Nu dricker jag kaffe. Sturmark och jag förhandlar om texten till en artikel. Skickade iväg några ändringsförslag till Christer och väntar på feedback. Ingen Tantolund ikväll, sitter och förbereder föredrag för EFK:s mission consultation i helgen, då vi har bjudit in internationella missionsorganisationer som vill skicka missionärer till Sverige. Jag ska hålla föredrag för dem om kyrkan i Sverige och politiken i Sverige. Tänkte skriva en riktigt tung bag på min blogg ikväll, nu tänkte jag säga vad jag egentligen tycker om äktenskapslagstiftningen, men inte nu, det blir kanske ikväll eller i morgon. Återkommer. Ha det så trevligt så länge.

Tycker att diskussionen om kristna bloggare idag med Manne Karlsten och Mikael Kindbom blev intressant. Det är ju spännande trender som förändrar kommunikationen på ett dramatiskt sätt. Det är viktigt att vi kristna finns med i mediebruset och hänger med i förändringarna. Bloggningen är ju ett spännande fenomen. Det kostar nästan ingenting att starta en blogg. Man kan genom en blogg nå i princip alla i hela världen som har tillgång till internet. Och bloggningen är inte minst en stor utmaning för de etablerade tidningarna, nu kan vem som helst sticka ut hakan och konkurrera om dagstidningsläsarnas tid och uppmärksamhet. Den stora utmaningen är att få läsare till sin blogg. Granskar man bloggstatistiken så visar den att de flesta bloggar har mycket få läsare, tycker inte att denna blogg hör till denna kategori. Mästaren bland seriösa bloggare i Sverige är utan tvivel utrikesminister Carl Bildt.  Det är fantastiskt att han hinner skriva flera gånger om dagen, mycket intressanta inlägg om det senaste inom politiken.

Christer Sturmark skickade mig ett mail ikväll en halvtimma innan debatten i Elimkyrkan med Kjell-Axel Johansson. Vi håller på och filar på en text. Det avgörs i morgon om vi gemensamt kan gå ut till försvar för den blivande rektorn på Lunds universitet, Per Eriksson.

Nu är det en ny dag. ”Din nåd är var morgon ny” läser vi i Bibeln. Tänk vad fantastiskt. Laddar nu för debatt och samtal hos Kristna Publicistklubben under ledning av Mikael Kindbom. Det känns nästan lite pirrigt. Ska diskutera ämnet ”bloggande” med Emanuel Karlsten. Och jag är ju en enkel nybörjarbloggare . Så jag vet inte riktigt hur jag ska agera och säga. Ska jag uppträda som jätteödmjuk nybörjarbloggare som är nästan till sig av förvåning av att ens få diskutera ämnet med en så rutinerad bloggare som Emanuel Karlsten. Eller ska jag vara en kaxig gammal frikyrkopamp som vet bäst om allt och som passar på att försöka läxa upp fjunisen Karlsten.

Vi får se. Det blir nog ingetdera. Tycker att det moderna och postmoderna och post-postmoderna samhällets kommunikationsmöjligheter är fascinerande och hur vi kristna ska röra oss i denna nya miljö, det är värt en analys och spännande att diskutera. Och där kan jag och Emanuel nog bidra med olika perspektiv, och genom att vi representerar olika generationer, kan det nog bli ett fruktbart samtal. Det känns spännande. Kommer laddad och med förväntan till Kristna Publicistklubben.

Och nu har jag också fått hem hustrun också, så nu känns allt jättebra. Som man sa i pingstkyrkan på sjuttiotalet, ”pris ske Gud”.

Nu är jag hemma igen efter en hel onsdag i Örebro. Spännande samtalsdag om kyrkan, staten och vigselrätten. Ser också fram emot att få hem en hustru igen som har varit i Skellefteå hos sin mor i en vecka. Jag känner mig som nygift, jag kommer nog att kasta mig över henne när hon kommer innanför dörren. Det är inte lätt att vara 53, man är ju inte helt livlös – än.

Kan ni gissa vad jag gör ikväll? Har idag haft kontakt med Sveriges ledande ateist, Christer Sturmark. Vi för en diskussion om vi kan skriva ihop en gemensam artikel till försvar för den tilltänkte rektorn för Lunds Universitet, som är ifrågasatt på grund av sin kristna tro. Jag sitter just nu och skriver på ett artikelutkast, vi får se vad Christer tycker om det. Det är en liten hemlis, men läsarna på min blogg avslöjar ju inga hemligheter. Eller hur?

Nu sitter jag igen, igen, igen och igen på tåget till Örebro. För mig har det blivit en del av det kristna livet. Hade jag inte varit kristen hade jag nog aldrig åkt till Örebro. Nu är jag kristen och åker jämnt till Örebro. Jag kan gå baklänges till Örebro mitt i natten, med förbundna ögon och jag kommer att hitta fram. Jag kan köra bil hit med förbundna ögon och hitta rätt. Jag har åkt denna sträcka sjuhundrafemtioelva gånger. För mig har det blivit en ny punkt på syndakatalogen, vad är synd- att inte åka till Örebro. Vad är den stora uppoffringen för mig som kristen, kostnaden i efterföljelsen, priset att försaka, att konstant åka till Örebro. Hur ska Gud kompensera mig i himlen för alla Örebroresor? Något borde han väl hitta på, det går dock över min fattningsförmåga.

Jag försökte vid senaste styrelsemötet för Evangeliska Frikyrkan föra fram ett radikalt förslag, varför inte flytta huvudkontoret till Stockholm. Vi är ju den enda organisationen i hela världen som har huvudkontoret i Örebro. Men om man säger det i Evangeliska Frikyrkan tror alla att jag skämtar, så alla skrattar så går vi vidare till nästa punkt. EFK:arna är snälla. Hade jag varit muslim och föreslagit att man skulle flytta huvudkontoret från Mekka till Hamburg i Tyskland, eller kanske till Mora eller varför inte Rovaniemi i norra Finland, då hade jag nog blivit arkebuserad. Men i EFK möts man av vänliga leenden när man för fram liknande typ av förslag.

Men jag försöker igen här på bloggen. Jag föreslår att vi flyttar EFK:s huvudkontor från Örebro till Stureplan i Stockholm. Vad är man egentligen rädd för? Är det att Anders Blåberg ska börja hänga på Spy Bar varenda kväll. Men tänk er bara att flytta över de viktiga missionsstrategiluncherna från Örebrobaren till Sturehof eller East. Och kvällarnas viktiga missionsförhandlingar kan göras på Spy Bar. Och vi kan ha en missionär genom att bara sticka ut utanför dörren och bedriva missionsverksamheten vid Stureplan. Det skulle bli ett nytt Stureplan, ett förvandlad Stureplan, och visst skulle vi kunna ha härliga bönemöten på fredagsnätterna som överröstade hela Stureplans dunk och partyliv. Och tänk er en ideellt verksam organisation vars hela affärsidé är att ge bort allt och alla pengar, så fort som möjligt, det vore en balans till det giriga finanskapitalet vid Stureplan.

EFK:arna ler, jag drömmer, och för den som vill få mig avsatt är väl detta en smaschboll, Swärd försöker i smyg att flytta över EFK:s huvudkontor till Stockholm.

Hade nog räknat med att Existens skulle försöka göra en sågning (kanske mina förutfattade meningar) av Johannes Amritser och Harvest Center i Märsta. Men det blev ett mycket bra och till och med positivt program. Jag tycker att det är helt nödvändigt att vara öppen inför media, bjuda in dem, svara på frågor, och hantera kritik på ett bra sätt. Nya och pigga församlingar i strålkastarljuset har allt att vinna på detta. Amritser svarade bra på Existensfrågorna, liksom de intervjuade församlingsmedlemmarna. Tyckte också att Dan Salomonsson gjorde en bra insats. Här har vi en pingstpastor som kan agera på ett bra sätt i TV, det är inte helt tunt bakom Sten Gunnar Hedin. Jag tror också att det är klokt att ge utrymme för reflektioner och kanske kritiska reflektioner som Joel Halldorf och Pekka Mellergårdh gav uttryck för. Det skadar inte i ett andligt dynamiskt sammanhang, och framförallt behöver man inte känna sig hotad av det.

Många religiösa förståsigpåare har sågat och kommer säkert att såga Märsta Pingstförsamling – Amritser – Arlanda Harvest Center. Detta är dock en församling som växer, som för människor till tro på Kristus, är pådrivande och initiativtagande i mission, och som attraherar unga människor. Hur mycket mer bekymrad behöver man inte vara över kristna församlingar som inte för människor till tro, som skär ned på missionen, som inte attraherar unga människor och som inte växer. Det är där de stora problemen i svensk kristenhet finns, inte hos unga, dynamiska och växande församlingar.

Läsarna av denna blogg kan gärna notera att jag och Tuve Skånberg, direktor för Claphamtankesmedjan, går i polemik med broderskaparna i tidningen Dagen idag. Vi vägrar att klassa Clapham som kristen höger, vi polemiserar mot detta, och vi tycker att Broderskaparna argumenterar förmätet. Det handlar om en mycket liten och marginell organisation med konstant sjunkande medlemsantal som berör mycket få kristna, men man tycker sig ändå att ha mandat att kategoriskt dela in kristna i höger och vänster.

Tycker att det är intressant med mellanösterndebatten som har börjat på denna blogg. Hoppas det blir en del till inlägg utifrån olika perspektiv.

Joakim Wohlfeil har ställt frågor till mig om hur jag ser på Israel och mellanösternproblemet. Uppskattar tonläget i hans frågor.

När det gäller Hopp-kampanjen så var jag inte alls imvolverad i diskussionerna inför den. EFK hade ju då bara observatörsstatus i SKR så vi var då engagerade främst i frågor där vi själva visade intresse. Däremot fick jag med några få timmars varsel hoppa in och diskutera Hopp-kampanjen i en TV4 soffa med Diakonias Bo Forsberg. Sedan skrev jag en artikel på DN debatt som även Sten Gunnar Hedin och Rolf Roos från Frälsningsarmen skrev under. Det var ju flera år sedan, så jag minns inga detaljer. Men ett problem var att klara ursprungsmärkningen, det uppfattades nog som att en bojkottkampanj skulle slå mot Israel och så uppfattade dåvarande regeringen problemet. Sedan tyckte jag och jag tror att dåvarande regeringen tyckte lika, att en bojkott var felaktig för den var helt inriktad mot ena parten i en konflikt.

Frågan om Israel har inte varit enkel att hantera för oss kristna, varken i Sverige eller i andra länder. En aspekt är det kristna historiska arvet som är knutet till Israel och till det judiska folket. Man bör inte glömma att den kristna kyrkan växte fram inom judendomen från första början. De första apostlarna var judar, Jesus var jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem av judar.

En annan aspekt handlar om tidstecken och förkunnelsen om Jesu snara tillkommelse som inte minst har prägat min egen rörelse. Även om en Darbyistisk teologi har varit på tillbakagång och inom EFK finns idag olika teologiska synsätt men en gemensam grundsyn är tron på Gudsrikets fullbordan och Jesu tillkommelse. För min del menar jag nog att staten Israels tillkomst är något unikt i mänsklighetens historia och jag kan inte se det på ett annat sätt en som ett tidstecken, tillsammans med ett antal andra tidstecken. Jag tror också, trots att vi lever i det nya förbundet, jag vill tolka och förstå Rom 9 och 11 som att Gud fortfarande har en speciell plan för det judiska folket, men jag vet att det finns olika uppfattningar om hur dessa kapitel ska tolkas.

En tredje aspekt handlar om den faktiska politiska situationen och den konflikt och krigstillstånd som finns i området. Och där behöver man knyta frågorna till grundläggande kristen och humanitär etik, mänskliga rättigheter, icke-våld etc.

En fjärde aspekt som Joakim pekar på är situationen för de kristna i Israel och för de kristna församlingarna. Det är väl den grupp som har hamnat allra mest i kläm, och är utsatta både från muslimerna och från vissa judiska kretsar.

Så det finns fyra olika agendor och problem kopplat till situationen och man kommer till lite olika slutsatser beroende på vilket av de fyra perspektiven man betonar.

När det gäller den fjärde aspekten var det dock en fantastisk upplevelse för mig att vara med på en kristen förbönskonferens i Jerusalem för 6-7 år sedan när det var oroligt politiskt, och då judiska kristna, arabiska kristna och kristna från andra delar av världen tillsammans bad för fred. I vår kristna gemenskap upplevde vi att striden och motsättningarna inte existerade.

När det gäller den politiska situationen så tycker jag nog att Israel är den part som har visat störst vilja till fred. Efter första kriget 1948 var Israel redo att gå med på en fredsuppgörelse som obstruerades av den arabiska sidan. Efter kriget 1967 har Israel varit beredd att byta ockuperat land mot garantier för en stabil och långsiktig fred. Man har ju slutit fredsuppgörelser med Egypten redan i slutet av sjuttiotalet och sedan med Jordanien. Sedan har naturligtvis fredsviljan hos Israel varierat under årens gång, också beroende på vilken regering som har suttit vid makten.

Man måste dock komma ihåg att Israels konflikt handlar inte bara om palestinierna, det handlar om mycket större fiender än så. Det var inte många år sedan då Saddam Hussein försökte skjuta åtskilliga missiler mot Israel från Irak. Under senare år hotar Iran med militär aggression. Man får inte glömma bort att Israel lever med ett konstant hot att utplånas. Och därför har jag svårt med analyser som bara pekar ut Israel som ”the bad guy” i mellanöstern. Och där tycker jag att Diakonia har varit för ensidig i sin mellanösternanalys, vilket jag har påpekat vid flera årsmöten för organisationen.

Detta är ett jätteämne, bara några enkla och summariska reflektioner från min sida.

Idag har jag och Tuve skånberg ett genmäle infört på Svenska Dagbladets Brännpunktssida där vi bemöter kritiken från Broderskaparna. Vi hävdar bland annat att vi inte alls anser att Clapham är kristen höger. Vi tycker också att vissa inslag i broderskaparnas program är kristet allmängods som är självklart för den breda majoriteten av kristna, som t.ex. engagemang för bistånd, flyktingfrågor. Sedan undrar vi om deras resonemang att all kärlek är bra, den inställningen krockar rejält med kyrkornas inställning. Kommer broderskaparna att stödja kraven på gruppäktenskap m.m. – är en fråga vi ställer. På tisdag förmodligen, kommer ett svar också i tidningen Dagen.

Andra spännande saker som händer denna vecka: på onsdag har vi samtalsdag i Örebro inom Evangeliska Frikyrkan, bland annat om vigselrätt och kristen opinionsbildning. Vigselrättsfrågan har ju blivit het denna helg och kanske hamnat i ett helt nytt läge. På torsdag blir det en debatt mellan mig och Emanuel Karlsten från tidningen Dagen, under ledning av Mikael Kindbom Kristna Publicistklubben. Vi ska diskutera kristen bloggverksamhet. Det blir med lunch klockan 12.00 hos Café Utsikten, Betlehemskyrkan.

Inom Evangeliska Frikyrkan har vi en Mission Consultation kommande helg, då vi har bjudit in företrädare för missionsorganisationer som vill sända missionärer till Sverige.

På Söndag kväll 19.00 har vi en kick-off för Ungdomskyrkan Konnekt i Söderhöjdskyrkan. Alla som vill veta mer och är nyfikna på denna satsning är välkomna.

Noterar med viss förvåning och intresse Sten Gunnar Hedins debattartikel på SVD Brännpunkt idag om att helt släppa ”bevara äktenskapet” och istället stötta en civilrättslig samlevnadslagstiftning som staten sköter och så får vi i kyrkorna sköta vigslarna inför Gud, utan någon juridisk mening. För mig som EFK-are är detta inget dramatiskt förslag, vi har inte haft vigselrätt särskilt länge. Min morfars föräldrar vigdes inför Gud i baptistkapellet på 1850-talet, och de fick därför inte vigas hos Svenska Kyrkan, så formellt föddes min morfar utanför äktenskapet, vilket var skandal på den tiden. De ingick vad som då kallades för baptistäktenskap. Vi har många års tradition i EFK:s modersamfund av att äktenskap ingås i församlingen och sedan får man sköta det juridiska hos de statliga myndigheterna.

Ett problem dock är att samtliga 27 medlemskyrkor i Sveriges Kristna Råd har drivit en gemensam linje, en linje med vissa nyansskillnader, men ändå med en enhetlig hållning att bevara grunddragen i nuvarande äktenskapslagstiftningen och att bevara begreppet äktenskap som gällande för en relation mellan en man och en kvinna. Jag ser en pedagogisk utmaning i att förklara omsvängningen.

Det gäller här att hålla isär två saker, dels hur vi ska leva som kristna , dels hur samhällets familjelagstiftning ska se ut. Att leva som kristna och med våra övertygelser om det kristna äktenskapet går naturligtvis utmärkt med Hedins modell. Vi fortsätter med våra vigslar inför Gud i kyrkorna precis som tidigare. Och sedan går vi iväg till kommunhuset och fixar till det juridiska.

Men vi måste också tänka på samhället i övrigt. Och där anser jag att ur en allmänmänsklig synpunkt att det är lämpligt att argumentera för en familjelagstiftning som gynnar stabila äktenskapliga förhållanden. Det är bäst framförallt för barnens skull, men det är bra för makarnas skull, så att lagstiftningen kan fungera som en viss broms mot förhastade skilsmässor. Och därför tycker jag att nuvarande äktenskapslagstiftning är bra ur samhällssynpunkt, även om jag skulle vilja ha mer av inslag med rådgivning och betänktetider när det gäller äktenskapets upplösning, särskilt om det finns gemensamma barn med i bilden. Jag ser en risk med att en civil samlevnadsbalk ytterligare kan nedgradera betydelsen av den stabila äktenskapsinstitutionen, som inte är något specifikt kristet, utan som har funnits i alla former av samhällen och religioner.

Ett annat skäl är att en enbart civil samlevnadsbalk ytterligare kommer att försvaga Svenska Kyrkans ställning. Jag föreställer mig att Svenska Kyrkan kommer att protestera mot Hedins förslag. Därför att mycket av deras identitet som folkkyrka kommer att urgröpas, då folk kommer ha mindre skäl till att ingå vigslar i kyrkan. Det är naturligtvis inget jätteproblem för mig som EFK-are, men jag tycker ändå att det är bättre att vanligt folk gifter sig hos prästen än hos en kommunal tjänsteman. Och som sann ekumen tycker jag ändå att jag kan peka på att förslaget kan skapa problem för Svenska Kyrkan.