Om valet av missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan

Läser i kristna pressen om Evangeliska Frikyrkans val av missionsdirektor.

Allt som handlar om EFK är jag mycket berörd av. Det beror på att jag ägnat så stor del av mitt liv åt just EFK.

När jag tog initiativ till pionjärförsamlingen Brandbergens frikyrkoförsamling under första delen av åttiotalet (som senare blev Ichtys som senare döptes om till Söderhöjdskyrkan) stod den i gudstjänststil och förkunnelse nära trosrörelsen. Några år senare slog Vineyardrörelsen igenom och vår församling kan enkelt beskrivas teologiskt och gudstjänstmässigt som en mix av en tros- och vineyard-församling.

Min inställning var dock att svensk kristenhet inte behövde nya samfund, men vi behövde nya friska församlingar som kunde missionera på ett nytt och fräscht sätt, och nå nya områden och nya grupper av människor. Som komplement till de äldre församlingarna.

Därför tog vi kontakt med dåvarande Örebromissionen och frågade om vi fick ansluta oss till samfundet. Det var en kontroversiell fråga vid den tidpunkten, vår församling uppfattades som närstående Livets ord, det var mega-kontroversiellt då. Inom trosrörelsen visade man inte någon förståelse för vårt steg. Och för ÖM var det kontroversiellt att ta med vår församling. Men vi välkomnades som medlemmar i Örebromissionen.

Efterhand blev jag alltmer involverad i Örebromissionen och 1994 valdes jag in i samfundets styrelse. Bland annat var jag aktivt involverad i processen av samgåendet mellan ÖM och Helgelseförbundet/Fribaptisterna, som då kom att heta Evangeliska Frikyrkan inom några år. 2002 valdes jag mycket överraskande för mig själv till samfundets ordförande, ett uppdrag jag hade fram till 2010. Anledningen till att jag avgick 2010 var att jag hade blivit pastor i Elim hösten 2009, hade andra styrelseuppdrag i kristenheten, fortsatte driva mitt konsultbolag på deltid, och framförallt min fru tyckte det blev för mycket med EFK-uppdraget. Därför slutade jag.

Under nittiotalet hände mycket spännande och jag såg en lovande utveckling, tecken på andlig förnyelse var påtagligt, både här och där. Vår anslutning i samfundet som Brandbergens frikyrkoförsamling blev ett prejudikat, ett antal nya och fristående församlingar anslöt sig till samfundet under ett antal år.

När jag slutade ordförandeuppdraget 2010 skrev jag fyra längre blogginlägg som sammanfattade erfarenheterna av EFK och de innehöll också en analys av samfundet inför framtiden. Även om jag uttryckte mig diplomatiskt och vägde orden på guldvåg gav jag uttryck för bekymmer och en viss oro över utvecklingen. Mycket positivt hände inom EFK men jag såg också orosmoln.

Ett dilemma för EFK har varit vår statistik, vi har visat positiva siffror och tillväxt. Men tillväxten beror bl.a. i stor utsträckning på sammanslagning av församlingar. När t.ex. en EFK- och pingstförsamling slås ihop lokalt, helt plötsligt räknas alla pingstförsamlingens medlemmar in i EFK:s statistik. En annan plusfaktor har varit den trend som vi började 1985 med Brandbergens frikyrkoförsamling, nystartade och fristående församlingar söker medlemskap i ett samfund för att tillhöra någonstans. Men det är ju inte EFK som samfund som har startat församlingen, eller förmedlat resurser för att församlingen ska bli till. Rensar man statistiken från detta blir det inte så mycket kvar, och resten bärs upp av ett fåtal starkt växande församlingar. Den allmänna bilden är att samfundet präglas ganska mycket av stagnation. Vi har pratat mycket om församlingsplantering men sanningen är den att sedan 1997 har vi lagt ner betydligt fler församlingar än vad vi har planterat. Och de församlingar som planterats har i stor utsträckning varit externa initiativ som inte initierats av EFK, utan redan grundade församlingar som sökt medlemskap i vårt samfund. Kring dessa frågor är Öyvind Tolvsen experten, och han kan klä detta i siffror, men tror att han skulle hålla med om min bild.

Min känsla är också att nystartade församlingar som söker sig till ett svenskt samfund, på 90- och 00-talet var EFK huvudalternativet, men idag är det främst Pingströrelsen som tar emot den typen av församlingar.

De nya visioner som formulerades under Norburgs ledarskap tyckte jag var mycket intressanta och lovande, men jag vet inte om alla berörda insåg hur svårt det är att genomföra radikalt nytänkande i ett gammalt samfund. Även om EFK bildades för 20 år sedan är ju rötterna i rörelser från slutet av 1800-talet.

Jag är mycket bekymrad över den kollaps på ledningsnivå som EFK drabbats av senaste året. Jag blir också bekymrad när jag läser om rekryteringsprocessen för ny missionsdirektor. Det låter mer som en rekryteringsprocess för en kommunal chefstjänsteman eller en generaldirektör. Det låter som en mycket sekulariserad process. De äldre frikyrkosamfunden startades och byggdes upp av apostlar och profeter. Ska de äldre frikyrkosamfunden ha en framtid kan de inte styras av samfundsbyråkrater och kanslichefer. Det behövs apostlar och profeter för att mejsla ut fortsättningen. Sedan behövs det personer med administrativ begåvning som komplement som håller ordning och reda men det drivande framtidsinriktade och visionära ledarskapet behöver vara apostlar och profeter.

Det jag tycker är ännu mer intressanta frågor är; hur drivande är en person i bön och kan få med sig andra i bön, utvecklingen av den kristna karaktären enligt 1 Tim 3, vilken dynamik representerar man när det gäller församlingsgrundande arbete – en mycket bra track record är att visa dokumenterade exempel i erfarenheten av att plantera nya församlingar som vuxit och blivit stabila och/eller initierat en förnyelse av en etablerad församling. Det är detta som är det apostoliska draget. Och där blir motorn och drivkraften förmågan att initiera en rörelse lokalt som leder till att många människor kommer till tro på Kristus.

Att vara profet handlar om att förmedla en förkunnelse i ord och tal, som förändrar, bidrar till andlig förnyelse, människors frälsning, och som ger vägledning till kristenheten. Att förmedla budskap som förvandlar och förändrar. I församlingen i Antiokia var fem namngivna personer verksamma som lärare och profeter.

Det ingår i den apostoliska-profetiska tjänsten att ge en teologisk färdriktning.

En utmaning är att EFK under de senaste 15 åren utvecklats i en alltmer spretig teologisk inriktning. Den finns en skillnad på klassisk evangelikalism (jag tänker då på termens teologiska innebörd, inte hur ordet missbrukas i USA för att bunta ihop kristna lobbygrupper) och den evangelikalism light som utvecklats i USA, England och Sverige. Det är uppenbart så att jag själv t.ex. uppfattas som ”neo-fundamentalist” av vissa kretsar i EFK, trots att jag inte står för andra ståndpunkter än de vi var överens om när samfundet bildades 1997 och dess evangelikala inriktning. Det som stör mig är att den här typen av teologiska positionsförskjutningar görs utan en öppen redovisning och debatt. Och att de som står för en mer konservativ teologi uppmanas till att hålla tyst eller marginaliseras (vilket jag har personlig erfarenhet av). En viktig utmaning för en ny missionsdirektor är att skapa en ordning och reda, hur utformas teologiska inriktningen i samfundet, och vad är den teologiska inriktningen.

Jag har stött på dessa problem nu i ett antal diskussioner jag har varit involverad i, jag tänker t.ex. på inställningen i synen på äktenskap och sexualitet, inställningen till Bibelns historicitet och gängse tolkning av bibeltexter, jag tänker på inställningen till de frågor där jag själv medverkat till att skriva böcker, eviga straffen och korsets innebörd. Man kan lista ett antal frågor där det börjar bli allt spretigare i kretsar som kallar sig för evangelikala, och detta behöver redas ut, och det behövs öppna debatter och ställningstaganden. För t.ex. nya församlingar som ska ansluta sig till ett samfund, är teologiska ställningstaganden viktiga markörer, EFK:s tydliga markering för evangelikalism och karismatisk öppenhet har varit avgörande för många församlingar som anslutit sig till samfundet.

Jag tror att man ska tänka mycket dynamiskt och öppet kring nytt ledarskap i EFK. Det behöver inte vara någon från Sverige, det behöver inte vara en EFK:are. Det kan också vara ett ledarteam där flera av ledarna har andra uppdrag, t.ex. som pastorer.

Och till sist en praktisk reflektion grundad i min erfarenhet från att ha varit med i flera av dessa rekryteringsprocesser. Man behöver inte vara en bra missionsdirektor för att man har varit en bra pastor. Det är en helt annan typ av ledarskap att jobba med en nationell organisation som nätverkar och har verksamhet i stora delar av världen. Det kräver en helt annan typ av kommunikation och nätverkande än vad som krävs för den lokale pastorn. En lokal pastor kan utöva ledarskap genom att möta människor öga mot öga vid kyrkkaffet. Att leda en organisation med verksamhet i 40 länder och 300 involverade församlingar kräver andra grepp och kommunikations- och ledningskanaler.

Detta får ses som en bakgrundsnotering och idéer för församlingar som är i färd med att nominera namnförslag.

 

 

 

 

 


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonas Rosendahl

    Om man ska tolka det du skriver Stefan och även läsa lite ”mellan raderna”, så är det en besvikelse över samfundets oförmåga som tonar fram.
    Organiserandet har inte gett någon tillväxt sett i backspegeln.

    Men är det konstigt egentligen? När man bygger på en icke biblisk modell så kan man väl knappast förvänta sig det resultat som Nya testamentet också vittnar om?
    Jag tror fler och fler före detta samfundsivrare och ju äldre de blivit kommit i samma tvivel som du själv.
    Det betyder inte att allt är dåligt. Ansatsen och tanken är god att organisera sig. Men samtidigt har aldrig väckelserörelser fungerat särskilt väl med en överbyggnad ovanför den lokala församlingen.
    Det finns mekanismer som passiviserar genom för mycket organiserande. Framförallt har jag också noterat en nervositet från lokala pastorer att inte ”stöta sig uppåt”. Det kan ju komma tider när de behöver stå med ”mössan i handen”. Det lokala självförtroendet tycks många gånger saknas.

    Min mentor Nils-Olov Nilsson skriver i sin bok ”Bevara din frihet” något tänkvärt kring organiserandet. s.63:

    ” Vad som är viktigt är att vi inser förhållandet mellan församlingen i stort och den enskilde medlemmen och förutsättningen för Andens gemenskap. Institutionaliseringen och byråkratiseringen av verksamheten eller organisering av arbetet försvårar avsevärt gemenskapen mellan de troende. Gemenskapen och kommunikationen blir enkelriktad, det vill säga, den försiggår endast i en riktning. Från talarstolen till bänkarna, med en passivisering av medlemmarna som följd. De spontana vittnesbörden och berättelserna, drömmarna och syner som omtalas i Apostlagärningarna kap. 2 krymper eller i värsta fall försvinner helt. Det innebär i sin tur att envägskommunikationen från talarstolen förblir något som passiviserar och leder inte fram till en djupare, karismatisk gemenskap, …..”

    Så är det konstigt att tillväxten uteblir? Alla forna svenska väckelserörelser har gått kraftigt tillbaka. Tyvärr får man väl säga att det är ett historiskt fenomen.

    För min egen del har jag ett förhållningssätt som innebär att jag är med i den formaliserade kyrkan och hjälper till där och upplever mycket gott även där. Men Andens nedslag och närvaro av dignitet som för tankarna till Nya testamentet, den har jag alltid upplevt mest med likasinnade i bön och i den fria oorganiserade gemenskapen. Så var och en får väl fundera på var man ska lägga ”krutet”.

    Allt gott,
    Jonas

  • stefanswrd

    Tack Jonas för reflektioner,
    Det är stora frågor du berör och jag har ju från och till berört detta på min blogg. Jag tror inte heller på större samfundsöverbyggnader, däremot tror jag att lokala församlingar behöver samarbeta, lokalt, men också regionalt, nationellt och internationellt. Och det kräver någon form av övergripande strukturer. Men enligt min mening var NT:s modell apostoliska team, som var mobila och flexibla, som förmedlade resurser mellan församlingar, skapade samarbeten mellan församlingar och fungerade som kommunikationskanaler. Men då var människors kallelse, gåvor och tjänster i funktion, det centrala, inte byråkratiska överbyggnader. Det är väl något sådant jag försöker säga i blogginlägget.
    Stefan Sw

  • Jonas Rosendahl

    Stefan, då kokar det ned till kärnan. HUR får vi apostoliska team och kallelser och gåvor i funktion?
    Jag minns när den lilla pingstkyrka jag var med i som ung tänkte sig gå med i pingströrelsens nybildade organisation för då kunde man få hjälp. Men fanns några team som kom? Nej, men fina broschyrer om att man kunde få hjälp med löneadministrationen centralt. Sålunda, organisationen hjälpte föga, broschyrerna hamnade som oftast i ”runda arkivet”.

    Det har alltid förvånad mig genom alla år vad lite resurser man lägger på att lärjungaträna. Istället har man trott att det är nån slags automatik om människor bara kommer söndag efter söndag på möten eller om man hjälper till ”med ljudet” så lärjungatränas man. Dessutom, varför lägga så lite resurser på cellgrupperna? Att bara sitta och prata om ditt och datt och ”dela ett ord” eller att be för nån som har ont i huvet lärjungatränar inte. Cellgrupper är oftast ett pratmakeri som inte leder nånvart.

    Att prata om vad som behövs hjälper inte. Församlingen är i skriande behov av LEDARE som KAN lärjungaträna.
    Att börja läsa Augustinus eller sitta tyst på en retreat lärjungatränar inte heller. Inte heller om man åker på en kurs om hur man profeterar.

    Som väl är finns fortfarande i landet människor som kan hantverket att lärjungaträna, men de är knappast många. Det brukar vara några få i varje församling som vet hur man tar hand om folk och följer upp.

    Fokus borde flyttas till lärjungaträning istället för kyrkans massa verksamheter och en massa möten där man får en fjäder i hatten bara för att man dyker upp men i övrigt inte kommer nånstans. Alltså som skrevs ovan, det handlar om passiviteten. Den kommer man ur OM man lärjungatränas och kommer i funktion och fungerar själv i andliga nådegåvor. Men dit kommer man bara OM man leds dit.

    Finns intresset bland det andliga ledarskapet att ta tag i lärjungaskapet på nytt? Eller är det roligare och åka tåg och sitta och prata på ett huvudkontor och se till så man ligger bra till bland ”kollegorna” ?

  • Mattias

    En mycket stor majoritet av frikyrkofolket bryr sig inte om tillväxt.
    Man vill ha kontroll på läget och känna sig trygg med det.
    Det är jobbigt med tillväxt.
    Så är det. (tror jag i alla fall)

  • wildwest63

    Två reflektioner:
    Jag är inte så säker på att det är bra att ha en ledare som inte kommer från EFK. Många med mig ansåg att när Piensoho, från Missionsförbundet, blev pastor i Filadelfia, kom det med en aspekt som inte stämde överens med pingströrelsens traditioner. Dessa behöver inte alltid vara negativt konserverande (och därmed i behov att utsättas för prövning), utan också vara något bra. Alla samfund har sin historia och sina egenheter. Det bästa vore att en långvägare inom EFK också tar ansvaret, med tanke på historien, med tanke på nätverken.

    Jag är inte samma samfundsmotståndare som Rosendahl. Eftersom jag växte upp i Citykyrkan Stockholm var vår församling, alltsedan Östermalms Fria Församlings tid, alltid i blåsväder från Filadelfia Stockholms sida. Vi kände alltid av att Pingströrelsen åtminstone inofficiellt var ett samfund med makt att bannlysa andra pingstkyrkors samröre med oss om man så ville. Därmed inget ont sagt om Pethrus i största allmänhet. Det finns många framgångsrika kyrkor världen över som är samfund, Assemblies of God i USA, pingströrelsen i Indonesien, osv. Det som ofta blir fel i Sverige är det som Stefan tar upp: man koncentrerar sig på strategier, policies, målbilder och det blir som ett företag. Den andliga biten i ett samfund försvinner ofta i Sverige. Vi gillar administrativ effektivitet. Det går alltid före. Och då får samfundstanken slagsida.

  • stefanswrd

    Viktiga frågor du lyfter, jag menar dock att apostlar och profeter finns, men de blir ofta unikt kritiserade och marginaliserade. De passar inte in i mallar i samfunds- och kyrkobyråkratier. Det är starkt entreprenörsdrivna personlighetstyper så det ligger i sakens natur. Att mer erkänna dem och lyfta in dem i centrum skulle betyda mycket för alla parter.

  • Jonas Rosendahl

    Att börja lyfta in nådegåvor på det sättet kommer inte att ske. Varför? Jo därför att alla som inte passar in i pastorns visioner och mall och kommer med kritik skickas effektivt ut i ”frysboxen”. Det är just det profetiska tjänster brukar ha..åsikter!
    Jag har sett detta om och om genom åren….

    Dessutom pågår en viss akademisering, teologisk utbildning ger status och därmed inflytande. Behöver inte vara kopplat till en nådegåva i sig.

    Men se det även från en pastors synvinkel. Ständiga åsikter om ditt och datt, vad är Gud i allt som det tycks om?

    Tyvärr har frikyrkan kommit till ett moment 22. Det är månne därför en del yngre teologer kanske ser vägen framåt i en mer episkopal struktur. Kanske även därför en del försöker ge sken av att Lewi Pethrus i princip fungerade som ett biskop fastän det inte var så.

    Bara ett mirakel kan rädda frikyrkan, men jag är inte så säker vi får se det i vår generation. Hoppas jag har fel. Högst troligt får vi se parallella spår. En akademisering och episkopal utveckling med fler sakramentala inslag där mystiken växer till.
    Men även alltfler friare grupper med starka nådegåvor i funktion som fått nog av en trög och kontrollerad frikyrklig struktur. Men det betyder inte att det blir helt täta skott mellan dessa.