Jag studerar just nu den gamla klassikern John Wimber: Helandets kraft, det låg bakom mitt blogginlägg häromdagen. Ska skriva ihop något mer genomtänkt och utförligt under dagen kring temat karismatisk kristendom. Jag längtar efter mer av kraften.

Observera att jag också har börjat twittra och korta, snabba småinlägg lägg jag nu ut på twitter istället för bloggen, jag rekommenderar mina bloggläsare att också börja följa mig på twitter, det gör man genom att gå in på www.twitter.com/stefansward och där kan man registrera sig som follower.

Blev också berörd av den Transformation-helg vi hade i Elimkyrkan i slutet av september, med bland annat Bob Ekblad från Seattle som gäst. En kristen socialliberal vänsteraktivist som mött den Helige Ande på ett påtagligt sätt under senare år, och nu konstant håller på och ber för sjuka, driver ut andar och profeterar. Håller nu på att studera hans bok, ”A new Christian Manifesto”, där han förenar en radikal karismatisk kristendom med en mycket radikal social kristendom. Ekblads kristna sociala engagemang ledde honom till slut till en återvändsgränd där han insåg att han i sin egen kraft inte kunde hjälpa de marginaliserade, fattiga och utsatta. Det behövdes något mer. Och detta mer var Andens kraft och Andens gåvor.

Många gånger är jag ganska trött på den variant av medioker lagom-kristendom som råder i Sverige. Att vara kristen lite lagom, att förvanska det radikala evangeliet till en kulturanpassad socialliberal kristendom som inte stöter någon men inte heller attraherar och utmanar särskilt många.

I Lukas 9 läser vi om när Jesus sände ut de tolv lärjungarna. Han gav dem makt över alla onda andar och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem att predika Guds rike och bota sjuka. Lagom-kristendomen tror inte på onda andar, lagom-kristendomen botar inte sjuka, och går inte heller ut och predikar Guds rike bland vanligt folk utan administrerar verksamheten i trygga interna kyrkmiljöer.

Jag vill göra det Jesus gjorde, bota de sjuka, befria från onda andar och gå ut och predika Guds rike. Vi behöver ett paradigmskifte bort från kulturanpassad kyrkkristendom som styrs av sammanträden, till en kristendom styrd av bön, där vi går ut och gör det Jesus har kallat oss till att göra.

Nu ska jag möta Elimkyrkans pastorsteam om en liten stund, det här blir agendan.

Trots att vi har sjukvård i världsklass, och psykiatri i världsklass, så räcker inte det. Människor längtar efter helande och befrielse, och att Gud ska gripa in i deras liv. Men det verkar som om vi hellre serverar kyrkligt kulturprogram hellre än att komma med den radikala kraften som befriar.

En kortfattat kommentar av mig här på bloggen, där jag ifrågasätter traditionell pingstteologi när det gäller Andedopet och tungomålstalandet har orsakat viss debatt. Jag ska här försöka förtydliga mig.

1. Anden är en person, antingen har vi tagit emot Anden eller också har vi inte tagit emot Anden – Anden kan inte delas upp. Man kan inte vara kristen, född på nytt utan att ha fått Anden. Rom. 8:14 säger att ”alla som drivs av Guds Ande är Guds söner”. ”Vi har fått barnaskapets Ande” står det några verser längre ner. ”I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp” säger 1 Kor. 12:13. Här görs en direkt koppling mellan Andens dop och att vara en lem i Kristi kropp. I 1 Kor. 6 skriver Paulus om att våra kroppar är Andens tempel. Han åsyftar här de troende i allmänhet. I Apg. 8 talas om att de som hade kommit till tro i Samaria tog emot Anden när apostlarna lade händerna på dem. Hade de Anden innan? Det framgår inte av Bibeltexten i varje fall, och då hade de alltså inte uppfylld de bibliska kriterierna för att vara ett Guds barn. Att ta emot Anden ser jag som en del av processen att bli kristen. Sedan kan jag tänka mig att processen kan ta tid, och att upplevelsen av att ta emot Anden, görs vid ett senare tillfälle än när man kommer till tro och blir döpt. Men då kan jag inte se att frälsningsprocessen har blivit fullbordad förrän den Helige Ande bor i en person. Samma sak gäller i Apg. 19 där frågan gällde om de tog emot Anden när de kom till tro. Att det finns många kristna som inte har erfarenhet av Andens liv och verk, kan helt enkelt bero på att de ännu inte har blivit helt födda på nytt, och tagit emot Anden i sitt liv.

2. Anden verkar i oss på olika sätt. Mycket förenklat handlar det om Andens verk i oss, Andens frukt, som är godhet, kärlek, tålamod, barmhärtighet o.s.v. Den andra sidan handlar om kraften och nådegåvorna, Anden bekläder oss med kraft, Anden verkar i oss genom att ge oss av gåvorna. Detta är en process med frukten och gåvorna, och därför behövs en ständig uppfyllelse av Anden. Jag kan inte se annat än att tungomålstalandet är en del av Andens gåvor, men att det framgår tydligt av Apostlagärningarna att den gåvan kan komma igång direkt när man tar emot Anden, även att profetera. I 1 Kor 14 beskrivs både profetian och tungomålstalandet som allmänt spridda gåvor. Visst säger Apostlagärningarna att personer som tar emot Anden börjar tala tungomål, men att av detta dra slutsatsen att det alltid ska vara så, är att övertolka skrifterna, enligt min mening.

3. Det viktigaste enligt min mening är inte vad vi kallar saker och ting för,  om vi menar att det finns ett Andedop tydligt skilt från pånyttfödelsen, och att tungomålstalandet är ett tecken på detta Andedop. Det viktigaste är att det fungerar i praktiken. Att vi kristna är konstant fyllda med Anden och att vi ständigt flödar i Andens gåvor. Den stora bristen i svensk kristenhet är att vi i för stor utsträckning saknar verkliga ”pingst”-församlingar, församlingar där människor tränas i att börja fungera i Andens gåvor, där de ständigt uppfylls av Anden, och där det ständigt sker tecken, under och mirakler därför att de troende är fyllda av Anden. Det är den stora utmaningen.

Har haft en hyfsat spännande onsdag. Efter sjukhusbesök efter en endygns blodtrycksmätning var jag hos Sveriges kristna råd och möte i dess klimat- och miljögrupp. Sedan hörde TV4/kvällsöppet av sig och uttryckte intresse av att få med mig i kvällens TV-diskussion om Sverigedemokraternas uppträde i kyrkan, men jag var visst för SD-kritisk för att passa in i programmet. Därefter har jag mött personer från Elimkyrkan och Korskyrkan för att diskutera mission vid Stureplan. Ett arbete har ju bedrivits där under fem år, och vi har haft bön och samtal om hur vi ytterligare kan utveckla arbetet och mobilisera för det. Vid Stureplan når man ju en annan målgrupp än vad vi gör med Konnekt-arbetet. Att snacka om hur vi kan vara missional church vid Stureplan – det är väl cutting-edge snack i kvadrat?

Tack och godnatt för den här gången.

Jag använder ju min blogg för att testa idéer, kasta fram saker för att se vad responsen blir. Jag testade tanken att utmana Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson till debatt. Jag tycker inte alls att de etablerade politikerna har klarat av debatten. De har kört en konsekvent mobbnings- och utfrysningsstrategi och nu sitter Sverigedemokraterna med 20 platser i Sveriges riksdag. Från att ha varit mobbade av TV blir Jimmie Åkesson och andra i partiledningen intervjuade i TV varje dag för närvarande, och de spelar i praktiken en vågmästarroll i riksdagen.

Som kristen ledare känns det som att man måste ge någon form av respons på situationen. Jag har ju skrivit tidigare här på bloggen att den kristna kyrkan är global och Guds rike är något mycket större än nationsgränser. När kyrkan blir strikt sammankopplad med nationalstaten blir den förkrymt. Ett rikt land som Sverige behöver av etiska skäl vara generösa när det gäller flyktingpolitiken. Sedan tycker jag att regeringen, kommunerna och företagen ska vara aktiva i att få igång flyktingarna i arbete i Sverige, att lära sig språket och bli självförsörjande så snart som möjligt. Det går att göra mycket mer när det gäller integrationen. Jag tycker också att när förutsättningarna förändras i det land där flyktingen kommer ifrån, ska vi vara aktiva och generösa att hjälpa personer att flytta tillbaka om man så önskar. Sverige behöver dessutom arbetskraftsinvandring av krasst ekonomiska skäl. Vi har en liten befolkning, föder ganska få barn, och ska vi expandera ekonomiskt behöver vi en viss inflyttning av personer som vill arbeta i Sverige.

Den kristna kyrkan har ett uppdrag och en utmaning att vara en spjutspets i att ta emot flyktingar, driva på integrationen och skapa mångkulturella miljöer.

Jag har läst igenom de 38 inläggen på min blogg om detta, det har också kommit en del kommentarer på twitter. Det jag kan konstatera är att en bred majoritet är för att jag tar denna debatt. Tyngsta rösten är utan tvivel Torsten Åhman, som efter Vårgårdautfrågningarna har blivit den ledande kristna politiske utfrågaren i Sverige. Tycker Torsten att det är en bra idé, då måste det nästan vara en bra idé. Sedan håller jag med om att en sådan debatt ska inte göras till för stor sak, det viktigaste är de goda exemplen, vad vi i kyrkorna gör i praktiken. Ska diskutera med Elimkyrkans församlingsråd och pastorsteam hur man kan gå vidare med detta.

Kent i inlägg 37 ifrågasätter drevet mot Sverigedemokraterna och pekar på att Gud har definierat gränserna. Men frågan är bara hur Sveriges gränser är definierade och vad som är en svensk. Sveriges gränser har ändrats vid åtskilliga tillfällen under de senaste 1000 åren. Vi var stormakt under 1600-talet och tidigt 1700-tal, och både Norge, Finland och Baltikum har hört till Sverige en gång i tiden, liksom norra Tyskland och Polen. Är det detta Sverige som Gud vill ha eller är det dagens gränser? Skåne har tidigare hört till Danmark? Var det fel när det gjorde det, och är det rätt nu? Sverige formades som en centraliserad nationstat vid Gustav Vasas tid, det var ett betydligt mer fragmentiserat land innan – vad är Guds gränser? Ska vi återupprätta svearnas rike? Det har talats olika språk i Sverige. Samerna är det mest kända exemplet. Finskan har av tradition varit ett ganska utbrett språk i Sverige.  Vad är svenskhet, svenska gränser – det finns inga tydliga kriterier för detta. Sverige har historiskt haft en invandring, jag tänker på tyskar på 1500- och 1600-talet, valloner på 1700-talet. Vad gör vi med folk som inte har ett eget land, det har varit judarnas situation under flera tusen år, det är romernas situation. Varför ska inte Sverige vara generösa och ta emot människor? De som driver tesen om Guds gränser har stora historiska och logiska problem, Europas gränser har ändrats konstant under de senaste två tusen år.

Robert i inlägg 21 tror att Jimmie Åkesson sopar banan med mig i en sådan debatt. Jag tror att du något överskattar Åkesson. Jag skulle dock förbereda mig noga inför en sådan debatt och inte minst sätta mig in i den aktuella forskningen, både historiskt, och sociologisk och kriminologisk forskning som visar hur situationen faktiskt ser ut i Sverige idag. Jag menar också att det finns rasistiska attityder i Sverige som är ganska utbredda, trots att vi tror att vi är så toleranta. Vi särbehandlar människor utifrån accent, hudfärg, etnicitet.

Jag återkommer i denna fråga.

Tack för en engagerad diskussion både om idén att bjuda in Jimmie Åkesson, och om andedopet. Ska läsa igenom och bearbeta de olika kommentarerna och återkommer med inlägg i början av kommande vecka. Tack och godnatt för den här gången.

Nu är det lördag förmiddag och jag sitter och ber till Gud och förbereder predikan i Elimkyrkan i morgon klockan 11.00. Vi har fokus nu på Andens kraft och Andens gåvor, och att ständigt låta oss uppfyllas av Anden. Jag är ingen pingstvän i klassisk mening som tror på ett specifikt andedop åtskilt från frälsningen och med tungomålstalandet som ett specifikt tecken.

Däremot tror jag på en ständig uppfyllelse av den Helige Ande, det är färskvara. Jag tror också på att samtliga Andens gåvor ska vara i funktion i en församling. Ber till Gud om att de sjuka ska bli helade i gudstjänsten i morgon, de trötta ska få ny kraft, de kristna som torkat in och blivit sömniga ska få uppleva en ny uppfyllelse av Anden, att den kraftlöse ska få kraft, och att längtande kristna ska bli beklädda med kraft för att flöda i Andens gåvor och bli frimodiga i sina vittnesbörd. Och att de som ännu inte har tagit emot det nya livet i tron på Jesus och Andens nya liv ska göra det i morgon.

Det är väl en bra agenda för en helt vanlig söndagsgudstjänst i en etablerad baptist- och EFK-församling.

Ska också lansera igen det bönerum som vi håller på att dra igång i Elimkyrkans källare, med ständig bön och lovsång, till att börja med 6-8 timmar i veckan, men ambitionen är att utöka mer och mer, det blir den nya väckelsens kraftcentral.

Har börjat att twittra de senaste dagarna. Efter tre dagar har jag 56 followers, alltså de som får mina korta twitter-hälsningar direkt. Man kan bli en follower genom att gå in på twitter.com/stefansward och där kan man registrera sig. Hittills har jag mest skrivit strunt men det kommer att bli seriösa grejer framöver.

Återkommer med uppföljning av Jimmie Åkesson-inlägget. Den debatten hålls öppen, noterade en bra artikel av Anders Strindberg med en kritisk analys av Sverigedemokraterna, i tidskriften Keryx. Strindberg analyserar framförallt deras kyrkopolitiska agenda.

Sedan finns det andra trådar som är oavslutade. Jag har t.ex. inte skrivit färdigt mina mini-memoarer efter 8 år som EFK-ordförande. Återkommer i frågan.

För övrigt ägnas tid åt begravningsförberedelser och samtal med släktingar med anledning av min fars bortgång i tisdags.

Detta är en extremt tung vecka för mig. Även om man är djupt övertygad om kristen uppståndelsetro, så är det ändå smärtsamt att ta farväl av anhöriga, och det är smärtsamt att se den förgängliga och skröpliga kroppen upphöra att fungera.

Men jag är inte helt däckad. Nu har jag fått en idé. Jag funderar på att utmana Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna till debatt. Det ideala vore att låta någon av EFK:s Stockholmskyrkor som är mångkulturella att vara värdar för tillställningen.

De etablerade politikernas bojkottpolitik och mobbningpolitik funkar ju inte. Vi måste ta debatten, vi måste utmana föreställningarna och visa på vikten av aktiv invandring och mångkulturellt samhälle. En radikal flyktingpolitik av etiska skäl, och en argumentation för ett mångkulturellt samhälle.

Som kristna har vi det i generna, Guds rike är inte bundet till strikta nationsgränser, och församlingen Kristi kropp är global. När kyrkan blir nations- och patriotkyrka blir den förkrympt. Den kristna ärkesvenska landsbygdskonservatismen som ibland märks, är en rent sorglig historia, och inte särskilt teologiskt genomtänkt.

Jag räknar med att kontakta Sverigedemokraterna kommande vecka och utmana Jimmie Åkesson till debatt. Eller vad tycker ni? Är det en bra idé?

Jag vill hedra min fars minne genom att skriva ned en översikt över hans liv, framförallt med fokus på hans kristna engagemang. Här följer en kortfattad berättelse om Sture Swärds liv, född 1926, död 2010. På bilden ovan är Sture Swärd tillsammans med de närmast anhöriga, hustrun Gun, sonen, sonhustrun, och tre av de fyra barnbarnen. Det fjärde barnbarnet är fotografen. Den bilden togs i mars i år. På fotot i slutet av texten, också en nyligen tagen bild, är han tillsammans med min mor Gun.  

Han blev kristen i 21-årsåldern och sedan dess har församlingsengagemang och aktiv kristen tro varit det helt dominerande i hans liv som fritidssysselsättning (därmed inte sagt att kristna tron inte präglade min far även i arbetslivet). På arbetstid har han varit optiker hela livet, alltifrån tonåren till uppnåd pensionsålder vid 65 års ålder. Sedan slutet av sextiotalet var han egen företagare som optiker, med en butik på Odengatan 23, nära Valhallavägen i Stockholm.

Pappa föddes alltså 1926 som den äldste av tre bröder, föräldrarna hette Folke Swärd och mamman Svea. Folke och Svea träffades av en ren tillfällighet. Svea var från Vaxholm utanför Stockholm, men fick kontakt med en värnpliktig från Borås (Vaxholm var en stor militäranläggning vid den tidpunkten). Den kontakten förde henne till Borås, men det blev ingen fortsättning av förhållandet. Hon skulle då flytta tillbaka till Vaxholm men träffade då Folke Swärd från Borås, av en tillfällighet. De gifte sig ganska snabbt 1926 och min far föddes i november 1926. Familjen bodde först i Borås och sedan i Göteborg. Bröderna heter Rune och Lage, Rune Swärd bor i Hässleholm och Lage Swärd bor i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Folke var lokförare, socialdemokrat och mycket skeptisk till kyrkan och kristen tro. Det var ingen kristen uppväxtmiljö. Folke jobbade bland annat med att köra malmtåg i norr. Jobbade långa perioder då han var borta hemifrån, och med oregelbundna arbetstider. Svea var hemmafru och tog hand om de tre pojkarna. Äktenskapet knakade i fogarna och fick ett tvärt slut 1939. Svea tog då själv hand om de tre pojkarna, och man hade minimal kontakt med Folke. För en ensamstående mamma med tre små pojkar, var det svåra ekonomiska förhållanden 1939. Hon lyckades skaffa sig lite inkomster genom hemsömnad. Min farmor, och min fars mor Svea, dog i samband med en rutinoperation i mars 1941. Min far, som då var 14 och hans två yngre bröder som då var 6 och 10 år gamla, ställdes ensamma utan sin mamma, och med en pappa som de knappt hade haft kontakt med under flera år. Det var svåra uppväxtförhållanden för min pappa och hans yngre bröder.

Min farfars systrar grep då in i den svåra situationen, och min far fick bo hos Folkes syster Olga Thambert i Smålands Rydaholm en period. Hennes fem söner var alltså bröderna Thambert, en av dem Åke Thambert som sedan grundade och byggde upp det berömda företaget Indiska. Min far flyttade sedan tillbaka till Göteborg, började jobba som optikerlärling. Min farfar Folke gifte sedan om sig med Ruth 1942, och pojkarna fick då flytta hem till sin far igen.

Pappa flyttade i den vevan hemifrån och fick en anställning hos en optiker i Falun, jag tror att han då var i 17-årsåldern, det inträffade alltså 1944. Så vitt jag vet hade han inga kontakter i Falun men man kan ana att det fanns ett behov att byta miljö efter traumatiska år i Göteborg. Hans huvudintressen vid den tidpunkten var idrott och friskvård. Han var bland annat aktiv tävlingscyklist och var med i den så kallade frisksportarrörelsen. En av hans kompisar i frisksportrörelsen, Evert Sundström, blev kristen, och han var den som började berätta för min far om Jesus och kristen tro. De hade kontakt under flera år, och 1948 blev pappa kristen och Evert tog med honom till den dåvarande ÖM-församlingen i Falun, det som numera heter Elsborgskyrkan, och där fick han ta de första stegen som kristen. Min pappa bodde alltså i Falun perioden 1944-48, och det var där som han blev kristen.

Därefter flyttade han tillbaka till Göteborg, och kom då med i Saronkyrkan i Göteborg. Där tog ÖM-predikanten Flore Liljegren hand om honom, och i Saron blev han också döpt. Flore Liljegren är inte i livet och jag känner inte till någon som hade kontakt med min pappa under hans Saron-period i slutet av 40-talet. Kan någon ge mig ett tips så är jag tacksam, det skulle vara intressant att få veta lite mer om vad som hände under den perioden.

Därefter hamnade han i Stockholm. Började jobba som optiker här, och gick Filadelfias bibelskola 1950, jag tror att det var på hösten. Han började sedan som ungdomsledare i det som numera kallas för Citykyrkan i Stockholm. Alvar Lindskog var då pastor i församlingen och jag vet att pappa jobbade tillsammans med Helge Erixon bland ungdomarna i församlingen, Helge som är far till pingstpredikanten Björne Erixon. I Östermalms fria församling som den hette på den tiden, men som kallades för Fenix, var det en stark väckelseperiod. Det var en mycket radikal kristendom som predikades, och församlingen besöktes sedan av Latter Rain-väckelsen med rötter i USA och Kanada. Vancouverpastorn Layzell besökte Fenix. Det blev dock kontroversiellt i förhållande till pingströrelsen och Lewi Pethrus som inte uppskattade Latter Rain och Layzell. Under min uppväxt har jag ofta fått höra om Alvar Lindskog, Layzell, Latter Rain-väckelsen och om konflikten med Pethrus och Filadelfia.

En av ungdomarna i Fenix var Gun Lewis, dotter till Emil och Judit Lewis som var medlemmar i församlingen. Emil som bl.a. var föreståndare för söndagsskolan i församlingen, dog 1947. Gun och Sture fick kontakt med varandra i ungdomsarbetet i församlingen, och blev så småningom ett par efter några år. De gifte sig i december 1953. Perioden i Fenixförsamlingen formade min fars kristna liv på ett påtagligt sätt. Under hela livet refererades till upplevelser under denna period. För att använda ett nutida språkbruk, det var en våg av stark karismatisk väckelse som präglade församlingen under dessa år.

Under denna period, var min pappa också ute korta perioder och var verksam som evangelist i flera församlingar, jag vet att han var i Örsundsbro i Uppland nära Enköping en period – en annan period i Kärrsjö i Ångermanland, och han var också nere i Västergötland. Där fick han kontakt med Ida Andersson, som fungerade som apostel på västgötaslätten. Mina föräldrar flyttade ner till Västergötland i september 1954 för att hjälpa till i arbetet. Jag föddes i ett av hennes kapell i oktober 1954. Jag blev utsatt för Ida Anderssons förböner redan från starten. Det tog skruv, Ida Anderssons vision för pionjärarbete och församlingsplantering, och att strategiskt grunda församlingar, har jag tagit med mig under min livsresa.

Perioden i Västergötland varade i tre år. Min pappa hade då varit pastor för församlingen i Jung, och en period i en utpost till ÖM-församlingen i Mariestad, där jag levde mitt liv som 2-3-åring. Det var den period min far testade att vara pastor och predikant på heltid. Hans slutsats efter denna treårsperiod var att det nog var bäst att fortsätta arbeta som optiker och ägna tid åt församlingen på fritiden. Efter några år i Västergötland flyttade mina föräldrar hem till Stockholm igen och återvände till Östermalms fria församling, Fenix, som numera heter Citykyrkan. Det var då inte samma intensiva väckelseskeende. Församlingen hade splittrats, en del var kvar i Fenix och en del hade följt med Ragnar Ljungquist och bildat församlingen Kristen Gemenskap. Den splittrade församlingen återförenades sedan 1963, men jag minns från min barndom att mina föräldrar inte var nöjda med församlingens andliga utveckling. Man drömde om det tidiga femtiotalet och Latter-Rain-perioden.

Perioden 1958-63 var mina föräldrar engagerade i Citykyrkan. Det var framförallt min mor som då var engagerad i församlingens barnarbete. Min pappa satsade på sitt arbete som optiker och vidareutbildade sig och blev legitimerad optiker. Så vitt jag vet hade han inga uppdrag och ledaruppgifter i församlingen under den perioden. Jag minns att denna period var intensiv, med arbete på dagarna, och studier under kvällarna.

1963 blev det en dramatisk vändpunkt. Maranataförsamlingen i Stockholm hade börjat några år tidigare, och fungerade som en fri pingstförsamling, med nya influenser. Pastor var Arne Imsen, som min far kände litegrann, redan sedan tiden på Filadelfias bibelskola 1950. Vi började besöka Maranatas möten, jag tror det var sommaren 1963. Som 8-åring älskade jag Maranatamötena, packat med folk, livlig sång, livliga predikningar, folk kom till tro varje helg, mycket ungdomar, och mycket kontroversiellt. Jag och pappa ville gå med i Maranata, mamma med djupa rötter i Citykyrkan, även via släkten, var tveksam. Till slut tog vi dock beslutet och gick med i Maranata hösten 1963, en församling som då upplevde en väckelseperiod. Också en extremt kontroversiell församling som blev känd hos svenska folket genom ett TV-program under 1963.

För min far blev medlemskapet i Maranata en påtaglig andlig förnyelse. Han fick ta ansvar i församlingen, det var en stor brist på erfarna kristna i församlingen. Han blev en del av församlingsledningen, och ledde ofta församlingens söndagskvällsgudstjänster, då Viktoriasalen (byggnaden är nu riven) på Tunnelgatan (heter numera Olof Palmes gata) var fylld till sista plats. Mina föräldrar fick en viktig funktion i den snabbt växande församlingen. Jag minns fortfarande köerna på Tunnelgatan, det var många som ville besöka våra möten. Jag minns de heta och livliga gudstjänsterna. Maranataperioden blev intensiv. Mina föräldrars fritidsengagemang gick i stor utsträckning till församlingen, vi var alltid inne i stan hela söndagarna, på förmiddagsmöte, hemma hos mormor under eftermiddagen, och sedan ett långt söndagskvällsmöte. Jag har inga negativa minnesbilder av detta församlingsengagemang. Jag trivdes i den miljön. Maranata blev också en nationell rörelse och jag minns att vi som familj besökte nya Maranataförsamlingar runt om i Sverige och olika Maranatakonferenser. Vi hade som familj allvarliga planer på att flytta upp till Falun cirka 1967 för att hjälpa till i den ganska nybildade Maranataförsamlingen, men planerna ändrades, jag minns inte varför.

Maranataförsamlingens kurva planade dock utför. Mina föräldrar var lojala, men man insåg redan efter några år att allt inte stod rätt till. Inte minst var man tveksamma till Arne Imsens moral. Han var en stark och auktoritär ledare, och en mäktig predikant, men han visade tydliga tendenser till att vara envåldshärskare, hade stora problem i relationen till kvinnor och han hade en mycket auktoritär ledarstil. Dessa negativa sidor kom fram alltmer i efterhand. Mina föräldrar började att sakta dra sig ur Maranata och minska engagemanget, min mor först, min far försökte så länge som möjligt att fortsätta ta ansvar och engagera sig och hoppades på förändringar. Under perioden 1970-71 lämnade mina föräldrar sedan Maranata, under stor besvikelse. Det var en traumatisk upplevelse för båda mina föräldrar.

Samtidigt började den karismatiska väckelsen i Stockholm, och jag minns hur min pappa uppskattade att gå på möten med den engelske predikanten Harry Greenwood, möten som började under senare delen av sextiotalet, och hade sin höjdpunkt under första halvan av sjuttiotalet. Dessa möten samlade kristna i Stockholm som på olika sätt hade berörts av den karismatiska väckelsen. Där fanns min pappa med.

Samtidigt var det fler från Maranata som markerade missnöje över utvecklingen, och Imsens ledarstil. Dessa ”Maranatavänner” slöt sig samman och bildade Evangelieförsamlingen i Stockholm, som möttes i lokalen Blå Salen på Västmannagatan. Där gick mina föräldrar med, jag tror att detta inträffade någon gång under 1972. Jag gick då på bibelskolan i Orsa, och hade sökt mig till Filadelfia, när Maranataäventyret började gå mot sitt slut.

Vi bodde då i Järfälla under sjuttiotalet, jag flyttade definitivt hemifrån sommaren 1974 och bildade tillsammans med några vänner ett kristet kollektiv, jag gick med i Järfälla Pingstförsamling där Kjell Sjöberg var pastor. Mina föräldrar var dock med i Evangelieförsamlingen från 1973 fram till mitten av åttiotalet.  Min pappa var aktivt verksam som predikant i Evangelieförsamlingen. När jag och min familj tillsammans med några vänner, sändes ut från Järfälla Pingstförsamling som pionjärarbetare i södra Stockholm, närmare bestämt till Vendelsömalm-Brandbergen, flyttade mina föräldrar med oss. De köpte ett radhus i Norra Söderby i Haninge. 1984 lämnade de Evangelieförsamlingen och gick in som medlemmar i det som då hette Brandbergens frikyrkoförsamling, som sedan blev Ichtys och sedan Söderhöjdskyrkan. Där har de varit med sedan 1984.

Jag vill också särskilt lyfta fram att när min far blev pensionär och avvecklade sin optikbutik, reste de ut till Afrika i flera år och arbetade med socialt inriktad mission bland de fattiga. Det skedde i samarbete med missionen Trons Gnista, arbetet utövades i Kenya. Min far samlade ihop begagnade glasögon i Sverige, tog dem med till Kenya, och provade ut och skänkte bort dem till fattiga afrikaner. Den verksamheten pågick under första halvan av nittiotalet. Min pappa hade också ett stort intresse för Israel och gjorde ett antal resor dit under åttiotalet.

Under senare år har åldern tagit ut sin rätt och uppgifterna har blivit mer begränsade, men pappa har hela tiden varit aktiv medlem i Söderhöjdskyrkan. De senaste åren har dock den bristande hälsan begränsat möjligheten att delta i kyrkan på söder, men han har in i det sista varit med i församlingens lokala arbete i Vendelsömalm-Brandbergen.

Detta var en kort sammanfattning av ett långt och spännande liv, som också har format mitt liv. Tack pappa för allt du har gjort för mig, och att du har hjälpt mig in i ett kristet liv, och ett engagerat kristet liv. Du visade vägen.

 

 

 

 

 

En tung onsdag dagen efter min fars bortgång. Samtidigt fortsätter livet. Helt nya utmaningar ska dock tacklas i denna situation, har idag haft samtal om begravningsförberedelser m.m.

Ska försöka hedra min fars minne genom att skriva ihop en text här på bloggen som sammanfattar hans liv, och viktiga andliga lärdomar. Han har ju varit en aktiv kristen sedan 20-årsåldern, men växte upp i ett ateistiskt hem.

Åt lunch idag med Brynte, eller närmare bestämt Nils Bryntesson, som jobbar med sociala medier inom Svenska Missionskyrkan. Han har hjälpt mig att komma igång idag som twittrare. Gå in på twitter.com/stefansward så kan man där registrera sig som follower. Min twitter kommer att fungera som bloggen i miniversion. Och där kommer jag att lägga de korta snabbinläggen, men bloggen används för de mer utförliga inläggen.

Utmärkt Sten-Gunnar Hedin som i Dagen idag ryter till mot broderskaparna och Peter Weiderud. Det är tragiskt att broderskapsrörelsen nuförtiden leds av personer som saknar all förankring och kunskap om de breda organisationerna för aktiva kristna i Sverige. Dagens broderskapsrörelse är något helt annat i jämförelse med t.ex. sextiotalet, då förankringen i aktiva kristenheten var betydligt bättre och bredare. Men det är märkligt att en organisation som broderskaparna, som är så marginaliserad inom både kristenheten och i politiken, ändå lyckas höras och synas så pass som man gör. Tycker att det är obegripligt att de platsar som krönikörer i tidningen Dagen.