Nu är det sen söndagkväll. Förbereder mig för kommande vecka. En höjdpunkt blir debatten med Humanisternas ordförande Christer Sturmark på torsdag klockan 17.00, hörsal A2 på Frescati, Stockholms universitet. Vem som helst är välkommen. På fredag kväll och natt blir det fullt drag då massa folk från Credos årskonferens följer med oss ut i Stockholmsnatten, bland Stockholms tonåringar, och berättar om Jesus. Som ni märker är det kristna liv jag eftersträvar att leva inte särskilt introvert kyrkorienterat utan mycket handlar om livet utanför kyrkan. Nästa söndag ska jag predika i en av Stockholms förortsförsamlingar, Skarpnäckskyrkan, klockan 11.00. En av Alliansmissionens satsningar i Stockholm. Som ni hör på namnet ligger kyrkan mitt i Skarpnäck, i sydöstra Stockholm.

Sedan har det varit full fart i helgen, med anledning av debatten om medlemsfrågan i EFK:s största församling, Saron i Göteborg. I morgon bitti blir jag intervjuad av tidningen Dagen om den frågan. Bortåt 5500 personer har läst på min blogg denna vecka, så det har varit bra drag.

Det har kommit många inlägg under helgen, ska försöka få tid under måndagen att skriva en kommentar på alla inlägg.

Och en annan sak, jag kommer att ha en diskussion med Jonas Gardell denna vecka om hur han och jag ska samtala och debattera om Jesus. Återkommer när vi har kommit fram till formerna för detta.

Har lovat kommentera intervjun med Joakim Hagerius om Sarons öppnare medlemskap. Sammanfattningsvis tycker jag att Saron är inne på fel väg. Jag vill motivera varför. Tycker dock att det är bra att tidningen Dagen tar upp dessa frågor, det har diskuterats inom EFK i slutna rum i flera år, och jag tycker att det är bra att vi rensar luften. Tycker att det är bra att Joakim är tydlig och konsekvent i att presentera var Saron står.

Det är viktigt att hålla isär frågorna om medlemskap och hur vi ska leva som kristna, men de båda frågorna hänger också ihop.

Jag tycker att det är helt fel utgångspunkt när man talar om lärjungaskap, radikal kristen efterföljelse och hur vi ska leva som kristna, att utgå från frågan om homosexualitet, som i det sammanhanget är en mycket marginell fråga. Eftersom Dagenartikeln och Hagerius utspel hade fokus på den frågan måste jag också ha den utgångspunkten för att göra diskussionen begriplig.

1. Evangeliska Frikyrkan är en evangelikal rörelse, och vi har Lausannedeklarationen som ett av våra grunddokument. Det säger att Bibeln är rättesnöret för lära och liv. När det gäller bedömningen av homosexualiteten behöver vi alltså i första hand söka oss till Bibeln för vägledning. De enda texterna vi har i Nya Testamentet om detta är 1 Kor. 6:9-11: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utöver homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande” och Pauli ord i Rom. 1:24-27 som kraftigt fördömer den utlevda homosexualiteten. I dessa båda texter tas det upp också ett antal andra saker som är oförenligt med kristen livsstil, så i Nya Testamentet som helhet har homosexualiteten en begränsad plats, men det ges tydliga riktlinjer när det nämns. Så jag tycker att Hagerius har fel när han svarar så pass vagt och trivialiserande på frågan om den utlevda homosexualiteten är synd. Vad jag kan förstå har det under hela kyrkohistorien varit en ganska enhetlig bedömning av den utövade homosexualiteten som synd, inte förenligt med efterföljelse av Kristus och att leva ett liv som behagar Gud. De äldre kyrkorna, den katolska, och den ortodoxa är solklara i sin syn på denna fråga. Jag tycker att man orienterar sig bort från den evangelikala bibelsynen om man menar att utlevd homosexualitet är en acceptabel kristen livsstil.

2. En del kristna och kyrkor som tycker att utövad homosexualitet är helt okey, har naturligtvis inga problem med att acceptera praktiserande homosexuella som medlemmar. Sedan finns det de som accepterar Bibelns undervisning och kristna kyrkans hållning under 2000 år som vägledande, men man menar att församlingsgemenskapen ska vara präglad av nåd, låga trösklar, öppenhet och vi ska inte avvisa någon. Vi brottas alla med synd. Hagerius är inne på denna tankegång när han säger att vi ska respektera en människas utgångspunkter. Hagerius hamnar dock här i en mellanposition, han sällar sig inte till bl.a. de biskopar som fullt ut bejakar den homosexuella livsstilen, han kan inte viga dem eller ha välsignelseakter, men han kan acceptera dem som medlemmar, och han trivialiserar och är otydlig om homosexualitet som synd. Hagerius går halva vägen. De kan inte bli ledare i församlingen, men han säger att detta kan förändras i framtiden. Samtidigt är det något inkonsekvent att hävda att en viss kategori av medlemmar inte kan bli ledare. De som lever i registrerat partnerskap lever ju i en medvetet vald livsstil, det handlar ju inte om människor som brottas med sin homosexuella läggning eller något annat, utan om personer som fullt ut har bejakat sin homosexuella läggning, annars skulle man inte leva i ett partnerskap.

3. När det gäller synen på medlemskapet så är det viktigt att betona Evangeliska Frikyrkans baptistiska rötter. Baptism handlar ju bland annat om en församlingssyn med fokus på församlingen som de heliga, de som är avskilda från världen, och som följer Kristus. Baptismen växte fram som en protest mot folkkyrkans bristande betoning på omvändelse och radikal kristen livsstil. Och här är jag mycket skeptisk till Hagerius resonemang om att visa respekt för en människas utgångspunkter. Utgångspunkten är pånyttfödelsen och omvändelsen, att vi blir delaktiga av Kristi död och uppståndelse till förvandlade liv. Vi blir naturligtvis inte färdighelgade på en gång, men Gud gör en storstädning med oss, och vi får en ny utgångspunkt för våra liv genom omvändelsen. Sedan ska omvändelsen och helgelsen pågå alltid i våra kristna liv. Men omvändelsen innebär att jag i grunden vänder mig bort från det som är destruktivt och som inte behagar Gud i mitt liv, omvändelsen innebär olika saker för olika människor och går olika snabbt för olika människor, men för den människa som kommer till Kristus och som brottas med sin homosexualitet, behöver omvändelsen innebära att jag blir medveten om att den aktiva homosexuella livsstilen inte behagar Gud. Jag har under årens lopp haft ett antal homosexuella kristna vänner som har kommit fram till en sådan omvändelseprocess. Det innebär inte att de aldrig upplever frestelser eller faller i sin kamp, men man har fått en ny utgångspunkt. Så om man accepterar Bibelns undervisning om homosexualitet men ändå fullt ut bejakar aktiva homosexuella som församlingsmedlemmar, innebär det att man orienterar sig bort från en baptistisk församlingssyn – enligt min mening. Den baptistiska synen är fullt förenlig med öppenhet, och att ta emot människor där de befinner sig – man kan göra det och ändå vara radikal i sin omvändelseförkunnelse. Den baptistiska församlingssynen går också mycket djupare än den ytliga föreningsmedlemsskapsmodellen som har blivit förhärskande i svensk frikyrka. Baptistisk församlingssyn handlar om att vara Kristi kropp tillsammans, dela varandras liv, leva i överlåtelse och förpliktelser gentemot varandra.

4. Bibeln ger en mycket tydlig undervisning om hur vi ska leva som kristna på alla livets områden. Det finns ett antal texter i både breven och evangelierna om detta. Homosexualiteten är en liten detalj i sammanhanget, eftersom det berör en begränsad grupp människor. Men många synder berör oss alla, i varje fall de flesta av oss, och det är viktigt med en tydlig undervisning i kristna församlingen om hur vi ska leva. Samtidigt behöver undervisning bäras upp av Guds nåd, Andens kraft, och leda till kraften att leva ett heligt liv, annars blir det bara omöjligt och träldom. Förkunnelse av lag måste alltid gå hand i hand med förkunnelse av nåd. Det som driver oss är längtan efter helighet, Kristuslikhet, att leva i lydnad till Kristus. Om man bara upplever det heliga livet som lagiskt och betungande så har man inte fått grepp om vad det handlar om.

5. Jag förordar både en evangelikal bibelsyn, och en baptistisk församlingssyn. Att praktisera en baptistisk församlingssyn i dagens sekulariserade svenska frikyrka är dock inte enkelt. Det kan kräva en längre omställningsprocess. Och det finns ofta felaktiga bilder av vad det innebär. En baptistisk församlingssyn innebär att vi lever ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, tillsammans studerar Bibeln för vägledning, och hjälper varandra i den vandringen, och har rätten att tala in i varandras liv, och gå tillrätta med varandra. Det kan också innefatta korrigering för att hjälpa varandra i vår kamp mot synden. Nya Testamentet undervisar om att tillfälligt avvisas från församlingsgemenskapen kan i yttersta nödfall vara en del av den korrigeringsprocessen. Bara för att detta har missbrukats i frikyrkohistorien, kan man inte av det skälet avvisa den undervisning som finns i NT på detta område. Många moderna frikyrkor har tappat bort lärjungaskapsaspekten och helgelsen när det gäller församlingslivet, och hamnat i en modell av passivt medlemskap där folk i praktiken får leva som de vill, ganska långt från den baptistiska församlingssynen. Vill församlingsledningen ändra i detta måste det göras stegvis. Jag anser inte att det är förenligt med kristet liv varken att leva i sambo, homosexuella förhållanden, bunden av girighet och penningbegär, eller leva i skvaller och förtal. Det går inte bara att börja utesluta  en massa människor ur församlingen, det är helt fel sätt att höja ribban. Tydlig undervisning, tydlig församlingsordning, genomarbetade introduktionskurser in i församlingen, fortsättningskurser på Alfa, och aktiv själavård, cellgrupper, där man stegvis engagerar sig mer i varandras liv, är rätt väg att gå för den sekulariserade församlingen.

6. Den svenska frikyrkan har alltmer sekulariserats under de senaste 40 åren och att nu kategoriskt hävda att den och den livsstilen är acceptabelt, och man kan leva så som kristen och vara med i församlingen, det handlar om att ytterligare främja denna sekularisering. De argument som Hagerius för fram, har förts fram i massor av liberala kyrkor i hela västvärlden under senaste 40 åren, Saron befinner sig ungefär där många missionsförsamlingar befann sig för 20 år sedan, och där Svenska Kyrkan var för 30 år sedan. Idéerna är ju inte särskilt originella, det handlar att följa de liberala kyrkorna, och gå i deras fotspår. Jag anser att det är helt fel väg. De liberala kyrkorna har dock inte visat någon större förmåga att främja väckelsekristendom, och att föra många människor till tro på Kristus. Väckelse och stark församlingstillväxt och många som kommer till tro, i ett globalt perspektiv, sker det i evangelikala kristna miljöer och där man står för en mer konservativ bibelsyn och syn på den kristna läran.

7. Jag tycker också att vi måste visa ett visst mått av respekt för Evangeliska Frikyrkans egna rötter, och titta på både Örebromissionens och Helgelseförbundets ursprung och tradition. Helgelseförkunnelsen var mycket påtaglig inom dessa rörelser. En skillnad mellan då och nu var att då läste kristna Bibeln och den allmänna bibelkunskapen var mycket god hos vanliga kristna. Det blir hopplöst i dagsläget att föra debatter med människor som har mycket grumliga kunskaper om Bibelns vägledning i olika frågor, ett dilemma man ofta hamnar i, i etikdebatter inom kristenheten.

8. Tycker att EFK:s största församling har ett särskilt ansvar att förvalta arvet från EFK:s rötter och också att synkronisera sitt agerande med samfundsledningen.

Det finns mycket mer att säga i denna fråga, men detta var några korta reflektioner.

 

�

Jag och min fru har ägnat hela fredagskvällen åt att besöka pastorsparet Lars Göran och Christina Sundberg i Elimkyrkan, och deras dotter Anna, så jag har inte hunnit skriva någon kommentar med anledning av Dagenreportaget om Saron och Joakim Hagerius. Ska försöka återkomma under lördagen.

Jag har redan fått massor av frågor med anledning av Dagens artikel idag med intervjun med Joakim Hagerius. Som en modern, ständigt kommunicerande, bloggande, konstant uppkopplad kristen ledare, ser jag mig tvungen att säga något om hur jag ser på saken. Försöker dock få kontakt med Joakim för att ställa några kompletterande frågor, så att jag inte missuppfattar några detaljer. Denna fråga är ju ingen nyhet för EFK-ledningen utan en dialog har pågått med Saron under flera år om denna sak, även om det först nu blir känt för allmänheten. Men räkna med någon kommentar här på bloggen från min sida senare idag, eller under lördagen.

Har nu läst på broderskaparna Peter Weiderud och Pär-Axel Sahlbergs bloggar om Jonas Gardells bok. Som väntat ger de bara ros åt Gardell och hans Jesustolkning men Gardells kritiker får ris. Så att Jesus inte var syndfri, inte född av jungfru, inte Gud som blev människa, och hans död på korset var inte för våra synders skull, utan ett allmänt martyrium som med jämna mellanrum drabbar orättvist dömda hjältar, det är tydligen en helt okey teologi för en broderskapare.

Det hade ju varit bättre om man sagt att vi är inte konfessionella, och inte entydigt tagit ställning. Men det är en ganska tydlig signal att en katolik, en ortodox kristen, en rättrogen svenskkyrklig lutheran, för att inte tala om pingstvänner och en mer tradionellt orienterad missionsförbundare – de hör inte hemma i broderskapsrörelsen. Och här tycker jag att man blandar ihop religion och politik för mycket. Men vill man driva broderskapsrörelsen som en rörelse för en viss smal teologisk riktning, då får man väl göra det, men det är nödvändigt att man är tydlig med intentionerna.

Och Sahlberg är ju en av de ledande metodisterna, som dessutom är en av arkitekterna bakom det nya frikyrkosamfundet som håller på att växa fram. Den teologiska orienteringen känns då något oklar, när man läser på Sahlbergs blogg. Har man läst lite om klassisk metodism, och inte minst den radikala helgelseförkunnelsen, då undrar man hur en metodist av årgång 2009 helt kan tappa bort sitt arv. Det är mycket långt mellan John Wesley och Gardell.

Tack för alla tips när det gäller debatten med Sturmark, ska ägna lediga stunder under denna vecka och kommande helg, åt att titta på tipsat material och texter.

En annan sak, vi närmar oss nu val till Europaparlamentet, och funderar på att skriva någon form av guide för kristna, om vilka frågor man bör ställa som vägledning för hur man röstar i kommande valet.

I går kväll blev jag inbjuden till Kristdemokraternas releaseparty för Ella Bolins kampanj inför valet. Jag ska leda en utfrågning med henne, Agenda Söderhöjd 26 maj, därför blev jag inbjuden. Fick möjlighet att prata lite med både socialminister Hägglund och ministern Maria Larsson, samt flera av statssekreterarna som var med, Jakob Forssmed och Ragnwi Marcelind. Forssmed berättade för Maria Larsson att han i detalj mindes en predikan jag höll i höstas, vilket enligt Forssmed berodde på predikans kvalitet, tackar!

Pratade förstås lite med Ella Bolin, som är Kristdemokraternas förstanamn i EU-valet, och blev till och med fotograferad tillsammans med henne. Min bloggarkollega på Dagen, Emanuel Karlsten borde vara grön av avundsjuka. Han erkände ju på sin blogg att han inte vågade prata med Ella när hon besökte Dagen, och dessutom vågade han bara smygfotografera henne. Jag både pratade med Ella och blev fotograferad ihop med henne, det du Emanuel!

Ella kommer särskilt att lyfta fram tre frågor inför sitt arbete i Europaparlamentet, klimatfrågan, människohandeln och trafficking, och alkoholpolitiken. Bra approach, och alla tre frågorna av specifikt intresse ur kristen synvinkel, engagemang mot sociala orättvisor och att stå upp mot förtrycket i olika former bör vara en kristen politisk ledstjärna. Man bör komma ihåg att klimatförändringarna främst drabbar tredje världen, och alkoholfrågan är framförallt en solidaritetsfråga med människor som har missbruksproblem, inte minst drabbade barn och andra anhöriga.

Jag har ju tidigare nämnt här på bloggen att jag ska ha en debatt med Christer Sturmark på Stockholms universitet, den 23 april, klockan 17.00, i en av hörsalarna vid Frescati. Jag tycker att det är viktigt att vi som är evangelikala kristna ledare deltar i offentlig debatt och samtal om etik och religion. Och att vi deltar i samtalet med en ödmjukhet, att vi kan lyssna, och samtidigt dela med oss frimodigt av vår tro på Kristus och våra kristet färgade övertygelser.

Har uppskattat mina möten med Sturmark och även om vi inte är överens om vissa grunder kring tron, synen på det övernaturliga, och även i vetenskapssynen, så kan jag ändå känna sympati för vissa delar av hans tänkande. Hans skarpa kritik mot när religion får människor att agera omoraliskt – kan jag helt och hållet ställa mig bakom. Jag och Sturmark har ju också lyckats producera tre gemensamma artiklar, en publicerad i Expressen, en i Dagens Nyheter och en på Newsmill, så vi är ju överens om en del saker.

Behöver dock läsa på lite, och uppdatera mig, och läser just nu Peter Stenumgards bok: Vetenskap och tro, utgiven på XP Media ganska nyligen och den katolske religionsfilosofen Ulf Jonssons bok: ”Med tanke på Gud”.

Båda böckerna är populärt skrivna av två bildade personer som dessutom är aktiva kristna. En tes som båda driver är att kyrkan och kristendomen har i stor utsträckning främjat universitet och vetenskaplig forskning. Både moderna universitet och modern forskning har ofta vuxit fram utifrån ett kristet kontext. Båda böckerna slår hål på myten att det är irrationellt att tro, och att kyrkan har motarbetat vetenskap. Vi behöver inte gå så många hundra år tillbaka i tiden då forskare i regel också var präster.

Stenumgard som är naturvetare visar också i sin bok att vetenskapliga genombrott har ofta haft ganska irrationella grunder, och visar att kristna tron och Gudstron har varit en viktig drivkraft bakom stora vetenskapsmän, som bl.a. Isaac Newton och Galilei.

Och båda är mycket överens om att vetenskap och kristen tro inte utesluter varandra.

Mottar gärna tips på argument och lästips på tankar och inlägg jag kan ta upp i debatten med Sturmark. Det handlar ju inte om  någon politisk debatt där man måste vinna poäng, så det gör vill inget om man offentligt och öppet filar på argumenten.

Kristus är uppstånden!

Hammarby – Gefle 1-2.

Det har verkligen gått upp och ned idag. Dur och moll. Ljus och mörker. Men vad är små nederlag i jämförelse med den stora segern. Det underlättar att vara kristen om man är Bajare.

Idag på påskdagen fick jag ett infall, jag måste åka och titta på Hammarbys första hemmamatch för säsongen mot Gefle. Men det var förstås utsålt, och det var omöjligt att få tag i biljetter. Så det påskdagsnöjet sprack. Att både fira Jesu seger och Bajens seger på samma dag (dock lite skilda nivåer, eller kanske divisioner), det hade varit klockrent. Men med tanke på de utsålda biljetterna, tycks Bajen intressera Söderstockholmare mer än Jesus – än så länge. Men det är inte oförenligt, Bajen och Jesus, det passar bra ihop.

Det är inte varje dag man blir andligt upplyft av att läsa Stockholms morgontidningar. Men Göran Skyttes krönika i Svenska Dagbladet idag var på den nivån. Han pekar på att det både pågår påkristning och avkristning i Sverige samtidigt. Det är både överfulla kyrkor och tomma kyrkor. Motståndet mot kristna tron och sekulariseringen breder ut sig. Men samtidigt är Jesus på agendan och Jesusintresset är omfattande, inte minst intresset för Gardells bok pekar i den riktningen.

Skytte pekar också på att denna tudelade utveckling pågår inom kyrkorna där centrala kyrkliga krafter verkar skämmas för evangeliet. Samtidigt sker det ett närmande mellan olika kristna grupper och kyrkor. Man kan säga att det pågår urvattning och fördjupning – på samma gång.