Frikyrkans kris

En av de tunga profeterna i svensk kristenhet är statsvetarprofessorn Magnus Hagevi i Växjö. Nu har han gjort en analys av frikyrkorörelsens utveckling. Dagen rapporterar om det idag. Hagevi noterar att efter sammanslagningen 2012 av de tre gamla frikyrkosamfunden Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan till Equmeniakyrkan har utvecklingen gått utför. Magnus Hagevis genomgång av Equmeniakyrkans siffror visar att antalet medlemmar i samfundet mellan åren 2012 och 2021 sjönk med 13 procent, från 68 851 till 58 569 – alltså en minskning med nästan 10 300 medlemmar. Equmeniakyrkan har dött ut 2060 om nuvarande utveckling fortsätter.

Hagevi stryker under ett viktigt faktum. I krympande frikyrkorörelser talar man om antalet betjänade istället för antalet medlemmar, och det ska visa att det inte ser så illa ut. Men Hagevi påpekar att nedgången i antalet betjänade går ner ännu mer, det finns ett samband mellan medlemsutveckling och utvecklingen av antalet betjänade. Statistiken för betjänade visar ju hur många som totalt är med i en församlings verksamhet. Vi kan inte lura oss själva genom att visa på siffror med många betjänade, det är Hagevis tydliga slutsats.

Hagevi stryker under att det är teologiskt liberala församlingar som minskar mest. Det visar sig bland annat i att Equmeniakyrkan minskar kraftigt i den högexpansiva Stockholmsregionen. Dagenreportaget visar att Frälsningsarmén också har stora problem och antalet kårer har minskat betydligt senaste 10-årsperioden. Evangeliska Frikyrkan hade en positiv utveckling under 90- och 00-talet men visar också tydliga stagnationstendenser under senare år. Vi bildade EFK 1997 genom en sammanslagning av flera äldre samfund, med visionen att storskaligt satsa på församlingsplantering och församlingsförnyelse, även EFK går i frikyrkotrenden att minska antalet församlingar, de var 370 1997, nu är antalet nere i under 300. Vi har lagt ner församlingar istället för att starta nya, visionen med att bilda EFK har inte genomförts.

Pingst är det samfund som visar bäst siffror, men tillväxten där beror ju på nya församlingar som Hillsong och församlingar som anslutit sig till Pingst, bland annat från trosrörelsen. Den gamla delen av pingströrelsen visar uppenbarligen också på stagnerande tendenser.

Vad ska man säga om detta? Några kommentarer från min sida.

  1. Hagevis analys av Equmeniakyrkan är intressant. Tittar man närmare på utvecklingen kan man konstatera att de tre samfund som gick ihop 2012, allra värst är situationen för Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, och de församlingar som har den bakgrunden. Missionsförbundets församlingar visar på fler exempel med positiv utveckling. Eftersom jag har mina rötter i Baptistsamfundet på min mors sida, både min mormors och min morfars föräldrar hörde till första generationens baptister i Sverige, berörs jag personligen av frågan. Gamla baptistförsamlingar, hur många sådana finns kvar i Sverige, och hur vitala är de? Jag är rädd för att kategorin äldre baptistförsamlingar håller helt på att försvinna, man har inte lyckats vitalisera sig och förnya sig, äldre baptistförsamlingar har fusionerats i stor utsträckning med andra frikyrkor, i regel på grund av krympande medlemsantal.
  2. Hagevis tes att de teologiskt liberala församlingarna minskar mest, detta är ett faktum enligt Hagevi, det kan visas i forskning, och jag håller helt med honom. Inom Anglikanska kyrkan i England där utvecklingen gått dramatiskt bakåt under många år, är det de evangelikala och karismatiska församlingarna som växer. Samma mönster ser man i USA där det är de äldre samfunden som minskar mest, och som har en teologiskt liberal profil. Att förneka detta är att skjuta sig själv i foten, frikyrkoledarna måste komma med begripliga förklaringar på nedgången, annars är det svårt att visa hur man kan få växt och skapa intresse för verksamheten.
  3. Vad är teologiskt liberala församlingar? Både jag och Hagevi betonar att det handlar om församlingar som tonar ner andliga upplevelsen, den radikala omvändelsen, evangelisationen, frälsningsförkunnelsen, Jesus som enda vägen till Gud och tonar ner en Jesuscentrerad förkunnelse. En kyrka som främst betonar dialogmöten och kulturaktiviteter har förlorat evangelistiska patosen. Andra kännetecken på teologiskt liberala församlingar är att bibelförkunnelsen och bibeltron urvattnas. En annan indikator är omförhandlingen av äktenskapssynen. I teologiskt liberala kyrkor är det vanligare att man accepterar samboförhållanden och bejakar samkönade relationer och vigslar. Så vill en församling gå ”slippery slope”-banan är det ganska tydligt hur man ska bära sig åt.
  4. Även nya församlingar och rörelser har inte haft det lätt att skapa en växtmiljö där allt fler människor attraheras av lokala församlingar. Trosrörelsen som slog igenom med dunder och brak på åttiotalet, visar inte på någon positiv utveckling, om man mäter statistiken. Samma sak gäller Vineyardrörelsen som slog igenom på nittiotalet. För att inte tala om Karismakraschen. Jag hoppas att Hillsong ska kunna fortsätta och växa, det har varit det mest dynamiska inslaget senaste 10-12 åren. Nya rörelsers bekymmer visar att problemen är djupgående och andliga, det handlar inte bara om metoder och trendighet.
  5. Vad gör vi då? En viktig faktor är att lyfta fram evangelistgåvan och ge utrymme för evangelistgåvan. Det är nödvändigt med en teologisk bearbetning av hela frågan om evangelisation, nöd för människors frälsning, omvändelsen, frälsningen, att skapa engagemang för att människor ska komma till tro på Jesus. Har det inte någon större betydelse om man är kristen eller inte, är med i en församling eller inte, då dör församlingen. En ny bönerörelse är nödvändigt. Bön måste bli något mer än bara en programpunkt på konferenser och gudstjänster. Ett rop till Gud utifrån nöd och vision. Ledare och predikanter behöver lyftas fram som har en väckelseton, som betonar omvändelsen, med pastor-Jansson-ledare kommer frikyrkan att dö ut. Teologiskt liberala och utdöende församlingar har formats genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen. Andligt levande och växande församlingar formas genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen.
  6. En avgörande fråga är immigrantkyrkor. Det är där tillväxten, livet och patosen främst finns. Att inkludera i församlingen personer med icke-europeisk bakgrund är helt avgörande. Att nära koppla ihop med immigrantkyrkor.

Min eftervalsanalys

Nu har det gått fem dagar efter ett spännande riksdagsval. Här följer några reflektioner från min sida. En kortfattad eftervalsanalys ur ett kristet perspektiv.

  1. Som kristen är mitt medborgarskap i Guds rike. Jesus är min kung. Min främsta identitet är inte att vara svensk, jag är kristen, ett Guds barn, det är min identitet.
  2. Bibeln säger att världen är i den ondes våld. Med nuvarande Ukrainakrig blir vi påminda om detta faktum. Världen är förgänglig, makterna i denna världen ska en gång ersättas av ett bestående rike där Jesus är kung. Denna världens politiska system är en del av det Bibeln kallar för ”världen”. Nationerna och staterna är tillfälliga, inte något bestående.
  3. Om vi kristna tror att ett visst parti, en viss politisk ledare, eller ett visst politiskt system är det avgörande svaret på våra problem, då har vi kommit in i avgudadyrkan. Den kristna Trumphysterin tyckte jag var ett bra exempel på detta. Det är inte politiker som ska frälsa oss, det är Jesus som ska frälsa oss. Politiken är nödvändig för styrning av våra nationer och samhällen, men får aldrig ersätta Gud. Historiskt har politiken och härskarna många gånger försökt ersätta Gud, det blir avgudadyrkan. När kristna blir för allierade med politiken hamnar de i denna avgudadyrkan. Kyrkan i Ryssland som stöder Putin har hamnat i detta, amerikanska evangelikaler som avgudade Trump och kristenheten som gav sitt stöd åt Hitler – det är några exempel på denna avart. Kristna socialister har tenderat att hamna i denna form av avgudadyrkan.
  4. Bibeln säger att överheten är insatt av Gud, vi ska be för den och respektera den. Den är en del av det som Bibeln kallar för ”världen”, men Kristus har all makt i himlen och på jorden, och sätter gränser för överheten. Som kristna ska vi söka vårt lands och vår stads bästa. I en liberal demokrati har vi alla ett ansvar för vårt samhälle, det gäller även oss kristna. Att kristna ställer upp i politiska val är en utmärkt tjänst för Gud. Det är lämpligt att pastorer och kristna organisationer är partipolitiskt neutrala, vi ska nå alla människor med evangeliet, både höger och vänster. Och mitten. Jag tycker dock att det är bra om även pastorer och präster i vissa fall, när Gud kallar dem, kan ställa upp i politiska val. Min EFK-pastorskollega Tuve Skånberg har varit ett bra exempel på detta och har haft bortåt 30 år i riksdagen.
  5. Jag har som kristen ledare inte skyltat aktivt med partipolitisk tillhörighet, jag har dock sedan sjuttiotalet varit medlem i Kristdemokraterna. Jag stod dock inte med på någon lista i detta val. Jag ser det dock som positivt att aktiva kristna kan sprida ut sig på olika partier och inte bara koncentreras i ett parti. Jag har alltid varit en samhällsintresserad pastor, och jag har i många år drivit ett konsultbolag som jobbar med politisk analys, vid sidan om att vara pastor. Långa perioder har det varit ett extraknäck, på senare år har det varit min huvudsakliga försörjning.
  6. Det finns ett antal samhällsfrågor där jag tycker att kristna värderingar får ett starkt genomslag. Och där vi kristna inte bara ska ha dem som privata uppfattningar eller bara som vår församlings moral, utan det är värderingar som är bra för hela samhället. Därför har jag senaste 45 åren varit engagerad i kristna pro-life-rörelsen, och det är med sorg jag konstaterar att alla åtta riksdagspartier i den frågan är djupt sekulariserade. I valet 2018 ställde jag upp på KD:s riksdagslista för Stockholms stad, och då var mitt engagemang i pro-life-rörelsen en stor belastning. Att värna om stabila familjer och trygga uppväxtmiljöer för barnen anser jag också är en kristen värdering, nuvarande gängbrottslighet är uttryck för kollapsade familjer. Var finns de kriminellas pappor någonstans?
  7. En annan fråga där jag har engagerat mig hårt är flyktingfrågan och att ta emot invandrare i Sverige. Det är också en grundläggande kristen värdering. I min och Micael Grenholms bok från 2016, Jesus var också flykting, har vi två hela kapitel med en bibelgenomgång i ämnet. Många svenska församlingar har enagerat sig i detta och invandrare är idag en stor del av Sveriges frikyrklighet. Därför har jag uttryckt kritik mot SD som sedan 90-talet velat stoppa all invandring och lusläser man SD:s partiprogram är slutsatsen att invandringen är orsaken till nästan alla samhällsproblem. Vi visar i boken partiets nazistiska rötter, och inte bara det, rötter i nittiotalets vit-makt-rörelse och Bevara Sverige Svenskt-rörelsen. SD har varit skickliga på att anpassa sig och mjuka upp retoriken, men grundläggande värderingarna finns kvar enligt min mening. Som kristen och utifrån mina kristna värderingar kan jag inte stödja ett sådant parti. Majoriteten av invandrarna i Sverige är väl fungerande medborgare som i många avseenden bär upp det svenska samhället. Stockholm skulle kollapsa utan alla invandrares arbetsinsatser. Man kan inte döma ut invandrare generellt på grund av att 1-2 procent missköter sig.
  8. Därför är det en stor sorg för mig att KD så nära har allierat sig med SD. Jag gör dock inte som flera av mina vänner har gjort, lämnar partiet. Jag vet inte varit jag skulle ta vägen i så fall. Jag inser dock att nuvarande modell med det väljarunderlag vi har, är enda alternativet till en socialdemokratisk regering det spår som M och KD nu är inne på. En stor andel av SD:s väljare tror jag  är anti-etablissemangs-väljare, SD har bara varit i opposition och drar stor nytta av detta. De kan hävda att dagens samhällsproblem inte är deras fel. I den uppkomna situationen tror jag därför att det är mycket bättre att ta in SD i regeringen och att de får ta fullt ansvar för regeringspolitiken. Hellre det än att de är ett mäktigt stödparti som kan ställa tuffa krav på regeringen för att inte fälla den. Deras förhandlingsposition är starkare utanför regeringen än inom regeringen. Övriga partier har närmat sig SD i frågor som gäller invandring så det finns inte så stora skillnader längre. SD kommer garanterat att gå ner dramatiskt i opinionssiffrorna om man får börja ta regeringsansvar. Det är väldigt mycket enklare att vara oppositionsparti än att sitta i en regering.
  9. Jag anser att vi som kristna ska ge vårt stöd åt västvärldens liberala demokrati, det är det enda politiska system som garanterar frihet åt den kristna församlingen och garanterar frihet för oss att uppfylla Jesu missionsbefallning. Muslimska diktaturer, vänsterdiktaturer, och högerfascistiska regimer som Putins Ryssland hindrar alltid kristna kyrkan och är antikristliga i sin karaktär. Liberala demokratier präglas av att man har allmänna demokratiska val utan valfusk, det finns valmyndigheter som sköter detta på ett objektivt och rättssäkert sätt, domstolarnas självständighet och medias självständighet är grundbultar i västdemokratier. Föreningsfriheten och yttrandefriheten är andra grundbultar som är nödvändiga för kristna församlingens liv och mission och en bärande del i västvärldens liberala demokratier. När politiker försöker styra över media, över domstolar och över politiska val och rösträkning, då behöver alla varningslampor blinka. När man försöker bannlysa vissa åsikter och yttranden likaså. I Sverige blåser högervindar men det är fortfarande inte svajigt i dessa frågor. I länder som USA, Brasilien och Ungern är det mycket svajigt, och Ryssland har långt gått över gränsen till diktatur. Som kristna ska vi stå upp för liberala demokratin.

Två dagar kvar till valet – funderingar kring tonläget i politiska debatten

Jag har alltid varit mycket intresserad av politik. Växte upp under det galna sjuttiotalet då vänsterextremismen var mycket utbredd, inte minst bland studenter och ungdomar i allmänhet. Hade oändligt antal diskussioner från 1968 med kompisar och människor man träffade vars politiska åsikter låg en bra bit vänster om socialdemokraterna. USA:s krig i Vietnam var en samlande katalysator för hela vänsterrörelsen. Började på Stockholms universitet och mina studier hade Nationalekonomi och Statskunskap som huvudinriktning. Den politiska vänstern mötte man ständigt i universitetets lektionssalar, både bland lärare och elever. Man märkte redan under andra halvan av sjuttiotalet att det blev en reaktion på extremvänstern, Moderaterna ryckte framåt i opinionen, och nyliberalismen började slå igenom som politisk rörelse. Under 1979 kom jag fram till slutsatsen att jag skulle doktorera. Min huvudfråga var om jag skulle doktorera i Nationalekonomi eller i Statskunskap. Den jag framförallt rådfrågade i denna fråga var min gode vän Anders Altersten,, universitetslektor med fokus på Samhällskunskap, svenskkyrklig och engagerad i karismatiska rörelsen. Efter ingående samtal kom vi fram till att jag skulle satsa på Statskunskapen.

Även om jag lämnade universitetet 1984 har jag haft politik som min huvudsakliga försörjning sedan dess, förutom alla mina uppdrag i svensk kristenhet. Har drivit ett konsultbolag under många år där jag ägnat mig åt politisk analys och levererat rådgivning och rapporter framförallt åt näringslivet, men jag har även haft både fackföreningsrörelsen och politiska partier bland mina klienter. Under årens lopp har jag specialiserat mig på energipolitik, klimatpolitik och miljöpolitik, det är framförallt kundernas efterfrågan som styrt denna inriktning.

Nu är det två dagar kvar till riksdagsvalet. Trots att jag har jobbat med politisk analys i hela mitt liv har jag väldigt svårt med partiledardebatterna och nivån på den politiska diskussionen på riksnivån. Det blir för mycket gräl, förenklade argument, karikatyrer av politiska motståndare, en retorik som blir så tillspetsad att den gränsar till lögnen.

Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man argumenterar för sina egna politiska förslag än svartmålar politiska konkurrenters förslag. Jag skulle mycket hellre se en politisk debatt där man mer resonerar, där man kan erkänna svagheter i de egna förslagen, och ge beröm åt idéer som kommer från politiskt konkurrerande partier.

Den sakliga politiken finns också, när man läser regeringspropositioner, partimotioner och utskottsbetänkanden från riksdagen och inte minst utredningsbetänkanden, då dominerar de sakliga resonemangen, hänvisningen till forskningsresultat, argument för de egna förslagen, och korrekta hänvisningar till andra partiers förslag.

I den TV-snuttifierade politiska debatten är dock samförståndet och sakligheten som bortblåst och polariseringen dominerar.

Jag tycker att mycket av detta finns inom båda politiska blocken.

Politiker är begåvade och engagerade personer som jobbar mycket hårt. De är all heder värda. Men jag skulle efterlysa att man mer lyfte fram saklighet och respekt för politiska motståndare. Det skulle också minska det förskräckliga politikerföraktet.

Lennart Sacrédeus, Kristdemokraterna och den smala åsiktskorridoren

Det är nervöst i valrörelsens slutspurt. En sorglig historia har inträffat i Dalarna, där den erfarne och luttrade KD-politikern Lennart Sacrédeus från Mora, har hamnat i blåsväder. Och nu tvingats avgå från sin riksdagskanditatur. Sacrédeus är ju dessutom engagerad i Svenska kyrkan och under många år varit engagerad i kyrkopolitiken.

Jag har inte sett Lennarts flygblad där han uttryckt sig abortkritiskt. Jag har bara läst Dagens Nyheters utdrag från den, jag har inte någon anledning att betvivla DN:s citat.. Lennart skriver att: ””Med 37 000 aborter/forsterfördrivningar varje år ligger Sverige på betydligt högre tal än våra nordiska grannländer, sett till befolkningens storlek. Mer kan göras i form av stödinsatser och adoptioner för att välkomna det ofödda barnet till livet”. Han uttrycker också sitt stöd till Lars Adaktussons linje.

Lennarts uttalande innebär inte ens ett tydligt ifrågasättande av befintlig abortlagstiftning. Han säger inte att han vill kämpa för sänkta abortgränser, han uttrycker bara oro över det höga antalet aborter i Sverige i nordisk jämförelse, och att vi bör satsa på alternativ. Detta borde till och med en abortliberal person hålla med om.

Men så får man uppenbarligen inte säga i Sverige med den extremt smala åsiktskorridor vi har när det gäller människovärdesfrågor för ofödda barn.

Vi har 8 abortliberala partier i Sverige. Kristdemokraterna har egentligen ett mycket bra medicinskt-etiskt program men man hör inte något försvar eller argumentation från partiledningen om denna sak. Och om man på minsta lilla sätt problematiserar vår extremt liberala abortlagstiftning då är man inte välkommen i Sveriges riksdag, och man är inte välkomnad på en ledande plats inom Kristdemokraterna. Svagt att inte KD:s ordförande i Dalarna kunde backa upp och försvara Sacrédeus.

Sorglig utveckling.

Funderingar vid sommarens slut

Nu är det söndag 28 augusti och sommaren går mot sitt slut. Min och Evas sommar har i stor usträckning använts till att passa barnbarn, det roligaste man kan ägna sig åt, men trött blir man. Nu är vi tillbaka i Stockholm igen. När vi lämnade Bergen i Norge i måndags morse ramlade jag dock i en trappa så jag går på kryckor för närvarande. Förra söndagen besökte vi SALT-kirken i Bergen tillsammans med barnbarnen. De fick barnbiblar som delades ut till alla barn på scenen, de blev så glada. Jag lyssnade till predikan av Öystein Gjerme, pastorn i menigheten, det var mycket givande.

Idag höll jag predikan i Folkungakyrkan i Stockholm och talade om en församling som växer inåt. Betonade inte minst öppenhet och transparens, att bekänna synder för varandra. Det är befriande med en församlingsgemenskap, som Guds återvinningscentral där vi kan lämna det mörka, synderna, det som skadar och bryter ner oss, för att ta emot av Guds goda. Syndabekännelsen och omvändelsen behöver vi leva med i hela det kristna livet. För att föregå med gott exempel bekände jag en synd i min predikan idag, frosseriets synd. Jag har hamnat i detta denna sommar, det blir mycket glass och godis när man är med barnbarnen, och det triggar igång extremt sötsug i min hjärna, hamnat i glass- och godismissbruk. För två veckor sedan bekände jag det som synd och lämnade över bördan till Jesus och har haft missbruket i schack sedan dess. Har man 10-15 kg för mycket vikt är detta en livsavgörande fråga.

Ska egentligen till New Wine-ledardagar i Nyhem i morgon bitti, men jag är invalidiserad och går med krycka efter fallet i trappan i måndags, så vi får se hur det går.

För övrigt, var på 60-årsuppvaktning i grannskapet senaste dagarna, och fick då tillfälle att prata med moderatledaren Ulf Kristersson som var på samma fest. Valet blir en rysare, det var jag och Ulf överens om. Säkraste sättet att få fram en ny socialdemokratisk minoritetsregering, det är att rösta på Sverigedemokraterna. SDs framgångar gör det omöjligt att bilda en högerregering. Vi får se.

På återseende.

Trovärdigt ledarskap – profeten Samuel som exempel

Bibeln är en oändlig källa av visdom, tröst, vägledning och tidlösa principer.

En sådan tidlös princip är trovärdigt ledarskap. Att ledare granskas kritiskt, avsätts och brister i trovärdighet är ett problem med tusentals år på nacken. Despotiska ledare dyker upp i alla typer av organisationer, även på gamla testamentets tid. Vad Gud tycker om dem är tydligt i bibeltexterna.

I första Samuelsboken kapitel 12 läser vi om när profeten Samuel höll sitt avskedstal inför folket. Han hade varit Israels ledare under ett antal år innan man gick över till kungadöme, och sedan hamnade i en stormaktstid under David och Salomo.

Så här sade Samuel i sitt avskedstal till folket, när hans ledarskap ska utvärderas. Notera, det fanns inte någonting som de kunde anklaga Samuel för. Samuel var ett bra exempel på trovärdigt ledarskap, något som Bibeln lyfter fram. Detta inträffade för 3000 år sedan. Företagsledare, pastorer, präster, politiker – läs och lär.

1 Samuel sade till hela Israel: ”Se, jag har lyssnat till er och till allt ni sagt till mig. Jag har gett er en kung. 2 Nu är det han som ska vara er ledare. Jag är gammal och grå och ni har mina söner bland er. Hittills är det jag som varit er ledare, från min ungdom ända till i dag. 3 Se, här står jag. Vittna nu mot mig inför Herren och inför hans smorde. Har jag tagit någons oxe, eller har jag tagit någons åsna? Har jag förtryckt någon eller varit våldsam mot någon? Har jag tagit mutor av någon för att se mellan fingrarna med honom? I så fall ska jag ersätta det.” 4 De svarade: ”Du har inte förtryckt oss, du har inte varit våldsam mot oss och inte tagit något från någon.” 5 Då sade han till dem: ”Herren är vittne mot er, och hans smorde är vittne denna dag att ni inte har funnit något hos mig.” De svarade: ”Ja, han är vittne.”

Gästkrönika om behovet av omvändelse och omvändelseförkunnelse

Min gästkrönika i Dagen idag handlar om behovet av omvändelse och omvändelseförkunnelse. Min allmänna bedömning är att det är för mycket betoning i dagens kristenhet på att bara komma som man är, billig nåd, det saknas omvändelseförkunnelse.

Resultaten blir där efter. På de flesta platser i Sverige befinner sig församlings- och kyrkoliv i stagnation och ibland i katastrofal stagnation, jämfört med för 50-100 år sedan.

Man hittar krönika här, jag hoppas den är öppen för alla läsare..

Fokus i ett kristet liv är att leva i helighet, då handlar omvändelsen om en livslång process. I ett blogginlägg för ett par veckor sedan skrev jag om liknande tankegångar.

Hälsning från semestern

Nu är jag och hustrun på semester, i stugan i Skellefteå, som hustrun ärvt av sin mor.

Idag besökte vi en kusin till hustrun, i fritidshuset i Gummark, vid Gummarksträsket söder om Skellefteå.

Gummark består av tre stadsdelar, södra Gummark, Gummarksnoret och Gummark.

Fascinerande med dessa sjöar i Västerbotten med omgivande klassisk jordbruksmark och mindre gårdar.

Omvändelse eller bara att komma som man är

En vanlig slogan i moderna kyrkan i Sverige är att vi får komma som vi är till Jesus. Utan krav. Vi är älskade som vi är. Betoningen är på att välkomnas, som man är, till Jesus och till kyrkan. Det är sant, men det är inte hela sanningen.

Det är bara halva evangeliet, och ett halvt evangelium blir ett falskt evangelium. Väckelseförkunnelsen och bibliska förkunnelsen har alltid betonat omvändelsen som en del av frälsningen och inträdet i kristna livet.

Nya Testamentets budskap är kallelsen till omvändelse. Mötet med Jesus leder till omvändelse, en radikal förvandling. En radikal frälsning. Att gå från mörkret till ljuset. Jesus utmanar oss fullständigt när vi möter honom. Det handlar om en ny världsbild, ett nytt tänkesätt, men också ändrad livsstil. Jesus förvandlar oss men vi måste också bekänna och ångra vår synd, och vilja överge vår synd, det i vårt liv som inte behagar Jesus.

Vi blir inte kristna för att fortsätta leva som förut. Vi kallas till omvändelse.

När Paulus höll sitt försvarstal inför konung Agrippa skildrat i Apostlagärningarna 26 så uttrycker han det på följande sätt: ”för att öppna deras ögon, för att vända dem från mörker till ljus och från Satans makt till Gud, så att de får syndernas förlåtelse och en plats bland dem som helgats genom tron på mig. 19 Därför, kung Agrippa, har jag inte varit olydig mot den himmelska synen. 20 Jag har predikat, först i Damaskus och sedan i Jerusalem och hela Judeen och även ute bland hedningarna, att de ska ångra sig och omvända sig till Gud och göra gärningar som hör till omvändelsen.” Det ger en bra sammanfattning av vad evangeliet handlar om.

Bibeltexten sammanfattar på ett utmärkt sätt vad det handlar om. Att vända om från mörker till ljus, från Satans makt till Gud, att ånga sig och omvända sig … och göra gärningar som hör omvändelsen till.

I sin predikan på första pingstdagen säger aposteln Petrus: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva.”

Ett annat bibliskt exempel är när Paulus skriver till församlingen i Korint och påpekar bristen på omvändelse i deras liv. Han skriver i kapitel 12 vers 21 att: ”jag måste sörja över många som tidigare har syndat och inte omvänt sig från den orenhet, otukt och omoral som de har ägnat sig åt.”

Omvändelsen är inte en engångshändelse. Det fortsätter hela det kristna livet. Jesus blir Herre över våra liv. Det är inte längre djävulen som härskar, det är inte längre synden som härskar. Vi börjar en vandring i ett heligt liv, det är omvändelsens innebörd.

Det handlar om att älska istället för att hata, att förlåta istället för att vara bitter, att tala väl om istället för att förbanna, att bryta med beroenden och missbruk, att bli givmild istället för att vara girig, att välsigna andra istället för att vara avundsjuk, att vara flitig och nitisk istället för att vara lat, att älska Herren av hela sitt hjärta istället för avgudar och materiella ting, att leva i sexuell renhet och trohet, och mycket mer.

Omvändelsen är en livslång resa, men det börjar när jag kommer till Jesus som jag är.

Modern kristendom innehåller för mycket billig nåd och brist på omvändelseförkunnelse. Resultatet blir att glöden falnar, hängivenheten vacklar, Andens frånvaro i våra liv och församlingar. Ju mindre omvändelseförkunnelse, ju mer ointressant kristendom.

Sommarhälsningar

För första gången på många år är jag inte med på Almedalsveckan. Jag har varit aktivt engagerad under Almedalsveckan i 20 års tid, förutom de två pandemisomrarna då veckan var inställd. Eftersom jag har i stor utsträckning rört mig i gränszonen kyrka-samhälle har en prioritering av Almedalsveckan var viktig för mig. Förutom mina konsultuppdrag i näringslivet har jag varit engagerad i många av de kristna arrangemangen under Almedalsveckan. Det är en unik mötesplats då nyckelpersoner från politiken, näringslivet, civilsamhället, akademin och myndigheter möts på en och samma plats för diskussioner och meningsutbyten i många aktuella samhällsfrågor. Den kristna rösten har varit och är viktig på Almedalsveckan.

Årets paus beror i stor utsträckning på att jag och hustrun har behövt hjälpa till med att passa barnbarnen senaste två veckorna. Vi har varit två veckor i Norge och nu är vi i Stockholm, då två av norska barnbarnen är på plats. Mycket glädjande och berikande att vara med dem.

Under juli har jag två församlings- och kyrkengagemang inbokade, predika i Folkungakyrkan Stockholm söndag 17 juli klockan 11.00, och 16 juli är jag med då kongolesiska församlingen Ambassadeur firar 15-årsjubileum, det är där ”Pastor Jean” är pastor, John Kabuidibuidi, som blev rikskändis när han blev utvisad 2012. Efter lång kamp lyckades vi få tillbaka honom till Sverige och vi lyckades också gömma hans familj, som sedan fick uppehållstillstånd. Pastor Jean är numera etablerad byggnadsingenjör hos ett av våra stora byggbolag samtidigt som han är pastor för församlingen.