Jag är jättelycklig för att det ”emerging church” projekt som jag är engagerad i, Ungdomskyrkan Konnekt, tog ett nytt steg denna vecka. Vi har hittills ägnat oss åt att bara vara ute bland festande tonåringar på fredagskvällar- och nätter och bara försökt säga på ett praktiskt sätt att Gud älskar dem och att vi gör det också.

Nu har vi startat en lightalfagrupp med två tonårsgrabbar, nyckelpersoner bland ungdomarna på stan. Aldrig läst Bibeln, aldrig haft kontakt med kyrka, vet ingenting om kristen tro, men nyfikna på att få veta mer om Jesus. Och jag tror att de stora händelserna i Guds rike och där riket bryter framåt, är ofta de små vardagshändelserna, där enskilda personer får möta Gud.

Begreppet emerging church brukar användas som ett paraplybegrepp för nya sätt att bygga kyrka och nå människor med budskapet om Jesus. Jag tycker dock att det är viktigt att emerging church blir handfasta och jordnära initiativ för att nå ut med budskapet med Jesus till människor som kyrkan inte har någon kontakt med, och där man experimenterar sig fram. Tycker att en del som ligger under epitetet emerging church mest ägnar sig åt att kritisera befintliga kyrkan, och vrida och vända på och ifrågasätta kristna doktriner, det känns mer som en sorts medelålderskris för väletablerade kyrkomänniskor som brottas med sin egen frustration.

Men en emerging church som vill vara en spjutspets för att nå människor med budskapet om Jesus, och hitta helt nya vägar för att göra det, och inte låsa fast sig vid kyrkbyggnader och traditionella verksamhetsmetoder, något sådant vill jag gärna vara med i.

Det är bra att tidningen Dagen har en självständig hållning gentemot sina ägare. Vem ska inte kritiskt granska ägarsamfunden och våra suspekta verksamheter om inte Dagen. En av ägarna är Evangeliska Frikyrkan, en annan är Svenska Alliansmissionen.

Förra veckan var det Evangeliska Frikyrkan som utsattes för den hårdgranskande skjutjärnsjournalistiken från Ericssons gamla forskningslabb där Dagen nu ligger nu för tiden, när ökände webbredaktören Emanuel Karlsten avslöjade ett hemligt samtal mellan mig och Christer Sturmark. Som representant för en Dagenägare har jag blivit helt vettskrämd efter denna avslöjande journalistik, som inte ens FRA eller SÄPO skulle kunna matcha.

Denna vecka har samme Karlsten lyft upp den kristna journalistiken till en helt ny nivå. Och i skottgluggen denna gång är Svenska Alliansmissionen. Jag är tacksam för att dessa mullvadar på Dagen ändå behandlar oss rättvist. Nu är SAM i blåsväder och vi har det jättelugnt i EFK, i varje fall denna vecka. Men jag känner mig redan ängslig för vad som kan komma nästa vecka.

Karlsten har via sin avslöjande journalistik kommit fram till att Svenska Alliansmissionens logo nedan liknar en stringtrosa. Han ser det ingen annan ser, han avslöjar det ingen annan har märkt. Djupsinnigheten, och den journalistiska avslöjarinstinkten gör mig mör och oroad, och samtidigt imponerad. Så här ser Alliansmissionens logo ut:

Men vad man ser och tolkar beror ju på iakttagarens egna preferenser och referensramar, alltså iakttagarens och uttolkarens egna idéer och funderingar. Men det har väl att göra med journalisten Karlstens Gotländska bakgrund – där såg han väl stringtrosor hela tiden, i varje fall på sommaren. Det hänger tydligen kvar när han ska tolka svenska frikyrkosamfunden.

Vad kommer att hända nästa vecka? Jag hoppas innerligt i rättvisans tecken att det nu är de andra Dagenägarna Pingströrelsens eller Baptistsamfundets tur att utsättas för Karlstens skjutjärns-och avslöjarjournalistik. Men frågan är om det överhuvud taget finns något omskakande att gräva fram i de kretsarna efter att Knutby blev utvisade. Men säker kan man inte vara.

Har idag en  krönika i Världen Idag om den ekonomiska krisen. Det är min fjärde artikel på några veckor i detta aktuella ämne. Skrev först i Dagen för några veckor sedan, därefter i Hemmets Vän som bad mig skriva om detta, och nu i Världen Idag. Har dessutom en ledare i Evangeliska Frikyrkans interntidning Direkt på samma tema. Tycker att det är nödvändigt att kristna ledare ger viss vägledning i så stora och aktuella frågor. I Världen Idag för jag fram tesen att det kan vara möjligt att Gud skakar västvärldens materialism. Jaktlund på Dagen har också tagit upp Wilkersons sjuttiotalsprofetior, som jag har varit ganska skeptisk till under många år. De har ju inte stämt med utvecklingen. Men profetior kan ibland ha helt andra tidsdimensioner än det kortsiktiga. Det intressanta med Wilkersons syner är att de både tar upp en svår kris i bilindustrin och mycket aktivt ingripande i amerikansk ekonomi av den amerikanska regeringen. Något liknande har inte hänt tidigare. Man räknar idag med att pengarna är slut kommande sommar hos General Motors och Ford.

Bibeln ger en fantastisk bra vägledning för hur vi ska hantera vår ekonomi. Det är självklara instruktioner för den som är kristen och efterföljare till Jesus, men det är instruktioner som vi får brottas med, och kanske inte alltid tillämpningen är solklar. Samtidigt ger Bibeln en bra vägledning som är nyttig både för företagare och politiker. Att bekämpa girighet och självisk materialism, det berör inte bara oss kristna. Det är en utmaning både för företag och det politiska systemet.

Just hemkommen från Köpenhamn noterar jag att regeringen idag har utsett Per Eriksson till rektor för Lunds universitet. Jag är den förste att säga ett stort grattis, och jag är glad över att en medlem i en EFK-församling har fått ett så viktigt uppdrag i det svenska samhället. Och eftersom jag vet att regeringens ledamöter inklusive deras närmaste medarbetare läser DN debatt, så föreställer jag mig ändå att det i bakhuvudet hos dem, fanns med i bilden den argumentation och stöd som jag och Christer Sturmark gav Per Eriksson på DN debatt förra veckan. Men jag är inte så kaxig att jag tror att vår artikel påverkade beslutet. Men en liten pusselbit till stöd för beslutet, har vi nog ändå bidragit med.

Hoppas att ingen ska behöva bli ifrågasatt på arbetsmarknaden för att man är kristen, oavsett om man är rektor för Lunds universitet, busschaufför, förskollärare, dagbarnvårdare, läkare eller lärare.

Som nybörjarbloggare kikar man gärna in och tittar på bloggstatistiken. De mäter exakt hur många som tittar in på ens blogg, även om statistiken ger olika utslag beroende på vilken mätmetod som används. Noterar att för en liten stund sedan hade 1421 varit inne på min blogg denna vecka. Den som toppar listan är en 17-årig tjej kallad för Kenza som har en chihuahua, hon har 290.000 besökare och tvåa ligger Blondinbella med 150.000 besök, och hon skriver om sina kläder och vilka krämer hon använder. Att som bloggare konkurrera med 17-åriga tjejer känns hopplöst omöjligt. Att vara lagom tjock, halvgrånad, dock ej ett dugg flintis, 53-årig trossamfundsordförande (oj, jag fyllde 54 i går, närmar mig himlen med hast), som dessutom lever i ett troget heterosexuellt äktenskap, känns hopplöst i den här branschen. Jag noterar dock att jag har fler besökare på bloggen än t.ex. ordförandena för politiska ungdomsförbunden, så lite hipp kanske man är, men det är klart något så totalt passé som politiska ungdomsförbund finns nog inte – i den jämförelsen har vi kyrkor rena stjärnstatusen. Hur länge dröjer det innan Socialdemokratiska Ungdomsförbundet har 0 medlemmar, man går raskt åt det hållet. Och jag ligger på nivå med Aftonbladets politiska stjärnkommentatorer som har gigantiska www.aftonbladet.se som bas för sin verksamhet.

Men jag överväger allvarligt att skaffa mig en chihuahua och börja skriva om krämer och kläder, för att ta upp konkurrensen med Blondinbella och Kenza. Sen kan jag ju ändra på fotot på min blogg, och sätta in ett foto på en 17-årig tjej istället.

En invit till Emanuel Karlsten, vi kan väl köpa en chihuahua ihop, så delar vi på kostnaden, och har jycken varannan vecka. Eller Emanuel kanske tycker han har tillräckligt med läsare?

Nu är jag i Köpenhamn och återvänder till Stockholm sent ikväll. Var ute i går kväll med en jättesnygg brud på en fin restaurant och åt anka. Damen ifråga har jag varit gift med i 32 år, så varför ska man ha tråkigt tillsammans efter 32 år. Helromantiska kvällar är mysiga. Höll i går eftermiddag ett föredrag på en energikonferens arrangerad av Vattenfall och talade om energisystemets miljöutmaningar i framtiden.

Har kikat på debatten om entreprenörer. Delar helt inställningen hos Jonas, Samuel m.fl. att församlingen inte kan liknas vid ett företag. Det leder tankarna i fel riktning om man använder företagsmetaforer för att beskriva församlingen. För min egen del använder jag i första hand Bibelns metaforer av familjen, kroppen, trädet – när jag försöker förklara hur församlingen ska och bör fungera. Om jag har uttryckt mig på ett sätt att det leder tankarna i den riktningen, då var det inte ett bra sätt att uttrycka mig på. Jag tolkar dock nog ordet entreprenör lite annorlunda än Jonas & co. Ser det inte som en specifik företagsterm. Menar dock att ordet pekar i en riktning som är nödvändig för den kristna kyrkan i Sverige. Vi behöver fler personer som är djärva, nytänkande, kan hitta nya modeller och vägar för att vara kyrka på 2010-talet. För att vi ska kunna kommunicera evangeliet till de som lever på 2010-talet. Tycker att det är beklagligt att människor lämnar EFK för att vi är för företagsmässiga i tänkandet. Det behöver vi vara observanta över.

När det gäller titlar så tycker jag att vi igen behöver lyfta fram vårt baptistiska och frikyrkliga väckelsearv. I 1800-talets bönhus var det bröder och systrar som möttes, ett heligt prästerskap, ett folk av präster. Man tog avstånd från statskyrkans hierarkiska strukturer och ämbetssyn. Den troendes tjänst och alla lemmars betydelse, kom i förgrunden i de klassiska baptistförsamlingarna och bönhusen av första generationen. Det dröjde länge innan man började titulera ledare för pastorer t.ex. Frikyrkan har sedan professionaliserats och våra utbildningar har skapat en profession av lärare och pastorer, och det är en förändring i jämförelse med folkväckelsens första stadium. Tycker att vi mer behöver återvända till det allmänna prästerskapet.

Noterar att jag har fått in en hel del svar i min lilla informella läsvaneundersökning. Ska försöka åstadkomma en sammanfattande analys under helgen.

Alla läsare av denna blogg – tack för idag och godnatt. Tidigt i morgon bitti åker jag till Köpenhamn två dagar. Ska hålla ett föredrag på en konferens som ordnas av Vattenfall. Tar med mig hustrun för att vara ledig i morgon kväll och torsdag, så ska vi fira min födelsedag, bara för oss själva. Ska dock försöka skriva och följa bloggen från Köpenhamn.

Jag har varit så upptagen idag så jag har inte hunnit läsa inlägg ordentligt, noterar att Jonas Lundström har skrivit om ordet entreprenör. Man bör dock observera att jag inte har använd ordet entreprenör som någon titel. Ordet används inte på det sättet utan endast för att beskriva vissa egenskaper hos en person. Jag har inte tänkt att vi ska börja titulera folk som entreprenörer. Det är mer företagstermer att jag kallas för ordförande för ett trossamfund. Jag tycker att vi hellre kan diskutera de titlar som används. Ordet pastor är latin, och betyder herde. När herde användes på Nya testamentets tid användes termen för det var ett vanligt yrke vid den tidpunkten, men ordet är obegripligt i vår kultur, inte minst den latinska översättningen. Men tycker ändå att ordet är okey eftersom det är så etablerat. Genom att tolka ordet kan vi förstå vilka egenskaper hos en församlingsledare som åsyftas. Ordet församlingsföreståndare och äldste, episkopos och presbyteros i grekiska grundtexten av Nya testamentet, var väl vanliga termer som användes som ord för ledare och chefer på bibelns tid. De var inte sakrala begrepp unika för kyrkans ledare, om jag fattat saken rätt. Men det är uppenbarligen teologiskt väl bevandrade personer som läser denna blogg som kan reda ut begreppen. Ordet apostel är mer bibliskt förankrat än ordet entreprenör, så jag använder hellre det, men det är ju så ruskigt kontroversiellt i Sverige.

Jag tycker inte att titlar är särskilt viktigt i Kristi kropp och i Guds församling. Men funktioner, gåvor och tjänster, och att respektera gåvor och tjänster är viktigt.

Tror också att vi använder ordet apostel för försiktigt. Att Lewi Pethrus och Ulf Ekman har fungerat som apostlar kan väl få förneka. Vår australiensiske gäst vid EFK:s kongress i maj, var naturligtvis en apostel, han har grundat ett antal församlingar och varit med om att bygga upp en församlingsrörelse. Men jag tror också att det finns apostlar på olika nivåer. Personer som arbetar med att grunda, plantera och bygga upp församlingar fungerar i en apostolisk tjänst, konstigare än så är det inte.

Nu är det sen måndagskväll och under eftermiddagen och början av kvällen hade vi styrelsemöte för Claphaminstitutet, vi höll till i riksdagshuset. Vi har främst producerat ett antal artiklar som har publicerats i olika tidningar i olika delar av Sverige. På vår hemsida kan man hitta dessa artiklar, som är av mycket hög kvalitet och mycket läsvärda. Noterar att cirka 26 personer har svarit på min enkät om läsvanor. Vore dock mycket tacksam om ett antal till personer kunde tänka sig att svara, så får jag lite större underlag när man ska försöka sammanfatta, analysera och dra slutsatser av enkäten. Skulle helst vilja få ihop 40-50 svar.

Man bör också vara medveten om att jag växlar lite mellan skämt och allvar på denna blogg. Det verkar som om inte alla läsare uppfattar när jag svänger från allvar till skämt. Jag tror nämligen att vi kan skoja om oss själva och det vi håller på med. Ofta har dock mina skämt och ironier ett dolt eller halvdolt budskap, någon form av poäng, men det får läsaren försöka upptäcka. Noterar att Anja inte uppskattar mina skämt, min fru ligger nog ganska nära din inställning.

Inlägget om kristna entreprenörer har blivit mycket kommenterat. Som med allt jag skriver, en del gillar det inte alls, och en del gillar det jättemycket. En del kommentarer handlar om ord och titlar. Kan vi kalla folk för apostlar. Kan vi använda ordet entreprenör i kristna sammanhang. Det viktiga är inte ord eller titlar, det viktiga är funktionen.

Jag gillar ordet entreprenör därför att de i vårt språkbruk har en positiv värdeladdning. Det används idag inte heller som en snäv business-term utan man talar om entreprenörer inom alla sorts samhällssektorer. Det är ett ord som är mer lättbegripligt för vanligt folk idag, än ord som pastor, herde, präst, äldste, som i och för sig är väletablerade men där den egentliga betydelsen är ganska obegriplig för vanligt folk. Jag tycker att jag kan se i Bibeln exempel på ledare som hade egenskaper och gåvor som motsvarar det man lägger i ordet entreprenör i modernt språkbruk. Det nämndes om Nehemja och Josef. Mycket bra exempel, och man ska också komma ihåg apostlarna i Nya Testamentet.

Ordet apostel är en Bibliskt välförankrad term. Det handlade inte bara om Jesu 12 apostlar i Nya Testamentet, utan Pauli medarbetare började tituleras apostlar. De var spjutspetsarna i missionen, evangelisationen och församlingsgrundandet. Utifrån mitt tänk så är ordet apostel kopplat till att man håller på med att grunda församlingar. Men jag tror att det också kan handla om att vara en spjutspets för att se Guds rike bryta fram inom olika områden. När jag använder ordet apostel tänker jag inte i kyrk-hierarkiska banor.

Fortsätt gärna debatten om entreprenörer och apostlar, den är viktig. Jag återkommer med något mer inlägg i denna fråga.

I eftermiddags besökte jag en av Evangeliska Frikyrkans församlingsgrundande pionjärsatsningar i Sollentuna norr om Stockholm. I mitt tal till dem lyfte jag fram behovet av entreprenörer i den kristna verksamheten. Inom näringslivet är entreprenörer hyllade hjältar. Det handlar om människor som startar nya företag, och utvecklar nya produkter, med ett stort mått av energi och risktagande. Entreprenören präglas av risktagande, förändringsbenägenhet, och viljan att arbeta hårt för att skapa något nytt. Man drivs av en passion av att hitta nya vägar. Kristna kyrkan har i regel premierat förvaltare, de som skapar ordning och reda och utvecklar det som redan finns. Den kristna kyrkan i Sverige har under de hundra senaste åren visat stor misstänksamhet och kritik mot människor som är med och bryter ny mark, grundar något nytt, och inte minst satsar på församlingsgrundande. 

Men ska den kristna kyrkan i Sverige överleva i framtiden måste vi nu släppa fram entreprenörerna i frontlinjen. Människor som tänker nytt, människor som har nya idéer om hur vi ska kommunicera budskapet om Jesus till vår tids människor. Entreprenörer är också människor som inte sätter sin egen trygghet och bekvämlighet i första rummet utan som satsar allt på utmaningen och uppdraget. Att hitta nya vägar för evangelisationen och nya djärva initiativ för församlingsgrundande behöver nu komma överst på dagordningen i samfund och missionsorganisationer.

Jag lyfte i mitt tal i Sollentuna också fram att den kristne entreprenören behöver mycket tålamod. Det tar tid att skapa något nytt. Man kanske måste misslyckas, börja om igen, riskera, testa, innan genombrottet kommer. Entreprenörer söker inte efter snabba klipp utan är uthålliga. Ibland tar det ett antal år att utveckla ett nytt företag, eller i kristna sammanhang – att utveckla en ny församling. En annan nödvändig egenskap är tro. Man ser inte omöjligheterna utan möjligheterna. Man stirrar sig inte blind på mörkret och svårigheterna utan ser ljuset och potentialen. En tredje nyckelfråga är att bygga relationer och knyta människor till sig. Jesus började bygga den första kristna församlingen när Johannes och Andreas kom hem till honom. Sedan berättade Andreas för sin bror Petrus som också hakade på. Därefter träffade Jesus Filippos som sedan drog med sig sin kompis Natanael. Allt börjar med överlåtna människor som börjar fungera som ett team tillsammans.

Bibelns ord för entreprenör är apostel.

Entreprenörskapet behövs också i etablerade församlingar. När Carl Erik Sahlberg kom som präst till en helt tom Klara kyrka i slutet av 80-talet krävdes det entreprenörskap för att vända utvecklingen. Liknande utveckling har vi sett i ett antal etablerade EFK-församlingar som har lyckats vända utvecklingen.

Jag har tidigare diskuterat på denna blogg hur man teologiskt ska klassificera min bloggarkollega på tidningen Dagen, Emanuel Karlsten. När han började skriva om sina snorkorvar och analysera sitt slem på Dagens hemsida, funderade jag över teologiska approachen i förhållande till tidningen Dagens uppdrag och målskrivningar.

Senaste veckan har Karlsten avslöjat på sin blogg ett hemligt samtal mellan mig och Christer Sturmark. Det går kalla kårar efter min ryggrad. Antingen är Karlsten hyperkarismatisk profet eller också är han hemlig agent åt SÄPO som dessutom extraknäcker en massa åt FRA. Det kan bara vara något av dessa alternativ. Och vilket av alternativen det än är, jag överlåter till läsaren att avgöra det, så kommer jag i varje fall, för att rädda mitt skinn, att hålla välbehövlig distans till denne man. Men det hjälper nog inte ändå.

Ett råd till chefredaktör Sandlund, låt Karlsten sköta granskande journalistiken på Dagen. Förmågan att exakt avslöja hemliga samtal, det är väl vad alla journalister och tidningar drömmer om att göra.

Är denne man hyperkarismatisk profet eller SÄPO- och FRA-agent? Det vore ett uppdrag för en granskande blogg att snoka i detta?