Jag har nu försökt att tränga in i de frågor som ställs med anledning av min debattartikel ihop med Christer Sturmark. Trots en hel del ryggdunkningar så är det en hel del kritik som förs fram. Ska försöka kommentera och svara på frågor.

1. Det är inte enkelt när en ateist och en evangelikal kristen gemensamt ska försöka formulera ett ställningstagande i denna debatt. Vi har klippt och klistrat och ändrat formuleringar, strukit, lagt till m.m., och till slut blev det en kraftigt nedkortad artikel. Mitt syfte med denna artikel var ett enda, att försvara kristna som blir ifrågasatta i arbetslivet på grund av deras kristna tro. Syftet var inte att formulera en kristet förankrad vetenskapssyn eller diskutera sekularisering. Detta var mitt enda syfte. Kristna som blir ifrågasatta i arbetslivet enbart på grund av sin kristna tro är ett vanligt fenomen. Jag kände av det själv när jag var verksam vid Stockholms universitet under första halvan av åttiotalet. Dessa mekanismer leder till att kristna ofta har en lågmäld profil i sitt arbete av rädsla för att bli uppfattad som extrem och marginaliserad. Artikelns budskap var: ”Ingen ska behöva ifrågasättas som representant för vetenskapen enbart därför att man är medlem i en viss kyrka. Att en människas livsåskådning automatiskt diskvalificerar henne för en akademisk tjänst borde vara otänktbart i ett liberalt och upplyst Sverige.” Det var detta som jag ville säga. Och jag tror att budskapet når fram bättre om jag säger det ihop med Sturmark. Hade jag skrivit artikeln själv hade jag formulerat mig annorlunda och argumenterat på ett annat sätt. Men detta huvudbudskap hade legat fast. Och jag tror alltså att de vi vill påverka lyssnar mer om jag säger detta tillsammans med Sturmark. Det handlar om att inse att vi som kristna är en marginaliserad kyrka och en liten minoritet i ett sekulariserat samhälle. Det handlar om att hitta realistiska vägar för att kommunicera ett viktigt budskap i denna miljö. Och som kommentar till Margret Sundin – när det gäller artikelns huvudbudskap har jag inte kompromissat.

2. Det ställs frågor om det vi skrev att en universitetsrektor inte kan ifrågasätta modern naturvetenskaplig forskning för att den hamnar i konflikt med en snäv och bokstavlig tolkning av Bibelns skapelseberättelse. Hade jag skrivit artikeln själv hade jag inte exakt formulerat mig på det sättet. Men jag tror att detta är en nödvändig förutsättning för att fungera som universitetsrektor. Med anledning av Julias fråga – en annan typ av rektor behöver det nog inte vara så strikt på denna punkt. Sedan tror jag på att man kan harmonisera Bibeln och dess skapelsesyn med vetenskap. Tror att vetenskapen sysslar med frågorna hur medan Bibeln sysslar med frågan varför. På denna punkt har jag och Christer Sturmark helt olika uppfattningar men vi har ändå enats om denna formulering, även om vi säkert tolkar formuleringen olika. När det gäller Lennart Bengters kommentar bör man notera att vi också skriver att universitet är en pluralistisk verksamhet där olika modeller och teorier konkurrerar. Detta ger också utrymme för en stark kritik av rådande paradigm inom t.ex. evolutionsforskningen.

3. Mest kritiska är utan tvivel ”Samuel” och ”Josef”. Josef uttrycker sig dock kortfattat så det blir svårt att kommentera. Ni övertolkar artikeltexten. Samuel skriver att jag ”horar med Sturmark”, jag ”säljer budskapet”. Liknande tankegångar har jag också noterat  på några bloggar. Jag förstår dock inte vad Samuel menar. Mitt syfte med artikeln har framgått med all tydlighet. Sedan berör vi mycket kortfattat om vetenskapssyn och hur vi i ett sekulariserat samhälle ska kunna leva sida vid sida, olika grupper med ganska skilda livsåskådningar. Det är ganska grava anklagelser som Samuel kommer med när han skriver att jag säljer budskapet och horar med Sturmark. Du får precisera dig. Det är ändå upplysningstänkandets vetenskapssyn som dominerar vid västvärldens universitet, även om forskningen i vissa kretsar har blivit mer ödmjuk under senare år, och visat större medvetenhet om kunskapens begränsningar, svårigheten med objektiviet, och betydelsen av premisserna och de egna värderingarna. Men jag har svårt att begripa att den typen av kunskapsarbete krockar med kristen tro, det är bara i sällsynta fall sådant händer. Det handlar dels om situationer där vetenskapen direkt krockar med Bibeln och i fall där vetenskapens resultat leder till konsekvenser som krockar med kristen etik. Då kan man som kristen forskare hamna i problem. Hur kan man som Samuel tolka denna artikel att vara kristen är irrelevant för livet i övrigt???? Det har jag väl aldrig sagt. Och att hävda att jag säger att den kristna tron tillhör en privat sfär är verkligen att hårdra det vi skriver.

Samuel argumenterar mot att jag och Sturmark förutsätter och förespråkar en sekulär sfär. För mig som kristen finns det ingen strikt sekulär sfär. Jag har alltid Jesus med mig i allt vad jag gör, jag tjänar Jesus i allt vad jag gör. Jag kan inte som kristen dela in mitt liv i olika delar. Problemet är att jag lever i ett sekulariserat samhälle som inte alls tänker som jag gör. Vad gör jag då? Skulle nog vilja påstå att nästan alla större arbetsgivare tänker utifrån det sekulära perspektivet. Både företag, kommuner, och inte minst universitet. Så jag håller med Samuel teologiskt, men jag tror att det är svårt att ta sig fram på den svenska arbetsmarknaden om man för fram detta klart och tydligt i en anställningsintervju. Att vara konsekvent kristen sjuksköterska eller läkare borde väl innefatta att man ber till Gud för sina patienter. Kan Samuel tala om för mig vilket landsting i Sverige som accepterar detta. Om ens arbetsgivare inte accepterar att jag lever ut min kristna tro i mitt arbete, vad gör jag då, ska jag sluta jobbet, eller jobba vidare och acceptera att min arbetsgivare kräver en sekulär sfär. Verkligheten är inte så enkel. Ska man helt undvika att leva ganska sekulärt i jobbet bör man vara egen företagare eller forma ett kristet präglat företag. Det går för en del, men är en praktisk omöjlighet för de flesta kristna. 

�

Tack för feedback på denna blogg, med anledning av min och Christer Sturmarks debattartikel idag på DN debatt. Ska göra ett försök att kommentera frågor som har ställts på min blogg. Behöver dock fundera litegrann så jag återkommer senare ikväll eller under morgondagen om detta. Det har varit en förvånansvärt lugn dag, vanligtvis brukar andra media hör av sig när man publicerat något i riksmedia men så inte denna gång. Eftersom detta i första hand är en fråga som berör södra Sverige så blir det intressant att följa vidare debatten i Skånetidningarna. Från Claphaminstitutets sida kommer vi med en artikel i detta ämne som har publicerats eller publiceras endera dagen i Skånska Dagbladet. Något förvånad över en så pass positiv respons från kristet håll, hade nog räknat med mer kritik, t.o.m. min 84-årige mor som hör till en annan generation av kristna tyckte att det var bra, och hon brukar inte stryka medhårs.

I lördags kom jag och Christer Sturmark fram till en gemensam text till försvar för den rektor som är på gång för Lunds universitet, Per Eriksson. Han har hamnat i blåsväder innan regeringens utnämning på grund av att han är kristen. Christer var beredd att ställa upp på en gemensam artikel, där vi för fram att det är orimligt att Per Eriksson blir kritiserad bara utifrån grunden att han är kristen.

Vi presenterade vår text för Dagens Nyheter under måndag förmiddag som nästan genast beslutade att publicera vår artikel på DN debatt under tisdagen. DN har gjort bedömningen att det var ett mycket intressant utspel, framförallt beroende på att en frikyrkoledare gör det tillsammans med Sveriges mest namnkunnige ateist. Eftersom DN debatt är Sveriges främsta debattforum blir det spännande att se vad det blir för reaktioner på vår artikel.

I vår artikel uttrycker vi också en stark tilltro till vetenskapen och att universitetsforskningen måste styras utifrån ett förutsättningslöst sökande efter sanningen. Hade jag skrivit artikeln själv kanske jag hade formulerat mig något annorlunda, den här typen av artikel blir lätt en kompromiss, vilket är oundvikligt. Som kristen är jag dock beredd att försvara en stark tilltro till vetenskapen. En sund vetenskap är inte i disharmoni med en sund kristen tro.

Som kristen ledare känns det angeläget att hitta nya vägar för att kommunicera. Jag tror inte att vi kristna ska springa och gömma oss utan röra oss mitt i det offentliga rummet och delta i det samtal som pågår. Vi kan också agera i det samtalet i en ödmjuk ton, och också samarbeta med människor och organisationer som i vissa frågor har helt andra uppfattningar, men där man ändå kan vara överens i vissa frågor. Samarbetet med Christer Sturmark är av den karaktären.

Förra veckan agerade jag på Svenska dagbladets Brännpunkt och tillsammans med Tuve Skånberg försvarade Claphaminstitutet mot kritiken från Broderskaparna. Broderskaparna kritiserade Humanisterna i samma andetag. Nu agerar jag tillsammans med Humanisterna, det är ett intressant triangeldrama som pågår.

Artikeln publiceras alltså på DN debatt under tisdagen, och jag är beredd att besvara frågor här på bloggen varför vi har skrivit denna artikel tillsammans, och hur jag tänker kring dessa frågor. Jag räknar också med att många kristna inte kommer att uppskatta detta initiativ och vår gemensamma artikel, men jag lyssnar gärna på kritik och svarar på frågor här på bloggen.

Det yttersta syftet från min sida är att försvara en kristen broder som jag tycker blev orättvist behandlad. Hade jag skrivit artikeln själv hade inte Dagens Nyheter varit intresserade av att publicera den, och framförallt allt hade religionskritikerna på Lunds universitet inte lyssnat. När jag och Christer Sturmark säger något gemensamt får det större genomslag.

�

Nu har jag en riktigt spännande grej på gång som med all sannolikhet kommer att väcka en hel del uppmärksamhet i morgon. Men det är just nu hemligt. Men de som läser denna blogg får veta det först. Det dröjer ett antal timmar innan jag kan säga vad det är.

Pustar ut på måndagsmorgonen efter en ganska intensiv helg. Det första som händer på morgonen är mail från grannar som informerar om att de har upptäckt råttspillning vid soporna på vår innergård, mitt i centrala Stockholm. Eftersom jag är ordförande i vår bostadsrättsförening förväntas jag agera. Vad gör jag åt det???????? Det är veckans rivstart. Klockan 04.00 blev jag väckt av en 20-årig son för att han hade ont i halsen, det är naturligtvis skäl nog att väcka farsan 04.00. Livet är traumatiskt med råttor och krasslig 20-åring.

Att mina grannar har valt mig som ordförande i vår bostadsrättsförening ser jag som ett riktigt förtroendeuppdrag. En kristen ledare ska ju ha ett gott anseende bland dem som inte är troende läser vi i 1 Tim 3 och tydligen har jag fått ett bra förtroende bland grannarna, vilket jag är jätteglad för. Jag gillar mina grannar. Ett härligt gäng.

Helgen var intressant och spännande med EFK:s mission consultation på lördag, var gudstjänstledare i Söderhöjdskyrkan söndag 11.00 med fullt av folk, härlig stämning och massor av saker som hände, bland annat barnvälsignelse, välkomnande av 6 nya församlingsmedlemmar, predikan av pastor Söderblom, Oskar med team ledde lovsång. Trots att jag var gudstjänstledare och skulle hålla huvudet kallt, så grinade jag mot slutet, man blir bara så berörd, när man sjunger om att ge allt till Jesus. Detta är ju livet. I Söderhöjdskyrkan sitter vi också och dricker kaffe halva eftermiddagen så man kommer nästan aldrig hem från kyrkan. På kvällen hade vi en första mer offentlig samling och presentation av Ungdomskyrkan Konnekt, med fokus på tonåringarnas situation i Stockholm. Polischefen Peter Ågren talade till oss bland annat. Uppskattar mycket de människor som har gått in och engagerat sig i Konnekt, som jobbar hårt och följer med ut på fredagsnätterna. Tack Oskar, Linda, Jarmo, Susanna, Albin, Jenny, Kalle, Hanna och alla ni andra. Ni gör ett fantastiskt jobb. Kristendomen blir inte så jätteemotionell när man står och diskar stekpannor 02.30 på fredagsnatten.

Dessutom hann jag skriva klar en konsultrapport om energipolitiken på lördagskvällen. Så det blir allt mellan himmel och jord.

Nu ber jag till Gud för veckan som kommer och överlåter den i Guds händer.

Jaga sitter och funderar över äktenskapslagstiftningen. Det är en het fråga för regeringen just nu, i slutna rum och förhandlingar. Sten Gunnar Hedin gjorde sitt utspel förra lördagen. I onsdags diskuterade vi vigselrätten, ett femtiotal pastorer och ledare inom EFK.

Jag är ingen politiker, och jag har inget intresse av att föra fram förslag som ska lösa alliansregeringens problem. Men jag funderar över debatten. Observera att detta är mina personliga funderingar, inte EFK:s officiella uppfattning.

Det brukar ibland hävdas att när vi kristna ska ta ställning i samhällsfrågor utifrån ett kristet perspektiv, då ska vi se till den svaga parten, utgå ifrån ett underifrånperspektiv och utgå från hur de fattigaste och svagaste berörs. Jesus tänker särskilt på dem.

Jag känner så inför hela äktenskapsdebatten. I den inomkyrkliga debatten tycks det vara viktigast att lösa ett problem för oss, vi vill vara oberoende av staten och sköta våra bröllop själva, vi vill inte uppfattas som homofober, och vill hellre avstå vigselrätten hellre än att tvingas viga homosexuella par. I samhällsdebatten dominerar lika rättigheterna för de homosexuella. En minoritet som ska få samma rättigheter som alla andra. Det handlar om de vuxnas rättigheter.

Men vem är den svaga parten? I ”bevara äktenskapet” och inte minst i Ola Nilssons bok lyfts fram barnperspektivet. Det har inte tagits på allvar i debatten. De flesta tror att argumentet förs fram bara som ett svepskäl, det är homosexuella äktenskap man vill åt, och man använder barnen som ett sorts slagträ.

Jag betraktar nu tillvaron utifrån de stökiga tonåringarnas perspektiv, de tonåringar som är i riskzonen. Senaste veckan har vi haft kontakt med hemlösa tonåringar, tonåringar som mår jättedåligt psykiskt, tonåringar som är självmordsbenägna, tonåringar som är försvunna. Det är bara en tidsfråga innan vi får nästa mord bland tonåringar i Stockholm.

Det finns en fråga som alla ställer, var är deras pappor någonstans? Jag ser inte heller papporna ute på stan på fredagsnätterna. Det är nästan bara morsor på stan och kvinnliga socialarbetare och föräldranattvandrare – allra mest mammor. Men var är papporna? De kommer inte heller bland poliserna som gör razzior, det är yngre poliser som jobbar ute på nätterna, i regel inte i en ålder för att vara tonårsförälder.

Men handlar inte de frånvarande papporna inte i stor utsträckning om att relationen till mamman inte fungerar. I den stökiga tonårstiden, skulle inte allt underlättas om båda föräldrarna fanns med och allra helst bodde på samma ställe. Kan samhället göra något åt det? Jag tror att en del kan göras. Och en viktig bit är att samhället har som norm och riktmärke, och som något man aktivt vill stödja, att tonårsföräldrarna ska hålla ihop, för tonåringens skull. Och då behöver familjeinstitutionen stärkas på alla tänkbara sätt. Jag tycker inte att det stärks av det gayliberala samhället, det handlar om de vuxnas rättigheter. Och det nya förslaget om att bara skapa en civil samlevnadsbalk, man går till kommunhuset och skriver på ett papper. Hur hjälper det tonårsföräldrarna att hålla ihop? Blir inte äktenskapsinstititutionen ännu mer försvagad i samhället, även om vi kyrkor försöker bevara konceptet.

Jag skulle vilja ha en helt annan utgångspunkt för hela diskussionen om äktenskapslagstiftningen. Hur skapar vi bästa möjliga samhällsstöd och samhällsstrukturer för att stötta tonåringarna? För mig handlar det inte om teologi. För mig handlar det inte om att tvinga svenska folket att följa kristna värderingar. För mig handlar det om socialt engagemang och medkänsla.

Nu är jag på väg till Pingsthuset i södra Stockholm, närmare bestämt i Flemingsberg. Ska möta olika missionsorganisationer, främst från USA tror jag. De har intresse av att skicka missionärer till Sverige. Detta event är organiserat av Evangeliska Frikyrkan. Jag ska hålla ett föredrag för dem om ”the church in Sweden and political trends”. Så det blir ett väldigt brett ämne, men ganska intressant. Ska försöka lära amerikanarna om typiskt svenska fenomen som svensk pingströrelse, Svenska kyrkan, Knutby, Åke Green, Allhelgonakyrkan, Katolska kyrkan på uppgång i sverige, Livets ord, (andra berättar om Evangeliska Frikyrkan), de olika invandrarkyrkorna, och sedan berätta om riksdagen, våra sju partier, vår nuvarande regering, och speciella särdrag hos svensk politik (i jämförelse med USA) som välfärdsstaten och blandekonomin, staten tar hand om dig från vaggan till graven (den tar hand om oss något mindre nu med alliansregeringen tycker jag), en strikt sekularisering av hela det offentliga livet, en socialisering av familjelivet som är ganska unik i internationell jämförelse med offentligfinansierade dagis och föräldraledigheten. En utpräglad materialism, fokus på ekonomisk tillväxt och utpräglade postmateriella och postmoderna värderingar som jämställdhet, gay rights, animal rights m.m. Ska också försöka förklara hur svenska media fungerar.

Detta ska jag försöka berätta om. Det låter väl intressant?

Nu dricker jag kaffe. Sturmark och jag förhandlar om texten till en artikel. Skickade iväg några ändringsförslag till Christer och väntar på feedback. Ingen Tantolund ikväll, sitter och förbereder föredrag för EFK:s mission consultation i helgen, då vi har bjudit in internationella missionsorganisationer som vill skicka missionärer till Sverige. Jag ska hålla föredrag för dem om kyrkan i Sverige och politiken i Sverige. Tänkte skriva en riktigt tung bag på min blogg ikväll, nu tänkte jag säga vad jag egentligen tycker om äktenskapslagstiftningen, men inte nu, det blir kanske ikväll eller i morgon. Återkommer. Ha det så trevligt så länge.

Tycker att diskussionen om kristna bloggare idag med Manne Karlsten och Mikael Kindbom blev intressant. Det är ju spännande trender som förändrar kommunikationen på ett dramatiskt sätt. Det är viktigt att vi kristna finns med i mediebruset och hänger med i förändringarna. Bloggningen är ju ett spännande fenomen. Det kostar nästan ingenting att starta en blogg. Man kan genom en blogg nå i princip alla i hela världen som har tillgång till internet. Och bloggningen är inte minst en stor utmaning för de etablerade tidningarna, nu kan vem som helst sticka ut hakan och konkurrera om dagstidningsläsarnas tid och uppmärksamhet. Den stora utmaningen är att få läsare till sin blogg. Granskar man bloggstatistiken så visar den att de flesta bloggar har mycket få läsare, tycker inte att denna blogg hör till denna kategori. Mästaren bland seriösa bloggare i Sverige är utan tvivel utrikesminister Carl Bildt.  Det är fantastiskt att han hinner skriva flera gånger om dagen, mycket intressanta inlägg om det senaste inom politiken.

Christer Sturmark skickade mig ett mail ikväll en halvtimma innan debatten i Elimkyrkan med Kjell-Axel Johansson. Vi håller på och filar på en text. Det avgörs i morgon om vi gemensamt kan gå ut till försvar för den blivande rektorn på Lunds universitet, Per Eriksson.

Nu är det en ny dag. ”Din nåd är var morgon ny” läser vi i Bibeln. Tänk vad fantastiskt. Laddar nu för debatt och samtal hos Kristna Publicistklubben under ledning av Mikael Kindbom. Det känns nästan lite pirrigt. Ska diskutera ämnet ”bloggande” med Emanuel Karlsten. Och jag är ju en enkel nybörjarbloggare . Så jag vet inte riktigt hur jag ska agera och säga. Ska jag uppträda som jätteödmjuk nybörjarbloggare som är nästan till sig av förvåning av att ens få diskutera ämnet med en så rutinerad bloggare som Emanuel Karlsten. Eller ska jag vara en kaxig gammal frikyrkopamp som vet bäst om allt och som passar på att försöka läxa upp fjunisen Karlsten.

Vi får se. Det blir nog ingetdera. Tycker att det moderna och postmoderna och post-postmoderna samhällets kommunikationsmöjligheter är fascinerande och hur vi kristna ska röra oss i denna nya miljö, det är värt en analys och spännande att diskutera. Och där kan jag och Emanuel nog bidra med olika perspektiv, och genom att vi representerar olika generationer, kan det nog bli ett fruktbart samtal. Det känns spännande. Kommer laddad och med förväntan till Kristna Publicistklubben.

Och nu har jag också fått hem hustrun också, så nu känns allt jättebra. Som man sa i pingstkyrkan på sjuttiotalet, ”pris ske Gud”.