Tack Stefan. Andlig vård i stället för själavård tycker jag låter utmärkt.

1, Maja, Den helige Ande är suverän i helande, men god konst (kultur) är heller inte att förakta. Det bästa är när vi troende vågar lita på den helige Andes kraft och använda oss själva och våra händer och öron. Alltför många utbildas till FEGHET, att stänga in sig på sin kammare. Hoppas Stefan vågar fortsätat den här tråden , det var det bästa på länge och står långt över alla debatter precis som Herren gör

Emellanåt gillar jag barnmat. T ex spaghetti och köttfärssås. Jag beställde det för en tid sedan i ett skandinaviskt land. Pastan var helt osaltad och inte avrunnen. Köttfärssåsen var utspädd och man kunde nästan misstänka livsmedelsfärg för att den överhuvudtaget skulle se ut som köttfärssås. Det smakade ingenting, absolut ingenting, det smakade egentligen inte alls gott. Det saknade styrka, salt, kryddor – men serverat på ett snyggt sätt med en persiljekvist på tallrikskanten och en del strö av något som företedde avlägsen likhet med parmesanost. Man kunde i förstone förledas att tro att måltiden skulle bli en härlig upplevelse, kanske så bra så det lockade till återbesök.

Mina tankar far och flyger ibland. Efter denna ”mat” tänkte jag på Sveriges kyrkor. Det är i många fall så jag känner inför dem. En gång ett bra recept dit folk flockades för att maten var så god. Idag en fin utanpåsida, men så fort man tar en tugga är det utan smak. Man försöker visa upp en yta från andra sammanhang, men det hjälper inte. Senast när man satt sej till bords och tagit den första tuggen vill man fly. Är man bättre uppfostrad äter man upp – men kommer inte tillbaka.

Att jag tillhör en ljum och och otillräcklig medelklasskyrka har jag vetat hela mitt liv som kristen, med dålig självkänsla som enda frukt. Det budskapet har nämligen predikats i åratal. Frågan är om tjatet om hur dåliga vi är har fått några positiva konsekvenser. Kanske dags att hitta en ny ton?

Kultur kan innebära mycket mer än konst, Anna-Karin, därför förtydligade jag vad Stefan här menade och vad jag svarade på genom min parentes.

Något som förvånat mig är varför det allmänt verkat var så i Svensk kristenhet att man varit så lite mottaglig för Andens Gåva att skilja mellan andar. Och att pröva budskapen och behålla vad gott är …

Som om allt vore väl och ingen av oss gjorde några fel, eller man gjort tidigare i Kyrkohistiorien…Varför inte enkelt och ödmjukt låt oss rådgöra med Gud varandra och andra.? Och tillåta och uppmuntra oss alla till, om dagens predikan, undervisning ,profetia eller tecken och under och mirakel, eller påståda …Om det verkligen var från Gud eller om det till nån del var bristfälligt och ej äckta , och om nån annnan ande hadde påverkan än Guds ande… Och pröva allt och behålla vad gott är …

Och om vad som är lämpligt att göra med innhållet…Och det skulle gå att införa i en Kristen Gemmenskap och församling och vänjas sig till på ett kärleksfullt och i nåd försonligt förstående ömsesidigt respekternade vi med …Utan att man behöver vara nedlåtande och dömmande och utpekande i onödan för det…
För alla gör vi fel och misstag och endast mästaren är fillkomlig…

Men som det sett ut i minna ögon ibland i varje fall, har jag tänkt… Så ska groddan till varje pris oavsett hur fel det är , kokas långsamt till den är kokt .Och utan protester He he …Och ibland har jag känt mig så kokt av religion och elände ,eget som andras … Så jag trott jag var kokt ibland ,…He he

Idag känns det som du är ute efter lite billiga poänger, Stefan.
Men ok, ibland kan man bli frustrerad. Det radikala är dock inte alltid det proklamativa, eller övertydliga. Vi får hoppas och be att Gud kommer nära, det blir bättre då…
Jag är själv så väldigt trött på att knyta handen i fickan, lyfta sig i håret och säga: vi måste, vi borde…
Om inte Herren bygger… osv.

Vi får ”hoppas och be att Gud kommer nära” skriver Thomas Arvidsson. Ja, det är ett bra första steg, men sen gäller det att nån också gör nåt. Tro utan gärningar leder ingenstans. Det behövs allt människor som också är ordets görare. Jag tycker för min del att vi hoppats och bett rätt länge utan att nåt händer. Jag tror inte att vi ber fel. Jag tror däremot att vi inte vill inse att många av oss, särskilt dom som är satta som kristna ledare, också ska göra det dom ber om. Bönesvaret kan vara vi själva.

16 skriver: ”Jag tycker för min del att vi hoppats och bett rätt länge utan att nåt händer. Jag tror inte att vi ber fel. Jag tror däremot att vi inte vill inse att många av oss, särskilt dom som är satta som kristna ledare, också ska göra det dom ber om. Bönesvaret kan vara vi själva.”

Vi kanske ska problematisera och diskutera begreppet bön lite. Bön kan vara när vi samlas flera och tackar och prisar Gud och ber till honom om specifika saker; för vårt land, vår stad, församlingen och andra konkreta behov. Vi ber t.ex. om ”väckelse” och vi har väl goda skäl att undra varför det inte ”sker mera”. Men det finns en annan aspekt av bön som handlar om det personliga bönelivet, att ta tid med Gud i bön och studera bibeln. Här räknar jag in att lyssna på Gud eller att meditera. Det kan finnas en inkonsekvens om vi ber till Gud men inte vill göra den del som vilar på oss, som Gud vill att vi ska göra. Å andra sidan tror jag inte att vi kan gå ut och göra (bra) saker för Gud om vi inte först har ”laddat batterierna” i det personliga bönelivet. Vi ska ju vandra i förutbestämda gärningar som Gud har berett och ska vi kunna göra det behöver vi vara uppladdade genom att ha en personlig relation med Gud. Den bild som kommer för mig är en truck vars batterier behöver laddas upp annars kan den inte användas till något nyttigt arbete. Och dessutom behöver vi utveckla en lyhördhet för Guds ledning och tilltal till oss och denna lyhördhet utvecklas i den nära personliga samvaron med Gud. Hur ska vi kunna gå ut och göra saker för Gud om vi inte är lyhörda för andens ledning? Sedan är det kanske inte bara ”vårt fel” om det inte sker så mycket. Vi kan inte göra Guds gärningar förrän han ger oss marschorder att gå, tala och göra. Det är många gånger tillräckligt krävande att klara det vardagliga livet med ”hedern i behåll”, varje dag består av prövningar som måste hanteras, andliga konfrontationer, att bringa ordning i kaos, självkontroll i tankelivet osv. Det kan ofta vara alldeles tillräckligt krävande att bemästra detta efter Guds vilja. Att kunna demonstrera Gud rike och karaktär i vardagen och få tillräckligt mycket andlig näring för att vi ska kunna växa och mogna från att vara andliga bebisar till att bli mogna(re) män i Kristus är ett tillräckligt starkt incitament för att vi behöver vårda den personliga relationen med Gud genom den heliga ande.

Kanon inlägg,det finns hopp för landet med hungriga ledare. v v v v t.b.

Bo Westin: Jag tror vi fått marschorder för länge sen, men vi fattar den inte. Inga förutbestämda gärningar visar sej förrän vi börjar gå. Det vore inte mycket till tro om vi fick se hela marschvägen framför oss med varenda fallgrop som ska undvikas. Förmodligen skulle Israels barn aldrig dragit ut ur Egypten om dom fått se den i förväg.

En stor marschorder vi aldrig beaktar numera är att låta Gud få verka fritt i våra kyrkor. Han får aldrig en chans. Vi sätter honom åt sidan med mötesplanering, finurliga inledningsord, en timmas lovsångskörer tills alla är psykiskt utmattade. Ett fåtal gånger har jag varit med om, det var länge sen, att pastorn i början av mötet har sagt att han inte har nånting att säja, idag får Anden ta över. Dessa möten har varit minnesvärda. Dom som är organiserade som finansseminarier, ibland t o m med en fikapaus mitt i, ger ingenting. Det är som att tugga på frostbiten morotsblast.

Tror många i de lagoma församlingarna, vilket väl får sägas vara majoriteten, längtar efter det du skriver….men har inte ett ledarskap som lyckas leda åt det hållet…och kanske inte alltid ett folk som vill ändra sig heller…
Dvs man vill..men vill inte betala priset…

22 skriver: ”Jag tror vi fått marschorder för länge sen, men vi fattar den inte. Inga förutbestämda gärningar visar sej förrän vi börjar gå.”

Jag har fått uppfattningen att du wildwest inte är så förtjust i framgångsteologi och trosrörelsen (Benny Hinn) men ändå påminner det du säger om hur Ulf Ekman brukar formulera sig. Detta är ett stort ämne att diskutera; huruvida kallelsen att gå ut och göra gäller för alla; gå ut och driv ut onda andar, bota sjuka osv, eller om vi inte var och en har en personlig kallelse till tjänst, en del är evangelister, andra lärare, andra styresmän, lovsångsledare, barnarbetare mm. Jesu missionsbefallning är riktad till hela kristenheten, samtidigt finns det de som upplever sig kallade eller känner en längtan till detta och som faktiskt går ut i yttre missionstjänst. Visst tror jag att vi alla kan be för sjuka och vara med om att driva ut demoner, det har jag själv gjort, men samtidigt är det endast vissa människor som får t.ex. helbrägdagörelsens gåva/or. Vi kan be om utrustning men samtidigt ger den helige ande gåvor efter sin vilja och använder oss i olika tjänster. Paulus blev hindrad av den helige ande att resa till Makedonien(?) om jag minns rätt. Pss sätt behöver vi vara ledda av Gud och ha frekvensen inställd på att kunna höra Guds personliga ledning, i de fall när han faktiskt vill leda oss och inspirera oss att göra det som han iofs redan i bibeln en gång för alla kollektivt har kallat oss till.
Beträffande det du skriver i andra stycket så är det säkert relevant kritik ibland. Samtidigt utifrån min begränsade erfarenhet av olika kyrkor och möteskulturer så ser jag människors längtan efter att se Gud verka fritt, inte bara åhörarna utan även de som står på podiet och i predikstolen, utan att det vi längtar efter blir verklighet. Det kan iofs bero på att vi är så förstockade och trögfattade men då får vi väl be Gud att öppna våra ögon så att vi kan se och våra öron så vi kan höra. Eller är det så att Gud håller sig undan av någon annan anledning? Finns det för mycket synd ibland oss? Behöver vi få höra lite gammaldags helgelseförkunnelse till överlåtelse? Det finns åtminstone en jurisdiktion, ett område, där vi själva kan påverka och göra skillnad och det är i våra egna liv; hur vi tar hand om vår tid och förvaltar våra pund. Men det är en tröst att läsa Paulus när han säger att när han är svag är han ändå stark i Kristus för när vi är svaga har vi bättre förutsättningar att överlåta oss till att förtrösta på Gud och inte på vår egen förmåga. Detta var några tankar producerade av en trött och sliten hjärna efter en ansträngande dag, utan några som helst stilistiska pretantioner, och som inte bryr sig så mycket om vare sig kritik eller beröm mot sin person.

Vad unket det känns, trots din intention att gå till källan. Att vara karismatisk känns liksom så banalt! Att göra som Jesus och bota de sjuka, befria från onda andar och gå ut och predika Guds rike, låter faktiskt inte lockande. Visst det kan ju vara härligt att göra som Gud, men det ligger en fernissa av elitism i det hela som jag har svårt för. Vad är kristet liv?

Det kyrkliga livet i Sverige reducerades till att sitta av ett antal predikningar och sjunga med i sångerna; alltså en fullständig liturgisk reduktion; kal-sång och kall-prat kristendom. Kyrkobyggnaderna har med samma anda förenklats, alltså ”lex orandi, lex credendi”. Under 1800-talets Sverige fanns i varje by en övervitkalkad ”kyrkolada”, eller en nyare så kallad ”Tegnerlada”, samt minst ett konkurrerande missionshus. Alla hade en avsaknad av mässa, men med långa och slingrande predikningar. Guds hus blev ett vitmålat rum med ett tomt kors i dess ena ända, för att rama in predikostolens centrala plats. Örat och baken är de pietistiska sinnena (och moralism). Inget vin, för det låter judiskt; ingen rökelse för det låter himmelskt (Upp), ingen skönhet, för det låter världsligt, ingen sakramentalism, för det verkar hedniskt! PURITAS; renhet, vithet och reduktion! Kal-vin, kal-sång och kal-sal; och kvar finns bara en sakramental tråkighet och Ordets Kyrka har blivit ordens-samfund; klubbar för inbördes beundran med ord, ord och ack-ord…

Då ska vi istället gå ut och vara helbrägdagörare! Yippie! Som livets ordare på 80-talet! Can’t wait!

Nä, jag tror inte på det hele!
Men jag kan ha fel, jag har varit EFK:are innan!

Det värsta med ditt inlägg den här gången är att de ”positiva” utropen om vad sann kristendom är, samtidigt talar om vad sann kristendom inte är. Där är då en ganska stor del av kristna kyrkan i Sverige idag och jag vet inte vad sådana utrop bidrar till. Det visar ju också spretigheten i kommentarerna på. Många troende är kanske på väg in i ”helandets mysterium” men har en stor sympati med sin kyrka där detta inte predikas så ofta – så uppstår en konflikt i den troendes tankar. Där har i alla fall jag sett att många gånger leder det till steg som t.ex. ”de som tror samma” om helande träffas och har det bra ett tag. Senare upptäcker samma personer att det finns andra sidor man inte har gemensamt och en förvirring uppstår som leder till andra steg… En förenklad bild men dock ändå verklig.

Sefast Tronde: Om nu natten är här då ingen kan verka så är det ändå inget som hindrar att vi kristna lyser som himlaljus i mörkret. Och lysa som himlaljus kan vi göra om vi lever överlåtet till Jesus på det sätt jag tidigare argumenterat för och det är verkligen rätt och riktigt inför Gud. Bibeln säger att det ska komma en tid när ingen vill lyssna och människornas håg står till det onda men det betyder inte att vi ska tystna. Tysta oss får i så fall Guds fiender göra och det kommer dom också att göra om vi ska tro det profetiska gudsordet. Vi har fått förmånen att lida för Kristus vilket även inkluderar förmånen att bli häcklade av de som borde behandla oss som bröder och systrar i tron.

Stefan

Att karismatik också kan inordnas i den urgamla kyrkan (vilket naturligtvis är bra), gör ju inte ditt inlägg bättre… Det känns bara stympat! Visst ska vi be och bli mer radikala. Det är bara det, att den ultrakarismatiska vinden inte känns så fräsch! Den känns 80-tal och trosförstörelse i den tappning du presenterar det här! Vi behöver inte fler helandekonferenser eller hysteriska superkarismatiska ”lärjungar” som drar gatorna upp och ner i sökandet efter någon att hela (och sluka och splittra). För mig andas inlägget andlig elitism! Kan hända jag överreagerar, men jag uppskattar om du preciserar (och förankrar) din vision i så fall! Veni Creator Spiritus… till enhet, stillhet, Jesusfokusering, nyskapande, helighet, sanning, renhet, omtanke, tålamod, kärlek, gemenskap, o s v, osv

26.Anna. Grejen är att det Stefan tar upp nu av någon anledning i allt för stor utsträckning är förpassat till upptrissade möten som för många liknar och uppfattas som massuggestion. Ett ”eget möte” med en sann kristen (vuxen i tron) som accepterat att det finns en nådegåva, kanske typ helandets nådegåva, som kanske kan hjälpa i en specifik situation bara genom en enkel bön spontan i samband med en kopp kaffe är en rätt go upplevelse. Eller att be för en grabb eller tjej på utflykten/hajken när det helt olämpligt uppstår en örominflammation och det bara försvinner är på gränsen till alltför lugnt och stilla även jämfört med Svenska kyrkan, eller hur? Inget tjo och tjim barar helt naturligt (övernaturligt) i Jesu namn.

38 Sven, att våga fråga någon om jag får be för honom eller henne är i hög grad att betjäna och tjäna. Den som gör detta till något spektakulärt är högmodig, vore gott om det kunde finnas en naturlig acceptans för hela tjänsten från soppskål till förbön. Rädd?

39. Per-Erik
Jag kan inte se att påpeka vikten av det Jesus själv säger i Matt:25: 31-46 skulle reducera bönens och förbönens betydelse . Jag tror i stället att bönen är en nödvändighet för att nå en bit på vägen mot Jesus utmaningar.

Guds välsigmelse
önskar Sven

42. Per-Erik

Tack Per-Erik!.
Och Guds välsignelse ber jag om över vad såväl Röda Korset som andra gör av gott för människor.

Sven

Jag håller med dig om att vi ska göra det som Gud har kallat oss till att göra. Jag tror att vi alla kristna måste ödmjuka oss och erkänna att vi gör för lite av det som Gud vill att vi ska göra.. Jag tror även att väckelsen i landet är väckelse i Guds församling Du har rätt i att folket längtar efter befrielse från mörkrets krafter och sjukdomar, Och vi är de som ska lyssna till Guds röst och lyda honom, många kanske tänker varför? Jo för kärleken för våra medmänniskor!.. Guds folk kommer att resa sig! Gud välsigne dig Stefan