Om jag minns Öyvind Tholfsens siffror rätt så tror jag han fick fram att det skulle behövas 200 nya församlingar i Stockholm innan 2020 bara för att hålla den kristna närvaron i huvudstaden på samma nivå som vid millenieskiftet. Jag gissar att det är någon sorts realism bakom målet med 20 nya församlingar? Men vi kanske borde drömma om fler?
Jag har tre nyckelfrågor frågor som jag skulle vilja ha svar på, av strategisk karaktär:

1. Det skulle också vara intressant att få veta hur du/ni tänker kring hur dessa frågor kan prioriteras i EFK?
2. Hur ska rekrytering av församlingsplanterare gå till? Jag gillar din inställning om att göra det igen, men du kommer knappast upp i 20 församlingar till, själv. Var finns de brinnande och engagerade?
3. Hur får man människor brinnande och motiverade för detta? Särskilt unga ledare?

Tack för en givande blogg!

Önskar också tacka för en givande blogg!

Jag skulle gilla se en satsning var man fokuserar på socialt, och diakonalt arbete- men också arbetar med att intrigera de sociala grupper in i församlingsgemenskapen.
Så ofta har de som kommit till tro genom socialt arbete stått utanför eller blivit en församling i församlingen- och jag tror man här har gått miste om mycket.

St Klara tror jag framgår som ett gott exempel, den form av församling skulle jag tyckt om att se i varje stad. Men kanske jag delar det här perspektivet för att jag tror väckelsen börjar med de som tydlig ligger nära Jesu hjärta (Luk 4/Matt 25)?

Vad är viktigaste uppgiften en församling har?
Är det att starta skola, fritids och äga flera fastigheter som fylls med medlemmars barn och och fastigheter där det enbart bor församlingsmedlemmar, eller är det viktigaste uppdraget att ”gå för den skull ut och gör alla människor till lärjungar….”?

Jag tror att en levande församling är den som har återkommande dop och ser människor komma till frälsning i första hand.
Att driva olika aktiviteter och äga fastigheter är i och för sig bra, men en församling blir lätt introvert om man inte lever efter missionsbefallningen tror jag.
En församling som kallar sig levande men inte ser någon bli frälst på 5 år och bara har dop för församlings uppväxande barn och eventuella besökare 1 gång per år, men driver en stor verksamhet i övrigt, är en sådan församling levande ur det bibliska perspektivet?

Vad säger Du Stefan?

Förresten, Stefan, kanske ni skulle arbeta samfundsöverskridande med församlingsplantering i Stockholm? Det kanske är lättare att hitta församlingsplanterare om ni inte bara utgår från EFK?

Församlingsplantering är inget projekt utan en kallelse. Jag som har varit med och startat en församling på en bruksort (1999) vet att det är ingen dans på rosor. Det handlar, precis som Stefan Swärd skriver, om en mycket tydlig vision direkt från himlen. Det är inte något man ”kanske har upplevt” utan här krävs det, anser jag, ett rhema från Gud. Historien bevisar att det är bara det som är FÖTT av Gud som består!

Bön och åter bön, kopplat med en strategisk och väl genomförd evangeliation i Andens kraft, lett av ett ledarskap som är ETT i Anden och som strävar åt samma håll, det är det som är det enda vi har att luta oss emot.

Det finns så mycket som jag skulle kunna skriva om (tillsammans med många andra) som beskriver den resa som en församlingsplanterare gör. Det är så många områden som skulle behöva tas upp och aktualiseras. Det finns en romantisk bild av att starta församlingar.

Idag går många en bibelskola för att ”känna sig för” och se om det är det man ska göra. Sedan märker man att detta ”var ju inte som jag tänkt mig” och då tar man sig ett ”vanligt” jobb.

Jag frågar mig; Var finns de som VET att de är kallade till tjänst. Som går bibelskolor för att rustas och skärpas inför framtiden och starta nya församlingar. Var finns de som är beredda att kavla upp ärmarna och se till att inte bara prata utan att faktiskt göra nåt. Det är allt för många som ”vet” hur det är att starta och vad man ska tänka – fast de själva aldrig har gjort det! Märkligt!!

Nej, det är dags att etablerade församlingar ser Skandinavien som ett missionsfält, investerar miljoner i unga människor och sammanhang för att återevangelisera Sverige. Jag vill som 39-år (ung) vara med och leda, träna och uppmuntra de som vill starta nya församlingar. Förutom min resande tjänst som jag haft sedan 1993 har jag stått i en bruksort och sett hur det faktiskt går att se hur Gud utvecklar en församling. Men det handlar om att hålla ut och ha en tydlig vision som folket kan samlas kring.

Ja, jag stoppar här och återkommer säkert i detta forum som är balanserat och helt ok.

Se gärna min hemsida; http://www.missionofhope.nu (även blogg)

Morgan Carlsson

Jag tror på att den svenska kristenheten behöver samlas, erkänna sin kollektiva skuld och be Gud om en nystart.

Sedan kan Gud tala om för oss tillsammans vad han vill ska hända. Gud har många röster i tiden. Unga och gamla, frikyrkofolk och andra.

Gode Gud, jag ber i Jesu Kristi namn om en nystart för Sverige och för Skandinavien.

Jag vet inte, men jag tror att nergånger inom församlinger har MYCKET med budskapet som förkunnas att göra. Många saker blir kallad för evangelium, mycket blir det predikad om allt vad vi skall göra för Gud – mycket faktiskt med betoning på allt vi inte har nått upp till eller står i skuld till Gud- och allt som behöver göras upp med i våra liv. Man glömmer bort att predika Jesus, vad Han har gjort för oss-dem glada och goda nyheterna om att Gud har redan försonat oss med sig själv, och Han håller inte saker upp emot oss- och Han är NÖJD genom vad Jesus har gjort. Han gläder sig när vi äntligen fattar att det handlar om Kristus I oss- och förliter oss på det – inte att vi förliter oss på oss själva och bara vår kunskap om hur vi skall efterlikna Jesus – eller på metoder och ”framgangsmåter” – vi har hört om det alltid, men det ger inte liv, låt oss predika – också i församlingen utifrån Korset och vad Jesus har gjort färdigt – så varje människa får som UPPMÅLAD för sig Jesu värk som frälsning för varje dag – inte bara för att komma in i himlen, men som frälsning på varje område av vårt liv – då blir det inte ett stort ok av behövande och förväntningsfulla – och besvikna kristna – som trodde deras frälsning var i församlingen, i människor – och alldrig fick se att det dem behöver har Gud redan gett och gjort genom Jesu fullbordade värk på Golgata, genom Sitt LIV, genom Sin död och genom Sin uppståndelse, som vår ställföreträdare. Jag själv vill predika Korset – och bara se på Korset i min vandring – därifrån utgår alla mina förutsätningar – DET är Guds kraft till frälsning – för Sverige – för KRISTNA liksom för okristna – det är det enda som sätter i brand – det var det enda iniativet som kunde ge kraft, ge liv – och att Guds-livet består , ”håller i sig” i längden. Det tror jag på och det står jag för. Jag ser i mitt eget liv att ju mer jag ser av vad Jesus har gjort för mig, ju mera blir det en källa av liv på insidan, ju mera blir det en ”skärpa” i mitt liv vad jag faktiskt vill leva för och göra med mitt liv, detta är nåt som upplivar min ANDE och inte bara mitt intellekt. Sorglig nog verkar det som jag träffer på flera kristna som inte vet vad evangelium är än dem som vet. I församlingen handlar det mest om vad som skall komma och vad som skall bli, som om Jesus inte gjort nånting. Man kan prata om Sveriges kristenhet – men jag tycker så SYND om Sveriges kristna – men man kan inte vänta att människor skall bli fulla av liv om det maten man serverar ger liv. Vi behöver veta vem vi har blivit I KRISTUS, att Gud har tillräknat oss va Jesus har gjort – så vi kan gå med lätta steg, inte tyngd och drivna av skuld – för det finns ingen större ”livs-tjuv” än fördömelse och skuld. Det är ju just fiendens främsta vapen, att säga: ”Ni saknar något, Gud har inte gett er allt iallafall, så ni måste äta av trädet med kunskapen om gott och ont, så ni vet vad ni gör för fel och så att ni ser hur ni kan fixa till detta.” Men JESUS räckte till, HAN ”bröt igenom”! Èn gång – för alla! DET gör oss så ”hoppande”glada att vi kan inte LÅTA BLI att ”hoppa ut” till världen av bara FRÄLSNINGSGLÄDJE och frihet och livet som vi då får erfara. Om vi inte blir befästa i vår identitet och fortsätter att låta Korset ha konsekvens i våra liv- hur kan då dessa konsekvenser manifisteras? Jag tror att där Kristus blir predikad- inte bara att det predikas allting ”runtomkring” Kristus – men Honom själv – och hur Gud ser på människor genom Sin Son, att i dig och mig så har han ”sitt välbehag”-jag tror att där blir det inte ”problem vare sig med samlandet eller med branden eller att människor blir ”människofiskare”. Där man blir uppbyggt, där vill man också komma. Det man blir uppbyggd AV, det vill man gärna dela med sig av.