det inte är enligt Guds vilja att göra på annat sätt. Att vi som EFK-församlingar gemensamt ska ställa upp på en mer klassisk kristen äktenskapssyn. Styrelsen har enhälligt avvisat våra förslag vid två kongresser. Kongressen 2024 gav dock motionärerna starkt stöd, dock inte tillräckligt för att detta ska vara normerande även på församlingsnivån.

Vi motionärer har inte talat om att utesluta församlingar, det är andra som har talat om det. I sin yttersta konsekvens har våra förslag kunnat leda till det, men det är bara styrelsen i EFK som kan fatta sådana beslut och den nuvarande styrelsen skulle aldrig utesluta Saron och Immanuelskyrkan, så ett sådant scenario var uteslutet.

Vid kongressen 2026 blev det ett omfattande stöd för styrelsens linje att avslå vår motion. Röstsiffrorna 341-63. Det innebär att EFK definitivt har tagit ställning mot att stå för en enhetlig äktenskapssyn som gäller även de lokala församlingarna. Detta innebär att EFK klart och tydligt och med bred majoritet har tagit ställning för ett mer pluralistiskt EFK, med öppenhet för olika teologiska strömningar och tolkningar. Med mer högt i tak. I den konkreta sakfrågan innebär det att församlingar som har en mer konservativ äktenskapssyn ska leva sida vid sida med mer teologiskt-liberalt mer inriktade församlingar och ha det fulla samarbetet som en samfundsgemenskap innebär, med ungdomsläger, med konferenser, med pastorsutbildning, med internationella missionssatsningar, med utbildning med mera. Även om beslutet 2024 innebär att EFK på samfundsnivå ska ha en konsekvent hållning för klassisk äktenskapssyn, tror jag att dessa distinktioner inte kan upprätthållas i längden. EFK-ledningen har redan under de första två åren frångått beslutet. Det blir orimligt att betrakta församlingar med ändrad äktenskapssyn som andra klassens medlemmar i EFK. Speciellt när det handlar om flera av de största församlingarna.

Det finns dock en viktig detalj i detta beslut som är viktig att påpeka. När vi bildade EFK var satsningar på församlingsplanteringar en av våra viktigaste målsättningar. Det är ett beslut och satsning som ännu inte har genomförts i någon större utsträckning efter 30 år. Vi har dock exempel på framgångsrika församlingsplanteringar, det är dock satsningar som inte EFK har initierat, utan det handlar om nya församlingar som har anslutit sig till EFK där för att man har betraktat EFK som ett förnyelseinriktat, karismatiskt och evangelikalt samfund.

Granskar man namnen på de personer som skrivit under den senaste motionen som röstats ner med 341-63, hittar man t.ex. ledningen för församlingen New Life som har varit en av de mest framgångsrika församlingsplanteringar vi har haft i EFK senaste 30 åren. Jag själv är ju exempel på en person som har ägnat hela mitt liv åt församlingsplanteringar och det är flera av EFK:s församlingar idag som jag har ägnat många år åt att plantera och bygga upp. Fyra av de 17 ledarna på listan står för en annan av de mest framgångsrika församlingsplanteringar vi har haft i EFK senaste 30 åren. Nämligen Iglesia Ichthus i Stockholm. En församling idag med cirka 260 medlemmar och med dottergemenskaper på olika platser, både i Spanien och Sydamerika. Ett exempel på en stabil och långsiktigt verkande immigrantkyrka som varit med i EFK genom kontakten med mig.

Flera av de andra pastorer som skrivit under motionen har trosrörelsebakgrund, och sökte sig till EFK för att hitta en bredare gemenskap. De 17 namnen domineras av olika kategorier av församlingsplanterare och som också långsiktigt har lyckats med detta.

Församlingsplanteringar är nästan alltid teologiskt konservativa, i synnerhet om det handlar om immigrantförsamlingar.

Så en form av tolkning är att EFK:s styrelse har i två kongresser konsekvent röstat mot förslag som kommer från församlingsplanteringsrörelsen inom EFK, och vid senaste kongressen fick man dessutom det breda stödet från EFK-församlingarna. Etablissemangets seger mot uppstickarna, kan det beskrivas som.

Församlingsplanteringar är alltid radikala och teologiskt konservativa. Nästan alltid, man kan hitta exempel på undantag, men det blir det ofta satsningar som dör ut inom 10 år.

Med sin pluralistiska, kompromissande och inkluderande hållning som EFK har valt, har jag svårt att begripa hur man kommer att kunna attrahera morgondagens församlingsplanterare. Man stöter med dessa beslut bort de församlingsplanterare vi redan har i våra led. Och man stöter bort morgondagens församlingsplanterare.

Detta känner naturligtvis styrelsen och den beslutande kongressen till, de var de drivande församlingsplanterarna man röstade ner med bred majoriteten och det var etablissemanget man värnade om. Man pekar med hela handen i den riktningen.

Så detta tror jag är det stora problemet för EFK att hantera med detta kongressbeslut. Framtiden får visa konsekvenserna, hur många av våra församlingsplanterare kommer att försvinna som en följdverkan, och hur många kommer vi att attrahera och mobilisera inför framtiden.

Jag nämnde vid kongressen tanken om att sälja av skogen vid Torp, och skapa en värdepappersfond av kapitalet, där avkastningen används för församlingsplanteringsprojekt. Att satsa pengar är en viktig bit, ännu viktigare är att mobilisera människor med apostolisk kallelse och smörjelse.

Till sist några kommentarer kring märkliga inslag i denna debatt. Principen om kongregationalism. Att EFK har inte något läroämbete. Att församlingarna väljer själva sin äktenskapssyn. Kongregationalism tycks vara är en princip som lyfts in när det passar i en situation. Baptiströrelsen i Sveriges historia som är vår viktigaste rot, visar på en modifierad kongregationalism, i viktiga läro- och principfrågor har beslut alltid lyfts fram på samfundsnivå. Och EFK gör ju detta även i detta fall, man säger att EFK står för en klassisk äktenskapssyn, men att man kan acceptera undantag. Det är väl en form av läroämbete och det man kallar för modifierad kongregationalism?

Vi som skrivit dessa motioner 2024 och 2026 har väckt mycket irritation inom EFK. Väldigt många har önskat att vi inte skulle skriva några motioner och lägga oss i. Vi har varit tvungna därför att vi motionärer av någon outgrundlig anledning inte har haft någon representation i EFK-styrelsen. Då har vi varit tvungna att gå denna väg och lyfta frågor via motioner. Vi betraktas som en ytterkantsfalang inom EFK, till skillnad mot den breda mitten som det uttrycktes i debatten i Linköping. Vi som står för saker som varit självklara inom EFK i alla tider, har alltså de senaste fem åren blivit en ytterkantsfalang, det är en någon märklig utveckling.

Som jag visat i denna analys så domineras denna ytterkantsfalang av församlingsplanterare som faktiskt har lyckats plantera församlingar som långsiktigt har vuxit och idag är stabila församlingar, att dessa nu betraktas som en ytterkantsfalang, det är en tragisk utveckling. På nittiotalet betraktades vi som spjutspetsar. Den här typen av beslut och värderingar är avgörande för om en rörelse ska vara innovativ, dynamisk och växande, eller stagnerande.

EFK-styrelsen har nu drivit i en stagnerande riktning enligt min mening, jag hoppas att vår nya utmärkta ledning med Linnéa Åberg, Markus Sand och Magnus Alphonce ska ha kraft och ork, och få Guds nåd till att omforma EFK till att bli en mer dynamisk och församlingsplanterande rörelse.

Och till sist. Kristna pressen skriver att jag lämnar EFK.  Nja. Jag är fortfarande medlem i Folkungakyrkan i Stockholm är fortfarande församlingens ordförande, vald fram till 2028. Har inte några avsikter att ändra på detta. Däremot har jag sagt att jag slänger in handduken när det gäller engagemang i EFK på riksnivån. Det blir en stor lättnad för EFK som kommer att slippa få hantera besvärliga motioner från mig vid kommande kongresser. Jag har dessutom inte haft några officiella uppdrag i EFK sedan 2010 så i praktiken blir det inte någon större skillnad.

Vi ska inte gräva ner oss för mycket i dessa saker. Guds verk går framåt. Guds ord står fast. Andens vind blåser. Exakta formerna och organisationerna för detta kommer att variera och vara flexibla. Jag är inte övertygad om i vilken utsträckning som våra gamla frikyrkosamfund kommer att överleva och vara vitala in i framtiden, eller om det främst blir nya vinläglar. Vi får se.

 

Det har varit extremt mycket feedback efter EFK-kongressen, både folk som har hört av sig till mig från alla håll, och möten och samtal av olika slag. Det har varit uppmuntrande med allt det stöd man känt av från olika håll i kristenheten. Det blir spännande att se hur fortsättningen blir. Kommer att skriva en slutinlägg om den debatten med lite mer summering och precisering av vad som har sagts och beslutats och min tolkning av det.

Min nya bok Allt mellan himmel och jord, ger egentligen hela bakgrunden till debatten som varit inom EFK. Bland annat finns den så kallade Fyrkedebatten med utförligt i debatten, den senaste debatten är egentligen bar Fyrke 2.0. Debatten om Brian Zahnd är också bara Fyrke 2.0. Debattlinjen handlar om dimensionen progressiv-evangelikal-liberal kontra en mer konservativ evangelikal syn.

Under juni fortsätter min turné med lansering av boken, görs i samarbete med tidningen Dagen. Så här ser programmet ut, haka gärna på om du finns i närheten av någon av följande platser:

Helsingfors, Andreaskyrkan, Missionsförbundets konferens, 5-6 juni

Pingstkyrkan Boden, söndag 14 juni 11.00

EFK Rosvik, nära Piteå, onsdag 17 juni 19.00

Pingstkyrkan Luleå, söndag 21 juni 11.00

Jag har en hel del inbokat även för hösten för denna turné, men det finns fortfarande utrymme för något mer besök i höst, och jag räknar också med att förlänga turnén in på nästa år. Så det går att höra av sig till mig om det finns intresse för bokning. Det kostar ingenting, och kan genomföras som ett föredrag alternativt en predikan med utgångspunkt från bokens innehåll.

Den här veckan ägnar jag mig åt högintensiva erotiska eskapader, tillsammans med äkta hälften sedan 50 år tillbaka. Eva, den lilla söta 18-åriga nyfrälsta tjejen från Skellefteå som dansade in i min värld hösten 1975, och 22 maj 1976 vigdes vi i Jakobsbergskyrkan, Järfälla, i nordvästra Stockholm, med Kjell Sjöberg som vigselförättare. Hon bytte då efternamn från Markgren till Swärd, man gjorde ju så förr i världen.

Det har sedan blivit ett helt liv i Jesu efterföljd och aktivt kristet engagemang, fyra barn har vi lyckats producera, som nu är en bra bit upp i medelåldern, och sex barnbarn i åldrarna 2-12 år.

Vi har en viss känsla för att gå utanför boxen, och att fira guldbröllopsdagen i Akureyri i norra Island, hör knappast till normaliteterna. Det blev en middag ikväll på Centrum Restaurang och Bar, i centrala Akureyri, så nära nordpolen man kan komma nästan. Kör man med båt rakt norrut härifrån så hamnar man i Nordpolen. Hustrun kommer ju norrifrån, från Västerbotten, så det var hon som tyckte att vi skulle åka hit. Mina preferenser skulle nog ligga en bit söderut, men vad gör man inte för uppoffringar för kärleken.

Det som var mest kul var när barnbarnen i dag ringde och gratulerade.

Jag har varit så bombarderad av synpunkter på EFK-kongressen i helgen, från alla håll och jag kan inte svara på varje kommentar så jag gör detta summerat i punktform. Väldigt många har hört av sig till mig från en rad olika sammanhang. Har mött kraftiga hejarop från folk inom Equmeniakyrkan, Pingst, Trosrörelsen, EFS, med mera. Och naturligtvis en massa EFK-are.

1. Jag är inte bara en debattrobot, jag består också av känslor av kött och blod. Har nu lämnat 42 års engagemang inom EFK, och det är en djup sorgeprocess, så tacksam om kommentatorer är lite varsamma i kommentarer och ordval. Jag har gått från att vara en ledande och respekterad person med inblandning i alla nyckeluppdrag i EFK, till att bli någon ”som katten släpat” in, ett uttryck som Johan Arenius har använt om hur Immanuelskyrkan har känt sig, i dagsläget är nog beskrivningen mer adekvat för oss bibelkonservativa som vill ha ett EFK som bara rymmer en äktenskapssyn. Jag har gråtit i två dagar efter kongressen, det är mitt känslotillstånd. Jag står för i stort sett alla värderingar jag hade för 30 år sedan, det är EFK som har ändrat på sig, inte jag. Det som är bekymmersamt är att EFK tydligen inte begriper hur mycket man har ändrat sig och på vilket sätt. Den motion som presenterades i lördags av mig och som blev totalt sågad med röstsiffrorna 341-63 skulle haft 100 procent stöd om jag lagt fram den på en EFK-kongress på nittiotalet, det enda som skulle hända var att folk skulle undra varför jag lade fram en motion om något självklart. Det är djupa känsloprocesser man går igenom när man ägnar många år av sitt liv åt en kristen organisation och när äktenskapet sedan krackelerar. Jag tolkar kongressbesluten som om jag har fått sparken från EFK. Det är faktiskt inte någon som har invänt mot den tolkningen.
2. Hela mitt engagemang i EFK:s HBTQ-process senaste sex åren har jag gjort som individ. Mitt församlingsuppdrag och mitt förtroende inom EFK idag är att  jag enhälligt valts till ordförande för Folkungakyrkan i Stockholm, två gånger senaste åren. Församlingen är inte inblandad, men många i församlingen hejar på mig och delar helt uppfattningen även om vi inte formaliserat det i församlingsmöten och församlingsbeslut. Så tacksam om inte Folkungakyrkan blandas in i kommentarerna. Många medlemmar har inte en susning om vad som händer inom EFK och bryr sig inte. Framöver kommer vi dock att behöva lyfta dessa frågor även i vår församling.
3. EFK är ett demokratiskt samfund och kongressbesluten är helt avgörande i viktiga frågor. Vi lade fram en liknande motion för 2 år sedan som fick stöd för 43 procent av ombuden och slutbeslutet gick i stor utsträckning på vår väg, enda skillnaden mot vår motion var att normeringen skulle gälla på församlingsnivån, inte bara samfundsnivån. Liknande motion fick alltså stöd av 16 procent denna gång, så jag erkänner att vi motionärer blev besegrade och önskar vinnarna lycka till i fortsättningen. En jämförelse mellan de två kongresserna visar också hur snabbt utvecklingen har gått, ett mer inkluderande EFK där olika äktenskapssyner kan leva sida vid sida, det är nu som gäller, och ett sådant EFK är inte mitt EFK, det EFK jag ägnat mig åt 42 år.
4. Att beslutet blir att EFK håller fast vid sin klassiska äktenskapssyn, och de som väljer en annan väg, blir undantag. För mig blir det bara semantik. Två av de tre största församlingarn har redan tagit dessa beslut sedan flera år tillbaka, Saron i Göteborg och Immanuelskyrkan i Örebro. Vid kongressdebatten fanns det inte kritik mot dessa vägval, att de ska innefattas och inneslutas var vad all retorik och argumentation handlade om och ett antal argument radades upp varför församlingar som ändrar äktenskapssyen ska vara en del av EFK.  Enda korrekta sättet att beskriva EFK är det rymmer flera olika äktenskapssyner, och det är den enskilda församlingen som avgör vilken äktenskapssyn och vigselpraxis man ska ha. Det finns inte inbyggt i beslutet några bromsmekanismer för denna utveckling. Nu är det bara att följa utvecklingen och se vilka församlingar som går i fotspåren av IMK och Saron. Med dessa beslut är det fullt möjligt för en lokal EFK-församling att införa välsignelseakter för polygama relationer, det ska blir spännande att se vilken församling som blir först på den bollen. Det är betydligt mer radikalt, då ligger man en bit före samhällsutvecklingen, debatten nu om samkönade vigslar handlar om att ligga långt efter samhällsutvecklingen.
5. Den här resan är jag inte intresserad av att vara med på, och det bombardemang av kärlek jag samtidigt mött senaste dygnen visar att det finns ett omfattande stöd i svensk kristenhet för min hållning. De röstande EFK-arnas hela fokus vara att innesluta församlingar som viger samkönat, samtidigt som man visste att man med detta stötte ut en annan grupp, de med mer bibelkonservativ äktenskapsuppfattning. Några av de församlingarna har redan lämnat EFK, jag har aktivt verkat för att uppmana dessa församlingar att stanna kvar i EFK och avvakta denna kongress. En av våra 17 motionärer har redan idag gått över till det bibelkonservativa baptistnätverket där han ser sig som mer hemma.
6. Jag ser EFK-beslutet som definitivt, det finns ingen återvändo efter detta. Debatten är avslutad. Frågan är vad vi gör nu. En pastor för en EFK-församling med 260 medlemmar ringde upp mig i går och tyckte att vi skulle bilda en ny rörelse. En annan pastor för en EFK-församling med ett antal hundra medlemmar sade till mig i förgår att man nu överväger att lämna EFK men att vi måste samordna oss. En del har antytt det länge och har fått vatten på sin kvarn.
7. Jag tror att det är viktigt att inte handla förhastat. För äldre församlingar som har varit med länge i EFK och Örebromissionen och Helgelseförbundet för dem är detta inte snabba processer. I Folkungakyrkan finns det en opinion att lämna EFK, och vissa har redan lämnat vår församling på grund av att vi är med i EFK. Jag kommer att uppmana församlingen till besinning och söka Gud. Att jag som individ ser mig som färdig med EFK innebär inte att Folkungakyrkan som församling är det.
8. Ett antal nyckelledare inom EFK som har liknande inställning till dessa kongressbeslut kommer att mötas efter sommaren för bön och samtal om vägen framåt, jag tror det är viktigt att vi agerar samordnat, församlingar som är intresserade av denna process kan gärna höra av sig till mig.
9. De församlingar och personer som driver denna nya agenda med ny äktenskapssyn, de är splittrare, splittrar gamla församlingar och gamla samfund. Jag är förvånad hur lite respekt dessa församlingar visar för sina samfund och alla de känslor och värderingar som finns där utan bara kör på sitt race och kräver att respekteras och inkluderas. Det har inte funnits ett ord av kompromiss. Det hade räckt om Immanuelskyrkan i Örebro sagt att man beklagar att deras ställningsttaganden skapar oro inom EFK och att man nu ska utvärdera de beslut man fattat tidigare och värdera konsekvenserna. Men något sådant hördes inte från något håll från EFK-debatten i lördags.

Cirka 6 års process inom Evangeliska Frikyrkan, EFK, som gäller samkönade relationer nådde sin kulmen i går vid kongressen i Linköping. Jag har sagt konsekvent senaste åren till församlingar som övervägt att lämna EFK att avvakta, vi måste vänta in denna kongress.

Trots den goda stämningen inte minst vid valet av missionsdirektorer så blev resultaten vid omröstningarna kring våra motioner en fullständig sågning av våra förslag och tankar.

Vi var ju 17 pastorer och ledare som skrivit en motion om att EFK konsekvent ska stå för en klassisk kristen äktenskapssyn och att det ska gälla även på församlingsnivå. Sammanfattningsvis kan man säga att motionen föreslog att EFK ska bara rymma en äktenskapssyn, inte flera äktenskapssyner.

Vår motion blev alltså nedröstad med siffrorna 341–63. Det enda positiva med detta var att resultatet var så pass tydligt. EFK har tagit ställning. Att det gjordes ett tilläggsbeslut om att se över att skriva in i EFK:s grunddokument om vår klassiska äktenskapssyn, det saknar all praktisk betydelse när det på församlingsnivå är fritt fram att vara med i EFK och införa en könsneutral äktenskapssyn. Att beslutet var någon form av kompromiss, en tredje väg, jag begriper inte alls vad det var för tredje väg. Beslutet vid kongressen var en total sågning av en mer konsekvent hållning för klassisk äktenskapssyn. Att det om några år blir några rader i EFK::s grunddokument om klassisk äktenskapssyn, tror jag inte ett dyft kommer att påverka församlingar som liberaliserar i denna fråga.

Jag har lagt ner mycket tid på detta och bland annat argumenterat för motionerna genom omfattande artiklar i både Dagen och Världen Idag veckan före kongressen. Jag försökte också i presentationen av HBTQ-motionen att vara saklig och diplomatisk och jag tycker nog att jag både undvek personangrepp och polemik.

Och utfallet blev som det blev.

Mina slutsatser är följande:

1. EFK har med detta valt att gå en mer pluralistisk väg i grundläggande värdefrågor. Man bör komma ihåg att det inte bara gäller Immanuelskyrkan Örebro, IMK. Saron i Göteborg har gått in på samma väg, de bejakar också en samkönad äktenskapssyn, enda skillnaden mellan dem och IMK är att de inte praktiserar vigsel. De bejakar att ett samkönat äktenskap är likvärdigt med traditionellt äktenskap.
2. Enligt min bibelsyn och övertygelse kan man inte slå in på denna väg och rymmas inom en evangelikal bibelsyn. Även om man försöker med semantik att slå fast att bara ha en klassisk äktenskapssyn, så säger man i nästa mening att man kan acceptera undantag. Därmed accepterar man att vi har olika äktenskapssyner. IMK och Saron, det handlar om två av våra 3-4 största församlingar. Med beslutet finns ett prejudikat som innebär att andra församlingar kan slå in på samma väg utan att det blir konsekvenser.
3. Som jag sade i min inledning till presentationen av motionen så måste denna fråga vara slutdiskuterad efter denna kongress. Vi kan inte älta i detta i flera år till. Det är nog den enda punkt där vi alla är överens inom EFK.
4. De församlingar som har varit involverade i denna process och stött vår mer konservativa hållning i denna fråga, måste nu fundera över om EFK är det sammanhang man kan relatera till. Jag har varit engagerad i 42 år i EFK, och har under den tiden suttit i styrelsen under 16 år och varit samfundets ordförande under 8 år. Att förlora en omröstning med siffrorna 341-63, i en fråga man ser som mycket viktig och lagt väldigt mycket tid på, för mig innebär det i princip att få sparken, en förtroendeomröstning. Även om jag inte har haft några officiella uppdrag inom EFK under senare år, har jag dock varit en mycket engagerad EFK-are, och inte minst deltagit i den interna debatten på olika sätt. Det tragiska är att motionärernas värderingar inte ens ryms inom styrelsen idag, det var likadant för två år sedan, men omröstningen för vår del gick ju mycket bättre då än denna gång, en del av våra medmotionärer har ju redan lämnat EFK, det är en delförklaring varför det gick sämre denna gång.
5. Jag har aldrig i mitt långa yrkesliv blivit så nedröstad någonsin, som denna gång. Jag har varit engagerad i en rad fler sektorer än kyrkan, inom politiken, idrotten, näringslivet, bostadsrättsföreningar, universitet, samfälligheter med mera. Har aldrig varit med om att få så lite stöd när jag argumenterat för ett förslag, jag har under mitt samlade yrkesliv lagt fram tusentals förslag som har respekterats och i stor utsträckning beslutats om.
6. Så detta skriver jag under mycket stor sorg, för mig känns det känslomässigt som ett 42-årigt äktenskap som knakar i fogarna. Men det kanske ändå inte är så allvarligt. Våra samfundsstrukturer måste nog ses som flexibla överbyggnader, som är ganska provisoriska till sin natur.
7. Att ledare får sparken eller faller bort av olika skäl bevittnar vi nu regelbundet. Nu får jag nog räkna in mig i den skaran fast av helt andra skäl än en del andra.
8. Vi behöver nog börja be och fundera över och samtala om hur vägen framåt ser ut efter detta. Det är en del EFK-församlingar som är bekymrade över situationen. Vi kanske går in i ett nytt spännande läge när samarbetsformerna mellan församlingar kan hitta helt nya vägar.

I debatten inför beslutet försökte jag lyfta fram att detta är en politisk fråga i första hand, inte en andlig eller teologisk fråga. Jag strök under att det viktigaste i denna process var den socialdemokratiska partikongressen 2005 i Malmö. Jag var närvarande på plats och följde hela debatten på första parkett, i min roll som statsvetare och politisk analytiker. En stor minoritet inom partiet var emot att införa könsneutrala äktenskap och samkönade vigslar, bland annat partiledaren Göran Persson var skeptisk. Mona Sahlin var drivande kraften bakom beslutet. Efter en omfattande debatt beslutade man om att införa denna reform. Enligt politikens logik får minoriteten anpassa sig efter majoritetsbeslut. Det har därefter konsekvent varit socialdemokraternas linje.

Socialdemokraterna är största nomineringsgruppen i Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet. Efter kongressbeslutet satsade man sedan på att driva igenom detta i Svenska kyrkan, och kunde lätt bygga upp en majoritet kring samkönade vigslar cirka 2009, och körde över dåvarande ärkebiskopen som hade tagit ställning för att äktenskapet var för en man och en kvinna. Svenska kyrkan blev kanske den första kyrkan i hela världen att besluta om att införa samkönade vigslar. Moderaterna tog samma beslut som Socialdemokraterna cirka 2009, också efter omfattande debatt och en stor majoritet emot.

Utan Socialdemokraternas beslut 2005 och kyrkomötesbeslutet 2009 som Socialdemokraterna drev igenom hade det inte varit möjligt för EFK-församlingar att lyfta frågan om samkönade vigslar. Nu är det 2026, och i en frikyrka som EFK är det alltså möjligt att införa en könsneutral äktenskapssyn och praktiska samkönade vigslar. Denna historiska beskrivning är enligt min mening historiska fakta.

Den stora frågan inför EFK-kongressen var, ryms församlingar som praktiserar samkönade vigslar inom EFK. Svaret blev ett rungande ja, med en 84-procentig majoritet. Efter kongressen är frågan om mer bibelkonservativa kristna ryms inom EFK, min tolkning av kongressbeslutet är att jag nog lutar åt ett nej som svar på den frågan.

 

Nu är det den 11 maj. Den här veckan kommer jag att ägna två dagar åt EFK:s kongress i Linköping, fredag-lördag. På söndag har jag hand om församlingsmötet hemma i Folkungakyrkan i Stockholm.

Nästa vecka kommer jag och hustrun att fira guldbröllop. En hel vecka ska ägnas åt denna sak, på annan ort. Det ser jag fram emot.

I juni fortsätter min boklanseringsturné. Boken ”Allt mellan himmel och jord” kom ut vid årsskiftet och jag kommer under detta år att besöka ett stort antal församlingar och konferenser och berätta om bokens innehåll. Innefattar ett antal av de hetaste teologiska debatterna vi har haft i Sverige senaste 15 åren, som utspelats på min blogg. Boken är en redigering av ett stort urval av olika bloggtexter strukturerat efter olika teman.

Så här ser programmet ut under juni:

5-6 juni – Missionsförbundets konferens i Helsingfors, Andreaskyrkan

14 juni – Pingstkyrkan i Boden klockan 11.00

17 juni – EFK-församlingen i Rosvik nära Piteå, 19.00

21 juni – Pingstkyrkan i Luleå klockan 11.00

Jag har med mig boken för signering och erbjuder den till ett mycket bra pris, samt ett särskilt erbjudande från tidningen Dagen, vi har denna turné i samarbete.

Nu sitter jag på flygplatsen i Bergen, för att resa till Stockholm. Har ägnat senaste sex dagarna åt de fem barnbarn vi har här, i åldrarna 2-12 år. Otroligt kul och utmanande. I dag skulle jag följa 3-åringen till förskolan, barnehagen heter det i Norge. Hon vägrade sitta i vagnen. Försökte få henne att gå och hålla i vagnen, hon vägrade att gå. Till slut fick hennes mor komma och bära henne på ryggen. Då var allt ok.

Nu blir det två dagars styrelsemöte med Heart of Evangelism, den organisation som Sebastian Stakset tog initiativ till för cirka 7 år sedan. Strategi, framtidsplaner och bön är på agendan.

I går blev jag uppringd av tre journalister på en gång, blev då medveten om att handlingarna till EFK:s kongress har lagts ut. Bland annat radions P4 hörde av sig. Har inte hunnit läsa styrelsens svar på motioner där jag har haft ett litet finger med i spelet. Det är tröttande med ett evigt ältande om HBTQ-frågan. Och att framställas som någon sorts spjutspets för evangelikal teologisk konservatism. Det enda jag säger är att EFK ska hålla fast vid övertygelser som den världsvida kyrkan har haft i 2000 år, samt 99 procent av dagens världsvida kyrka som betraktar sig evangelikala kristna eller pingst-karismatiska kristna. Inte så mycket att diskutera enligt min mening, men det är det tydligen.

Under påskhelgen var jag och hustrun på Västkusten och besökte EFK-församlingen på Klädesholmen. En liten ö med drygt 300 året-runt bofasta invånare, och en församling på 110 medlemmar. Öarna på västkusten är verkligen gamla väckelsebygder och arvet lever vidare genom frikyrkor som i förhållande till folkmängden är extremt stora.

Älskar svenska frikyrkorörelsen. Dessa vitala församlingar, många gånger på mindre platser, engagerade medlemmar, omfattande utåtriktad verksamhet, trohet och långsiktig inriktning. Det imponerar. Jag blev mycket imponerad av församlingen på Klädesholmen.

Jag hade med mig min senaste bok för försäljning och signering och den innehåller ju mycket aktuella teman. Bland annat debatten om försoningsläran och betydelsen av Jesu död på korset, där jag har tagit debatten mot ett urvattnat kors. Det kunde jag lyfta fram i helgens påskpredikningar.

Det blir nu lite paus i bokturnén, då jag har andra åtaganden under senare delen av april och maj. Kommer ha familjesemester över perioden kring första maj, och i mitten av maj åker jag och hustrun till Island för att fira vår femtionde bröllopsdag. Det blir också EFK-kongress i mitten av maj.

I juni fortsätter bokturnén med besök hos finska missionsförbundets rikskonferens i Helsingfors, första veckan i juni, samt besök hos Luleå pingstförsamling senare delen av juni. Det blir troligen ytterligare ett församlingsbesök i norra Sverige i juni.

Jag är engagerad i ledningsgruppen för Sverige tillber Jesus, och vi har bokat in en lovsångsdag i Kungsträdgården lördag den 8 augusti. Se till att reservera den dagen i almanackan. Planeringen pågår för fullt för detta event.

Nästa vecka blir det två dagars styrelsemöte för Staksets organisation, Heart of Evangelism, vi ska lägga fast strategin för vägen framåt.

Nu fortsätter min boklanseringsturné. För första gången i mitt liv kommer jag att få predika på någon av öarna på västkusten. Det blir Klädesholmen som ska besökas, och Betelförsamlingen. Under påskhelgen. Gudstjänster långfredagen 11.00 och påskdagen 11.00. Fru Swärd kommer också att följa med så nu får man chansen att träffa även henne. Kommer att ha med mig min nya bok ”Allt mellan himmel och jord”, för signering. kommer att säljas till ett mycket förmånligt pris.

Välkommen om du finns i regionen, det är bara 1 timmas bilkörning från Göteborg till Klädesholmen.

Har predikat flera gånger på västkusten. Enligt min minnesbild har jag flera gånger besökt Svenska kyrkan i Lysekil och Fristaden i Uddevalla. Men nu blir det alltså första gången på någon av öarna, som kanske är de mest frikyrkotäta områdena i Sverige, så långt från min genomsekulariserade Stockholmsmiljö som jag har levt med i hela mitt liv.

Det här blir ett lite längre blogginlägg. Senaste veckan har för mig präglats av New Winekonferensen som har hållits i min kyrka i Stockholm, Folkungakyrkan. Det var en mäktig upplevelse. Dels lovsången under Mattias Martinssons ledning som fick det gamla fullsatta baptistkapellet från 1870-talet att vibrera av tillbedjan och liv. Dels gästtalaren, Ben Doolan, präst i Anglikanska kyrkan i England, präst i St Thomas church i Newcastle. En annan betydande händelse under konferensen var ledarskiftet inom New Wine i Sverige, kyrkoherden Hans Wolfbrandt från Lysekil kliver av ledarskapet från New Wine, ny ledare blir Robin Eklind, pingstpastor i Kungsbacka söder om Göteborg. Hans har utfört ett gediget uppdrag under många år och varit en av de drivande bakom New Wine i Sverige. Svenska kyrkan i Lysekil tillsammans med Klara kyrka i Stockholm, hör till de absolut bästa svenskkyrkliga församlingar vi har i Sverige, där man lyckas förena bibeltro och luthersk teologi, karismatiskt församlingsliv med den svenskkyrkliga traditionen. I Klaras fall, naturligtvis det sociala arbetet som sticker ut på ett minst sagt positivt sätt.

Doolans berättelse var högintressant. Han fick i uppdrag från biskopen i norra England, att ta över en utdöende gammal kyrka i ett område i Newcastle, St Thomas church. Det var sju aktiva medlemmar när Doolan kom, jag tror det var för cirka fem år sedan. Idag är kyrkan full av unga nyfrälsta personer, hundratals aktiva. Det är ett exempel på det man i England kallar för ”the Silent revival”. Att unga människor alltmer söker sig till kyrkor och kristen tro. Doolan berättade om att det inte är några unika evangelisationssatsningar som ligger bakom detta, utan det finns en andlig rörelse, unga människor helt utan kyrklig bakgrund möter Jesus, och börjar visar intresse för kristen tro, och söker sig till kyrkorna.

Doolan berättade om att andelen unga i England som regelbundet besöker gudstjänster har gått upp från 4 procent till 16 procent. Andelen universitetsstuderande som varje vecka läser Bibeln har ökat explosionsartat och är nu 29 procent. Bibelförsäljningen har ökat med närmare 100 procent på senare år i England, och de är de unga som köper biblarna.

Detta är en mycket intressant och hoppingivande trend, och tendenserna ser vi också i Sverige, även om jag tror de är mer tydliga i England.

Ett annat intressant inslag vid konferensen var Andreas Frankners budskap, ny pastor i Korskyrkan i Stockholm, och helt ny i EFK-sammanhang. Hans delgivning utifrån sin erfarenhet av internationell mission, framförallt i Ryssland, var synnerligen utmanande och trosstärkande. Frankner är en resurs som jag hoppas EFK är kloka nog att väl ta till vara och engagera i det gemensamma arbetet.

New Wine är ju ett ekumeniskt internationellt nätverk, med en egen Sverigeavdelning. Jag har varit engagerad i detta under ett antal år, och satt under en del år i New Wines styrelse i Sverige. Noterade även vid denna konferens att en hel del EFK-pastorer var på plats, och finns engagerade i ledningen för New Wine. Vi som engagerar oss i New Wine har en sak gemensamt som kan sammanfattas i att vi vill ha mer av helig Ande, i våra församlingar och personliga kristna liv.

Det som var extra skojigt var att nya föreslagna ledartrojkan för EFK, Linnea Åberg, Magnus Alphonce och Markus Sand var på plats en av konferensens dagar. Det var en viktig markering av dem att vara med på en New Wine-konferens.

Debatterna inom EFK under senare år är ju väl dokumenterade och har speglats i kristna pressen. Vill man tränga in lite djupare i det kan man gärna läsa min nyutkomna bok, Allt mellan himmel och jord, där det finns med en del bloggtexter av mig som varit helt centrala i debatten. Men en notering är att de EFK-are som dras till New Wine, och vill ha mer fokus på den Helige Ande och Andens gåvor, det är samma personer som också står upp för en tydligare bibeltro, t.ex. i HBTQ-debatten, men som också präglat andra debatter vi har haft inom EFK senaste 15 åren, som om Brian Zahnd, Robin Bell, det som kallades för Fyrkedebatten som finns dokumenterad i min bok.

Det tycks vara så att mer fokus på Anden leder också till mer fokus på bibeltro och bibelläsning.

Lösningen på äldre samfunds utmaningar och när det skaver i teologiska positioneringar är nog bönen ”Kom helig Ande”. När vi uppfylls av Anden får skriften nytt liv och vi kan förenas omkring allt som är väsentligt.