En kortfattat kommentar av mig här på bloggen, där jag ifrågasätter traditionell pingstteologi när det gäller Andedopet och tungomålstalandet har orsakat viss debatt. Jag ska här försöka förtydliga mig.
1. Anden är en person, antingen har vi tagit emot Anden eller också har vi inte tagit emot Anden – Anden kan inte delas upp. Man kan inte vara kristen, född på nytt utan att ha fått Anden. Rom. 8:14 säger att ”alla som drivs av Guds Ande är Guds söner”. ”Vi har fått barnaskapets Ande” står det några verser längre ner. ”I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp” säger 1 Kor. 12:13. Här görs en direkt koppling mellan Andens dop och att vara en lem i Kristi kropp. I 1 Kor. 6 skriver Paulus om att våra kroppar är Andens tempel. Han åsyftar här de troende i allmänhet. I Apg. 8 talas om att de som hade kommit till tro i Samaria tog emot Anden när apostlarna lade händerna på dem. Hade de Anden innan? Det framgår inte av Bibeltexten i varje fall, och då hade de alltså inte uppfylld de bibliska kriterierna för att vara ett Guds barn. Att ta emot Anden ser jag som en del av processen att bli kristen. Sedan kan jag tänka mig att processen kan ta tid, och att upplevelsen av att ta emot Anden, görs vid ett senare tillfälle än när man kommer till tro och blir döpt. Men då kan jag inte se att frälsningsprocessen har blivit fullbordad förrän den Helige Ande bor i en person. Samma sak gäller i Apg. 19 där frågan gällde om de tog emot Anden när de kom till tro. Att det finns många kristna som inte har erfarenhet av Andens liv och verk, kan helt enkelt bero på att de ännu inte har blivit helt födda på nytt, och tagit emot Anden i sitt liv.
2. Anden verkar i oss på olika sätt. Mycket förenklat handlar det om Andens verk i oss, Andens frukt, som är godhet, kärlek, tålamod, barmhärtighet o.s.v. Den andra sidan handlar om kraften och nådegåvorna, Anden bekläder oss med kraft, Anden verkar i oss genom att ge oss av gåvorna. Detta är en process med frukten och gåvorna, och därför behövs en ständig uppfyllelse av Anden. Jag kan inte se annat än att tungomålstalandet är en del av Andens gåvor, men att det framgår tydligt av Apostlagärningarna att den gåvan kan komma igång direkt när man tar emot Anden, även att profetera. I 1 Kor 14 beskrivs både profetian och tungomålstalandet som allmänt spridda gåvor. Visst säger Apostlagärningarna att personer som tar emot Anden börjar tala tungomål, men att av detta dra slutsatsen att det alltid ska vara så, är att övertolka skrifterna, enligt min mening.
3. Det viktigaste enligt min mening är inte vad vi kallar saker och ting för, om vi menar att det finns ett Andedop tydligt skilt från pånyttfödelsen, och att tungomålstalandet är ett tecken på detta Andedop. Det viktigaste är att det fungerar i praktiken. Att vi kristna är konstant fyllda med Anden och att vi ständigt flödar i Andens gåvor. Den stora bristen i svensk kristenhet är att vi i för stor utsträckning saknar verkliga ”pingst”-församlingar, församlingar där människor tränas i att börja fungera i Andens gåvor, där de ständigt uppfylls av Anden, och där det ständigt sker tecken, under och mirakler därför att de troende är fyllda av Anden. Det är den stora utmaningen.