Det är ganska kul när man som enskild bloggare kan sätta agendan i kristna debatten. Världen Idag var snabba och följde upp bloggdebatten på nyhetsplats redan i fredags. Nu kommer Dagen med ett ganska omfattande reportage i flera artiklar, det kanske blir redan i morgondagens tidning. Sändaren har också hört av sig och gett mig ett mycket generöst utrymme att skriva en omfattande artikel i ämnet. Jag kommer också att följa upp debatten på ledarplats i Världen Idag på fredag. Jag är dock förvånad över att både teologer och teologiskt utbildade pastorer är så tysta i den här typen av debatter.

Världen Idag har på nyhetsplats under fredagen följt upp den debatt som börjat på denna blogg om ett arrangemang vid Teologiska Högskolan i Stockholm i mitten av oktober.

Bland annat har de intervjuat Thomas Kazen, NT-professorn vid högskolan. Det han säger är intressant och jag ska ta det som utgångspunkt för att diskutera utvecklingen för hela den traditionella frikyrkan i Sverige. Jag tänker då främst på de väckelserörelser som utmynnade i Missionsförbundet, Baptistsamfundet, Metodisterna, Helgelseförbundet, Örebromissionen och fribaptisterna.

Kazen säger att ”THS är en akademisk institution och kan som sådan inte tro på något”. ”Vi har en högskoleutbildning som är öppen för alla, troende eller icke-troende, och oavsett vilken religiös livsåskådning som en person omfattar. Så ur den synvinkeln är utbildningen konfessionsneutral.” Sedan finns det yrkesrelevanta delar säger Kazen, och där finns med pastoralt formerande aktiviteter.

Kazen säger vidare att: ”THS ägnar sig inte åt någon renlärighetscensur. Inte heller föreskriver vi hur studenternas gudsbilder ska se ut. Vi lever inte i en auktoritär medeltid.”

Jag tar dessa citat som en utgångspunkt för att diskutera statens inflytande över den moderna frikyrkan.

Sanningen är den att både Equmeniakyrkans och Evangeliska Frikyrkans verksamheter i stor utsträckning är styrd av statliga bidrag. Det är förenat med villkor. Våra högskolor har en mycket hög andel statlig finansiering, men det är förenat med tydliga villkor. Och då hamnar vi här – att driva högskoleutbildningar som inte utgår från någon specifik tro utan ska ha ett sekulärt inomvärldsligt förhållningssätt till hur man utbildar. Samma situation gäller för en mycket stor andel av vår mission, och då förvandlas missionen till biståndsprojekt för det är bara detta staten ger bidrag till, inte till apostolisk församlingsgrundande mission. Kazen uttrycker ju bara hur den statsfinansierade frikyrkan ser ut och bedriver verksamhet.

Här följer några kommentarer på detta, av pedagogiska skäl i punktform.

1. Inom Evangeliska Frikyrkan hade vi en omfattande diskussion för 8-10 år sedan om statens inflytande och att vi inte skulle stå under statens inflytande. Det resulterade i att vi beslutade om att avsäga oss vigselrätten. Vi kom dock aldrig så långt att börja diskutera statens inflytande över våra utbildningar och vår mission, då bränner det till, för då handlar det om att börja problematisera hur verksamheten finansieras. Den absolut minst viktiga frågan klarade vi av, vigselrätten, men de stora frågorna kom vi aldrig igång med diskussionen om. Inom Örebromissionen hade vi en levande diskussion på sjuttiotalet och början av åttiotalet, om att vi inte skulle ta emot statliga bidrag till bl.a. vår teologiska utbildning. Ekonomiska trycket blev dock för stort och ekonomiska medlen lockade. Hade vi tackat nej, hade vi säkert bedrivit en fattigare verksamhet, men som vi själva helt och hållet hade kunnat styra över. Tyvärr har inte diskussionen fortsatt om en problematisering med statsbidrag, och med den kraftiga styrning av verksamheten som finns med detta. Konfessionslösa teologiska utbildningar i frikyrkan, och utbildningar som inte har någon specifik tro, allt detta är ett resultat av statsbidragen. Hade vi själva valt, hade vi inte hamnat där. Styrningen över teologiska utbildningarna handlar inte bara om pengar. Det handlar också om kraven på lärarna, de ska utbildas och formas vid de statliga sekulära universiteten, annars godkänns varken de eller utbildningarna av Högskoleverket. Det innebär att lärarna formas av de sekulära paradigmen som råder vid statliga universiteten.
2. Jag tycker personligen att det är helt fel att utbilda frikyrkopastorer i en konfessionslös miljö. Det finns inte några skäl att frikyrkan lägger massa resurser på att bygga upp helt konfessionsbefriade högskolemiljöer. Då kan vi lika gärna låta våra blivande pastorer läsa vid vanliga universiteten, och forma motsvarande pastoralinstitutet, för att ge den yrkesinriktade pastorsutbildningen. Vi har hamnat i precis samma läge som Svenska kyrkan där de blivande prästerna ska gå en akademisk-sekulär-konfessionslös utbildning i 3-4 år och sedan har man de yrkesformativa delarna i ett särskilt pastoralinstitut. THS bryter ut de pastoral-formativa delarna i specifika kurser och program, som man finansierar på annat sätt, antar jag. Örebro missionsskola tror jag har försökt driva de formativa delarna mer tydligt, och i ALT-utbildningen har detta fått mer genomslag, inte minst genom att delar av utbildningen finansieras som folkhögskolekurser, där är det inte samma strikta krav på en akademisk neutralitet.
3. Kazens uppfattning är tydligen att det finns någon form av konfessionslös, objektiv teologi som kan läras ut, och som kan vara grund för forskning. Jag ifrågasätter om det finns någon konfessionslös teologi, som inte styrs av någon tro. Det akademiska förhållningssättet är att öppet redovisa sina värderingar och utgångspunkter. Att utgå ifrån att Bibeln bara är människors ord, en vanlig religiös urkund skrivet av människor – det är också ett teologiskt ställningstagande, och ett religiöst ställningstagande. I det avseendet går det inte att driva någon helt konfessionsbefriad teologisk högskola. Det seminarium vid THS som jag tog upp för diskussion är ju teologiskt-ideologiskt värderingsstyrt till 100 procent. Jag tror inte på värderingsbefriad, objektiv teologi, det finns inte. Det är en myt att utgå från det. Att utgå från att Bibeln inte bara innehåller utan också är Guds inspirerade ord till oss, för att vi ska lära känna Gud, och för att formas som lärjungar till Jesus – det är en annan form av utgångspunkt man kan ha för teologi. Den statliga styrningen är inte värderingsfri, det handlar bara om att underordna sig de befintliga paradigm som är rådande vid de statliga teologiska utbildningarna.
4. Högskoleverket och en ateistisk stat har ett starkt inflytande över dessa statsfinansierade teologiska utbildningar. Då får högskolan inte utgå från någon tro. Det har man försökt anpassa sig efter vid de statsfinansierade frikyrkliga teologiska utbildningarna. Här tror jag att man har vikt ner sig för mycket. Någon värderingsbefriad teologi existerar inte. Högskole- och universitetsvärlden utgår också i stor utsträckning från värderingsstyrd undervisning och forskning. Under glada sjuttiotalet ägnade jag mig särskilt åt att studera marxistisk ekonomi och marxistisk politik vid Stockholms universitet. Jag gjorde det för att jag var så kritisk till marxismen. Lärarna var ofta övertygade marxister som såg uppdraget främst som missionerande. Det accepterades inom det sekulära universitets- och högskolesystemets ramar. Handelshögskolan i Stockholm drivs utifrån övertygelsen att marknadsekonomin är det rätta hur samhället ska organisera sin ekonomi. Det är en värderings- och ideologistyrd verksamhet men ryms inom statliga högskoleverksamheten. Dagens feministforskning och undervisning vid universitet och högskolor är värderingsstyrd, men uppfattas som helt i enlighet med högskoleverkets riktlinjer. Att vara konfessionsbefriad – att inte utgå från någon tro – det är ett mycket tänjbart begrepp i den akademiska världen. Jag har senaste 20 åren framförallt ägnat mig åt miljö- och energiforskning, det är mycket vanligt att forskningen och forskarna drivs att bestämda övertygelser i dessa sammanhang, och det brukar inte problematiseras.
5. Jag anser att det även inom svenska högskolesystemets ramar borde finnas visst utrymme för konfessionsinriktad utbildning och forskning. En av de teologiska utbildningar jag sitter i styrelsen för, Westminister Theological Center, är knutet till ett engelskt universitet. Har mött företrädare för detta universitet och det är helt uppenbart att de tolkar mindre strikt vad som är konfessionell undervisning. Men – optimalt är att vi bedriver våra pastorsutbildningar utanför statsbidragens och Högskoleverkets riktlinjer.
6. Vi föreskriver inte hur studenternas gudsbilder ska se ut, vi lever inte i en auktoritär medeltid säger Kazen. Fast kyrkorna i Sverige lever i en ganska väldefinerad gudsbild, även om det kan finnas små nyansskillnader mellan olika kyrkor och samfund. För att bli medlem i Sveriges Kristna råd t.ex. krävs att man ställer upp på de klassiska kristna trosbekännelserna. Det är anledningen till att varken Jehovas vittnen eller Mormonkyrkan kan vara med i SKR. Ett frikyrkosamfund är ju ägare av THS, och det är tydligt av Kazens uttalande att THS som utbildningsinstitution står för en helt annan grund än ägaren, nämligen Equmeniakyrkan. Menar Kazen att Equmeniakyrkan lever i en auktoritär medeltid? Uttalandet skapar mer frågor än svar.

Nästa söndag predikar jag i den här kyrkan, Lysekils kyrka. Vid högmässan 11.00 och ett profetiskt seminarium vid 13.15.

Välkommen om du finns i denna del av Sverige.

 

Nu har tre ledande personer inom Equmeniakyrkan och Teologiska högskolan i Stockholm (THS) kommenterat mitt blogginlägg om det som handlar om det event som ordnas vid THS i mitten av oktober om en variant av kristen tro som inte innefattar tro på övernaturliga väsen. En form av teologisk ateism. Biträdande kyrkoledaren Sofia Camnerin svarar på Twitter och länkar till en artikel hon har skrivit i ett helt annat ämne, och jag kan inte se kopplingen till mina frågor. Sune Fahlgren har kommenterat här på bloggen men säger inget i sakfrågan utan hänvisar till rektorn Owe Kennerberg som nu också skrivit en kommentar här på bloggen. Inte heller Kennerbergs kommentar innehåller något som helst svar på mina frågor utan han skriver om helt andra saker.

Hans svar är fullständigt intetsägande. Han ger en uppräkning på ett antal föredrag de har för pastorsstudenter som är obligatoriska. Jag förstår inte alls vad detta har med saken att göra. Jag vet också att det finns formativa delar av pastorsutbildningen där dessa inslag är självklara. Han säger vidare att det bedrivs en mycket omfattande verksamhet vid THS. Det vet vi ju alla, men man måste ju kunna få framföra synpunkter på en enskild konferens på skolan utan att behöva diskutera hela verksamheten. Denna konferens möter man direkt när man googlar in på THS hemsida så det är ett arrangemang som marknadsförs aktivt och är en del av skolans offentliga utbud. Hur många av pastorsstudenterna som är närvarande vid konferensen vet vi ju inte, och är inte en relevant fråga.

Mitt blogginlägg handlade inte alls om att ge någon fullständig utvärdering eller analys av THS hela verksamhet. Jag har inte möjlighet att ägna mig åt något sådant. Jag kommenterade bara just detta event. Att jag drar referensen till pastorsutbildningen beror ju på att NT-professorn vid skolan Thomas Kazen har uppenbarligen en central roll när gudlös kristendom ska presenteras. Kazen måste ju rimligen som huvud-NT-lärare ha en avgörande betydelse vid pastorsutbildningen. Vad han står för och vilka teologiska idéer han presenterar, är ju av största intresse vid bedömningen av THS hela verksamhet.

Och rimligtvis måste en teologisk högskola kunna stå för och försvara hela programmet som drivs, oavsett om ett visst seminarium är obligatoriskt för pastorsstudenter eller inte.

Kennerbergs enda egentliga svar är att det är märkligt att man uttalar sig om man har så lite kunskap om THS. Jag tolkar honom som att han menar att man måste ha goda kunskaper om THS, annars får man inte yttra sig. Och jag har inte några goda kunskaper menar han uppenbarligen. Jag bör alltså vara tyst och överhuvud taget inte yttra mig om THS, kan knappast tolka Kennerberg på annat sätt.

Detta vill jag kommentera:

1. Jag tror inte att rektor Kennerberg ska vara fullt säker på att jag helt saknar alla kunskaper om THS. Jag känner ett antal lärare, och har haft samtal med studenter vid utbildningen under många år, även senaste året. Jag följer verksamheten på distans, läser om kurser och utbudet av ämnen, semnarier etc.. Har dessutom medverkat vid THS vid något tillfälle för några år sedan. Jag kan också avslöja att jag för många år sedan, i början av nittiotalet sökte jobb som lärare på THS, då jag var deltidsanställd pionjärpastor i Stockholm och behövde kompletterande inkomster. Jag fick ett vänligt brev från dåvarande rektorn Mats Hansson att jag inte fick någon anställning.
2. Men min kommentar gällde inte THS hela verksamhet, utan endast detta event, och kunskapen om detta har jag bara genom det program som THS har presenterat.  Även om Kennerbergs tes stämmer, att jag saknar tillräckliga kunskaper om THS verksamhet, har jag ändå all rätt att ställa frågor och framföra synpunkter på en konferens som anordnas av THS, och där min enda kunskap är konferensprogrammet. Skral debatteknik att ifrågasätta kunskaperna hos en person som framför kritiska synpunkter.
3. Kennerberg känner kanske till att jag idag sitter i styrelsen för två teologiska utbildningar i Sverige, nämligen hubben till Westminister Theological Center som vi har i Stockholm, och Skandinaviska teologiska högskolan i Uppsala. Under nittiotalet satt jag en period i styrelsen för Örebro missionsskola. Så jag kanske inte är någon total novis på teologiska utbildningar och kanske kan utifrån den erfarenhetsbasen kommentera en utbildnings inriktning och profil.

Jag har alltså inte fått några svar. Jag gör här ett nytt försök att precisera några frågor, så får vi se vad som händer:

1. En av de medverkande heter Tomas Walch och är samordnare i nätverket ”Kristen bortom Gud.” Av programmet verka det vara en icke problematiserande presentation av detta nätverk, dess verksamhet och tankegångar. Är detta förenligt med kristen tro och det som Equmeniakyrkan står för? Stämmer bilden som konferensprogrammet ger att det är en icke problematiserande presentation av nätverket?
2. Thomas Kazen ska hålla ett föredrag om ”Funktionell teism”. Presentationen av hans föredrag verkar peka i riktning mot tankegångar om teologisk ateism. Att det är evolutionen som har gjort oss benägna att uppfatta världen i termer av kausalitet och ändamålsenlighet. Det gudomliga måste inte innefatta intellektuell tro på ett övernaturligt väsen. Varför ska THS sprida sådana idéer? Vad är poängen och vad bidrar det till att utveckla ägarens verksamhet?
3. Finns det någon förståelse för att presentationen av Kazens föredrag, kan skapa frågor hos programläsaren vad huvudläraren i NT vid THS egentligen står för. Min undran när jag läser presentationen, är om han verkligen kristen och står för en kristen tro enligt de klassiska trosbekännelserna som t.ex. är grunden för medlemskap i Sveriges kristna råd. Skulle föredraget främst vara kritiskt problematiserande, det framgår i varje fall inte av presentationen.
4. Nätverket ”Kristen bortom Gud” vill verka för en förståelse av kristen tro som är icke-teistisk. Hur stämmer detta med de grundläggande kristna trosbekännelserna? Vad har THS för intresse av att promota en icke-teistisk verksamhet?
5. Olofssons föredrag är ju med liknande inriktning och liknande frågor kan ställas utifrån presentationen av hans föredrag.
6. Om seminariet inte har med kristen tro att göra, formandet av pastorer, och koppling till Equmeniakyrkans verksamhet och teologiska inriktning – det är bara en religionsvetenskaplig övning för att diskutera teologiska strömningar i tiden. På vilket sätt är det vetenskapligt? Presentationerna ser ju missionerande ut. Att positivt presentera idéerna, avsaknad av problematisering, opponenter, kritisk granskning. Har svårt att begripa det vetenskapliga förhållningssättet. Skulle det handla om att kritiskt granska, att granska och diskutera teologiska strömningar i tiden, skulle ju seminariet ha ett helt annat upplägg, med delvis andra föredragshållare. Det är som att låta helövertygade Sverigedemokrater stå för föredragen vid ett statsvetenskapligt seminarium om SD, det skulle inte vara ett event som skulle hålla måttet akademiskt.
7. Vad har Kazens funktionella teism och nätverket ”Kristen bortom Gud” med vetenskap att göra? Det är väl bara deras egna privata och spekulativa idéer om religion, Gud och hur det förhåller sig om detta. Av programmet framgår inte någon form av vetenskaplighet. Vi har religionsfrihet i Sverige, tack och lov. Folk får tro på vad dom vill. Men att presentera något under en vetenskaplig täckmantel är något helt annat. Det är som om THS skulle ordna ett seminarium om Jehovas vittnen och låta endast företrädare för Jehovas vittnen positivt presentera deras religiösa idéer. Det skulle THS aldrig göra, det stämmer inte med ägarens ideologi, och det stämmer inte med ett vetenskapligt förhållningssätt. På vilket sätt skiljer sig denna konferens från ett event där bara företrädare för Jehovas vittnen berättar positivt om Jehovas vittnen?

 

 

Vad händer vid Teologiska högskolan i Stockholm, som bär arvet vidare efter de båda väckelserörelserna, Missionsförbundets och baptismens gamla predikantskolor?

Ni som läser denna blogg vet att jag är bekymrad över utvecklingen inom den traditionella frikyrkligheten. Inte minst utvecklingen av den teologiska utbildningen, som jag menar i vissa delar har anpassat sig efter sekulariserade högskolevärlden, mer än efter att vara en plats för Andens uppfyllelse och att forma de blivande pastorerna i lydnad och efterföljelse till Jesu ord, som finns nedtecknade och uppenbarade i den heliga skrift.

Måndag 16 oktober ordnar man vid THS en konferens med temat ”Bortom det övernaturliga”. Heresin smyger sig in med full kraft i de traditionella frikyrkliga lägren. Jag hinner inte bevaka alla eldar som kan behöva släckas, lyfte i våras fram besöket  av Peter Rollins i Göteborg, med fem Göteborgskyrkor som inbjudare. Rollins är enligt min mening fullblodsheretiker, och han skulle nog fullt ut bejaka och vara stolt över den titeln.

Fast arrangemanget vid Teologiska högskolan kan inte ens klassas som heresi, det är snarare en form av ateism med visst religiöst språkbruk. Thomas Kazen som är huvudlärare vid THS i Nya Testamentet och har ett avgörande inflytande över framtidens pastorer och präster ska hålla ett föredrag om funktionell teism. I presentationen beskrivs det som: ”med begreppet funktionell teism menas att vi människor relaterar till det gudomliga på ett personligt sätt, inte därför att vi med nödvändighet omfattar en intellektuell tro på övernaturliga väsen, utan därför att evolutionen gjort oss benägna att uppfatta världen i termer av kausalitet och ändamålsenlighet, och därför att ”Theory of Mind” gör att vi strävar efter jag-du-förhållanden, också till det som vi upplever större än vi själva. En teistisk symbolik är därför enligt det här perspektivet både naturlig och funktionell.”

En annan föredragshållare denna dag är Carl Gustaf Olofsson. Han driver webbplatsen ”språk, tro och religion”. Han är bland annat medlem i Humanisterna och han menar att det traditionella kristna trosspråket i vår tid tenderar att blockera utvecklingen av såväl språk som strukturer som stödjer oss att utveckla vår godartade sida och hålla den mörka sidan i schack. Han beskrivs i presentationen som gudlöst hemlös vad gäller livets djupaste angelägenheter.

Tomas Walch är också föredragshållare som driver nätverket ”kristen bortom Gud”. Syftet är att inom kyrka och akademi arbeta för en icke-teistisk och progressiv föreståelse av kristen tro. Nätverket står med som medarrangör av detta event. De driver tesen att det går utmärkt att vara kristen utan att behöva anta att det finns något övernaturligt. Det kristna budskapet om kärlek, hopp och förlåtelse är större. Nätverket driver andakter i Sabbatsbergskyrkan i Stockholm.

En av de ledande personerna på THS är Sune Fahlgren som gått till storms mot undertecknad till strid mot min bibeltrohet och evangelikalism. Det skulle vara intressant att få höra Fahlgrens reaktion på detta event, och vad han tycker om Kazen, Carl Gustaf Olofsson och Tomas Walch. Är min bibeltrohet ett stort problem men detta är helt ok för Fahlgren. Ser fram emot en ny ledare i Sändaren i detta ämne.

Jag har inget emot att kyrkor och frikyrkliga teologiska institutioner kritiskt granskar teologiska strömningar i tiden. Men upplägget av detta seminarium, liksom Rollins-eventet i Göteborg, påminner mer om ett missionerande initiativ. Att sprida de nya lärorna till morgondagens pastorer.

Konferensen på THS refererar till frågeställningar av Bonhoeffer. Men man bör komma ihåg att han levde i en totalt annorlunda kontext, när nazisterna tog över kyrkan och han förvisade till ett fängelse. I den miljön blev det en religionslös kristendom, då kyrkan och liturgin inte var tillgänglig. Blir inte detta en total förvanskning av Bonhoeffer?

Är det någon som bryr sig och reagerar över detta?

 

 

Begränsat bloggande senaste veckorna igen. Begravning av min svärmor i Skellefteå i helgen, ett familjetrauma. Samtidigt föddes tredje barnbarnet i Stockholm för två veckor sedan, något vi är så glada för.

Jag håller ju på att starta upp en ny blogg, som en del av mitt missionsarbete med fokus på Östermalmsbor som inte är med i någon kyrka eller aktiva kristna. Jag kommer mer att lägga tid på den, och där blir det ingenting av internkristna debatter, utan den kommer bara att handla om att vittna om tron på Jesus. Eventuellt kan den komma igång redan denna vecka.

Jag fortsätter dock den här bloggen, dock lite mindre frekvent. Jag kommer inte att kunna hålla mig borta från internkristna debatter och samtal, även om det långt ifrån är något huvudfokus för mig.

En del av mitt nya missionsarbete på Östermalm handlar ju om nätverkande, att delta på befintliga mötesplatser för lokalbefolkningen, att bygga upp kontaktnät. Det var en viktig anledning till varför jag engagerade mig i kyrkovalet, vilket genomfördes förra helgen. Det gick hyfsat bra. Kristdemokrater för Levande kyrka som jag representerade och var förstanamn för, vi fick cirka 250 röster i Oscars församling. Eftersom förhandlingar inte är klara än vill jag inte förrän det är klart berätta om vad mina eventuella uppdrag kan bli i Svenska kyrkan.

Min senaste ledare i Världen Idag handlar om reflektioner efter kyrkovalet. Detta var ju en helt ny erfarenhet för mig.

Och nu kastar jag mig in i gender-debatten i senaste ledaren i Världen Idag.

Läser i kristna pressen om Evangeliska Frikyrkans val av missionsdirektor.

Allt som handlar om EFK är jag mycket berörd av. Det beror på att jag ägnat så stor del av mitt liv åt just EFK.

När jag tog initiativ till pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling under första delen av åttiotalet (som senare blev Ichtys som senare döptes om till Söderhöjdskyrkan) stod den i gudstjänststil och förkunnelse nära trosrörelsen. Några år senare slog Vineyardrörelsen igenom och vår församling kan enkelt beskrivas teologiskt och gudstjänstmässigt som en mix av en tros- och vineyard-församling.

Min inställning var dock att svensk kristenhet inte behövde nya samfund, men vi behövde nya friska församlingar som kunde missionera på ett nytt och fräscht sätt, och nå nya områden och nya grupper av människor. Som komplement till de äldre församlingarna.

Därför tog vi kontakt med dåvarande Örebromissionen och frågade om vi fick ansluta oss till samfundet. Det var en kontroversiell fråga vid den tidpunkten, vår församling uppfattades som närstående Livets ord, det var mega-kontroversiellt då. Inom trosrörelsen visade man inte någon förståelse för vårt steg. Och för ÖM var det kontroversiellt att ta med vår församling. Men vi välkomnades som medlemmar i Örebromissionen.

Efterhand blev jag alltmer involverad i Örebromissionen och 1994 valdes jag in i samfundets styrelse. Bland annat var jag aktivt involverad i processen av samgåendet mellan ÖM och Helgelseförbundet/Fribaptisterna, som då kom att heta Evangeliska Frikyrkan inom några år. 2002 valdes jag mycket överraskande för mig själv till samfundets ordförande, ett uppdrag jag hade fram till 2010. Anledningen till att jag avgick 2010 var att jag hade blivit pastor i Elim hösten 2009, hade andra styrelseuppdrag i kristenheten, fortsatte driva mitt konsultbolag på deltid, och framförallt min fru tyckte det blev för mycket med EFK-uppdraget. Därför slutade jag.

Under nittiotalet hände mycket spännande och jag såg en lovande utveckling, tecken på andlig förnyelse var påtagligt, både här och där. Vår anslutning i samfundet som Brandbergens frikyrkoförsamling blev ett prejudikat, ett antal nya och fristående församlingar anslöt sig till samfundet under ett antal år.

När jag slutade ordförandeuppdraget 2010 skrev jag fyra längre blogginlägg som sammanfattade erfarenheterna av EFK och de innehöll också en analys av samfundet inför framtiden. Även om jag uttryckte mig diplomatiskt och vägde orden på guldvåg gav jag uttryck för bekymmer och en viss oro över utvecklingen. Mycket positivt hände inom EFK men jag såg också orosmoln.

Ett dilemma för EFK har varit vår statistik, vi har visat positiva siffror och tillväxt. Men tillväxten beror bl.a. i stor utsträckning på sammanslagning av församlingar. När t.ex. en EFK- och pingstförsamling slås ihop lokalt, helt plötsligt räknas alla pingstförsamlingens medlemmar in i EFK:s statistik. En annan plusfaktor har varit den trend som vi började 1985 med Brandbergens frikyrkoförsamling, nystartade och fristående församlingar söker medlemskap i ett samfund för att tillhöra någonstans. Men det är ju inte EFK som samfund som har startat församlingen, eller förmedlat resurser för att församlingen ska bli till. Rensar man statistiken från detta blir det inte så mycket kvar, och resten bärs upp av ett fåtal starkt växande församlingar. Den allmänna bilden är att samfundet präglas ganska mycket av stagnation. Vi har pratat mycket om församlingsplantering men sanningen är den att sedan 1997 har vi lagt ner betydligt fler församlingar än vad vi har planterat. Och de församlingar som planterats har i stor utsträckning varit externa initiativ som inte initierats av EFK, utan redan grundade församlingar som sökt medlemskap i vårt samfund. Kring dessa frågor är Öyvind Tolvsen experten, och han kan klä detta i siffror, men tror att han skulle hålla med om min bild.

Min känsla är också att nystartade församlingar som söker sig till ett svenskt samfund, på 90- och 00-talet var EFK huvudalternativet, men idag är det främst Pingströrelsen som tar emot den typen av församlingar.

De nya visioner som formulerades under Norburgs ledarskap tyckte jag var mycket intressanta och lovande, men jag vet inte om alla berörda insåg hur svårt det är att genomföra radikalt nytänkande i ett gammalt samfund. Även om EFK bildades för 20 år sedan är ju rötterna i rörelser från slutet av 1800-talet.

Jag är mycket bekymrad över den kollaps på ledningsnivå som EFK drabbats av senaste året. Jag blir också bekymrad när jag läser om rekryteringsprocessen för ny missionsdirektor. Det låter mer som en rekryteringsprocess för en kommunal chefstjänsteman eller en generaldirektör. Det låter som en mycket sekulariserad process. De äldre frikyrkosamfunden startades och byggdes upp av apostlar och profeter. Ska de äldre frikyrkosamfunden ha en framtid kan de inte styras av samfundsbyråkrater och kanslichefer. Det behövs apostlar och profeter för att mejsla ut fortsättningen. Sedan behövs det personer med administrativ begåvning som komplement som håller ordning och reda men det drivande framtidsinriktade och visionära ledarskapet behöver vara apostlar och profeter.

Det jag tycker är ännu mer intressanta frågor är; hur drivande är en person i bön och kan få med sig andra i bön, utvecklingen av den kristna karaktären enligt 1 Tim 3, vilken dynamik representerar man när det gäller församlingsgrundande arbete – en mycket bra track record är att visa dokumenterade exempel i erfarenheten av att plantera nya församlingar som vuxit och blivit stabila och/eller initierat en förnyelse av en etablerad församling. Det är detta som är det apostoliska draget. Och där blir motorn och drivkraften förmågan att initiera en rörelse lokalt som leder till att många människor kommer till tro på Kristus.

Att vara profet handlar om att förmedla en förkunnelse i ord och tal, som förändrar, bidrar till andlig förnyelse, människors frälsning, och som ger vägledning till kristenheten. Att förmedla budskap som förvandlar och förändrar. I församlingen i Antiokia var fem namngivna personer verksamma som lärare och profeter.

Det ingår i den apostoliska-profetiska tjänsten att ge en teologisk färdriktning.

En utmaning är att EFK under de senaste 15 åren utvecklats i en alltmer spretig teologisk inriktning. Den finns en skillnad på klassisk evangelikalism (jag tänker då på termens teologiska innebörd, inte hur ordet missbrukas i USA för att bunta ihop kristna lobbygrupper) och den evangelikalism light som utvecklats i USA, England och Sverige. Det är uppenbart så att jag själv t.ex. uppfattas som ”neo-fundamentalist” av vissa kretsar i EFK, trots att jag inte står för andra ståndpunkter än de vi var överens om när samfundet bildades 1997 och dess evangelikala inriktning. Det som stör mig är att den här typen av teologiska positionsförskjutningar görs utan en öppen redovisning och debatt. Och att de som står för en mer konservativ teologi uppmanas till att hålla tyst eller marginaliseras (vilket jag har personlig erfarenhet av). En viktig utmaning för en ny missionsdirektor är att skapa en ordning och reda, hur utformas teologiska inriktningen i samfundet, och vad är den teologiska inriktningen.

Jag har stött på dessa problem nu i ett antal diskussioner jag har varit involverad i, jag tänker t.ex. på inställningen i synen på äktenskap och sexualitet, inställningen till Bibelns historicitet och gängse tolkning av bibeltexter, jag tänker på inställningen till de frågor där jag själv medverkat till att skriva böcker, eviga straffen och korsets innebörd. Man kan lista ett antal frågor där det börjar bli allt spretigare i kretsar som kallar sig för evangelikala, och detta behöver redas ut, och det behövs öppna debatter och ställningstaganden. För t.ex. nya församlingar som ska ansluta sig till ett samfund, är teologiska ställningstaganden viktiga markörer, EFK:s tydliga markering för evangelikalism och karismatisk öppenhet har varit avgörande för många församlingar som anslutit sig till samfundet.

Jag tror att man ska tänka mycket dynamiskt och öppet kring nytt ledarskap i EFK. Det behöver inte vara någon från Sverige, det behöver inte vara en EFK:are. Det kan också vara ett ledarteam där flera av ledarna har andra uppdrag, t.ex. som pastorer.

Och till sist en praktisk reflektion grundad i min erfarenhet från att ha varit med i flera av dessa rekryteringsprocesser. Man behöver inte vara en bra missionsdirektor för att man har varit en bra pastor. Det är en helt annan typ av ledarskap att jobba med en nationell organisation som nätverkar och har verksamhet i stora delar av världen. Det kräver en helt annan typ av kommunikation och nätverkande än vad som krävs för den lokale pastorn. En lokal pastor kan utöva ledarskap genom att möta människor öga mot öga vid kyrkkaffet. Att leda en organisation med verksamhet i 40 länder och 300 involverade församlingar kräver andra grepp och kommunikations- och ledningskanaler.

Detta får ses som en bakgrundsnotering och idéer för församlingar som är i färd med att nominera namnförslag.

 

 

 

 

 

Som jag har nämnt går jag in i en ny fas där mitt främst fokus och kontaktnät kommer att vara de som inte är kristna och som inte har någon koppling till en kyrka.

Därför håller jag på att jobba med att dra igång en helt ny blogg som bara vänder sig till icke-troende, i ett försök att förmedla och väcka intresse för det underbara evangeliet om Jesus Kristus.

Jag kan dock inte helt avlägsna mig från kristna världen och kristna diskussioner. Därför kommer jag att ha kvar denna blogg och använda den när jag skriver i mer internkristna frågor.

Jag har just läst en utmärkt bok om Maranata. Skriven av norrmannen Ole Björn Saltnes, han har precis som jag vuxit upp i Maranata, hans bakgrund i norska delen av Maranata.

Maranataväckelsen började ju i Norge 1958 och spreds till Sverige inom 1-2 år, det var Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson och Arne Imsen som först förmedlade kontakterna och förde över rörelsen hit. Det började i fristående pingstförsamlingar i Örebro och Stockholm. Jag och mina föräldrar gick med som medlemmar i Maranata Stockholm hösten 1963, jag hade ännu inte fyllt 9 år när vi kom med. Jag och mina föräldrar var för sig lämnade Maranata 1970-71, då var jag 16. Maranata var från början en genuin väckelserörelse, präglat av karismatiska väckelsemöten, helt ny kristen musikstil – var t.ex. först med att införa elgitarrer i gudstjänster, unikt på sextiotalet.

Min Maranatabakgrund har varit ett trauma. Under många år skämdes jag för att ha varit med i Maranata och pratade aldrig om det. Det var nog mer smärtsamt för mina föräldrar att lämna Maranata än vad det var för mig, jag var ju så ung när detta inträffade. De hade varit mycket aktivt engagerade och min far var med i ledningen av församlingen.

Under senaste tio åren har jag mer och mer reflekterat över denna Maranatabakgrund, under många år var de negativa erfarenheterna som dominerade, de sektliknande tendenserna som utvecklades efterhand. Det blev mitt stora tonårsuppror att lämna Maranata och gå med i pingströrelsen. Tyvärr utvecklades Maranata i Stockholm från att ha varit en mycket väckelseorienterad och välkomnande församling till att bli en alltmer isolerad och sektliknande miljö. Det var detta jag reagerade över och den karismatiska väckelse som slog igenom vid denna tidpunkt blev för mig en befriande kontrast.

Under senare år har jag blivit alltmer påmind om väckelserörelsen Maranata som var stark och levande under stora delar av sextiotalet. De positiva erfarenheterna har jag blivit alltmer påmind om. Om man googlar på Viktoriasalen hittar man den TV-inspelning som gjordes från Maranata Stockholm 1963, inspelningen gjordes strax före vi kom med i Maranata så jag och mina föräldrar är inte med i TV-programmet.

Saltnes bok påminner en om så mycket. Han beskriver ju delvis även den svenska Maranatarörelsen.

Jag minns så väl när jag blev döpt av Arne Imsen i Viktoriasalen i maj 1965. Jag minns så väl när jag fick åka med Donald Bergagård i hans bil. Jag minns så väl Erik Gunnar Erikssons eldiga predikningar. Jag minns Curt och Roland, deras gitarrspel och sånger. Jag minns Bertha och Gösta Svensson, Rune Gelinder, Carl Henric Henricsson. Jag har ett minne av Aage Samuelsen, när han talade på en Maranatakonferens i Örebro i mitten av sextiotalet. Jag minns Björne Erixon och hans far Helge Erixon. Jag minns när legendariske norske missionären Sally Olsen besökte vår församling i Stockholm cirka 1964.

Det var så mycket glädje, frälsningsmöten, andeuppfyllelse, lovprisning, enkel evangelisk förkunnelse om Jesus, ställda proppfulla möteslokaler, ständigt människor som blev frälsta och döpta. Vi reste runt i Sverige och hade Maranatamöten, och jag var med som barn. Det var en upplevelse för livet.

Men det blev också så mycket smärta, besvikelser och trauman för människor. Splittring och konflikter efterhand, både i Sverige och Norge.

Guds verk bärs fram av människor, och det är ofta väldigt bräckliga kärl som Gud väljer att använda. När jag läser Saltnes bok tänker jag på Aage Samuelsen, så unikt utrustad och använd av Gud, men ack så bräcklig.

Senaste halvåret har jag i planering, bön, nätverkande m.m. ägnat mig åt att förbereda för en ny kristen mission med fokus på att nå vanliga helt sekulariserade Östermalmsbor som aldrig eller nästan aldrig sätter sin fot i en kyrka.

Det är mitt livs svåraste uppdrag i ett livslångt kristet engagemang. Flera saker kommer att komma igång närmaste tiden med syfte att sprida det underbara evangeliet om Jesus Kristus till sekulariserade, medel- och överklasssvenskar som har god utbildning och arbetar hårt och som bor i stadsdelen Östermalm.

Jag tänker helt missionellt kring denna satsning, fokus är inte alls att samla kristna, syftet är till 100 procent att nå dem som aldrig går till någon kyrka eller nås av existerande kyrkor.

Har bland annat brainstormat senaste halvåret med vänner som är extremt kreativa och innovativa, hur ska man hitta nya vägar för att nå ut med evangeliet.

En idé som en god vän till mig lagt fram är att jag ska köpa en robot, som kan användas i missionen och evangelisationen, och fungera som min missionsassistent som jag har med mig vid olika möten, gatuevangelisation och andra sammanhang. Robottekniken går ju raskt framåt och robotarna blir allt billigare. En robot skulle kunna programmeras att förmedla kristet vittnesbörd, bibelord, svara på frågor om kristen tro m.m. Min ambition är ju att hitta vägar som inte någon annan har provat på. Är detta en sådan möjlighet?

Notera, förslaget är inte ett aprilskämt.

Vad tycker bloggläsaren, kan man ha en robot som missions- och evangelisationsassistent?