Under torsdagen är jag helt och hållet på FN-konferensen. Har bland annat lyssnat på ledarna för de världsvida miljöorganisationerna Greenpeace, Världsnaturfonden, Climate Action Network och Oxfam.  Deras moraliska patos för rättvisa, värnandet om naturen och att värna om världens fattiga imponerar på mig. Det är också mycket bra att FN-systemet skapar öppenhet för sådana organisationer att vara med vid dessa tillställningar. Kristna sfären finns också med genom Kyrkornas Världsråd, Christian Aid, katolska hjälporganisationen Caritas, och brittiska biståndsorganisationen Tearfund. Träffade idag Henrik Grape som jobbar med klimat- och miljöfrågor i Svenska kyrkans kansli. Miljöminister Andreas Carlgren leder den svenska delegationen. Fick en pratstund idag med Socialdemokraternas tidigare minister och partisekreterare Marita Ulvskog som är här och representerar Europaparlamentet.

Förhoppningen är att förhandlingarna, där alla världens länder ska försöka komma överens, ska komma i mål under fredagskvällen och att man ska nå en uppgörelse. Det finns en viss optimism här, så det är troligt. För mig som pastor är detta en spännande miljö att vara i. En FN-konferens på denna nivå samlar nyckelpersoner från hela världen, och inte bara från politiska eliten. Utan många forskare är på plats, liksom journalister från hela världen, företrädare för miljö- och sociala organisationer m.m. Vill man få en känsla för vad som händer runt om i världen och hur de globala trenderna ser ut när det gäller värderingar, vetenskap m.m. är det en perfekt plats för att granska detta.

Tack för engagerad debatt om abortfrågan. Frågan berör mig ganska mycket, jag har ju doktorerat på abortfrågan, så jag har kanske fördjupat mig på ett sätt som nästan inga andra personer i Sverige har gjort, när det gäller gäller att granska politiken och även kristna kyrkans omsvängningar.

Jag kan ha en viss förståelse för argumentet, att kyrkan bör tona ner abortfrågan av evangelisationsskäl, även om jag inte håller med om det. Jag tycker dock att argumentet mest gäller för USA, där det under många år har varit en mycket infekterad debatt om aborter. I Sverige är det frånvaron av debatt som är problemet enligt min mening.

Det som dock bekymrar mig mest är omsvängningen i kristnas attityder och inställning. Jag har ingående studerat hur kristna kyrkan i Sverige såg på frågan under 50- och 60-talet, och även 70-talet. Då betraktades det ofödda barnet som en skyddsvärd individ, vars liv skulle skyddas både genom socialt engagemang och genom lagstiftningen. Det var en självklar hållning inom t.ex. Svenska Kyrkan.

Så är det inte längre, inte heller inom frikyrkosamfunden, inte ens inom pingströrelsen. Samhället har förändrats, ja. Men frågan är vad den förändrade kristna inställningen beror på?

1. Har Gud ändrat uppfattning?

2. Hade kyrkan tidigare fel i sin tolkning av Bibeln och sitt allmänna etiska  resonemang kring dessa frågor? I så fall bör vi tydligt säga detta.

3. Eller är frågan så oviktig och relativ ur kristen synvinkel så att vi kan som kristna ändra uppfattning beroende på opinionstrender?

Punkt 1 avskriver jag. Det gäller något mycket grundläggande i Guds skapelse. Är det punkt 2 som gäller borde vi tydligt deklarera detta och ge en teologisk förklaring av det. Och också förklara varför vi hade fel. Jag anser inte att den punkten gäller häller. Punkt 3 håller jag inte med om.

Min huvudförklaring till omsvängningen är att kristna kyrkan är svag och har ett alltför dåligt självförtroende, så att vi inte klarar av att ha en tydlig hållning i obekväma frågor. Samt tilltagande sekularisering i kristna led, där vi saknar både Bibelkunskap och kunskap i kristen tradition och tänkande. Vi är opportunister och vindflöjlar – är det detta som är förklaringen?

Jag är rädd för att det är punkt 4 som gäller. Dock gäller det inte för Katolska kyrkan och trosrörelsen, där finns en konsekvent, orädd och tydlig hållning – även i motvind.

Jag har ju lovat att skriva något om församlingsmedlemskap. Här kommer det. Det blev lite fördröjt på grund av att jag är i Mexiko, och har haft begränsat med både tid och internetuppkoppling.

Ämnet är omfattande och innefattar en rad olika aspekter. För att få in detta i ett blogginlägg behöver jag uttrycka mig kortfattat, behöver därför göra det i den tråkiga punktformen för att det inte ska bli för rörigt. Jag utvecklar gärna någon punkt om så önskas.
1. Jag tar nu endast upp om friförsamlingsrörelsens situation, eller frikyrkorna – som man brukar säga, d.v.s de församlingar vi har utanför Svenska kyrkan och de historiska kyrkorna, de katolska och ortodoxa.
2. En av de avgörande anledningarna till varför frikyrkorna växte fram och organiserades som missionsförbundare, baptister, och senare pingstvänner, ÖM- och HF-are (vilket blev EFK) m.m. var synen på församlingsmedlemskap. Dessa församlingar var en reaktion mot att det i Svenska kyrkan inte fanns en tydlig koppling mellan lära och liv. Man ville dela församlingsmedlemskap med dem som aktivt ville följa Kristus och leva ett konsekvent kristet liv.
3. Allt detta var ett uttryck för att man ville röra sig i riktning mot ett mer nytestamentligt församlingsideal, där man delade livet med varandra i församlingen, tog ansvar för varandra, och aktivt förmanade varandra att leva i Kristi efterföljelse och Kristuslikhet.
4. Det moderna frikyrkomedlemskapet har i allt större utsträckning individualiserats. Medlemskapet har blivit ett föreningsmedlemskap, och det är upp till medlemmen att avgöra hur man lever, och hur mycket man deltar. Enligt min mening är det en avvikelse både från nya testamentet och frikyrkans egen tradition.
5. Den debatt vi har idag som ofta handlar om att underlätta att bli medlem i en frikyrka, tycker jag förytligar och saknar helighetsperspektivet. Vi behöver höja ribban istället för att sänka den, det skulle skapa mer attraktivitet kring frikyrkorna. Utmaningen är att höja nivån när det gäller helgelse och aktiv Kristi efterföljelse, inte att ytterligare sänka ambitionerna.
6. Församlingsmedlemskap anser jag innefattar en nära gemenskap enligt Apg 2, att man möts i hemmen, att vi delar varandras liv både i glädje och motgång – 1 Kor. 12:26, att vi har omsorg om varandra – 1 Kor 12:25, att alla i församlingen bidrar med sina gåvor – 1 Kor. 12:28, vi har förpliktelser mot varandra i en församling – att ständigt be för varandra Ef. 6:18, att be för varandra när vi blir sjuka enl. Jak 5, att respektera ledare i församlingen – deras ansvar är att leda de troende i att leva det kristna livet – Heb. 13:17, församlingsliv är inget individuellt projekt utan ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse där vi ständigt uppmanar och uppmuntrar varandra att följa Kristus – 1 Tess. 5:14. Kristus är huvud för församlingen, att höra hans röst och göra hans vilja är den avgörande frågan. Detta var en mycket kort sammanfattning av den bibliska grunden. Nya testamentet visar klart och tydligt att församlingsmedlemskap t.ex. berör vår ekonomi, vi kan inte individualistiskt göra vad vi vill med våra pengar när vi ingår i en församlingsgemenskap, det mest radikala exemplet möter oss i Jerusalemsförsamlingen där man hade en gemensam ekonomi. Även om man inte går så långt så ser vi en tydlig modell att aktivt givande, generositet, ta aktivt ansvar för att stötta mission, predikanter m.m., att stötta de fattiga m.m. Undervisningen i breven visar att hur vi lever berör hela församlingen. Hela församlingen blir besmittad om en medlem lever i en oacceptabel synd, vilket 1 Korintierbrevet handlar om.
7. Församlingen behöver ha någon form av juridisk organisation för samhällets skull men det är inte vår identitet, jag är tveksam till modellen att föreningsmedlemskap är helt sammankopplat med församlingsmedlemskap. Föreningsmodellen leder främst tankarna till rösträtt m.m. Församlingsliv är oändligt mycket mer än så.
8. En konsekvens av ovanstående är att man kan inte vara församlingsmedlem och inte aktivt vara med i församlingen. Det är ett grundkriterium för medlemskap. När personer är sjuka, gamla och svaga, eller tillfälligt bor på annan ort, och därför inte aktivt kan delta i gemenskap och sammankomster, behöver församlingen organisera kontakten och gemenskapen så att den ändå fungerar under de speciella omständigheterna. Men grundprincipen är att man är med. Föreningsmedlemskapet innebär att folk kan stå kvar i en medlemsmatrikel år efter år utan att aktivt vara med – det är enligt min mening helt fel.
9. En församling är ingen mötesplats för perfekta människor. Men det är en mötesplats för frälsta och omvända syndare, som har börjat ett nytt liv, övergått från döden till livet, från mörkret till ljuset, Man kan ge många bibelreferenser på detta men låt mig ta bara ett exempel; 1 Kor. 6:9: Vet ni inte att inga orättfärdiga människor skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva? Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn.” Här läser vi om ett förr och ett nu och en förändrad livsstil. Det går att ge många liknande exempel i Nya Testamentet.
10. Det är självklart att församlingen är ingen mötesplats för färdiga helgon, men man behöver tydligt vara överens om förutsättningarna. Att tillsammans studera Bibeln, be för varandra, för att vi ska leva som efterföljare till Jesus. Och det handlar om livsstil. När man sviktar i NT-församlingen så var inte uteslutning det som gällde i första stegen, utan uppmuntran, förmaning, vägledning, pastoral omsorg. När en medlem dock vägrar lyssna på sina trossyskon och ändå gå sina egna vägar så upphör den överenskommelse som finns i församlingsmedlemskapet, enligt NT:s undervisning.
11. Ska man koka ner församlingsmedlemskap till att bara vara döpt och sedan ställa upp på en allmänt formulerad Kristen trosbekännelse, och inget mer, då tycker jag att man upphör att vara frikyrka, och den logiska konsekvensen är att man går med i Svenska kyrkan helt och hållet.
12. Jag tror att hur vi ser på församlingsmedlemskap kommer att bli en av de avgörande brytpunkterna i frikyrkligheten närmaste tio åren. Församlingar som samarbetar i ett samfund, behöver vara hyfsat överens om inriktningen på detta område, annars hamnar man på längre sikt i ohållbara situationer. Det påverkar inte minst pastors- och ledarutbildningen. Det är en stor skillnad att vara pastor i en församling där folk lever som de vill, och där man kräver sin rätt att få vara med i en församling, – och en församling av efterföljare, där vi alla i ödmjukhet vill få se våra liv förändrade i allt större Kristuslikhet.
13. En nygrundad församling kan komma rätt i dessa frågor från början. För en etablerad församling som har kommit snett på detta område, handlar det om att börja gå i rätt riktning. En bra metod är att börja med kurser för församlingsintroduktion, innan man blir medlem. En annan bra metod är att börja med aktiv medlemsvård, kvartssamtal, en regelbunden förnyelse av församlingsmedlemskapet m.m.
14. Det behövs inga nya syndakataloger, det räcker att läsa i Nya Testamentet, t.ex. Jesu bergspredikan.
15. Hur förenar man öppenheten, viljan att ta emot nya människor med en mer aktiv lärjungaskapsinriktning i församlingen? Den församling vi läser om i Apostlagärningarna klarade både och. Det är en stor skillnad på att vara en sluten kristen sekt, stängd för omvärlden, och att vara en levande, dynamisk och utåtriktad församling, med ett stort kontaktnät och samhällsengagemang och socialt engagemang, – det sistnämnda kan förenas med en tydlig struktur och överlåtelse kring sitt församlingsmedlemskap, och en ambition att ha Bibeln som rättesnöre för lära och liv.

Torsten Åhman har fått frågan om varför han inte tog upp abortfrågan vid partiledarutfrågningarna i Vårgårda. Han skriver ett svar på sin blogg. Jag vill kortfattat kommentera.

1. Jag håller med Torsten om att abortfrågan är mycket känslig, inte minst med tanke på den mycket abortliberala praxis vi har haft i Sverige mer än 40 år, vilket medför att en stor andel av befolkningen har gjort abort, givit sitt stöd till en abort eller på annat sätt medverkat till en abort. Vi behöver därför en varsamhet när vi tar upp frågan från kristet håll. Men att vara helt tyst i frågan är att sopa frågan under mattan. Om ingen annan diskuterar den etiska problematiken med abort, då behöver kristna kyrkan i varje fall göra det. Den rösten har dock alltmer tystnat, med undantag för Ja till Livet, trosrörelsen och Mats Selander – MRO. Samt enstaka församlingar och pastorer i olika sammanhang. Ett lysande undantag på undfallenheten är Katolska kyrkan som håller en konsekvent linje i abortfrågan.

2. Torsten skriver att det lätt uppfattas som fariseism om man tar upp abortfrågan, och att det kan snedvrida rapporteringen från ett kristet initiativ. Att uppfattas som fariseer tror jag är mest en internkristen rädsla. Att vi är konsekventa och rakryggade är inte minst så viktigt. Att kyrkan svajar och ändrar uppfattning efter opinionen, inget är så förödande för vår trovärdighet. Det är precis det som har hänt i abortfrågan.

3. När det gäller Bibelsynen. För mig räcker det att läsa om vad Bibeln skriver om den ofödde för att bli övertygad. Man kan notera att fostret kallas för barn i Bibeln. Gud kallar personer redan i moderlivet. Gud formar en människa redan i moderlivet, vem har rätt att skada eller döda detta liv?

4. Kristen etik kontra allmän etik. Det är riktigt att vi inte kan påtvinga specifik kristen moral på folk som inte alls delar våra grundläggande värderingar. Mycket av kristen etik handlar dock om allmänna värderingar, som uppskattas av civiliserade samhällen. Att inte döda är inget specifik kristet moralbud. Eller att inte ljuga. Eller begå äktenskapsbrott. Vi kristna ska självklart inte döda eller ljuga eller begå äktenskapsbrott. Men vi kan med stor frimodighet uppmana vem som helst att inte döda, ljuga eller begå äktenskapsbrott. Och när det gäller dödandet behöver det också regleras i lagstiftningen. Skyddet för den ofödda människans liv är ingen specifik kristen fråga, det är en allmänmänsklig fråga.

5. Jag tycker att det finns alla skäl att ta upp abortfrågan i en partiledarutfrågning. Jag tog själv upp frågan i min utfrågning med Göran Hägglund och fick minst sagt ett mediokert svar.

Ska försöka hålla igång bloggandet från Mexiko men har haft begränsat med tid och trassliga internetuppkopplingar delvis. Men skriver på frågan om församlingsmedlemskap och är intresserad av att skriva något om kristen tro och miljöproblemen, vilket nämndes i en kommentar. Återkommer. Idag, tisdag, har jag och hustrun haft en helt ledig dag, med besök i gamla Mayakultur-ruiner, på en plats som heter Tulum, 13 mil söder om Cancun. Fascinerande.

Jag sitter just nu vid Mexikanska golfens strand, har några dagars semester innan FN-konferensen börjar på måndag. Bland annat kommer alla världens miljöministrar att vara med på konferensen, och den svenska delegationen leds av miljöminister Andreas Carlgren. Det var en lång resa hit på drygt 20 timmar så jag har ännu inte hunnit skriva klart blogginlägget om församlingsmedlemskap men hoppas att kunna lägga ut det inom 1-2 dagar.

Vill också särskilt lyfta fram några kristna arrangemang i Stockholm i helgen. På söndag har vi fest- och adventsgudstjänst i Elimkyrkan i Stockholm, med Kjell-Axel Johansson som gästpredikant, församlingens tidigare teampastor och min företrädare. Under lördagen blir det 12 timmars bön i Elimkyrkan, ordnat av det ekumeniska nätverket Stockholms bönehus. Det håller på mellan 10.00 och 22.00 och jag kan varmt rekommendera längtande och hungrande kristna som vill se Guds rike bryta igenom i kraft och i härlighet, att komma med. För den som inte känner till det, Elimkyrkan ligger på Storgatan 26 på Östermalm i Stockholm, närmaste t-station är Östermalmstorg. Mycket välkommen. Men du kommer inte att träffa mig där denna helg, men det finns en massa andra mysiga och härliga människor där.

Jag och hustrun reser till Mexiko onsdag morgon, dels för en dryg veckas semester, dels för att jag ska jobba med FN-konferensen i Cancun. Sitter och skriver på ett blogginlägg om min syn om församlingsmedlemskap, dock lite osäker hur snabbt det blir klart, antingen sent ikväll eller under onsdagen, om jag kan skicka iväg det från någon lämplig flygplats. Hör av mig sedan med twittrande och bloggande från Mexiko.

Jag har en härlig dotter som heter Deborah och som bor i Oslo, hon är chef för ett modevaruhus i centrala Oslo. Pratade ikväll med hennes norske pojkvän som heter Simon som frågade om han fick gifta sig med henne. Han hade friat till henne ikväll. Jag svarade ja. Nu blir det bröllop framöver hos familjen Swärd. En ny fas i livet.

Nu är det lördag förmiddag och jag ska ägna dagen åt att vara i Haninge. Hålla predikan i ett offentligt möte i Brandbergen, hälsa på min mor och min fars grav m.m. Det finns önskemål att jag ska skriva i frågan om medlemskap. I den frågan är jag ju på kant med det mesta i modern frikyrklighet, senast jag tog upp ämnet blev jag uppläxad av Sten-Gunnar Hedin, hamnade i polemik med Niklas Piensoho och sågad av vissa EFK-kretsar. Så jag ska med stor inspiration ta upp ämnet igen. Jag reser ju till Mexiko på onsdag morgon och är borta i tre veckor, kanske skriva precis innan jag åker, och sedan dra, och så blir det storm när jag är borta. Det kanske är en bra modell. Min inställning är kort och gott att vi ska bygga församlingar som bygger på överlåtelse och efterföljelse och en gemensam strävan efter helgelse och Kristuslikhet, och inte den lågtröskel, och inte betoning på lärjungaskap, efterföljelse och överlåtelse till varandra – som präglar det mesta av modern frikyrklighet i Sverige. Frikyrkligheten växte ju ursprungligen fram som en protest mot Svenska kyrkans slapphet, och att man så mycket skilde på lära och liv. Jag återkommer i ämnet. Jag lovar.

Häromdagen åt jag lunch tillsammans med några EFK-pastorer i Stockholm, bl.a. Philip Nykvist i Korskyrkan. Jag tog upp frågan om varför sextiotalet tycks bli ganska trendigt bland unga människor. Vi började då prata om Jesusrörelsen, där jag var med en gång i tiden. Lovade Philip att skriva lite om Jesusrörelsen.

Jesusrörelsen var den kristna varianten av hippierörelsen. Och den hade sina rötter i hippierörelsen och alternativkulturen. Det började i USA och fick en stor spridning där, men fick ett visst genomslag även i Sverige. De yttrade sig i form av Jesushus och kristna kollektiv, främst med ungdomar, runt om i Sverige. Men på det mer officiella planet syntes det också genom Jesuskonferenser där inte minst Baptistsamfundet var drivande, Jesusfestivaler och ett viktigt inslag var Stanley Sjöbergs initiativ i Citykyrkan i Stockholm, Stanley var den förste att bjuda in Jesusfolket från Kalifornien. En höjdpunkt var utan tvivel Jesusfestivalen i Stockholm 1974 då vi samlade upp till 10.000 personer i Kungsträdgården under avslutningsgudstjänsten. Ylva Eggehorn och Ulla Östersjö, baptistpastorn, var några av förgrundsgestalterna.

Jag var själv med och startade upp ett kristet kollektiv i Järfälla hösten 1974, med en direkt inspiration från Jesusrörelsen. I Citykyrkan fanns liknande kollektiv med bl.a. Olle Carlsson som en av förgrundsgestalterna. Olle är ju numera kyrkoherde i Katarina kyrka.

Stilen och värderingarna handlade om att vara kulturellt relevanta, hår, musikstil m.m. liknade vi i stor utsträckning omgivningen. Men Jesusrörelsen eftersträvade en radikal kristendom i Jesu efterföljd. Det var rak och tydlig undervisning i Jesushusen. En kärnvärdering var att kristendom lever man sju dagar i veckan, och församlingsliv är ett liv i gemenskap, i gemensam överlåtelse till varandra. Aktiv evangelisation, inte minst ute på gatorna kännetecknade Jesusrörelsen.

Det som är roligt är att så mycket av dessa tankar är på väg tillbaka. Därför trivs jag så bra med kristna ungdomar idag, som vill ta med sig Jesus ut på gatorna, be för folk på stan, och hitta vägar att leva tillsammans som kristna. Samt betona den radikala efterföljelsen, som präglar hela livsstilen. Det kommer tillbaka. Fantastiskt roligt.

I september 2003 genomförde Sverige en omröstning om euron. Vi röstade nej till euron och behöll kronan. Med tanke på att svensk ekonomi har skötts på ett bra sätt sedan dess har det varit en fördel att behålla svenska kronan. I samband med folkomröstningen var det också en intensiv debatt även i kristna sfären om EU. Har ägnat kvällen åt att granska EU-dokument. EU-kommissionen har nu ambitioner att utvidga EU:s inflytande på energiområdet. EU handlar ju om fri handel mellan EU-länderna, fri arbetsmarknad, en gemensam marknad vilket kräver samordning när det gäller olika regleringar och regelverk, inte minst när det gäller miljölagstiftningen. En mer samordnad energipolitik handlar om att bygga elledningar mellan länderna och att sälja el mellan länderna, vilket kräver samordning i regelsystemen och visst mått av gemensamt beslutsfattande.

Samtidigt fortsätter nationalstaterna att fungera oförändrat och bevarar sin nationella identitet. Trots en viss samordning av utrikespolitiken och ekonomiska politiken. Frankrike fortsätter att styras från Paris och Storbritannien från London.

Vart tog brösttonerna vägen? Alla som varnade för Antikrist? Alla kristna som svartmålade EU. Det vore intressant att veta i vilka avseenden EU är ett så dåligt projekt. Jag hör till dem som tycker att EU är ett av världshistoriens främsta fredsprojekt, dessa länder som ständigt har legat i fejd med varandra i mer än 1000 år, har nu haft fred sedan 1945, enligt min mening på grund av det utvecklade ekonomiska samarbetet. Är det fel? Är inte också det en väg för fred för mellanöstern?

Varför saknas helt intresset att diskutera EU i kristna sektorn? Varför tänker vi inte mer missionsstrategiskt när det gäller EU och bygger kristna församlingen från ett europeiskt perspektiv?