Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

En kortfattat kommentar av mig här på bloggen, där jag ifrågasätter traditionell pingstteologi när det gäller Andedopet och tungomålstalandet har orsakat viss debatt. Jag ska här försöka förtydliga mig.

1. Anden är en person, antingen har vi tagit emot Anden eller också har vi inte tagit emot Anden – Anden kan inte delas upp. Man kan inte vara kristen, född på nytt utan att ha fått Anden. Rom. 8:14 säger att ”alla som drivs av Guds Ande är Guds söner”. ”Vi har fått barnaskapets Ande” står det några verser längre ner. ”I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp” säger 1 Kor. 12:13. Här görs en direkt koppling mellan Andens dop och att vara en lem i Kristi kropp. I 1 Kor. 6 skriver Paulus om att våra kroppar är Andens tempel. Han åsyftar här de troende i allmänhet. I Apg. 8 talas om att de som hade kommit till tro i Samaria tog emot Anden när apostlarna lade händerna på dem. Hade de Anden innan? Det framgår inte av Bibeltexten i varje fall, och då hade de alltså inte uppfylld de bibliska kriterierna för att vara ett Guds barn. Att ta emot Anden ser jag som en del av processen att bli kristen. Sedan kan jag tänka mig att processen kan ta tid, och att upplevelsen av att ta emot Anden, görs vid ett senare tillfälle än när man kommer till tro och blir döpt. Men då kan jag inte se att frälsningsprocessen har blivit fullbordad förrän den Helige Ande bor i en person. Samma sak gäller i Apg. 19 där frågan gällde om de tog emot Anden när de kom till tro. Att det finns många kristna som inte har erfarenhet av Andens liv och verk, kan helt enkelt bero på att de ännu inte har blivit helt födda på nytt, och tagit emot Anden i sitt liv.

2. Anden verkar i oss på olika sätt. Mycket förenklat handlar det om Andens verk i oss, Andens frukt, som är godhet, kärlek, tålamod, barmhärtighet o.s.v. Den andra sidan handlar om kraften och nådegåvorna, Anden bekläder oss med kraft, Anden verkar i oss genom att ge oss av gåvorna. Detta är en process med frukten och gåvorna, och därför behövs en ständig uppfyllelse av Anden. Jag kan inte se annat än att tungomålstalandet är en del av Andens gåvor, men att det framgår tydligt av Apostlagärningarna att den gåvan kan komma igång direkt när man tar emot Anden, även att profetera. I 1 Kor 14 beskrivs både profetian och tungomålstalandet som allmänt spridda gåvor. Visst säger Apostlagärningarna att personer som tar emot Anden börjar tala tungomål, men att av detta dra slutsatsen att det alltid ska vara så, är att övertolka skrifterna, enligt min mening.

3. Det viktigaste enligt min mening är inte vad vi kallar saker och ting för,  om vi menar att det finns ett Andedop tydligt skilt från pånyttfödelsen, och att tungomålstalandet är ett tecken på detta Andedop. Det viktigaste är att det fungerar i praktiken. Att vi kristna är konstant fyllda med Anden och att vi ständigt flödar i Andens gåvor. Den stora bristen i svensk kristenhet är att vi i för stor utsträckning saknar verkliga ”pingst”-församlingar, församlingar där människor tränas i att börja fungera i Andens gåvor, där de ständigt uppfylls av Anden, och där det ständigt sker tecken, under och mirakler därför att de troende är fyllda av Anden. Det är den stora utmaningen.

  • Bo Westin

    Jag tycker att du har gjort en bra analys och sammanfattning. Som du säger så kan man ha en tro utan att ha blivit fylld av anden. Se t.ex. Jesu lärjungar och speciellt Petrus som bekände Jesus som Messias och Guds son. I Joh. 14:26 säger Jesus att Fadern ska sända Hjälparen, den helige ande (alltså i futurum, i framtiden). I Johannes 20:22, efter Jesu uppståndelse, nämns det för första gången att lärjungarna tog emot helig ande när Jesus andades på dem.
    Men Jesus säger också senare i Apg.1:4,5 till lärjungarna att de ska förbida och invänta ett speciellt dop i den helige ande, vilket som vi vet inträffade på pingstdagen. Vi kan alltså säga att lärjungarna först trodde på Jesus och sedan efter Jesu uppståndelse tog emot helig ande, det vi betecknar som att bli född på nytt (Jesus betecknas ju som den förstfödda bland många bröder), men att de senare på pingstdagen fick uppleva en ännu starkare påfyllning av den helige ande, det så kallade andedopet. De började tala andra tungomål, men inte bara ett himmelskt tungomål, eftersom det står att de olika folk som var samlade hörde sitt eget tungomål (språk) talas av dem. Denna senare manifestation verkar ha varit ganska sällsynt i historien men det kan vi ju inte med säkerhet veta. Jag hörde talas om missionärer som åkte till Indien utan att ha lärt sig språket, därför att de trodde att den helige ande skulle tala genom dem på samma sätt som skedde på pingstdagen. Men därav blev intet och de blev tvungna att lära sig språket på plats.

    Vilken slutsats ska vi dra av detta när det gäller oss själva och vår tid? Pss som det förhöll sig med Jesu lärjungar, så kan människor ha en tro och bejaka evangeliets sanning. Vi välkomnar ju människor på grundval av en sådan tro och bekännelse till att döpas i vatten och sedan bli medlemmar i en kristen församling. Men låt oss inte stanna där och glömma bort att gå vidare för att få de erfarenheter av den helige ande som bibeln omtalar och att aktivt söka detta och be för människor så att de för uppleva denna starka uppfyllelse av anden som bibeln beskriver som att döpas i den helige ande.

  • http://www.danielalm.se Daniel Alm

    Go’ kväll Stefan,
    Alltid intressant att läsa din blogg! Det finns mycket att kommentera när det gäller klassisk pingstförkunnelse och syn på andedopsupplevelsen. Men jag tror egentligen att det är mest erfarenhet vi behöver… Det är något väldigt speciellt med detta att Andens liv kommer till oss och genom oss blir till hjälp för både oss själva och andra människor. Jag tror faktiskt att tungotalet är svaret på många kristnas längtan efter mer av Gud i vardagslivet.

    Jag förstår mer och mer att jag tillhör de där klassikerna som tror att andedopsupplevelsen är en med frälsningen intimt förbunden realitet men ändå en särskild erfarenhet. Samtidigt känner jag inget större behov av att kunna sätta allt av Andens verk inom mönster, känner mera ett behov av att tacka Gud för Andens gåva.
    Välsignelser!/Daniel Alm

  • JoSjo

    ”Men då kan jag inte se att frälsningsprocessen har blivit fullbordad förrän den Helige Ande bor i en person.”

    Blir frälsningsprocessen någonsin fullbordad? Paulus skriver att vi ska ”arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning”, och jag tänker mig att det här med helgelse och att hålla sig till Kristus är något man ständigt behöver sträva efter. Men jag antar att du syftar på steget från icke-troende till troende. Det här är ju lite lurigt då Bibeln dels talat om att Anden är given åt alla kristna, samtidigt som det finns en ”andra välsignelse”, som John Welsey uttryckte det, och som vi ofta kallar Andedopet. Att Andens verk inte märks så tydligt behöver inte bero på att personen i fråga inte är frälst, utan kanske helt enkelt inte söker Anden på ett särskilt sett, vare sig det beror på bristfällig undervisning, lathet eller av man blivit bränd av överandlighet i sin omgivning. Jag har för mig att Alpha-materialet gör skillnad på att få Anden (vilket sker när man tar emot Jesus) och att bli uppfylld av Anden (Andedop). För egen del var inte Andedopet spektakulärt eller omvälvande, men under en bönesamling började Anden tala till mig tydligt och på ett sätt Den inte gjort tidigare, och mycket blev annorlunda efter det. Tungotalet fick jag senare. Jag var ju -frälst- innan, precis som lärjungarna var det innan pingstdagen, inte desto mindre var Andeuppfyllelsen en absolut nödvändig del av min och deras helgelseprocess.

    …bara några lösryckta tankar…

  • Ulf Stenlund

    Möjligen är det förmätet av mig att utan teologisk skolning uttrycka åsikter i ämnet andedop som en separat händelse och upplevevelse. Samtidigt tror jag inte att Bibeln kräver teologi för att vara begriplig för envar samtidigt som vare sig lekfolk eller predikanter kan förstå Guds djupheter.

    Härmed några tankar från en gräsrotspingstvän.
    1. Att Anden är en person i guddomen är klassisk kristendom, som det inte finns anledning att ifrågasätta. Ett par fakta som ger svårigheter att dra slutsatsen ”Anden kan inte delas upp”. Gud själv är en men består som bekant av tre personer. Den uppdelningen är betydligt svårare att förstå än att det finns grader i andeuppfyllelse. Framför tronen finns Guds sju andar. Kan dessa sju vara något annat än en manifestation av den helige Ande?
    2. Att vara troende och ”ett Guds barn” är synonymer. När vi kom till tro fick vi ”barnaskapets ande”. Slutsatsen att de troende i Samaria inte var Guds barn för att de inte ännu blivit andedöpta är orimlig. Menar du Stefan på fullt allvar att dessa samarier hade gott förlorade om de hunnit dö innan apostlarna kom dit?
    3. Att många faktiskt upplevt ett separat andedop är vi rimligen överens om. Jag håller helt med om att tidpunkten för detta inte är det viktiga. ”Det viktigaste är att det fungerar i praktiken”. De som upplevt sitt andedop i dopgraven eller vid ett senare tillfälle har inte haft två olika sorts upplevelser. Själv tycker jag att vi är alltför angelägna att malla in Guds verk i scheman vi funderat ut. Att Anden blåser vart den vill vet vi ju. Ett exempel på en händelse som inte följer våra mallar är rövaren på korset som gick in i himlen odöpt. Ett annat är de som, under apostlatiden, blev andedöpta innan de inte blivit döpta ännu.

  • wildwest

    Jag vet bara att min farfar, som var en klassisk pingstvän redan 1921, aldrig upplevde tungotalets gåva och var mycket besvärad, ledsen och bekymrad över det. Farfar som var en av dom mest radikala kristna jag träffat och var medlem i karismatiska pingstförsamlingar i hela sitt liv. När man för övrigt i min pingstbakgrund menat att man inte varit fullt ut ”kristen” om man inte talat i tungor fick jag aldrig ihop det med det jag visste om farfar. Nåntng måste vara fel med den teologi som åtminstone förr fanns i pingstförsamlingarna.

    Jag kan bara se att tungotalet är en av många gåvor, jag har den inte, jag har en annan gåva. Billy Graham hade den inte heller men vi betraktar väl knappast honom som en dålig obetydlig kristen som inte hade Andens kraft.

    Tror det finns mycket vilsenhet, delvis bränd mark och många frågetecken kring detta. Så jag är tacksam för Stefans förklaring här.

  • Torbjörn S Larsson

    HÅLLER MED DIG I MYCKET ,MEN

    Tycker det är lite grumligt kring andens dop.

    Jesus säger i Joh 14:17- ”…men ni känner honom, ty han BOR hos er och skall vara I er”.

    Skillnaden är att en som bor hos oss, går och kommer som han vill.
    En som är i oss, stannar kvar.
    Ingen kan bli frälst eller vittna kraftfullt utan Andens vidrörande men för att leva ett segerrikt kristet liv behövs att han inte kommer då och då utan är tydligt närvarande i vardagen.
    Dopet i den helige Ande är en särskild upplevelse som är kopplat till dopet i vatten.
    Först då har vi fått löftet. – Apg 2:38, nyckelordet är DÅ.
    Nu händer det så underbart att några får det strax efter dopet, men likväl är detta en särskild upplevelse.
    Sedan tycker jag du har en tveksam inställning i slutet där du skriver:
    ”där det ständigt sker tecken, under och mirakler därför att de troende är fyllda av Anden”.

    Jag tror faktiskt inte att det är så.
    Helt oromantiskt.
    Under och tecken är visserligen intimt kopplat till Anden, för det är Hans verk. Men det är ännu mer kopplat till en människa med tro.

  • Dan C

    En fundering bara:
    Är det verkligen samma sak att Anden tar sin boning i oss och att bli andedöpt? Jag är inte så säker på det. Jesus andades på sina lärljungar och sa ”ta emot den Helige Ande”. Detta var innan pingstdagen då andedopet som bekannt inträffade.

    Om detta stämmer så är det fortfarande vitalt för oss som tror att också bli andedöpta och därigenom vara en ständig kandidat till att vara ett redskap genom andens gåvor. Mer sådant! Lika fullt är det nog ändå så att andens frukter, som vi kan få då Anden tar sin boning i oss, är destå viktigare.

    Ovanstående skulle också innebära att man inte blir mer eller mindre frälst genom andedopet (om han tagit sin boning i oss ändå).

    Men jag är ju ingen teolog…

  • Jonny

    Intressant!

    Jag tror att när människan säger sitt Ja till Gud så är hon inne på frälsningens väg. Om hon, likt rövaren på korset, inte hinner vandra speciellt långt på den. Så är jag ändå övertygad om att Guds Nåd omsluter henne på alla sidor.

    Själv kan jag inte tänka mig annat än att vi i vårt vattendop också blir döpta i Anden.
    Jag tror att dopet är ett nödvändigt steg för att fortsätta vandringen, här blir vi ju inlemmade i Kristus. Att vi sen öppnar oss för de gåvor Gud har för oss och brukar dem borde vara en naturlig del i varje troendes liv, men inte att det skulle vara en direkt konsekvens av att vi är döpta i den Helige Ande.

  • TB

    När min ande ”kopplar samman” med Den Helige Ande får jag direktkontakt med Gud. Vet inte vems teologi detta är – men det stämmer med Bibeln och min erfarenhet säger att det bara ÄR så. 100 ”praktikfall” gör mej trygg i denna visshet.

    Någon beskrev det så här: – ”Vi är som vattenkranar ute i husen. Våra rör är anslutna till det stora vattentornet. När vi vrider på kranen strömmar vattnet ut, från tornet via rören.”

    Märkligt nog beskriver de flesta, som verkligen ” Lever i smörjelsen, Vandrar i anden, Går med Gud” eller vad vi nu väljer att kalla det för, detta liv på samma sätt. Både gamla och nya teologier och teorier får ursäkta – men erfarenheten talar starkare.

    Om någon aldrig så kunnig teoretiker förklarar ingående varför en humla inte kan flyga, så måste ju även han inse sin begränsning när humlan ointresserad av utläggningen flyger sin väg…

    Min ”point” är: Varför inte – i stället för att tala sig trött i något man bara läst sig till – helt enkelt haka på någon som uppenbarligen inte bryr sig utan bara praktiserar?
    Likt Elia och Elisa, typ…

    Viktigt att komma i håg bara: Högmod går före fall – en ödmjuk och förkrossad ande däremot är en förutsättning för ”Smörjelsen, Andens kraft” eller vad vi nu väljer att kalla livet med gåvorna i funktion…

  • C

    Det är en form av högmod att förakta teorin också. Hur man än vänder sig har man svansen bak. Lite tröttsamt att det alltid ska polariseras mellan teori och praktik. Det finns ett otal exempel varför man inte bara ska ”haka på någon som uppenbarligen inte bryr sig utan bara praktiserar”. Knutby är ett känt, svenskt sådant.

  • TB

    Kära ”C”:
    I Knutby (ett exempel – ett annat KSC, kanske finns det fler) ”hakar man på” en människa som uppenbarligen inte lever i ödmjukhet och har ett förkrossat hjärta. Därför kom fallet efter ett extremt högmod. Knutby har jag aldrig besökt, däremot KCS. Efter 2 minuter där mådde jag illa.
    Om du med ”teori” talar om Skriften – Guds Ord – håller jag givetvis med dej.
    Nu handlade denna tråd om Anden, vilken bara kan utransakas av anden. Att då läsa och lyssna på olika teorier kan knappast leda till en närmare relation med Honom. Den måste levas.
    Min fru och jag inledde ett förhållande med brev som ledde till att vi ville umgås och bygga en intim relation. När hon just nu är bortrest lever jag i en tomhet, känner mej halv och längtar efter att ha henne nära igen. Knappast högmod!
    Stefan talar om Andens gåvor – och de kan man inte studera sig till. De finns i Anden och gemenskapen med Honom. Kallar du det högmod?

  • C

    TB: Att ”läsa och lyssna på olika teorier” dvs studera kan definitivt berika relationen till Gud. Det motsatsförhållande som emellanåt målas upp i detta forum är felaktigt. Det finns teoretiker som ser ner på oskolade, men det omvända är lika vanligt. I båda fallen tycker jag att högmodet ligger om knuten.

  • TB

    C:
    För min del vill jag avsluta denna diskution med följande:
    Om man genom studier finner att man kan ” vandra i anden, gå med Gud” enligt ovan och får en desperat hunger efter att ha en intim relation med DHA så blir det ingen polarisering.
    Går man på trafikskolan vill man gärna, efter att ha fått lite teori, ut i trafiken och känna på farten när man trampar och rörelsen när man svänger på ratten. Man vill uppleva att man kommer någon vart – eller hur. Knappast någon polarisering mellen teori och praktik.

    Men vad skall jag med all teori till om jag ändå inte har tänkt att den ska skickliggöra mej på det praktiska området. Ska jag bara ha kunskapen för att vinna orddueller i tal och skrift är väl det, om något, att beteckna som högmod.

  • C

    Håller med! Fortsatt trevlig helg!

  • http://bomanhald.se Björn Hald

    Gud ger oss allt i frälsningen. Gud har inte mer frälsning som han ger oss vid något senare tillfälle. Den som tror på Jesus Kristus som frälsare och herre äger hela frälsningen. Men vi kan uppleva denna frälsning som olika händelser och upplevelser i tiden. Av detta följer att på frälsningsupplevelsen följer många gånger dop och andeuppfyllelse i just denna ordning.

  • TB

    Det är sant att Gud ger oss alla allt i frälsningen. Lika sant är det att vi alla har lite olika uppfattning om vad det var vi fick av Gud i och med frälsningen.
    Eller hur?
    Tog mej nästan 20 år att se vad jag ser i dag. Vad kommer jag att se om 5 år? Och allt detta fick jag egentligen för 25 år sedan när jag blev frälst. Stort slöseri med tid!

    Min fråga till Björn Hald blir då givetvis: Hur länge har Du varit frälst – och vad fick Du då?
    Kanske har Du som jag upptäckt lite efter hand?

  • http://bomanhald.se Björn Hald

    Jag växte upp med en tro på Jesus, men gjorde ett medvetet val att följa Jesus när jag var nio år. I dag är jag fyrtioett, så det har gått några år. Det som hände mig och alla andra som blir kristna är att jag blev försonad med Gud genom Jesus Kristus. Jag fick det eviga livets gåva och Anden som en pant (Här skulle man kunna göra en lång teologisk utläggning, men jag avstår).

    Min poäng är att Gud ger mig allt i frälsningen. Vad jag äger i Gud kan däremot ta lång tid att upptäcka och utforska. Det är tur vi har en evighet på oss!!!



Subscribe to Stefan Swärd