Joakim Wohlfeil har ställt frågor till mig om hur jag ser på Israel och mellanösternproblemet. Uppskattar tonläget i hans frågor.
När det gäller Hopp-kampanjen så var jag inte alls imvolverad i diskussionerna inför den. EFK hade ju då bara observatörsstatus i SKR så vi var då engagerade främst i frågor där vi själva visade intresse. Däremot fick jag med några få timmars varsel hoppa in och diskutera Hopp-kampanjen i en TV4 soffa med Diakonias Bo Forsberg. Sedan skrev jag en artikel på DN debatt som även Sten Gunnar Hedin och Rolf Roos från Frälsningsarmen skrev under. Det var ju flera år sedan, så jag minns inga detaljer. Men ett problem var att klara ursprungsmärkningen, det uppfattades nog som att en bojkottkampanj skulle slå mot Israel och så uppfattade dåvarande regeringen problemet. Sedan tyckte jag och jag tror att dåvarande regeringen tyckte lika, att en bojkott var felaktig för den var helt inriktad mot ena parten i en konflikt.
Frågan om Israel har inte varit enkel att hantera för oss kristna, varken i Sverige eller i andra länder. En aspekt är det kristna historiska arvet som är knutet till Israel och till det judiska folket. Man bör inte glömma att den kristna kyrkan växte fram inom judendomen från första början. De första apostlarna var judar, Jesus var jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem av judar.
En annan aspekt handlar om tidstecken och förkunnelsen om Jesu snara tillkommelse som inte minst har prägat min egen rörelse. Även om en Darbyistisk teologi har varit på tillbakagång och inom EFK finns idag olika teologiska synsätt men en gemensam grundsyn är tron på Gudsrikets fullbordan och Jesu tillkommelse. För min del menar jag nog att staten Israels tillkomst är något unikt i mänsklighetens historia och jag kan inte se det på ett annat sätt en som ett tidstecken, tillsammans med ett antal andra tidstecken. Jag tror också, trots att vi lever i det nya förbundet, jag vill tolka och förstå Rom 9 och 11 som att Gud fortfarande har en speciell plan för det judiska folket, men jag vet att det finns olika uppfattningar om hur dessa kapitel ska tolkas.
En tredje aspekt handlar om den faktiska politiska situationen och den konflikt och krigstillstånd som finns i området. Och där behöver man knyta frågorna till grundläggande kristen och humanitär etik, mänskliga rättigheter, icke-våld etc.
En fjärde aspekt som Joakim pekar på är situationen för de kristna i Israel och för de kristna församlingarna. Det är väl den grupp som har hamnat allra mest i kläm, och är utsatta både från muslimerna och från vissa judiska kretsar.
Så det finns fyra olika agendor och problem kopplat till situationen och man kommer till lite olika slutsatser beroende på vilket av de fyra perspektiven man betonar.
När det gäller den fjärde aspekten var det dock en fantastisk upplevelse för mig att vara med på en kristen förbönskonferens i Jerusalem för 6-7 år sedan när det var oroligt politiskt, och då judiska kristna, arabiska kristna och kristna från andra delar av världen tillsammans bad för fred. I vår kristna gemenskap upplevde vi att striden och motsättningarna inte existerade.
När det gäller den politiska situationen så tycker jag nog att Israel är den part som har visat störst vilja till fred. Efter första kriget 1948 var Israel redo att gå med på en fredsuppgörelse som obstruerades av den arabiska sidan. Efter kriget 1967 har Israel varit beredd att byta ockuperat land mot garantier för en stabil och långsiktig fred. Man har ju slutit fredsuppgörelser med Egypten redan i slutet av sjuttiotalet och sedan med Jordanien. Sedan har naturligtvis fredsviljan hos Israel varierat under årens gång, också beroende på vilken regering som har suttit vid makten.
Man måste dock komma ihåg att Israels konflikt handlar inte bara om palestinierna, det handlar om mycket större fiender än så. Det var inte många år sedan då Saddam Hussein försökte skjuta åtskilliga missiler mot Israel från Irak. Under senare år hotar Iran med militär aggression. Man får inte glömma bort att Israel lever med ett konstant hot att utplånas. Och därför har jag svårt med analyser som bara pekar ut Israel som ”the bad guy” i mellanöstern. Och där tycker jag att Diakonia har varit för ensidig i sin mellanösternanalys, vilket jag har påpekat vid flera årsmöten för organisationen.
Detta är ett jätteämne, bara några enkla och summariska reflektioner från min sida.