Saltnes bok påminner om min barndom i Maranata

Som jag har nämnt går jag in i en ny fas där mitt främst fokus och kontaktnät kommer att vara de som inte är kristna och som inte har någon koppling till en kyrka.

Därför håller jag på att jobba med att dra igång en helt ny blogg som bara vänder sig till icke-troende, i ett försök att förmedla och väcka intresse för det underbara evangeliet om Jesus Kristus.

Jag kan dock inte helt avlägsna mig från kristna världen och kristna diskussioner. Därför kommer jag att ha kvar denna blogg och använda den när jag skriver i mer internkristna frågor.

Jag har just läst en utmärkt bok om Maranata. Skriven av norrmannen Ole Björn Saltnes, han har precis som jag vuxit upp i Maranata, hans bakgrund i norska delen av Maranata.

Maranataväckelsen började ju i Norge 1958 och spreds till Sverige inom 1-2 år, det var Donald Bergagård, Erik-Gunnar Eriksson och Arne Imsen som först förmedlade kontakterna och förde över rörelsen hit. Det började i fristående pingstförsamlingar i Örebro och Stockholm. Jag och mina föräldrar gick med som medlemmar i Maranata Stockholm hösten 1963, jag hade ännu inte fyllt 9 år när vi kom med. Jag och mina föräldrar var för sig lämnade Maranata 1970-71, då var jag 16. Maranata var från början en genuin väckelserörelse, präglat av karismatiska väckelsemöten, helt ny kristen musikstil – var t.ex. först med att införa elgitarrer i gudstjänster, unikt på sextiotalet.

Min Maranatabakgrund har varit ett trauma. Under många år skämdes jag för att ha varit med i Maranata och pratade aldrig om det. Det var nog mer smärtsamt för mina föräldrar att lämna Maranata än vad det var för mig, jag var ju så ung när detta inträffade. De hade varit mycket aktivt engagerade och min far var med i ledningen av församlingen.

Under senaste tio åren har jag mer och mer reflekterat över denna Maranatabakgrund, under många år var de negativa erfarenheterna som dominerade, de sektliknande tendenserna som utvecklades efterhand. Det blev mitt stora tonårsuppror att lämna Maranata och gå med i pingströrelsen. Tyvärr utvecklades Maranata i Stockholm från att ha varit en mycket väckelseorienterad och välkomnande församling till att bli en alltmer isolerad och sektliknande miljö. Det var detta jag reagerade över och den karismatiska väckelse som slog igenom vid denna tidpunkt blev för mig en befriande kontrast.

Under senare år har jag blivit alltmer påmind om väckelserörelsen Maranata som var stark och levande under stora delar av sextiotalet. De positiva erfarenheterna har jag blivit alltmer påmind om. Om man googlar på Viktoriasalen hittar man den TV-inspelning som gjordes från Maranata Stockholm 1963, inspelningen gjordes strax före vi kom med i Maranata så jag och mina föräldrar är inte med i TV-programmet.

Saltnes bok påminner en om så mycket. Han beskriver ju delvis även den svenska Maranatarörelsen.

Jag minns så väl när jag blev döpt av Arne Imsen i Viktoriasalen i maj 1965. Jag minns så väl när jag fick åka med Donald Bergagård i hans bil. Jag minns så väl Erik Gunnar Erikssons eldiga predikningar. Jag minns Curt och Roland, deras gitarrspel och sånger. Jag minns Bertha och Gösta Svensson, Rune Gelinder, Carl Henric Henricsson. Jag har ett minne av Aage Samuelsen, när han talade på en Maranatakonferens i Örebro i mitten av sextiotalet. Jag minns Björne Erixon och hans far Helge Erixon. Jag minns när legendariske norske missionären Sally Olsen besökte vår församling i Stockholm cirka 1964.

Det var så mycket glädje, frälsningsmöten, andeuppfyllelse, lovprisning, enkel evangelisk förkunnelse om Jesus, ställda proppfulla möteslokaler, ständigt människor som blev frälsta och döpta. Vi reste runt i Sverige och hade Maranatamöten, och jag var med som barn. Det var en upplevelse för livet.

Men det blev också så mycket smärta, besvikelser och trauman för människor. Splittring och konflikter efterhand, både i Sverige och Norge.

Guds verk bärs fram av människor, och det är ofta väldigt bräckliga kärl som Gud väljer att använda. När jag läser Saltnes bok tänker jag på Aage Samuelsen, så unikt utrustad och använd av Gud, men ack så bräcklig.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • arekarlsen

    Takk for dette perspektivet! Pinsekarismatikken kan være forbundet med stor glede og stor smerte, store seire og store tap. Men de fleste miljøer bruker å modnes, til velsignelse for kirken i stort.

  • uffe l

    Delar i mycket dina erfarenheter från Maranata. Jag var med i Örebro i slutet av 60-talet och var väldigt engagerad. Det jag kan sakna från den tiden är den fria mötesformen och sången men annars finns det mycket jag tagit avstånd från, som t.ex. den överdrivna förkunnelsen om att man skulle leva i ständig ”seger” och att om man inte mådde bra så handlade det bara om att ”möta Gud.” Och när det gick över till ren extas hängde jag inte med längre. Detta innebar bl.a att jag inte föll för Livets Ord när de började ”härja” på 80-talet, eftersom jag varit med om det förut.

    1969 eller -70 kom ett dekret från Arne Imsen om att han ville ha större insyn i församlingen och då bröt man med Maranata och blev en helt fristående församling. Jag var med och beslutade om det och det var helt rätt. Strax efter det försökte man dra igång en ny Maranataförsamling men jag tror inte att det blev så mycket med det. Själv lämnade jag församlingen på hösten -70 och gick med i Immanuelskyrkan, en ÖM-församling med mycket liv och många ungdomar.

    Jag brukar kolla på youtubeklippen från Victoriasalen och tycker fortfarande att sångerna är härliga. Men det är lättare att inse det mästrande och manipulativa nu, så det brukar jag hoppa över.

  • Rune Gelinder

    Tack Stefan! Du sätter ord på det jag själv upplevde och upplever. Jag var en av de många i stormen öga. Ung Evangelist i Örebro Fria Församling på 60-talet. Likaså I Maranataförsamlingen Stockholm i mitten på 60-talet. Jag var där i Viktoriasalen på TV-mötet. Reste även land och rike runt på 60-70 talet. Många möten med stor publik och många med liten. Jag minns din pappa, Sture, som en ”evangelistpappa” för oss unga när vi under ett par somrar hade tältmöten i snart sagt varje stad på Norrlandskusten. Jag minns dig som en liten parvel. Vill man minnas mera när man blir äldre? Resumé kanske. Tack för träffen vi hade för något år sedan.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Jag har enbart positiva erfarenheter av Arne Imsen och Maranata.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Någon nämnde att det fanns en förkunnare som lät mer som Arne Imsen än Arne Imsen själv.

  • LARZ GUSTAFSSON

    Jag minns också Arne Imsen. Och Maranata. En underbar man och en underbar rörelse.
    Vi har fortfarande kontakt och står på vänskaplig fot, trots att jag i dag inte tror på treenigheten och är omdöpt i Herren Jesu Kristi namn.
    Att alla ekumener spottar på Imsen kan jag mycket väl förstå. Han punkterade deras bubbla.