Jag bor nära amerikanska ambassaden i Stockholm. Ungefär två gånger i månaden går jag eller åker buss förbi ambassaden. Sedan Ukrainakriget började har det hängt en jättestor banderoll utanför ambassaden om att USA stöder Ukraina.
Veckan efter presidentinstallationen av Trump noterade jag att banderollen hängde kvar. Jag undrade då hur många dagar till den kommer att hänga kvar. Den är nu som väntat borttagen.
Jag är egentligen inte arg på Trump, han har ju sagt hela tiden att han inte stöder Ukraina. Hans sympatier är uppenbarligen med fascisten och despoten Putin och Ryssland. Det har han sagt hela tiden, så något annat kan man inte vänta sig.
Jag är arg och bedrövad på alla som röstat på Trump, inklusive de 80 procent vita evangelikala kristna. Det är ju de som med öppna ögon har röstat för denna politiska förändring. Att inte stödja Ukraina, att uttrycka sympatierna för Putin. De är ansvariga för att banderollen har tagits ner.
Ukrainafrågan borde rimligtvis ha varit en av de avgörande frågorna i amerikanska presidentvalet.
Nu är det fredag kväll. Sen fredag kväll. På tåget på väg hem till Stockholm.
Kommer just från New Wine ledarkonferens hos Kungsporten i Huskvarna. Mycket inspirerande. Och så kul att träffa ett antal pastorskolleger från olika delar av Sverige. Under torsdagen mötte jag Evangeliska Frikyrkans ledning för samtal om uppföljning av de beslut och debatter vi hade vid vår kongress i maj i fjol. Bra samtal där vi är överens om att EFK håller fast vid den klassiska kristna äktenskapssynen, och det är detta som gäller för oss i Evangeliska Frikyrkan.
Mycket inspirerande vid ledarkonferensen i Huskvarna att lyssna till Marie-Louise Nilsson, EFS-predikant och präst i Svenska kyrkan och nu ledare för Alpha Sverige. En duktig förkunnare med en mycket biblisk och evangelisk fokus i sin framställning. Bruce Collins, anglikansk präst i England, var med igen, han har medverkat vid många New Wine-konferenser i Sverige under många år. Undervisade som vanligt klart och Jesuscentrerat.
Träffade EFK-pastorskolleger som var mycket bekymrade över att den amerikanske pastorn Brian Zahnd var inbjuden som en av huvudtalarna vid årets Torpkonferens. Jag har inte läst så mycket av Zahnd så jag kan inte bedöma saken. Gillar det han skrivit om Trumpismen och kristen nationalism, samma ståndpunkter där som jag har. Men tydligen är han mer tveksam i grundläggande kristna läror. Har tankat ner hans bok om ”Sinners in the hands of a loving God”, tror jag titeln är. En markering mot den puritanska klassiska väckelsepredikan av Jonathan Edwards om syndaren i en vred Guds händer. Jag ska läsa och bilda mig en egen uppfattning i frågan och kommer säkert att skriva om saken.
Och så blev jag intervjuad av Världen Idag angående att man bjudit in en HBTQ-aktivist till Torpkonferensen under midsommarveckan. Patrick Tiainen från Åbo. Jag tycker inte att detta stämmer med vårt beslut vid förra årets kongress att fokus vid våra gemensamma mötesplatser ska vara att lyfta fram den klassiska kristna äktenskaps- och samlevnadssynen.
Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt Evangeliska Frikyrkan och lagt ett antal tusen timmar under många år på denna församlingsrörelse som jag älskar och delar dess grundläggande övertygelser. Nu hamnar jag i en ständig roll att markera och uttrycka tveksamheter inför vad ledningen gör. Jag vet att många EFK-are håller med mig, men ändå känns det som att man får spela en väldigt otacksam roll som en evangelikal kritisk sanningssägare. Och därmed också bli ständigt kritiserad och problematiserad internt. Det känns inte kul, och jag skulle nog önska att fler personer tog till orda och förde fram sina ståndpunkter. Nu känns det som man är en obekväm person och varit under ett antal år. Det är traumatiskt.
Nästa söndag 30 mars kommer jag att predika i Motala baptistförsamling klockan 10.30 och då kommer jag också att ta med mig av mina böcker för signering och förmånlig försäljning. Vill du träffa mig och lyssna på bloggaren live, så är du välkommen.
Jag har under de senaste fem åren varit engagerad i styrelsen för Sebastian Staksets arbete, organisationen heter Heart of Evangelism. Vi arbetar framförallt med att hjälpa människor att komma ur gängkriminalitet och drogmissbruk. Vi har en hel del vittnesbörd från personer som kan vittna om frihet från gängkriminalitet och drogmissbruk. Vi arbetar med ett center i Stockholm som syftar till att hjälpa människor ur denna misär, där mötet med Jesus och kristna tron har varit en förvandlande kraft. Vi driver också ett behandlingshem och stödboende för unga kvinnor i Östervåla. Vi ordnar regelbundet stora kampanjer, bland annat har vi ett tält som rymmer fyra tusen personer som vi använder för sommarkampanjer. Flera secondhandbutiker används för att hjälpa till med att finansiera verksamheten som kostar ett stort antal miljoner varje år. Vi har fortfarande mycket begränsat med offentliga stöd till vårt behandlingshem som kostar ett antal miljoner varje år. Sebastian Stakset har också utfört heroiska insatser under Ukrainakriget för att hjälpa till med att förmedla förnödenheter till Ukraina. Mirakulöst har vi lyckats driva denna verksamhet under ett antal år nu, som kräver insamlingar och gåvor på över 20 miljoner per år för att gå runt.
Satsningen på filmen Miseria har varit en av våra stora satsningar, med 40.000 visningar på biograferna i Sverige.
Hearts arbete är kanske den mest offensiva kristna insatsen i Sverige när det gäller att ge ett kristet svar på de enorma samhällsproblemen vi har med den omfattande gängkriminaliteten, där vi har direktkontakter med många av de kriminella gängen, ett helt unikt kontaktnät.
Den här länken ger en kort info om Barmhärtighetens hus i Östervåla.
Och så här ser Sebastian Stakset ut, för några år sedan, om någon inte vet.
Just nu har vi ont om pengar och jag vädjar om att så många som möjligt av dem som läser det jag skriver kan ge en engångsgåva till Heart på 1000 kronor om du har det knapert ekonomiskt och 10 000 kronor om du har bättre ställt med visst mått av kapital och en bra lön.
Har du intresse för att bli månadsgivare, kontakta Heart of Evangelism, här är en länk med info om detta.
Jag vill utmana dig som känner en nöd för situationen i Sverige att göra en konkret insats genom att stödja detta arbete, tillfälligt eller kontinuerligt. Bed för Sverige, men gör också något konkret.
Mycket tacksam om du kan sprida detta inlägg till din församling, dina facebookvänner och alla kontakter du har.
Tack på förhand!
Klicka på ikonen, så ser du en bild från premiären i Stockholm av filmen Miseria.
Vi lever i en orolig tid. Mörkret breder ut sig, men Jesus lever och har all makt i himlen och på jorden. Det Bibeln kallar för vilddjuret härjar, samtidigt som vi ser tecken på ny väckelse och andeutgjutelse.
Vi har i flera år stått på randen till en nytt världskrig och i frontlinjen för detta just nu är Ukraina. Detta utsatta folk och land där vilddjuret från norr har försökt att underkasta och bomba sönder och nu kommer vilddjuret från väster och försöker under hot och tvång att lägga under sig stora delar av naturtillgångarna. Det oreserverade stödet för Ukraina är den avgörande frågan för oss kristna och förbönen i dessa tider. Och en avgörande fråga för Europa, står inte Europas länder upp för Ukraina, kommer vilddjurets inflytande att öka betydligt över vår kontinent.
Men som kristna får vi inte gripas av oro. Vi måste fortsätta be, fira gudstjänst, vårda vårt dagliga andaktsliv, evangelisera, missionera, bygga församling. Mörkret i världen får varken lamslå oss eller göra oss neutralt passiva och bara hamna på en åskådarläktare inför ondskan i världen.
Jag har senaste tiden gått ut och försvarat min gamla pastor Kjell Sjöberg som flyttade hem till Jesus 1997. Jag var ju med i Järfälla pingstförsamling under åren 1973-1983 då Kjell var dess pastor.
Det var en härlig upplevelse att vara med på 50-årsjubileet i Aspnäskyrkan, Järfälla Pingst i början av december. Jubileet gav också en påminnelse om betydelsen av att bygga församling långsiktigt och vilken inverkan det kan ha. Det är nu Johan Valinder och Markus Kankaanpää som är föreståndare för församlingen och vad jag kan förstå är utvecklingen för närvarande klart positiv.
Jag och min fru, och några vänner till oss blev ju utsända från församlingen 1981 för att börja med pionjärarbete och församlingsplantering södra Stockholm, i Vendelsömalm-Brandbergen. Jag fick möjlighet att ge en hälsning och rapport från detta arbete, som alltså resulterat i dotterförsamlingen som idag heter Söderhöjdskyrkan, och barnbarnsförsamlingen Iglesia Icthus, som är en dotterförsamling till Söderhöjdskyrkan.
Forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström har skrivit en kulturartikel i tidningen Dagen med rubriken ”Svenska bönekrigare inspirerade Trumprörelsen i USA”. Man hittar den här. Artikeln handlar om Kjell Sjöberg och rörelsen Förebedjare för Sverige. I samråd med Kjell Sjöbergs yngre bror Bengt, och en brorson, har jag skrivit ett svar på artikeln som Dagen publicerat. Man hittar min artikel här.
Har fått mängder av kommentarer på min artikel. Vill försöka belysa några synpunkter.
Debatten startades inte av mig utan av Poletti Lundström och Lundström. Jag uttrycker tydligt att jag inte är direkt avvisande till deras forskning. Deras forskning om kristen undfallenhet på trettiotalet gentemot nazismen, och att det även innefattar pingströrelsen, tycker jag är mycket intressant. Är inne på samma spår själv i boken ”Jesus var också flykting”. Tycker att deras beskrivning av förbönsrörelsen från åttiotalet är delvis korrekt men menar att de skjuter rejält över målet när Kjell Sjöberg kopplas ihop med dagens Trumpism i USA.
Jag uppmanas av vissa att hålla tyst och inte yttra mig i frågan. Jag kan dock inte hålla tyst eftersom det gäller min gamla pastor som jag hade nära samarbete med i många år. Närmare bestämt nästan 24 år, och av dessa 24 år var Kjell min pastor under 10 år, då jag hade en mycket nära relation till honom. Eftersom jag anser att den kristna hysterin i USA kring Trump är en direkt urspårning och avfall, vilket jag motiverat i andra texter, kan jag inte vara tyst om min gamla pastor förknippas med Trumpismen. Man ska inte diskutera åsikter hos en bortgången person får jag höra, men detta görs ju ständigt och ska alltså forskarna Lundström ha någon ensamrätt att diskutera Kjell Sjöbergs inflytande och tänkande? Jag tycker nog att jag har full rätt att ge mitt perspektiv på frågan.
Detta ständiga upprepande, om man för fram kritiska synpunkter på Trump och trumpismen så är man för Kamala Harris och Demokraterna. Det har ju ingenting med saken att göra. När Hitler grep makten i Tyskland 1933 var den enda motkraften socialdemokratin och politiska vänstern. Borgerligheten gillade Hitler, han var en stark och inflytelserik ledare, som nådde fram till vanligt folk, många borgerliga tyckte han var knäpp och extrem men tolererade honom, och en del tyckte han var knäpp och extrem men underskattade honom. Att påstå att man är för Harris och Demokraterna för att man är emot Trump är lika intelligent som att påstå att om man var emot Hitler 1933 var man för politiska vänstern med socialdemokratin i spetsen. Tycker att både Demokraterna och det gamla etablissemanget inom Republikanerna har gjort en katastrofalt dålig insats som inte har lyckats skapa en motvikt till Trump och Musk.
Har varit dunderförkyld i fyra veckor men är nu på banan igen.
Skriver idag i Hemmets vän om att vi behöver en ny karismatisk väckelse 2.0.
Anden är färskvara. Anden vill ständigt uppfylla oss till förnyelse, kraft, glädje och utrustning till tjänst. Anden är inget monopol för pingstvänner.
Anden inget unikt privilegium för pingstvänner
Krönika. Svensk kristenhet behöver en ny karismatisk väckelse – en rörelse som når över samfundsgränser och väcker den helige Andens gåvor till liv, skriver Stefan Swärd.
Den helige Andes uppgift är att vara verkställande inom gudomen, aktivt närvarande på jorden. Inom konsten brukar Anden avbildas som en duva. Foto: Mateus Campos Felipe
Stefan Swärdfil dr statskunskap, författare och pastor
Vi kristna tror på en treenig Gud, Fadern, Sonen och Anden. En Gud, men ändå tre distinkta personer med olika roller. Den helige Andes uppgift är att vara verkställande inom gudomen, aktivt närvarande på jorden. En förutsättning för att vara kristen är att Anden bor i mig. Den föder mig på nytt. Bibeln talar också om att döpas i den helige Ande och att uppfyllas av Anden.
Kristendom handlar om mycket mer än kyrkobyggnader, liturgi, kyrklig kultur, kristna värderingar och lära – den handlar också om att vara uppfylld av Anden. Det ger liv, glädje, och verklighet åt det kristna livet.
På sextiotalet uppstod en mäktig rörelse över hela den globala kyrkan, den karismatiska väckelsen. Fokus var på uppfyllelsen av Anden, och upplevelsen av Andens gåvor. Många miljoner drabbades av detta över hela världen. Inte minst var det många kristna i de äldre historiska kyrkorna som fick uppleva en påtaglig förnyelse i den helige Ande.
Jag var själv med som tonåring i denna väckelse, framför allt lokalt i Stockholm. Människor fylldes av Anden överallt, i alla sammanhang. Man möttes i spontana bönegrupper runt om i hela Stockholm. Här uppstod en salig blandning av svenskkyrkliga, katoliker, missionsförbundare, baptister, pingstvänner och nyfrälsta utan kyrklig bakgrund och vana. En viktig milstolpe var den karismatiska konferens som Stanley Sjöberg och Citykyrkan tog initiativ till 1972. Medverkande var bland annat den anglikanske prästen Michael Harper och den katolske prästen George de Prizio. Möten präglades av lovsång, hängivenhet, glädje och en mäktig trosatmosfär.
Foto: Privat
Upplevelsen och uppfyllelsen av Anden är inte ett unikt privilegium för pingstvänner. Gåvan och erfarenheten är tillgänglig för alla kristna, oavsett samfundsetiketten.
Upplevelsen av Andens gåvor på det sätt som Nya testamentet talar om behöver utvecklas i kristna miljöer …
Stefan Swärd
Erfarenheten från den karismatiska väckelsen på 1960- och 1970-talet var att det gav en förnyelse av kristen enhet. I de karismatiska bönegrupperna och vid de karismatiska konferenserna möttes man över alla samfundsgränser, betoningen blev inte samfundsetiketten utan att man var bröder och systrar i Kristus med en gemensam andlig erfarenhet. I viss utsträckning kan man se trosrörelsen och Vineyardrörelsen som växte fram under åttiotalet som fortsättning på den karismatiska väckelsen. Trosrörelsen blev dock mer konfliktladdat. Det berodde bland annat på att man betonade att grunda nya församlingar, medan den karismatiska väckelsen främst fokuserade på förnyelse av redan etablerade församlingar.
Bland rörelser i den moderna kristenheten som kan ses som fortsatta strömningar av det karismatiska flödet finns New Wine och Oasrörelsen. I synnerhet New Wine bär vidare det enhetsperspektiv och den samfundsöverskridande gemenskap som präglade den karismatiska väckelsen.
Jag tror att svensk kristenhet behöver en ny karismatisk väckelse. Anden är utgjuten. Som kristna har vi Anden inneboende i oss. Men förnyelse och den ständiga uppfyllelsen av Anden är färskvara. Upplevelsen av Andens gåvor på det sätt som Nya testamentet talar om behöver utvecklas i pingst-karismatiska miljöer, och kristna miljöer som saknar dessa erfarenheter behöver inse att det är en del av det kristna livet.
Anden ger oss kraft till tjänst och en övernaturlig skärpa och vägledning. Anden fyller våra hjärtan med Guds övernaturliga kärlek, så att vi kan bli vänliga, förlåtande, lyssnande och välsignande.
Trots att jag har precis fyllt 70 har jag inte dragit ner på mina kristna engagemang och uppdrag. Hälsotillståndet är hyfsat stabilt.
I söndags hade jag förmånen att få predika i församlingen Iglesia Ichthus i Stockholm, en levande latinamerikansk församling som möts i centrala Stockholm med cirka 250 medlemmar, men med ett mycket stort kontaktnät med spansktalande både på andra orter i Sverige och i Sydamerika. Jag var ju med och tog initiativet till bildandet av församlingen för 20 år sedan, då det var en avknoppning av Söderhöjdskyrkan som tidigare hette Ichtys, där jag var pastor fram till 2002. Uppfattas som församlingens pappa då jag har varit med om att grunda och ta initiativ till församlingen tillsammans med pastorsparet. Församlingen är med i Evangeliska Frikyrkan sedan starten, då jag var ordförande i Evangeliska Frikyrkan när församlingen bildades, och det var naturligt att knyta församlingen till det samfundet.
Det är imponerande att se hur andligt vitala immigrantkyrkorna är. En stark överlåtelse till Kristus, engagerat böneliv, att predika i en immigrantkyrka är som att mata fångelungar, lyhördheten och hungern efter Guds ord är på en högre nivå än vad jag möter i vanliga svenska församlingar. Människor kommer ständigt till tro. Immigrantkyrkorna kämpar med sociala utmaningar, om bostad, jobb, uppehållstillstånd, familjesammanhållning, så det behövs en hel del pastoral omsorg. Min syn på immigration och flyktingpolitik har formats av de praktiska mötena med människor som kämpar med dessa frågor, om osäkerheten att få stanna, om motiven till att lämna sin bakgrund i ett annat land.
Pastorsparet i Iglesia Icthus, Hernan och Roxana Clavijo-Retamales, gör ett utmärkt arbete och har arbetat i alla år med denna församling. Så här ser pastor Hernan ut.
Min predikan handlade om ett av mina favoritämnet, alla kristna är kallade att tjäna Gud med hela sitt liv och att vardagslivet är en heltidstjänst för Gud oavsett om man är lärare, städare, nattvakt, direktör, politiker, sjukvårdspersonal eller pastor. För den överlåtne kristne tjänar vi Kristus med allt vad vi gör.
Påminde om att Jesus jobbade som snickare-hantverkare, upp till 30 års ålder innan han började sin offentliga heltidstjänst.
Det var i denna församling som Sebastian Stakset och hans kompisar från Kartellen, först hamnade när de blev kristna för en del år sedan. Så det var Sebastians första kontakt och förankring i svensk kristenhet.
Skriver man något om Donald Trump så får man många synpunkter från olika kristna som reagerar på kritiska reflektioner om Trump. Den här texten är en sammanfattning av min inställning och ett svar på frågor som jag har fått. Jag har också kontakter med kristna ledare i USA och har läst en del om vad olika kristna ledare i USA tycker om Trump och trumpismen. Noterar att vissa ser på saken som jag gör. Vissa håller med i stor utsträckning men menar att Demokraterna är ett ännu sämre alternativ, Trump är det minst dåliga alternativet, och Gud kan använda Trump även om det inte är något ideal. Sedan har vi dem som ser Trump som en frälsare, ett Guds unika redskap, och som inte tar in kritiska reflektioner kring denna sak. Med Trump som president kommer väckelsen till USA.
Jag har reagerat mycket kraftigt på Trump, hans stil och moral, ända sedan presidentvalrörelsen 2016. Hade han bara varit en vanlig politiker så hade jag nog inte engagerat mig i frågan, men eftersom han kraftigt har burits fram av stora delar av den vita evangelikala kyrkan i USA har det funnits anledning att problematisera och kritiskt granska engagemanget för Trump från kristet håll. Det har också sammankopplats med profetior och utspel om att Gud på ett särskilt sätt står bakom Trump. Hans kampanjmöten har liknat väckelsemöten, med hyllningar av Trump. Jag kallar denna nya rörelse för Trumpism. Jag har många invändningar, och skriver ner det i punktform, för att det ska bli lite logiskt. Jag kan inte se något politiskt parti i västvärlden med liknande typ av religiös hysteri kring en partiledare, och med en sådan sammanblandning av politik, profetia och kristna nationalstatstankar. Trumpismen är en religiös rörelse och behöver kritiskt granskas av oss som bekänner oss till en hög nivå av bibeltrohet.
Trumpismen har lyckats ta över det republikanska partiet och det är bara Trumplojala personer som delar hans värderingar och är lojal till honom som nu får de viktiga posterna i partiet. Trumpismen är något helt annat än vad republikanerna tidigare har stått för. Min jämförelsepunkt är inte Demokratiska partiet, det är hur det republikanska partiet fungerat tidigare och vilken politik man bedrivit under Reagan och Bush den äldre och den yngre med flera som jag jämför med.
Det är olyckligt när kristna kyrkan, kristna tron och kristendomen för mycket kopplas ihop med ett visst politiskt parti och politisk ledare. Evangeliet är för alla. Oavsett politiska preferenser och var man befinner sig på höger- och vänsterskalan. Jag tror på den hållning som Billy Graham hade under sin aktiva tid, som odlade lika nära relationer med både demokratiska och republikanska presidenter. Som evangelist tog han inte politisk ställning i ett tvåpartisystem. En politisering av kyrkan leder till ytterligare en faktor som kan splittra oss kristna. Trumpismen är ett bra exempel på detta. Jag har vänner i USA som har berättat om hur detta har splittrat många församlingar.
När politiska ledare lyfts fram som frälsande Messias-gestalter, då har vi lämnat sund kristendom bakom oss, det handlar om avgudadyrkan och avfällig kristendom. I vissa extrema situationer inträffar detta att politiska ledare har fått denna avgudaliknande status. Under min livstid har jag inte sett det bland amerikanska presidenter. Det finns tydliga inslag av detta i hyllningarna till Trump. Något liknande präglade hyllningarna till Hitler på trettiotalet. Den avfälliga kyrkan deltog i dessa hyllningar till Hitler på trettitoalet. Jag har skrivit om det i vår bok ”Jesus var också flykting”.
Ett märkligt argument som ständigt upprepas av Trumps kristna anhängare är att om man är skeptisk till och tar avstånd från Trump då är man demokrat och stöttar Kamala Harris. Det är ett orimligt argument. Det är ungefär som att hävda att om man på trettiotalet tog avstånd från Hitler så var man för tyska vänstern. Det jag tar avstånd ifrån är inte republikanerna, jag tar avstånd från Trumpismen, vilket är något helt annat än vad de tidigare presidenterna Reagan, och George Bush den äldre och den yngre stod för, för att inte tala om de republikaner under senare år som tagit avstånd från Trump, till exempel Mitt Romney och Liz Cheney. Som gammal pro-life aktivist från sjuttiotalet kan jag känna sympatier för republikanernas respekt för det ofödda barnets liv. Ser dock nuvarande partiregimen som urusla representanter för pro life. Trump har dessutom inte tagit någon tydlig ställning i den frågan, han vill överlåta till delstaterna att avgöra. Han har utsett en abortliberal sjukvårdsminister, Kennedy. Enligt min mening för Trump en svajig pro-life-politik. Tycker också att demoniseringen av Demokraterna från Trumps sida går för långt, varför röstar en bred majoritet av amerikanska judar på Demokraterna om man anser att bara Trump driver en Israelvänlig politik. Varför röstar en bred majoritet av USAs svarta kristna på Demokraterna om de så saknar all koppling till kristna väljarbasen? Det är inte helt svartvitt allting när man jämför två partier. Som icke-amerikan har jag inga skyldigheter att ta ställning i amerikans politik, Trumpismen anser jag dock vara en urspårning och villfarelse, så den varianten tar jag avstånd ifrån. Demokraterna tycks ju också delvis driva dekadenta debattmetoder, men någon motsvarighet till Trumpismen finns inte på det sättet inom partiet.
Det verkar som om den kristna rörelsen bakom Trump räknar med att politiken ska kristna USA och valet av president är avgörande för nationens andliga väl och ve. Jag har mycket svårt att se den bibelteologiska grunden för ett sådant synsätt. Väckelse får man genom bön och helgelse, och att bygga enade och bibeltroende församlingar, inte att driva en viss politik och upphöja vissa politiker.
En del kristna Trumpanhängare tror att man är hjärntvättad av sekulära media om man inte håller med dem. Jag har en helt motsatt uppfattning. Media har gjort Trump till en superstjärna, Trumpkritisk media och Trumpvänlig media har ägnat sig åt honom i stort sett dagligen i bortåt tio år. All mediauppmärksamhet gynnar Trump, även den negativa publiciteten, vilket förstärker hans konspirationsteorier om professionella media och dess vinkling. Trump är ett mediegeni och har en enastående förmåga att ständigt väcka uppmärksamhet, och media spelar helt med i det spelet. Genom sociala medier behöver man inte gå till vanliga media för att skaffa sig en egen uppfattning om Trump, hans tänkande och ideologi, det är fullt tillräckligt att läsa det han själv skriver. Jag har läst både positiva och negativa och neutrala analyser om Trump, men viktigaste grunden till mina ställningstaganden är vad han själv faktiskt har påstått och skrivit.
För en bibeltroende kristen är värnandet om en kristen sexual- och äktenskapsmoral en viktig fråga, och ett avgörande kriterium vid bedömning av ledare, både i kyrkan och politiken. Trump har dömts för att olagligt betala ut pengar till en porrstjärna för att hon inte skulle berätta om deras sexuella kontakter. Jag har sett TV-klipp där han berättat om hur han antastat kvinnor, och berättat om det på ett positivt sätt. Han är gift för tredje gången. Att evangelikala kristna visar alltmer tolerans för sexuella eskapader visar på en moralisk uppluckring. Jämfört med upprördheten över Bill Clintons eskapader på detta område och den upprördhet det skapade bland konservativa kristna, och dagens acceptans för Trump visar att de moraliska värderingarna har förskjutits betydligt. Man bör även peka på ett antal exempel där Trump uttryckts sig nedlåtande om kvinnor, hans sexistiska stil och framtoning är otänkbar för en bibeltroende kristen. En svensk politiker skulle vara rökt om man betett sig som Trump på dessa områden. Att kristna sexual- och äktenskapsetiken inte står särskilt högt i kurs inom Trumpismen visar att man lyfter fram Elon Musk som en spjutspetsperson, med 10 barn, och som har haft minst fem olika fruar/kvinnor. För mig som bibelkonservativ kristen, denna punkt är tillräckligt för mitt avståndstagande från Trumpismen.
Under perioden 2016-2020 skrev Trump ständigt på twitter och jag läste hans tweets i stor utsträckning. Han svär och förbannar, sprider hat och lögner, ständigt. Som alla despoter och maffialedare smörar han dem som är lojala med honom och sågar dem som kritiserar honom eller inte agerar enligt hans intressen. Jag känner inte till någon politiker i västvärlden som ”spyr galla” på samma nivå som Trump har gjort. Mest kritisk till Trump blir man inte när läser medias skildringar av vad han gör och säger, mest kritisk blir man av att direkt läsa det han skriver. Det finns absolut ingenting kristet i det han själv skriver, det kristna är bara någon sorts fernissa när han visar upp sig i kyrkor och har möten med kristna ledare som får be för honom. För mig är det bara fernissa om man inte ser något exempel på omvändelse och syndabekännelse hos en person.
Är Trump fascist, det är en fråga som diskuteras bland statsvetare. Vissa svarar ja på den frågan. Bland annat hans tidigare stabschef i Vita Huset, John Kelly. Fascismen kan anpassa sig till demokrati, men är egentligen mot den politiska konkurrensen om regeringsmakten som präglar demokratier. Valfuskbudskapet som Trump förde fram efter presidentvalet 2020, hade en fascistisk prägel. Även hans uppmaning till våld i samband med stormningen av Capitol Hill, där han sade offentligt: ”If you don´t fight like hell, you are not going to have a country anymore”. På det sättet kan en kristen människa aldrig uttrycka sig, inte heller en person som respekterar politisk demokrati. Våldsuppmaningen kan mycket väl klassas som fascistisk. Kontroll över media och domstolar är ett annat kännetecken för fascister. Man vill inte ha någon kritisk granskning från media. Man vill inte heller ha någon kritisk granskning från självständiga domstolar. Främlingsfientlighet och rasism är ett annat kännetecken för fascismen, samt lögner och konspirationsteorier. Att skapa en alternativ verklighet är en grundbult i ideologin. Det är en bedömningsfråga om Trump är fascist eller inte, han rör sig i varje fall i den rikningen enligt min mening. Fascismen präglas av ledarkult, att vara lojal med ledaren är viktigare än moral och är viktigare än att värna om sanningen. En anledning till att jag tar avstånd från Trumpismen är att den rör sig i fascistisk riktning. Nu finns det så många motkrafter i USA så jag tror att det är mycket svårt för Trump att göra om USA till en fascistisk diktatur, även om han gärna skulle vilja det.
Ska vi inte be för överheten? Självklart, det uppmanar oss Bibeln till. Men vi kristna har också ett uppdrag att kritiskt granska överheten, med Bibeln i handen.
En avgörande allmänpolitisk fråga handlar om inställningen till Ukrainakriget, där Trump vid ett antal tillfällen har uttryckt sig mycket Putinvänligt. Det verkar som om hans huvudsympatier är med Putin och Ryssland och det ryssvänliga Ungern. En helt annan politik än tidigare republikanska ledare som värnat om västvärldens front från andra världskriget där västvärldens demokratier har ett nära samarbete och står som en enad front inte minst mot Ryssland. Tror inte att amerikaner i allmänhet förstår hur avgörande för Europa som Ukrainakriget är, en rysk seger i kriget innebär att han troligen går vidare med fler länder, och vi står på randen inför ett världskrig. Här är Trumpismen väldigt oklar, om sympatierna och samarbetet är med västdemokratier eller despotiska regimer i öst. När det gäller utrikespolitiken har Trump en helt annan linje än det som tidigare präglat det republikanska partiet. Bidens Ukrainapolitik har inte imponerat, den har varit svag och vacklande. Ska vi utgå från vad Trump hittills har sagt vill han pressa fram en fredsuppgörelse enligt Rysslands intressen, men det är oklart i dagsläget hur USA:s Ukrainapolitik under Trump kommer att utformas. I bästa fall kan det bli en positiv överraskning.
Synen på invandrare och invandring är en annan fråga där mina kristna övertygelser krockar med Trumpismens värderingar. Att uttrycka sig så nedlåtande om immigranter och personer av annan ras som Trump har gjort vid ett antal tillfällen, är inte i enlighet med bibliska-kristna värderingar. Man kan argumentera för gränskontroll och reglerad invandring utan att uttrycka sig väldigt nedlåtande och kränkande om stora grupper av människor. Det är ett antal kristna ledare som har reagerat på detta. Det finns uppenbart tydliga rasistiska tendenser inom Trumpismen.
Min kanske allvarligaste invändning mot Trump och Trumpismen gäller valfuskkonsprirationen och de försök till statskupp som gjordes efter valet 2020. Det har inte på något sätt kunnat beläggas att det förekom valfusk vid valet 2020, och både Trumps justitieminister och hans chef för valadministrationen förnekar valfusket. Hans samtal med republikanske ledaren i Georgia där han försökte övertyga om att fixa 12,000 röster åt Trump, har spelats upp för hela världen. En normal politiker i en demokratisk rättsstat skulle var slut och rökt efter ett sådant beteende, även efter agerandet vid Capitol Hill, men i USA har han fyra år senare inte ens blivit dömd. Som utomstående iakttagare undrar man över hur amerikanska rätssystemet fungerar, inte för att de åtalar Trump, utan att de låter honom komma undan med så flagranta brott han utförde vid förra valet. Det är enda valet vid USA:s moderna historia där denna valfuskteori har lanserats av en kandidat som förlorade valet, frågan är varför detta inträffade bara vid detta enda tillfälle enligt Trump, när han dessutom hade varit president i fyra år. Det är bananrepubliker som ägnar sig åt valfusk, inte demokratiska rättsstater.
Jag förväntar mig att ett politiskt parti och en presidentkandidat som åberopar kristendom, kristna värderingar är styrd och präglas av kristna värderingar. Efter att ha läst Trumps egna tweets i fyra år ser jag inte ett spår av kristna värderingar. Möter dock ständigt svordomar, förbannelser, hat, förnedrande omdömen om människor han inte gillar, han hyllar dem som hyllar och är lojala med honom och sågar dem som kritiserar honom. Dem vill han hämnas mot, spärra in, bura in om han kan. Jämfört med tidigare amerikanska presidenter spelar han i en egen division när det gäller att inte sprida kristna värderingar. Att vara vänlig och förlåtande, är i min kristendomstolkning grundläggande kristna värderingar. Trump tycks bara vara vänlig mot sin egen hejarklack, jag har inte sett ett spår av förlåtande sinnelag.
Min läsning och lyssnande på vad Trump skriver och säger, jag uppfattar honom som en renodlad extrem postmodernist. Absoluta sanningar tycks inte existera, det är sant som gynnar hans intressen. Hans vurmande om kyrkan och vissa kristna ståndpunkter bygger på att han får väljarstöd därifrån och därmed makt, mitt läsande av hans tweets pekar i riktning mot en man som är mycket ovarsam med sanningen, fakta och verklighetsomdömen. Påståenden som missgynnar hans makt och ambitioner tar han avstånd från, de är inte sanna, påståenden som gynnar hans makt och ambitioner är sanna. Människor som gynnar hans makt och ambitioner är bra människor och människor som inte gynnar hans makt och ambitioner är dåliga människor. Man märker detta mönster tydligt om man närmare granskar vad han påstår. Det finns inte någon politiker i västvärlden som kritiserats för att komma med så mycket lögner i sina tal som Trump. Fascistiska ledare fungerar på detta sätt, men Trump driver det till en spets. Det är en antikristlig tendens att ha en så ambivalent hållning till sanningen. Putin har ju liknande tendenser med sannings- och moralrelativisering.
Man kan sedan diskutera allmänna politiska områden som tullpolitiken, europapolitiken, internationella politiken, miljöpolitiken och klimatpolitiken, där jag är skeptisk till Trumps politik, men punkterna ovan är de områden där Trump och Trumpismen påtagligt avviker från vad republikanerna tidigare har stått för som parti.
Nu är ett USA-val över. I ett avseende är det skönt att republikanerna vann. Jag har svårt att tänka mig att att Demokrater kommer att storma Capitolium en vecka in i januari när presidenten ska installeras, och att Kamela Harris som vicepresident inte kommer att godkänna valresultatet vid detta tillfälle. Något som Trump krävde vid valet 2020 av hans egen vicepresident, och som därför utsattes för mordhot denna gången av Trumps anhängare. Jag tror inte Kamela Harris kommer utsättas för detta, men vi får se. Jag har svårt att tänka mig att Demokraterna inte kommer att acceptera valresultatet och sprida valfuskteorier närmaste fyra åren.
Men det är en sak som gör mig förbryllad. Trumpanhängare får gärna förklara för mig hur detta hänger ihop. Jag läste Trumps alla tweets under perioden 2016-2020. När rösträkningen var klar vid förra valet 2020, hävdade Trump varje dag på twitter att valet var stulet, att rösträkningen hade manipulerats till Bidens fördel. Biden vann valet genom stöld. Det har inte bara varit Trumps personliga åsikt, såvitt jag vet har en majoritet av de republikanska väljarna ställt sig bakom tesen, och de innefattar alla de vita evangelikala kristna väljare som röstat på honom. Även ledande skiktet av republikanska politiker.
Vid detta val har det också ryktats om valmanipulation och valfusk från Trumplägret. Nu när valet är över hör jag inget om valstöld, felaktig rösträkning och valmanipulation. Demokraterna och Kamela Harris har inte sagt något om valstöld, och att valet var manipulerat.
Eftersom det är helt tyst nu om valstöld och valfusk, innebär det tydligen att rösträkningen och valadministrationen har fungerat mycket bättre detta val med Biden som president än när Trump var president 2020. Vita Huset har ju trots allt ett övergripande ansvar för att rösträkningen går rätt till, Trumps säkerhetschef vid valet 2020 ansåg ju att Trump hade fel när han hävdade valfusk, så Trump hade uppenbarligen andra källor till detta påstående. Hans eget justitiedepartment gav inte heller något stöd till valfuskteorin.
Men det har ju slagits fast inom republikanska partiet att Trump förlorade presidentvalet på grund av valfusk. Man måste naturligtvis ha starka skäl för detta påstående, det är ju det mest allvarliga brott som kan inträffa i en politisk demokrati, och har så vitt jag vet aldrig inträffat i USA:s moderna historia utom valet 2020.
Så mina frågor till Trumps anhängare är följande:
Vad beror det på att valet 2024 har fungerat mycket bättre än 2020 när det gäller valadminisitration och att ha koll på valfusk? Har Bidens presidentskap haft så mycket bättre koll på valadministrationen än när Vita huset 2020 leddes av Trump?
Om det var valfusk och stöld som avgjorde valet 2020, hur vet -republikanerna att det bara var Trump som drabbades av detta, det kan ju även ha varit Demokraterna som drabbades av denna sak. Från demokratiskt håll har jag inte hört något om valfusk varken 2020 eller 2024.
Vilken information om valfusk har den breda majoritet av republikanska politiker och väljare, det är ju andra källor än dåvarande justitiedepartement som förnekade saken och Trumps egen valsäkerhetschef som förnekade valfusket. Vilka andra undersökningar är det man åberopar som stöder tesen. Det är ju den allvarligaste anklagelsen man kan rikta mot ett demokratiskt och civiliserat system. Varför har det inte lagts fram någon rapport som stöder tesen. Det måste ju då finnas en hemlig rapport som inte publicerats som ledande republikanska politiker har fått tag i.
Det har ju nämnts om valfusk även denna gång från Trumplägret före detta val, men jag hör inget om det nu. Vad beror det på. I en demokrati är ju valfusk och valstöld det värsta som kan inträffa? Den saken borde ju utredas i detta fall, och objektivt undersökas. Vilka belägg har man för att det har förekommit valfusk även i detta val. Elon Musk har antytt sådana saker.
Valfuskteorin har prövats i domstolar efter valet 2020, som helt röstat ned saken, man har menat att det inte fanns något belägg för saken. Varför har inte republikanerna lagt fram en egen rapport där man argumenterat för saken, i vilka delstater har det förekommit valfusk, hur har det utförts, vilka belägg finns för varför det bara gynnat Biden och missgynnat Trump.
Påstående om valfusk och manipulerat val är den mest allvarliga anklagelse man kan rikta mot ett demokratiskt system. Att ljuga om denna sak är bland de grövsta brott man kan göra i ett civiliserat demokratiskt system. Har Trump och alla hans kristna väljare medvetet bara spridit en lögn om valfusk? Eller sitter man inne på unik information som vi andra inte vet? Var finns den rapport som stöder tesen? De kristna republikaner som stöder valfusktesen från 2020, antingen har de ljugit eller också sitter de inne på hemlig information som varken domstolar eller media fått del av.
Jag ser bara två förklaringar, Trumps anhängare sprider medvetet lögner, och där är min fråga hur vita evangelikala kristna kan ägna sig åt en sådan sak, stöder man valfuskteorin stöder man en lögn. Eller också är man okunnig och naiv och bara blind tror på vad Trump säger när han sprider lögner. Skulle nog vilja påstå att en sådan person är både naiv, okunnig och korkad. Eller också finns det hemlig information som vi andra inte har fått del av. Och varför har inte denna hemliga information offentliggjorts? Varken amerikanska domstolarna som prövade valfuskteorin 2021, Trumps eget justitiedepartement eller Trumps säkerhetsansvarige vid valet har haft del av denna information. var finns den?
Helst skulle jag vilja ha svar från Franklin Graham och andra betydande Trumpister i USA om denna sak.
Här följer då mina slutkommentarer efter min läsning av Rune W Dahléns doktorsavhandling. Man behöver ha läst mina tidigare inlägg för att kunna hänga med i resonemangen.
Dahlén har utfört ett enormt imponerande forskningsarbete. Han har dessutom haft tillgång till källmaterial som har varit betydligt mer omfattande än protokoll, litteratur och läsning av kristna tidningar. Dagboksanteckningar, minnesanteckningar, brev, med mera, ger mycket värdefulla kunskaper. Jag är rädd för att den här typen av forskning blir svårare i framtiden om vi inte skapar systematisk arkivering av all digitaliserad information som vi idag lever med.
Jag är enormt imponerad över arbetskapaciteten och produktiviteten hos en del av nyckelpersonerna i den studerade processen. Nyckelpersoner i dåtida missionsförbundet som Axel Andersson och David Hedegård kunde producera hur mycket skriftlig text som helst, böcker publicerades minst en gång per år. Utbudet av kristna tidningar var dessutom betydligt större än idag och man kunde publicera långa artikelserier i olika tidningar. Den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt var Svenska Morgonbladet. Skrivandet utfördes dessutom i stor utsträckning på icke-arbetstid utan tillgång till moderna hjälpmedel.
Upptäckte under läsningens gång att avhandlingens fokus anknyter till min egen livshistoria. Min gamle rektor Ebbe Bolin vid Betel-Institutet i Orsa, som var en relativt ung missionspastor på trettiotalet, var med i uppropet för David Hedegård. Min gamle lärare vid Betel-Institutet, Helmer Prozth, som var missionsförbundets distriktsföreståndare i Dalarna under många år, han är en nyckelperson i Dahléns framställning. Han var en av David Hedegårds stöttepelare. Delar av Missionsförbundets teologiskt konservativa falang formade Betel-Institutet i Orsa, och där formades jag under några år i övre tonåren under åren 1971-73. Har kommit till insikt om rötterna till mitt eget engagemang i bibelsynsdebatten. Jag blev nog mer formad av mina två år i Orsa än vad jag har begripit tidigare.
Dahlén använder konsekvent distinktionen konservativ kontra liberal i sina klassificeringar. Man kan notera att en stor grupp befann sig någonstans mitt emellan, man brydde sig helt enkelt inte så mycket om de exakta teologiska positionerna för olika personer. En bred majoritet röstade för Axel Andersson 1930 trots att hans nyligen utkomna bok om Präster och profeter ansågs vara teologiskt liberal och stod för åsikter som långt ifrån var mainstream inom missionsförbundet vid denna tidpunkt. Enligt mina bedömningar skulle Anderssons bok med dagens måttstockar också uppfattas som teologiskt liberal. De teologiskt konservativa var mer drivande i debatten. Liberaliseringen berodde på att alltfler ledande missionsförbundare hade läst universitetsteologi som vid denna tidpunkt var klart liberalt präglad. Den teologiska liberaliseringen gick framåt stegvis i missionsförbundet. De teologiskt liberala tog stegvis över alla de positioner som David Hedegård hade haft, en slutsats av Dahlén. De konservativa var mer agitatoriska och kompromisslösa. De liberala var nog mer taktiska och gick varsamt fram och stärkte sina positioner. En del uppfattade det nog som att öppenhet för det teologiskt liberala kunde förenas med missionsförbundets väckelsefromhet. Det var på den punkten som Hedegård satte ner foten i ett kompromisslöst nej.
Dahléns dikotomi i teologiskt liberal eller konservativ, och att det fanns olika grader på denna skala, kan tyckas vara en förenklad modell. Det finns en rad dimensioner i olika teologiska positioner. Dagens akademiska teologi är dessutom mer mångfacetterad. Liberal eller konservativ avseende bibelsyn uttrycker dock en faktisk skillnad i olika hållningar som är aktuell och relevant även idag. Den som följt debatterna på min blogg känner igen sig i stor utsträckning när man läser om diskussioner i missionsförbundet på 20- och 30-talet.
Avhandlingen pekar också på maktstrukturer och maktpositioner.. Maktkamp. Det kunde uppstå hårda motsättningar i den ledande kretsen inom missionsförbundet. Enormt mycket tid ägnades åt diskussioner och konfliktlösning, på missionskolan, i missionsstyrelsen, i skolstyrelsen och andra fora. Maktkamp och falangstrider tycks vara mer eller mindre oundvikliga i stora organisationer som organiserar många tusen människor. Man kan dock förvänta sig att det hanteras mer Kristuslikt, ödmjukt, försonligt och sakligt i kristna organisationer. Jag är inte övertygad om att det alltid är så, när jag läser Dahléns avhandling, och jämför med nutida erfarenheter från kristna organisationer. Det blåser hårt på toppen, det gäller uppenbarligen även kristna organisationer. Och i missionsförbundets fall var en del av denna ”topp”, lärartjänsten på missionsskolan i bibelkunskap och exegetik. Dahlén lyfter fram att de tre lärarna på denna position, alla tre lämnade missionsförbundet under bittra former.
Man bör komma ihåg att missionsförbundet vid denna tidpunkt var en stor och mäktig folkrörelse. Man nådde all time high i medlemskap under 30-talet med 115.000 medlemmar. Det var för närmare 100 år sedan, Sverige hade då hälften av nuvarande befolkningen. Missionsförbundet har varit det klart mest framgångsrika frikyrkosamfundet i Sverige, med Pingströrelsen som god tvåa. Man undvek också den enorma splittring som drabbade Baptistsamfundet. Axel Anderssons ledarskap med tydlig och kraftfull ledarstil och hårda nypor gav resultat såtillvida att missionsförbundet lyckades hålla ihop. Trots den stora polarisering som fanns vid denna tidpunkt, framförallt mellan de pingstvänliga och teologiskt konservativa och de pingstkritiska och teologiskt liberala. En polarisering som uppenbarligen präglade Missionsskolan under ett antal år. Axel Andersson var både kritisk till pingströrelsen och en tydligt dragning åt teologiskt liberalt håll, enligt Dahlén drogs han under årens lopp i mer konservativ riktning.
Enligt Dahlén var den teologiska liberaliseringen etablerad cirka 1940, och nyckelpositionerna i samfundet innehades i regel av personer som hade en dragning åt teologiskt liberalt håll eller accepterade det teologiskt liberala. En notis från min sida är att missionsförbundet som en stor och mäktig folkrörelse har minskat i stort sett varje år sedan 1940. Stämmer Magnus Hagevis teser han driver på Sändarens ledarsida, att det teologiskt liberala leder till stagnation och tillbakagång. Missionsförbundets utveckling är troligen ett bevis för tesen, i synnerhet om man jämför med amerikanska systersamfundet som varken drabbats av teologisk liberalisering eller tillbakagång. Är nyfiken på vilken forskning som Hagevi utgår ifrån när han driver tesen. Det är ju en allmänt vedertagen kunskap som Hagevi lyfter fram men den specifika forskningen som ligger bakom har jag inte tagit del av och är nyfiken på.
Avhandlingen visar att Missionsskolan blev ett avgörande teologiskt och ideologiskt centrum inom missionsförbundet och formade tänkandet hos morgondagens pastorer. Man kan undra hur det hade gått om någon annan än Lorentz Backman hade anställts 1917. Någon med tydlig teologisk konservativ profil som också lyckades med att pedagogiskt nå fram till missionsskoleeleverna. Lärartjänsten i bibelkunskap och exegetik var en avgörande faktor i dåtidens missionsförbund. Hur hade utvecklingen blivit om de teologiskt konservativa varit mer samarbetsinriktade och mindre konfrontativa. Hedegård blev ju alltmer konfrontativ och kompromisslös under resans gång.
En sak jag saknar i Dahléns studie, är hur sekulära media tolkade och skrev om teologiska striderna inom missionsförbundet. Dahlén visar att det uppmärksammades långt utanför egna leden. Det skulle vara intressant att få lite ytterligare inblick i denna sak.
Bruno Frandell har skrivit en doktorsavhandling om David Hedegård. Är det möjligtvis någon som äger ett ex och kan sälja det till mig. Hör av dig i så fall.
