Jag vill hedra min fars minne genom att skriva ned en översikt över hans liv, framförallt med fokus på hans kristna engagemang. Här följer en kortfattad berättelse om Sture Swärds liv, född 1926, död 2010. På bilden ovan är Sture Swärd tillsammans med de närmast anhöriga, hustrun Gun, sonen, sonhustrun, och tre av de fyra barnbarnen. Det fjärde barnbarnet är fotografen. Den bilden togs i mars i år. På fotot i slutet av texten, också en nyligen tagen bild, är han tillsammans med min mor Gun.  

Han blev kristen i 21-årsåldern och sedan dess har församlingsengagemang och aktiv kristen tro varit det helt dominerande i hans liv som fritidssysselsättning (därmed inte sagt att kristna tron inte präglade min far även i arbetslivet). På arbetstid har han varit optiker hela livet, alltifrån tonåren till uppnåd pensionsålder vid 65 års ålder. Sedan slutet av sextiotalet var han egen företagare som optiker, med en butik på Odengatan 23, nära Valhallavägen i Stockholm.

Pappa föddes alltså 1926 som den äldste av tre bröder, föräldrarna hette Folke Swärd och mamman Svea. Folke och Svea träffades av en ren tillfällighet. Svea var från Vaxholm utanför Stockholm, men fick kontakt med en värnpliktig från Borås (Vaxholm var en stor militäranläggning vid den tidpunkten). Den kontakten förde henne till Borås, men det blev ingen fortsättning av förhållandet. Hon skulle då flytta tillbaka till Vaxholm men träffade då Folke Swärd från Borås, av en tillfällighet. De gifte sig ganska snabbt 1926 och min far föddes i november 1926. Familjen bodde först i Borås och sedan i Göteborg. Bröderna heter Rune och Lage, Rune Swärd bor i Hässleholm och Lage Swärd bor i Skärholmen i sydvästra Stockholm. Folke var lokförare, socialdemokrat och mycket skeptisk till kyrkan och kristen tro. Det var ingen kristen uppväxtmiljö. Folke jobbade bland annat med att köra malmtåg i norr. Jobbade långa perioder då han var borta hemifrån, och med oregelbundna arbetstider. Svea var hemmafru och tog hand om de tre pojkarna. Äktenskapet knakade i fogarna och fick ett tvärt slut 1939. Svea tog då själv hand om de tre pojkarna, och man hade minimal kontakt med Folke. För en ensamstående mamma med tre små pojkar, var det svåra ekonomiska förhållanden 1939. Hon lyckades skaffa sig lite inkomster genom hemsömnad. Min farmor, och min fars mor Svea, dog i samband med en rutinoperation i mars 1941. Min far, som då var 14 och hans två yngre bröder som då var 6 och 10 år gamla, ställdes ensamma utan sin mamma, och med en pappa som de knappt hade haft kontakt med under flera år. Det var svåra uppväxtförhållanden för min pappa och hans yngre bröder.

Min farfars systrar grep då in i den svåra situationen, och min far fick bo hos Folkes syster Olga Thambert i Smålands Rydaholm en period. Hennes fem söner var alltså bröderna Thambert, en av dem Åke Thambert som sedan grundade och byggde upp det berömda företaget Indiska. Min far flyttade sedan tillbaka till Göteborg, började jobba som optikerlärling. Min farfar Folke gifte sedan om sig med Ruth 1942, och pojkarna fick då flytta hem till sin far igen.

Pappa flyttade i den vevan hemifrån och fick en anställning hos en optiker i Falun, jag tror att han då var i 17-årsåldern, det inträffade alltså 1944. Så vitt jag vet hade han inga kontakter i Falun men man kan ana att det fanns ett behov att byta miljö efter traumatiska år i Göteborg. Hans huvudintressen vid den tidpunkten var idrott och friskvård. Han var bland annat aktiv tävlingscyklist och var med i den så kallade frisksportarrörelsen. En av hans kompisar i frisksportrörelsen, Evert Sundström, blev kristen, och han var den som började berätta för min far om Jesus och kristen tro. De hade kontakt under flera år, och 1948 blev pappa kristen och Evert tog med honom till den dåvarande ÖM-församlingen i Falun, det som numera heter Elsborgskyrkan, och där fick han ta de första stegen som kristen. Min pappa bodde alltså i Falun perioden 1944-48, och det var där som han blev kristen.

Därefter flyttade han tillbaka till Göteborg, och kom då med i Saronkyrkan i Göteborg. Där tog ÖM-predikanten Flore Liljegren hand om honom, och i Saron blev han också döpt. Flore Liljegren är inte i livet och jag känner inte till någon som hade kontakt med min pappa under hans Saron-period i slutet av 40-talet. Kan någon ge mig ett tips så är jag tacksam, det skulle vara intressant att få veta lite mer om vad som hände under den perioden.

Därefter hamnade han i Stockholm. Började jobba som optiker här, och gick Filadelfias bibelskola 1950, jag tror att det var på hösten. Han började sedan som ungdomsledare i det som numera kallas för Citykyrkan i Stockholm. Alvar Lindskog var då pastor i församlingen och jag vet att pappa jobbade tillsammans med Helge Erixon bland ungdomarna i församlingen, Helge som är far till pingstpredikanten Björne Erixon. I Östermalms fria församling som den hette på den tiden, men som kallades för Fenix, var det en stark väckelseperiod. Det var en mycket radikal kristendom som predikades, och församlingen besöktes sedan av Latter Rain-väckelsen med rötter i USA och Kanada. Vancouverpastorn Layzell besökte Fenix. Det blev dock kontroversiellt i förhållande till pingströrelsen och Lewi Pethrus som inte uppskattade Latter Rain och Layzell. Under min uppväxt har jag ofta fått höra om Alvar Lindskog, Layzell, Latter Rain-väckelsen och om konflikten med Pethrus och Filadelfia.

En av ungdomarna i Fenix var Gun Lewis, dotter till Emil och Judit Lewis som var medlemmar i församlingen. Emil som bl.a. var föreståndare för söndagsskolan i församlingen, dog 1947. Gun och Sture fick kontakt med varandra i ungdomsarbetet i församlingen, och blev så småningom ett par efter några år. De gifte sig i december 1953. Perioden i Fenixförsamlingen formade min fars kristna liv på ett påtagligt sätt. Under hela livet refererades till upplevelser under denna period. För att använda ett nutida språkbruk, det var en våg av stark karismatisk väckelse som präglade församlingen under dessa år.

Under denna period, var min pappa också ute korta perioder och var verksam som evangelist i flera församlingar, jag vet att han var i Örsundsbro i Uppland nära Enköping en period – en annan period i Kärrsjö i Ångermanland, och han var också nere i Västergötland. Där fick han kontakt med Ida Andersson, som fungerade som apostel på västgötaslätten. Mina föräldrar flyttade ner till Västergötland i september 1954 för att hjälpa till i arbetet. Jag föddes i ett av hennes kapell i oktober 1954. Jag blev utsatt för Ida Anderssons förböner redan från starten. Det tog skruv, Ida Anderssons vision för pionjärarbete och församlingsplantering, och att strategiskt grunda församlingar, har jag tagit med mig under min livsresa.

Perioden i Västergötland varade i tre år. Min pappa hade då varit pastor för församlingen i Jung, och en period i en utpost till ÖM-församlingen i Mariestad, där jag levde mitt liv som 2-3-åring. Det var den period min far testade att vara pastor och predikant på heltid. Hans slutsats efter denna treårsperiod var att det nog var bäst att fortsätta arbeta som optiker och ägna tid åt församlingen på fritiden. Efter några år i Västergötland flyttade mina föräldrar hem till Stockholm igen och återvände till Östermalms fria församling, Fenix, som numera heter Citykyrkan. Det var då inte samma intensiva väckelseskeende. Församlingen hade splittrats, en del var kvar i Fenix och en del hade följt med Ragnar Ljungquist och bildat församlingen Kristen Gemenskap. Den splittrade församlingen återförenades sedan 1963, men jag minns från min barndom att mina föräldrar inte var nöjda med församlingens andliga utveckling. Man drömde om det tidiga femtiotalet och Latter-Rain-perioden.

Perioden 1958-63 var mina föräldrar engagerade i Citykyrkan. Det var framförallt min mor som då var engagerad i församlingens barnarbete. Min pappa satsade på sitt arbete som optiker och vidareutbildade sig och blev legitimerad optiker. Så vitt jag vet hade han inga uppdrag och ledaruppgifter i församlingen under den perioden. Jag minns att denna period var intensiv, med arbete på dagarna, och studier under kvällarna.

1963 blev det en dramatisk vändpunkt. Maranataförsamlingen i Stockholm hade börjat några år tidigare, och fungerade som en fri pingstförsamling, med nya influenser. Pastor var Arne Imsen, som min far kände litegrann, redan sedan tiden på Filadelfias bibelskola 1950. Vi började besöka Maranatas möten, jag tror det var sommaren 1963. Som 8-åring älskade jag Maranatamötena, packat med folk, livlig sång, livliga predikningar, folk kom till tro varje helg, mycket ungdomar, och mycket kontroversiellt. Jag och pappa ville gå med i Maranata, mamma med djupa rötter i Citykyrkan, även via släkten, var tveksam. Till slut tog vi dock beslutet och gick med i Maranata hösten 1963, en församling som då upplevde en väckelseperiod. Också en extremt kontroversiell församling som blev känd hos svenska folket genom ett TV-program under 1963.

För min far blev medlemskapet i Maranata en påtaglig andlig förnyelse. Han fick ta ansvar i församlingen, det var en stor brist på erfarna kristna i församlingen. Han blev en del av församlingsledningen, och ledde ofta församlingens söndagskvällsgudstjänster, då Viktoriasalen (byggnaden är nu riven) på Tunnelgatan (heter numera Olof Palmes gata) var fylld till sista plats. Mina föräldrar fick en viktig funktion i den snabbt växande församlingen. Jag minns fortfarande köerna på Tunnelgatan, det var många som ville besöka våra möten. Jag minns de heta och livliga gudstjänsterna. Maranataperioden blev intensiv. Mina föräldrars fritidsengagemang gick i stor utsträckning till församlingen, vi var alltid inne i stan hela söndagarna, på förmiddagsmöte, hemma hos mormor under eftermiddagen, och sedan ett långt söndagskvällsmöte. Jag har inga negativa minnesbilder av detta församlingsengagemang. Jag trivdes i den miljön. Maranata blev också en nationell rörelse och jag minns att vi som familj besökte nya Maranataförsamlingar runt om i Sverige och olika Maranatakonferenser. Vi hade som familj allvarliga planer på att flytta upp till Falun cirka 1967 för att hjälpa till i den ganska nybildade Maranataförsamlingen, men planerna ändrades, jag minns inte varför.

Maranataförsamlingens kurva planade dock utför. Mina föräldrar var lojala, men man insåg redan efter några år att allt inte stod rätt till. Inte minst var man tveksamma till Arne Imsens moral. Han var en stark och auktoritär ledare, och en mäktig predikant, men han visade tydliga tendenser till att vara envåldshärskare, hade stora problem i relationen till kvinnor och han hade en mycket auktoritär ledarstil. Dessa negativa sidor kom fram alltmer i efterhand. Mina föräldrar började att sakta dra sig ur Maranata och minska engagemanget, min mor först, min far försökte så länge som möjligt att fortsätta ta ansvar och engagera sig och hoppades på förändringar. Under perioden 1970-71 lämnade mina föräldrar sedan Maranata, under stor besvikelse. Det var en traumatisk upplevelse för båda mina föräldrar.

Samtidigt började den karismatiska väckelsen i Stockholm, och jag minns hur min pappa uppskattade att gå på möten med den engelske predikanten Harry Greenwood, möten som började under senare delen av sextiotalet, och hade sin höjdpunkt under första halvan av sjuttiotalet. Dessa möten samlade kristna i Stockholm som på olika sätt hade berörts av den karismatiska väckelsen. Där fanns min pappa med.

Samtidigt var det fler från Maranata som markerade missnöje över utvecklingen, och Imsens ledarstil. Dessa ”Maranatavänner” slöt sig samman och bildade Evangelieförsamlingen i Stockholm, som möttes i lokalen Blå Salen på Västmannagatan. Där gick mina föräldrar med, jag tror att detta inträffade någon gång under 1972. Jag gick då på bibelskolan i Orsa, och hade sökt mig till Filadelfia, när Maranataäventyret började gå mot sitt slut.

Vi bodde då i Järfälla under sjuttiotalet, jag flyttade definitivt hemifrån sommaren 1974 och bildade tillsammans med några vänner ett kristet kollektiv, jag gick med i Järfälla Pingstförsamling där Kjell Sjöberg var pastor. Mina föräldrar var dock med i Evangelieförsamlingen från 1973 fram till mitten av åttiotalet.  Min pappa var aktivt verksam som predikant i Evangelieförsamlingen. När jag och min familj tillsammans med några vänner, sändes ut från Järfälla Pingstförsamling som pionjärarbetare i södra Stockholm, närmare bestämt till Vendelsömalm-Brandbergen, flyttade mina föräldrar med oss. De köpte ett radhus i Norra Söderby i Haninge. 1984 lämnade de Evangelieförsamlingen och gick in som medlemmar i det som då hette Brandbergens frikyrkoförsamling, som sedan blev Ichtys och sedan Söderhöjdskyrkan. Där har de varit med sedan 1984.

Jag vill också särskilt lyfta fram att när min far blev pensionär och avvecklade sin optikbutik, reste de ut till Afrika i flera år och arbetade med socialt inriktad mission bland de fattiga. Det skedde i samarbete med missionen Trons Gnista, arbetet utövades i Kenya. Min far samlade ihop begagnade glasögon i Sverige, tog dem med till Kenya, och provade ut och skänkte bort dem till fattiga afrikaner. Den verksamheten pågick under första halvan av nittiotalet. Min pappa hade också ett stort intresse för Israel och gjorde ett antal resor dit under åttiotalet.

Under senare år har åldern tagit ut sin rätt och uppgifterna har blivit mer begränsade, men pappa har hela tiden varit aktiv medlem i Söderhöjdskyrkan. De senaste åren har dock den bristande hälsan begränsat möjligheten att delta i kyrkan på söder, men han har in i det sista varit med i församlingens lokala arbete i Vendelsömalm-Brandbergen.

Detta var en kort sammanfattning av ett långt och spännande liv, som också har format mitt liv. Tack pappa för allt du har gjort för mig, och att du har hjälpt mig in i ett kristet liv, och ett engagerat kristet liv. Du visade vägen.