Har lovat kommentera intervjun med Joakim Hagerius om Sarons öppnare medlemskap. Sammanfattningsvis tycker jag att Saron är inne på fel väg. Jag vill motivera varför. Tycker dock att det är bra att tidningen Dagen tar upp dessa frågor, det har diskuterats inom EFK i slutna rum i flera år, och jag tycker att det är bra att vi rensar luften. Tycker att det är bra att Joakim är tydlig och konsekvent i att presentera var Saron står.

Det är viktigt att hålla isär frågorna om medlemskap och hur vi ska leva som kristna, men de båda frågorna hänger också ihop.

Jag tycker att det är helt fel utgångspunkt när man talar om lärjungaskap, radikal kristen efterföljelse och hur vi ska leva som kristna, att utgå från frågan om homosexualitet, som i det sammanhanget är en mycket marginell fråga. Eftersom Dagenartikeln och Hagerius utspel hade fokus på den frågan måste jag också ha den utgångspunkten för att göra diskussionen begriplig.

1. Evangeliska Frikyrkan är en evangelikal rörelse, och vi har Lausannedeklarationen som ett av våra grunddokument. Det säger att Bibeln är rättesnöret för lära och liv. När det gäller bedömningen av homosexualiteten behöver vi alltså i första hand söka oss till Bibeln för vägledning. De enda texterna vi har i Nya Testamentet om detta är 1 Kor. 6:9-11: ”Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utöver homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande” och Pauli ord i Rom. 1:24-27 som kraftigt fördömer den utlevda homosexualiteten. I dessa båda texter tas det upp också ett antal andra saker som är oförenligt med kristen livsstil, så i Nya Testamentet som helhet har homosexualiteten en begränsad plats, men det ges tydliga riktlinjer när det nämns. Så jag tycker att Hagerius har fel när han svarar så pass vagt och trivialiserande på frågan om den utlevda homosexualiteten är synd. Vad jag kan förstå har det under hela kyrkohistorien varit en ganska enhetlig bedömning av den utövade homosexualiteten som synd, inte förenligt med efterföljelse av Kristus och att leva ett liv som behagar Gud. De äldre kyrkorna, den katolska, och den ortodoxa är solklara i sin syn på denna fråga. Jag tycker att man orienterar sig bort från den evangelikala bibelsynen om man menar att utlevd homosexualitet är en acceptabel kristen livsstil.

2. En del kristna och kyrkor som tycker att utövad homosexualitet är helt okey, har naturligtvis inga problem med att acceptera praktiserande homosexuella som medlemmar. Sedan finns det de som accepterar Bibelns undervisning och kristna kyrkans hållning under 2000 år som vägledande, men man menar att församlingsgemenskapen ska vara präglad av nåd, låga trösklar, öppenhet och vi ska inte avvisa någon. Vi brottas alla med synd. Hagerius är inne på denna tankegång när han säger att vi ska respektera en människas utgångspunkter. Hagerius hamnar dock här i en mellanposition, han sällar sig inte till bl.a. de biskopar som fullt ut bejakar den homosexuella livsstilen, han kan inte viga dem eller ha välsignelseakter, men han kan acceptera dem som medlemmar, och han trivialiserar och är otydlig om homosexualitet som synd. Hagerius går halva vägen. De kan inte bli ledare i församlingen, men han säger att detta kan förändras i framtiden. Samtidigt är det något inkonsekvent att hävda att en viss kategori av medlemmar inte kan bli ledare. De som lever i registrerat partnerskap lever ju i en medvetet vald livsstil, det handlar ju inte om människor som brottas med sin homosexuella läggning eller något annat, utan om personer som fullt ut har bejakat sin homosexuella läggning, annars skulle man inte leva i ett partnerskap.

3. När det gäller synen på medlemskapet så är det viktigt att betona Evangeliska Frikyrkans baptistiska rötter. Baptism handlar ju bland annat om en församlingssyn med fokus på församlingen som de heliga, de som är avskilda från världen, och som följer Kristus. Baptismen växte fram som en protest mot folkkyrkans bristande betoning på omvändelse och radikal kristen livsstil. Och här är jag mycket skeptisk till Hagerius resonemang om att visa respekt för en människas utgångspunkter. Utgångspunkten är pånyttfödelsen och omvändelsen, att vi blir delaktiga av Kristi död och uppståndelse till förvandlade liv. Vi blir naturligtvis inte färdighelgade på en gång, men Gud gör en storstädning med oss, och vi får en ny utgångspunkt för våra liv genom omvändelsen. Sedan ska omvändelsen och helgelsen pågå alltid i våra kristna liv. Men omvändelsen innebär att jag i grunden vänder mig bort från det som är destruktivt och som inte behagar Gud i mitt liv, omvändelsen innebär olika saker för olika människor och går olika snabbt för olika människor, men för den människa som kommer till Kristus och som brottas med sin homosexualitet, behöver omvändelsen innebära att jag blir medveten om att den aktiva homosexuella livsstilen inte behagar Gud. Jag har under årens lopp haft ett antal homosexuella kristna vänner som har kommit fram till en sådan omvändelseprocess. Det innebär inte att de aldrig upplever frestelser eller faller i sin kamp, men man har fått en ny utgångspunkt. Så om man accepterar Bibelns undervisning om homosexualitet men ändå fullt ut bejakar aktiva homosexuella som församlingsmedlemmar, innebär det att man orienterar sig bort från en baptistisk församlingssyn – enligt min mening. Den baptistiska synen är fullt förenlig med öppenhet, och att ta emot människor där de befinner sig – man kan göra det och ändå vara radikal i sin omvändelseförkunnelse. Den baptistiska församlingssynen går också mycket djupare än den ytliga föreningsmedlemsskapsmodellen som har blivit förhärskande i svensk frikyrka. Baptistisk församlingssyn handlar om att vara Kristi kropp tillsammans, dela varandras liv, leva i överlåtelse och förpliktelser gentemot varandra.

4. Bibeln ger en mycket tydlig undervisning om hur vi ska leva som kristna på alla livets områden. Det finns ett antal texter i både breven och evangelierna om detta. Homosexualiteten är en liten detalj i sammanhanget, eftersom det berör en begränsad grupp människor. Men många synder berör oss alla, i varje fall de flesta av oss, och det är viktigt med en tydlig undervisning i kristna församlingen om hur vi ska leva. Samtidigt behöver undervisning bäras upp av Guds nåd, Andens kraft, och leda till kraften att leva ett heligt liv, annars blir det bara omöjligt och träldom. Förkunnelse av lag måste alltid gå hand i hand med förkunnelse av nåd. Det som driver oss är längtan efter helighet, Kristuslikhet, att leva i lydnad till Kristus. Om man bara upplever det heliga livet som lagiskt och betungande så har man inte fått grepp om vad det handlar om.

5. Jag förordar både en evangelikal bibelsyn, och en baptistisk församlingssyn. Att praktisera en baptistisk församlingssyn i dagens sekulariserade svenska frikyrka är dock inte enkelt. Det kan kräva en längre omställningsprocess. Och det finns ofta felaktiga bilder av vad det innebär. En baptistisk församlingssyn innebär att vi lever ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, tillsammans studerar Bibeln för vägledning, och hjälper varandra i den vandringen, och har rätten att tala in i varandras liv, och gå tillrätta med varandra. Det kan också innefatta korrigering för att hjälpa varandra i vår kamp mot synden. Nya Testamentet undervisar om att tillfälligt avvisas från församlingsgemenskapen kan i yttersta nödfall vara en del av den korrigeringsprocessen. Bara för att detta har missbrukats i frikyrkohistorien, kan man inte av det skälet avvisa den undervisning som finns i NT på detta område. Många moderna frikyrkor har tappat bort lärjungaskapsaspekten och helgelsen när det gäller församlingslivet, och hamnat i en modell av passivt medlemskap där folk i praktiken får leva som de vill, ganska långt från den baptistiska församlingssynen. Vill församlingsledningen ändra i detta måste det göras stegvis. Jag anser inte att det är förenligt med kristet liv varken att leva i sambo, homosexuella förhållanden, bunden av girighet och penningbegär, eller leva i skvaller och förtal. Det går inte bara att börja utesluta  en massa människor ur församlingen, det är helt fel sätt att höja ribban. Tydlig undervisning, tydlig församlingsordning, genomarbetade introduktionskurser in i församlingen, fortsättningskurser på Alfa, och aktiv själavård, cellgrupper, där man stegvis engagerar sig mer i varandras liv, är rätt väg att gå för den sekulariserade församlingen.

6. Den svenska frikyrkan har alltmer sekulariserats under de senaste 40 åren och att nu kategoriskt hävda att den och den livsstilen är acceptabelt, och man kan leva så som kristen och vara med i församlingen, det handlar om att ytterligare främja denna sekularisering. De argument som Hagerius för fram, har förts fram i massor av liberala kyrkor i hela västvärlden under senaste 40 åren, Saron befinner sig ungefär där många missionsförsamlingar befann sig för 20 år sedan, och där Svenska Kyrkan var för 30 år sedan. Idéerna är ju inte särskilt originella, det handlar att följa de liberala kyrkorna, och gå i deras fotspår. Jag anser att det är helt fel väg. De liberala kyrkorna har dock inte visat någon större förmåga att främja väckelsekristendom, och att föra många människor till tro på Kristus. Väckelse och stark församlingstillväxt och många som kommer till tro, i ett globalt perspektiv, sker det i evangelikala kristna miljöer och där man står för en mer konservativ bibelsyn och syn på den kristna läran.

7. Jag tycker också att vi måste visa ett visst mått av respekt för Evangeliska Frikyrkans egna rötter, och titta på både Örebromissionens och Helgelseförbundets ursprung och tradition. Helgelseförkunnelsen var mycket påtaglig inom dessa rörelser. En skillnad mellan då och nu var att då läste kristna Bibeln och den allmänna bibelkunskapen var mycket god hos vanliga kristna. Det blir hopplöst i dagsläget att föra debatter med människor som har mycket grumliga kunskaper om Bibelns vägledning i olika frågor, ett dilemma man ofta hamnar i, i etikdebatter inom kristenheten.

8. Tycker att EFK:s största församling har ett särskilt ansvar att förvalta arvet från EFK:s rötter och också att synkronisera sitt agerande med samfundsledningen.

Det finns mycket mer att säga i denna fråga, men detta var några korta reflektioner.

�