Abortfrågan berör mig på djupet. Jag och min fru är totala abortmotståndare. Vi menar att det är en självklar kristen hållning. Sedan inser vi att det är komplicerat på samhällsnivån och som samhället ser ut kan denna kristna grundhållning inte transformeras om till samhällets lagstiftning hur som helst. Det är få människor som har samma inställning i denna fråga som vi har. En icke-abort livsstil kräver ju också en återhållsam livsstil när det gäller sex, som få moderna människor accepterar. Vi har vid flera tillfällen varit engagerade i att stötta vänner i abortsituationer och där de har valt att föda sitt barn. Jag har också valt att jobba med abortfrågan när jag skrev min doktorsavhandling under första halvan av åttiotalet. Jag har läst varenda rad som har skrivits i Sverige under 100 år om abortfrågan. Därför är jag mycket skeptisk till både samhällets och kyrkornas liberalisering i denna fråga.

Jag lyssnade sent igår kväll på en lokalradiodebatt mellan Pelle Hörnmark och Mats Selander. Det som dock gjorde mig förvånad var att Hörnmark inte svarade på frågan om det fanns personer i församlingsledningen, och som har varit engagerade som församlingens missionärer, som arbetar med att utföra aborter. Frågan kan ju bara besvaras på två sätt. Ja eller nej. Om svaret är nej är ju situationen ganska enkel för Hörnmark, Selander överdriver och har fel när det gäller fakta. Hörnmark vinner lätt debatten. Svaret borde ju vara ett självklart nej, jag förstår dock varför inte Pelle säger det. Men om svaret är ja på frågan, är det en viktig principfråga. Och då behövs en förklaring hur varför man tänker och resonerar och hur den typen av arbete kan vara förenligt med församlingens policy. Efter att ha hört denna radiointervju, måste jag i ärlighetens namn säga att jag ställer samma frågor som Selander. Och att svara ja eller nej borde inte vara så svårt.

Oj då, det tog skruv ordentligt. 54 kommentarer hittills på mitt inlägg om abort. Igår var det rekord för antalet besök på min blogg som uppgick till närmare 700 på en dag (totala antalet besök, ej unika besökare) Tack för alla engagerade inlägg, har försökt att läsa igenom dem idag. Ett särskilt tack till Gun-Britt för att du delger något av din intressanta forskning och ingående kunskaper. Ett särskilt tack till Eva som delar med sig av sina egna aborterfarenheter. Jag vill också stryka under det Elof säger, att en kristen abortkritik måste kopplas till en helhetssyn när det gäller icke-våld och att vi socialt enagerar oss för att hjälpa kvinnor i abortsituationer. Tycker igen att Bengt Malmgren skriver ett bra inlägg på Bengts blogg där han kommenterar debatten. Ett tack också till Mats Selander och Johan Lundell, verkliga experter på frågan, för insiktsfulla inlägg på denna blogg. Och ett tack till alla er andra som har bidragit till debatten.

Jag anser också att en konsekvent kristen icke-våldsetik och att värna om alla människors liv, och att vi som kristna aldrig kan sortera in människor i kategorier som önskade eller icke-önskade, även ofödda barn, medför att aktiva kristna i ledaruppgifter i våra församlingar inte på något sätt i sitt yrkesliv kan delta i abortverksamhet. Det borde vara självklart.

Jag har skrivit flera artiklar i abortfrågan senaste året, bland annat i Svenska Dagbladet i april i fjol. Den hittas i fliken till höger på förstasidan i min blogg. Artikeln orsakade väldigt många kommentarer och blogginlägg. Där hänvisar jag bland annat till att det i USA finns en sekulär feministisk organisation som är emot fri abort, därför att man menar att abort är uttryck för mannens förtryck av kvinnan. Alltför ofta är det män som pressar kvinnor att göra abort, därför att man inte vill ta ansvar för sitt barn, medan kvinnan allra helst skulle vilja föda barnet. Det är en synpunkt som inte får föras fram i Sverige. Jag hade också flera artiklar införda i Dagen i fjol i detta ämne, i polemik med kristdemokraternas partiledning.

Och sedan märker jag att det bland vanligt folk finns ett stark abortkritisk opinion som är nedtystad idag av det politiskt korrekta etablissemanget. Ett antal abortkritiska artiklar har publicerats senaste åren i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet bl.a. där krönikörer och kulturskribenter argumenterar för en mer restriktiv abortsyn.

Det klagas på att kristna ledare är för tysta. Vill dock ge en eloge till att Sten Gunnar Hedin och biskop Arborelius har varit klara och tydliga i denna fråga, inte minst under de senaste åren. Och naturligtvis Ulf Ekman. En gång i tiden var också ärkebiskopen och övriga biskopar klara och tydliga i denna svåra etiska fråga. Men det var ett tag sedan.

Tidningen Dagen gick ju ut med rubrikerna förra helgen att det har blivit storbråk och bloggbråk mellan mig och pingstledaren Sten Gunnar Hedin. Sedan förde man oss samman förra tisdagen för samtal. Samtalet och intervjun publiceras i Dagen idag. Vad tycker läsaren av denna blogg? Är det ett storbråk/bloggbråk? Eller ett trevligt och harmoniskt samtal mellan två personer med små nyansskillnader i synsätt?

Tack för alla engagerade inlägg under måndagen angående abortfrågan. Återkommer med en samlande kommentar så fort jag hinner. Samma sak gäller Sveriges Kristna Råd, där ställs frågor som jag inte kan svara på, så jag måste kolla upp eller bolla över frågorna till Anders Blåberg som vet mer.

MRO har genomfört en abortdemonstration utanför Pingstkyrkan i Jönköping. Vad jag förstår är det en protest mot att det finns personer (person) i församlingsledningen som yrkesmässigt deltar i abortverksamhet. Jag vet inget om de lokala förhållandena så jag varken vill eller kan kommentera det.

Däremot tycker jag att det finns stora oklarheter i hela den protestantiska kyrkan kring hanteringen av abortfrågan. Katolska kyrkan har en tydlig och genomtänkt teologi och etik när det gäller skydd av det ofödda livet. Människans liv är okränkbart från befruktningsögonblicket. Men vad tycker egentigen de protestantiska kyrkorna, lutherska statskyrkor, baptistkyrkor, pingstkyrkor m.m.

Och jag tycker också att vi måste hålla isär två saker. Hur ska vi leva och tänka som kristna, vad är ett genuint och autentiskt kristet liv, och vilka synpunkter ska vi ha på samhällets lagstiftning. Vårt första ansvar som kristna är hur vi lever och vilken standard och praxis det finns i våra kyrkor och församlingar. Om vi inte lever som vi lär kan vi knappast med någon trovärdighet påverka någon lagstiftning.

Bibelns budskap är att vi inte ska döda. Jesus skärper  detta budord i bergspredikan. Det handlar inte bara om att inte döda, det handlar också om att inte visa hat, vrede, bitterhet mot varandra, dödandets första steg. Budordet om att inte döda har av radikala kristna grupper under historiens gång tolkats som ett radikalt motstånd mot all användning av våld. Och i den kristna kyrkans historia har det alltid innefattat skyddet av det ofödda barnet. Det mest värnlösa livet som finns. Och där människor idag i hela västvärlden sorteras in i två grupper, önskade eller oönskade. De önskade får leva, de oönskade hamnar i sjukhusavfallet.

Jag har svårt att förstå logiken hos djurrättsaktivisterna och de radikala miljöaktivisterna. Man värnar om djurens liv och rätt att leva, man värnar om naturens rättigheter och skydd. Men de ofödda barnen då? Jag stöder djurrättsaktivisterna och miljöaktivisterna, deras kamp för livet och naturen ligger i linje med kristna tankar. Men jag förstår inte alls varför man helt glömmer bort skyddet och värnandet om det ofödda människolivet.

Och det verkar som att vi lever i ett samhälle som inte orkar med en seriös diskussion om etiken kring abortfrågan och hur vi ska värna om det ofödda livet. Flosklerna börjar hagla direkt. Men om inte vi i protestantiska kyrkan i alla dess förgreningar kan föra en etisk diskussion och värna om en konsekvent kristen livsstil på detta område, och skapa förutsättningar för att i varje fall våra församlingar ska vara miljöer där aborter inte ska behöva vara en lösning – då är krisen total.

Förmodligen blir den vanliga ryggmärgsreaktionen i detta fall att man skäller på demonstranterna och deras metoder. Istället för att lyfta upp på agendan, den stora frågan, om hur alla barn ska kunna vara önskade, både ofödda och födda. MRO-ledaren Mats Selander är intelligent och mycket genomtänkt, jag känner honom sedan många år tillbaka. Jag känner ingen kristen som har så många akademiska poäng i filosofi som han har. Vad är det Mats vill säga? Kan vi inte i varje fall möda oss om att lyssna?

Min undran är: Fram till sextiotalet var hela den kristna kyrkan helt emot abort, med Svenska Kyrkans biskopar i spetsen? Senaste 25 åren har den kristna kyrkan blivit allt tystare i denna fråga, och säger idag nästan ingenting, med undantag för Livets Ord och Katolska kyrkan. Varför? Har Gud ändrat uppfattning? Eller är det av evangelisationsstrategiska skäl – att man vill tona ned kontroversiella frågor som hindrar förkunnandet av evangeliet? På vilket sätt har i så fall evangelisationen gynnats av denna tystnad?

Det är roligt med alla er som läser min blogg. Nämner också ibland om tillfällen då jag håller offentliga predikningar och föredrag och då vem som helst är välkommen att lyssna, ett bra tillfälle att höra bloggskribenten ”live”. Kommande helg firar Örebro missionsskola 100-årsjubileum, och jag kommer då att hålla ett föredrag om ”folkkyrka eller sekt?”. Föredraget kommer att hållas på lördagen 13 sep. dels klockan 12.00 och dels klockan 16.00. Det finns möjligheter att ställa frågor och komma med inlägg. Det är ett viktigt ämne jag kommer att ta upp som berörs både i debattartiklar och blogginlägg. Örebro missionsskola ligger som hörs på namnet i Örebro, och ligger vid universitetsområdet. Välkommen. Mer information om arrangemanget kan man hitta genom att gå in via www.evangeliskafrikyrkan.se. 

Söndagen därpå kommer jag att predika i Elimkyrkan i Stockholm, klockan 11.00 söndag 21 september. Elimkyrkan ligger i korsningen Storgatan/Styrmansgatan på Östermalm. Kom i god tid. Det är trångt och mycket folk i Elimkyrkan. Välkommen med att lyssna.

Idag har jag inte medverkat i någon gudstjänst utan var med i den församling jag tillhör, Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget på Söder. Det kändes helt fantastiskt. Jag kände mig så berörd av Gud och hans närvaro att jag grät. Pehr Hellberg höll i predikan. Oskar Nyström med band ledde oss i lovsång och Stephen med band sjöng några sånger. Räknar vi in barnen var nog medelåldern i gudstjänsten 19,5 år eller något i den stilen. Tänk vad mycket folk missar som inte vet om, eller har intresse för, att vara med i levande dynamiska, kristna gudstjänster. För mig är det veckans höjdpunkt, söndagens gudstjänst. Jag lever mitt kristna liv sju dagar i veckan, men söndagen blir pricken över i:et.

”Nils” har ställt frågor på min blogg om vad jag och EFK tycker om Sveriges Kristna Råd. Eftersom tydligen ”Nils” är en pseudonym och jag är inte road av att diskutera med pseudonymer, så försöker jag ändå besvara frågan, då fler än han har fört upp den på min blogg.

EFK valde att gå in i SKR efter att ha varit observatör från SKR:s startpunkt i början av nittiotalet. Ett viktigt skäl till vår beslut var att det är bättre att vara fullvärdig medlem med full rösträtt än att bara år efter år ha observatörsstatus. Ett annat skäl var att vi tyckte att SKR lyssnade på våra synpunkter om att mera fungera som samordningskansli och nätverk, mer än att vara en talesman för alla medlemskyrkor, och därmed binda upp oss vid ställningstaganden som vi i vissa fall inte står bakom.

Det är viktigt att komma ihåg att SKR är ett samordningsorgan för kyrkorna i Sverige, vår tro, vår teologi, vår trosbekännelse m.m. fastställs inte i SKR-möten. EFK ser inte SKR som ett övergripande organ som bestämmer över våra huvuden. SKR är ett organ för att administrera de åtaganden och frågor där vi som kyrkor väljer att agera gemensamt. Man bör komma ihåg att SKR fungerar enligt konsensusprincipen, en kyrka eller ett samfund kan aldrig påtvingas något från SKR:s sida. Och man kan bara göra det som de olika kyrkorna är överens om att göra.

För EFK:s del är det viktigt att markera att kristet samarbete och ekumenik bedrivs på många olika sätt. Vi samarbetar med ett 100-tal olika organisationer runt om i världen, utanför Sverige. I Sverige samarbetar vi på ett antal olika sätt utanför SKR. Bland annat har EFK var en av de drivande för att nystarta Svenska Evangeliska Alliansen som gjordes för 6-7 år sedan. En annan viktig form för samarbete är Swedmedia, där vi samarbetar med fler olika samfund, när det gäller att driva kristna tidningar, bl.a. Dagen, och kristen litteraturproduktion bl.a.

Jag läste dokumentet Charta Ecumenica, i samband med att vi blev medlemmar i SKR för några år sedan. Jag tycker att detta dokument inte ska övertolkas. Vissa formuleringar är något mer tillspetsade än vad jag personligen skulle känna mig bekväm med. Men att vi skulle förbinda oss vid att begränsa evangelisationen i Europa, detta har vi aldrig gått med på, och vi tolkar inte detta dokument på ett sådant dogmatiskt sätt. Vi samarbetar gärna med olika kyrkor och samfund, men vi är inte beredda att ålägga oss restriktioner när det gäller evangelisationen och missionen. I så fall skulle vi ju inte kunna evangelisera och grunda församlingar i Sverige, eftersom Svenska Kyrkan finns närvarande överallt i hela Sverige. Jag känner inte till någon kyrka eller samfund som drar ut sådana konsekvenser av detta dokument.

Att se SKR som ett stort problem, jag tycker att det är att missa de stora problemen. Ett av de stora problemen är att vi som kyrkor i Sverige är alltför sekulariserade, det har varit för mycket anpassning till tidsandan. Ett paradexempel på detta tycker jag är den förändrade inställningen bland kyrkorna när det gäller inställningen i abortfrågan. Där hade vi som kristna en tydlig och gemensam linje fram till sextiotalet. Ett annat problem är den utbredda otron, istället för att vara uppfyllda av tro och helige ande – man kan ibland undra över vad vi är uppfyllda av som Kristi kyrka i Sverige. Detta var allmänna generaliseringar, det finns många levande kristna och församlingar. Men dessa gränsdragningar mellan tro och otro, att vara sekulariserad kristen eller vara en kristen som lever som radikal efterföljare till Jesus, de gränsdragningarna går idag tvärsigenom de olika samfunden och kyrkorna.

Det är nu en bit efter midnatt och hustrun har fått en godnattkyss. Vad gör man då, bloggar förstås.Vill du veta hur man kysser varann när man har varit gift i 32 år, det säger jag inte – inte nu i varje fall, men det är inte självklart att intensiteten och kvantiteten avtar med åren.  Jag är förundrad över vilken snurr det har blivit på denna blogg. Bara senaste dan har det kommit in mer än 25 kommentarer, och det är 400-500 läsare inne varje dag. Jag trodde inte att det var så mycket. Sedan gick jag in och kollade på bloggstatistiken och bloggtoppen och upptäckte att det var väldigt mycket. Seriösa bloggar som sysslar med politik, religion, filosofi, samhällsfrågor – brukar inte ha så många läsare. Noterade att Helle Klein har 1000 besökare i veckan på sin block. Lotta Gröning på Aftonbladet når bara upp i 700-800 – och vi talar då om några av Sveriges främsta politiska kommentatorer. Cheferna för politiska ungdomsförbunden har några hundra besökare per vecka på sina bloggar. Noterade att ärkeateisten Christer Sturmark når upp i 50 läsare på sin blogg, senaste veckan, det tycks ju främst vara kyrkor som kallar honom. Det är nog tufft att vara ateist.

Har just kommit hem från Tantolunden där det var ett antal hundra ungdomar, bland annat flera gymnasier som hade nollningar, så det var massa krökande som vanligt. Men vi var bortåt 25 kristna som var ute ikväll och i natt, pratade med ungdomarna om Jesus, och bjöd dem på pannkakor och kaffe. Polisen är jätteglada att vi är ute, socialen är jätteglada att vi är ute, föräldranattvandrarna är jätteglada att vi är ute, och framförallt ungdomarna gillar oss skarpt. Och det är nästan självklart att en medelålders och lagom tjock samfundsordförande hänger ute på dessa fredagsnätter och försöker göra något för 17-18-åringarna. Det känns nästan lite ovanligt, att gå omkring och vara Kristi kyrka och berätta om Jesus, och bara betjäna och bry oss om ungdomarna, och alla gillar oss. Nästa steg blir att börja tonårsalfagrupper för ungdomar som aldrig har varit i en kyrka, och börja en kristen fritidsgård och ungdomscafé.

Ägnade för övrigt halva fredagen åt att vara hos Sveriges Kristna Råd, jag är frikyrkornas representant i SKR:s klimatarbetsgrupp. Jag hör till dom som tycker att vi som ser oss som evangelikala och karismatiska kristna också behöver engagera oss i globala samhällsfrågor.

Förkylningen håller på att avta, men jag tänker inte ge några detaljer om snorkorvar, slemfärg, och snorfrekvens per minut – det är frågor som andra bloggkollegor, också svårt förkylda, hanterar galant – jag vill nu inte hänga ut någon eller nämna några namn. Men jag är inte i form för att klara Stockholm halvmaraton under lördag eftermiddag. Men jag har fixat det galant. En ställföreträdare springer i mitt ställe, i mitt namn, med mitt nummer. Jag sitter hemma och häckar i en fåtölj och dricker Coca Cola och äter chips, och min 20-årige son springer i mitt ställe, och han kommer att springa förmodligen 40 minuter snabbare än vad jag kan göra. Så detta blir mitt stora idrottsgenombrott. Klappat och klart, visst är det helfiffigt, utan någon ansträngning genomföra ett maratonlopp på mycket bra tid.

Och det är väl just det som allt detta med Jesus handlar om, någon annar gör det i vårt ställe. Vi har blivit korsfästa med Kristus, vi har blivit begravna med Kristus och vi har blivit uppstånda med Kristus. Det liv vi nu har, har redan gått igenom döden, Kristus har dött i vårt ställe. Och nu har vi fått del av hans eget liv, det eviga livet.

Nu har Emanuel Karlsten lyft den kristna journalistiken till en ny svindlande höjd när han skriver om slem och snor på sin Dagen-blogg. Jag har svårt att teologiskt klassificera denne man. Att skriva om slem och snor kan ju knappast betecknas som framgångsteologi, befrielseteologi, inte vare sig Lutherskt eller katolskt, det påminner inte om klassiskt frälsningsarméstuk med blod och eld, kampen mot synden och djävulen, det är varken liberalteologiskt eller jag vet vad. Det kanske är lite postmodernt knorr över Karlstenska teologin med fokus på hur jag själv känner och mår, det äkta och jordnära, och att kanske visa att Gud finns med och bryr sig om de små detaljerna. Han för det stuket mot sin fulländning. Han kanske vill visa att vi kristna sitter i ungefär samma båt som alla andra. Jag ser fram emot nästa steg i Emanuel Karlstens resa. Kanske han börjar skriva om svett, fotsvamp, olika urinfärger, kanske om finnar och diverse intressanta utslag. Och läser man i Bibeln kan man hitta mängder av referenser till de små vardagliga, mänskliga och ytterst jordnära företeelserna. Det finns ju en som har räknat håren på vårt huvud – är det detta som den Karlstenska journalistiken vill genomborra ur alla aspekter?

Ja, detta var ett litet enkelt försök till en teologisk analys av Emanuel Karlstens journalistik. Jag kanske har totalt missuppfattat det hela eller totalbommar. Men roligt var det.

Sanningen är den att den kristna kyrkan i Sverige har kraftigt försvagats under många år. Svenska Kyrkan har sedan många år försvagat sin ställning bland svenskarna. Svenska Missionskyrkan hade en gång i tiden 114.000 medlemmar och är nu nere i 60.000 trots alla sammanslagna församlingar som plussat på siffrorna. Svenska Baptistsamfundet hade en gång i tiden 70.000, EFS låg på liknande siffror, Pingströrelsen har minskat från 100.000 medlemmar till 85.000. Evangeliska Frikyrkan framhålls ofta som ett positivt exempel, vi har vuxit från 28.000 till 31.000 medlemmar de senaste tio åren, men räknar man bort den ökning som skapats genom sammanslagna församlingar är även vår tillväxt minimal. De s.k. invandrarkyrkorna, olika varianter av ortodoxa kyrkor och den katolska kyrkan har haft en stabil tillväxt under många år, men den beror framförallt på invandringen. Dimridåer skapas ofta kring denna nedgång, man talar om betjänade personer, man talar om att föreningslivet går tillbaka, man talar om att kristna tron har privatiserats etc. Men dessa faktorer var lika aktuella om vi går 60-70 år tillbaka i tiden då både frikyrkorna och Svenska Kyrkan hade mycket fler aktiva medlemmar.

All erfarenhet visar att församlingsrörelser som växer ökar antalet församlingar och grundar nya församlingar, medan rörelser som krymper och minskar, lägger ned församlingar och slår ihop församlingar.

En rimlig utvärdering visar att existerande församlingar inte på ett bra sätt klarar av missionsutmaningen att nå alla som bor i Sverige med evangeliet.

En hel del församlingar har grundats i Sverige under de senaste 25 åren. Exempel på initativ är rörelsen kring Livets Ord, andra mer fristående trosförsamlingar som Arken i Kungsängen utanför Stockholm och Citykyrkan i Örebro. Vineyardrörelsen har grundat ett antal församlingar och det har grundats fristående församlingar som Stanley sjöbergs Centrumkyrkan och inte minst ett antal internationella församlingar. De etablerade rörelserna har också grundat ett antal församlingar och bl.a. ett trettiotal har vuxit fram utifrån Evangeliska Frikyrkan. Frälsningsarmén, EFS, Baptistsamfundet, Missionskyrkan och Alliansmissionen jobbar med konkreta pionjärsatsningar, och Pingströrelsen har alltmer börjat lyfta fram frågan på agendan.

För att vända dessa vikande siffror är församlingsgrundande en avgörande fråga. Och det handlar om att grunda församlingar som har en växtkraft, som hittar nya vägar för att nå ut med evangeliet och som på ett bra sätt kan ta hand om människor som kommer till tro på Jesus så att de blir verkliga lärjungar. Öivind Tolvsen visade i sitt anförande i  april att det behöver grundas tusentals nya församlingar i Sverige fram till år 2020 för att vi ska kunna vända trenden. Naturligtvis innefattar det förnyelse av de etablerade församlingarna, det bästa är om de etablerade församlingarna kan fungera som mammor till nya församlingar.

Jag har ägnat hela mitt vuxna liv åt församlingsgrundande. Det började 1974 i Järfälla vid 19 års ålder när jag och kompisen Anders Robertsson grundade ett kristet kollektiv. Sedan var vi involverade i starten av Järfälla Pingstförsamling där Kjell Sjöberg var pastor. Sedan skickades vi ut som pionjärarbetare därifrån för att grunda en församling i södra Stockholm, 1985 startades Brandbergens frikyrkoförsamling med 30 medlemmar. Den utvecklades sedan till att bli Ichtys för att sedan döpas om till Söderhöjdskyrkan. Det har sedan resulterat i avknoppningen och dotterförsamlingen Iglesia Ichtus, spansktalande församling. Nu har vi börjat det nya pionjärprojektet Ungdomskyrkan Konnekt.

Några korta highlights från min erfarenhet:

1. Bli ej för amerikaniserad. Man grundar inte församlingar genom att läsa lite böcker från USA. För USA gäller helt andra förutsättningar där hälften av befolkningen går i kyrkan.

2. Det behövs brinnande och engagerade människor. De behöver inte vara så enormt duktiga på allting, men ha en passion för Jesus och för evangeliet, och älska människor som inte har lärt känna Jesus. De  behöver vara långsiktiga. De som ger upp för en liten motgång kan inte ägna sig åt församlingsgrundande.

3. Mitt första blogginlägg i juni, du hittar det i arktivet bredvid, handlade om en socialt engagerad kyrka, framtidens melodi, där försökte jag fånga upp något av den patos och fokus som behövs i ett församlingsgrundarprojekt idag.

4. Man behöver från början en tydlig bild och vision av vad för sorts församling man ska bygga. Jesus har kallat oss att gå ut i hela världen och göra lärjungar, lära dem att hålla allt det Jesus har befallt. Och då behöver Bibelundervisningen och lärjungaträningen vara i fokus. Vill man bygga en församling med Jesusefterföljare blir det en helt annan fokus än om man bara vill bygga en allmän religiös förening för att jobba med etik och livsåskådningsfrågor i sitt grannskapsområde.

5. Ha en tydlig fokus. Vilka människor vill man nå ut till. Hitta en bra och sund strategi för att presentera evangeliet och tron på Jesus. Arbeta utifrån de förutsättningar man har.

6. Bön, tillbedjan och närheten till Jesus behöver prägla hela satsningen. Andens kraft och gåvor klarar vi oss inte utan.

7. Vi behöver arbeta med dessa frågor över hela Sverige. Inom EFK har vi börjat bilda regionala team som ska jobba med församlingsgrundande i en viss region. I Stockholm är John van Dinther, Kjell Axel Johanson och jag själv det regionala teamet, vi sitter och drömmer om hur vi ska kunna grunda 20 församlingar i Stockholm till år 2020.

8. Det finns mycket annat att säga. Vi återkommer, bloggläsare kan gärna ställa frågor och komplettera.

Har slutat att skriva om Lakeland men eftersom frågan engagerar läsare på min blogg så refererar jag till Bengt Malmgrens senaste inlägg om vad som har hänt i USA, bra och välskrivet av Bengt. Finns på följande länk:

 

 

http://www.katolsktfonster.se/forum/blogs/8096.aspx