Kommer Jesusrörelsen tillbaka?

~ stefan

Nu är det lördag förmiddag och jag ska ägna dagen åt att vara i Haninge. Hålla predikan i ett offentligt möte i Brandbergen, hälsa på min mor och min fars grav m.m. Det finns önskemål att jag ska skriva i frågan om medlemskap. I den frågan är jag ju på kant med det mesta i modern frikyrklighet, senast jag tog upp ämnet blev jag uppläxad av Sten-Gunnar Hedin, hamnade i polemik med Niklas Piensoho och sågad av vissa EFK-kretsar. Så jag ska med stor inspiration ta upp ämnet igen. Jag reser ju till Mexiko på onsdag morgon och är borta i tre veckor, kanske skriva precis innan jag åker, och sedan dra, och så blir det storm när jag är borta. Det kanske är en bra modell. Min inställning är kort och gott att vi ska bygga församlingar som bygger på överlåtelse och efterföljelse och en gemensam strävan efter helgelse och Kristuslikhet, och inte den lågtröskel, och inte betoning på lärjungaskap, efterföljelse och överlåtelse till varandra – som präglar det mesta av modern frikyrklighet i Sverige. Frikyrkligheten växte ju ursprungligen fram som en protest mot Svenska kyrkans slapphet, och att man så mycket skilde på lära och liv. Jag återkommer i ämnet. Jag lovar.

Häromdagen åt jag lunch tillsammans med några EFK-pastorer i Stockholm, bl.a. Philip Nykvist i Korskyrkan. Jag tog upp frågan om varför sextiotalet tycks bli ganska trendigt bland unga människor. Vi började då prata om Jesusrörelsen, där jag var med en gång i tiden. Lovade Philip att skriva lite om Jesusrörelsen.

Jesusrörelsen var den kristna varianten av hippierörelsen. Och den hade sina rötter i hippierörelsen och alternativkulturen. Det började i USA och fick en stor spridning där, men fick ett visst genomslag även i Sverige. De yttrade sig i form av Jesushus och kristna kollektiv, främst med ungdomar, runt om i Sverige. Men på det mer officiella planet syntes det också genom Jesuskonferenser där inte minst Baptistsamfundet var drivande, Jesusfestivaler och ett viktigt inslag var Stanley Sjöbergs initiativ i Citykyrkan i Stockholm, Stanley var den förste att bjuda in Jesusfolket från Kalifornien. En höjdpunkt var utan tvivel Jesusfestivalen i Stockholm 1974 då vi samlade upp till 10.000 personer i Kungsträdgården under avslutningsgudstjänsten. Ylva Eggehorn och Ulla Östersjö, baptistpastorn, var några av förgrundsgestalterna.

Jag var själv med och startade upp ett kristet kollektiv i Järfälla hösten 1974, med en direkt inspiration från Jesusrörelsen. I Citykyrkan fanns liknande kollektiv med bl.a. Olle Carlsson som en av förgrundsgestalterna. Olle är ju numera kyrkoherde i Katarina kyrka.

Stilen och värderingarna handlade om att vara kulturellt relevanta, hår, musikstil m.m. liknade vi i stor utsträckning omgivningen. Men Jesusrörelsen eftersträvade en radikal kristendom i Jesu efterföljd. Det var rak och tydlig undervisning i Jesushusen. En kärnvärdering var att kristendom lever man sju dagar i veckan, och församlingsliv är ett liv i gemenskap, i gemensam överlåtelse till varandra. Aktiv evangelisation, inte minst ute på gatorna kännetecknade Jesusrörelsen.

Det som är roligt är att så mycket av dessa tankar är på väg tillbaka. Därför trivs jag så bra med kristna ungdomar idag, som vill ta med sig Jesus ut på gatorna, be för folk på stan, och hitta vägar att leva tillsammans som kristna. Samt betona den radikala efterföljelsen, som präglar hela livsstilen. Det kommer tillbaka. Fantastiskt roligt.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
←  Older Comments
 →
  • Inge

    Du har nog rätt, jag var lite snabb när jag läste detta, men och andra sidan är det inte så att alla församlingar som tillhör Pingst FFS har som krav på delaktighet i samma värdegrund? Apg.2:41-42.

    Församlingen består ju av medlemmar eller hur?
    Vari ligger då skillnaden?
    En stadga alt. värdegrund som gäller för församlingen måste väl även gälla medlemmarna i församlingen?

  • Nils

    Wildwest !
    Tack för din öppenhjärtliga reflektion… Låt mig förtydliga:
    Att ”bulta på himmelens port” för att den ska öppnas, kan ibland förleda oss att bulta på en port som kanske mår gott av att vara stängd och de innanför kan få vara ostörda.
    Men bultandet gäller en himmelsk port – kanske ett sammanhang vi inte tänkt själva som öppnar sig.
    Det viktiga är nog för oss alla när vi blir trängda eller hamnar i livssituationer där vi kan tycka det är lite väl knöligt, att ändå inte släppa frekvensen på bultandet – det är ju inte vem som helst som stiger upp & öppnar för den enträgne.

    Ibland har vi kanske fel måttstockar om församlingsgemenskap… & vi kan komma på avkrokar där vi inte ser tillstymmelse till andligt liv, men ändå ändå – finns det en låga i vårt inre eller kanske det endast är en rykande veke, så ska han som öppnar för den enträgne bultaren inte heller tillåta att den rykande veken slocknar.

    Det är i alla fall min bestämda tilltro, men ”tillåt dig inte att knipsa veken som ryker”.

    Altför många har gjort det & i brådmognad menat sig lämnat allt vad som är förknippat med tro bakom sig.

  • Wildwest

    Nils: Tack för Din kommentar. Jag får inte Svara-funktionen att fungera på den här datorn.

    Risken är liten att jag springer bort från min tro. Det tror jag inte. Men däremot är den naiva barnatron borta, det är synd på ett sätt. Livet är mer komplicerat än man nånsin kan tro och Gud är ibland fullständigt obegriplig. Jag understödjer fortfarande min församling och andra organisationer ekonomiskt, det är ingen skillnad mot förr. Jag var aldrig med i några inomkyrkliga gäng, så det är ingen skillnad på antalet vänner idag heller. Jag ser varje söndag på tv-gudstjänst med utmärkt predikan. Det som saknas ibland är atmosfären.

  • Urbedv

    Klyscha eller inte. Men det är ju ändå kontentan av vad du skriver. Du drar dig undan men förväntar dig samtidigt att alla dom andra ska ta ansvar (för dig). Jag ser det nog mer som att ”dom andra” visar dig respekt genom att respektera din integritet och ditt beslut att dra dig undan.

  • Micael

    Att mobba folk är inte att gå i Jesu fotspår, men att använda så billiga kläder som möjligt för att ge resten till de fattiga är Bibliskt och urkristet. Luk 3:11, 1 Petr 3:3, 1 Tim 6:8

  • kjell

    Men det var inte den värdegrunden som användes då det var sandpapper som gällde för att det skulle se fattigt ut,och som jag skrev finns färdiga sådana trasiga jeans att köpa idag men eftersom det behövs ett arbetsmoment till för att trasa sönder dom så blir dom dyrare.Men det kanske passar den ”nya” Jesusrörelsen,om den kommer.

  • http://pulse.yahoo.com/_4CQF54K3CDY5XWEUXN2IWVQWUU Robert

    Problemet är att vi har väldigt få genuint Jesustroende kvar i samhället. De som lever enkelt, såsom Jesusfolket, blir väldigt utstötta ur dagens kristna sammankomster. Och de som vill någonting blir oftast mer påbackade av världen än i kyrka. Därför brinner de mer att göra karriär i världen än i et kristet sammanhang. Vi har av denna anledning väldigt få evangelister i Sverige. Ungdomar som ytligt tidigare hoppade runt och sjöng lovsånger är ett enkelt byte för världen. En djupare relation med Jesus Kristus behövs, men finns sällan. Men det är få som prioriterar detta. Det räcker inte längre med att kalla sig kristen eller ha en kristen ”kändisförälder”. Jag läste förra veckan inlägg i en blogg som är författad av ett kristet ”kändisbarn”. Jag har hört att hon brukar vara ute och dansa i någon kristen barngrupp runt om i landet på konferenser och annat. Hon skrev i sin blogg hur hon provar öl och ligger med sin flickvän. Som sagt, det finns inget djup i kristenheten längre, såsom förr. Sedan så förskönar vi gärna bilden av de kristna ”kändisarna”. Det är främst kulturpersonligheter som uppmärksammas nyförtiden även i kristen media, många har glömt vad en genuint jesustroende är för något. Dagens kristna konferenser liknar mer jippon än gudstjänster. Inte konstigt att är så urvattnat land när det gäller kristendomen.

  • kjell

    Vad menar du med genuint Jesustroende?och att leva enkelt.Stefan var 20 år 1974 och de flesta som satsar på det sättet är så unga,många har inga egna pengar utan lever på sina föräldrar jag var nära 40 år och var mitt i mitt arbetsverksamma liv men blev påhoppad av dom som reagerade mot mitt ”lyxliv” med hus som jag byggt själv med egna händer och bil så att jag klarade av att köra mina barn till kyrkan.Mina barn har liksom jag en fast förankrad tro.Men den syntes inte utanpå T.e.x.med några jeans som slipades med sandpapper som var vanligt då.Jag var ledare då men slutade på grund av dessa fanatiska yngre ledare,(som dessutom inte är kristna idag)!

  • Wildwest

    Håller med Kjell. Det är en logisk kullerbytta att man ska vara fattig för att vara sant Jesustroende. Det är en uppfattning man ofta ser på bloggarna. Jag fattar inte hur ni resonerar. Det går jättelätt att säja när man för övrigt lever i ett välordnat samhälle med bra sociala förmåner. Det är nämligen sånt alla andra, inte så fattiga, betalt i skatt för att vi ska ha. Och vad betyder fattig? Den fattigaste i Sverige är ändå stenrik i vissa av världens mindre bemedlade länder. Vem betalar för mission när alla är fattiga? Vem betalar för sjukvården, vem betalar för infrastrukturen? Är jag rik bara för att jag råkat bli född i Stockholm där fastighetspriserna rusat iväg? Måste jag som stockholmare flytta till Nikkaluokta för att inte riskera fastighetsprisuppgångar som får andra kristna att se snett på min ”rikedom”? Börjar man peta i det här får man aldrig några vettiga svar tillbaka.

  • Patrick Ölund

    Det är en viktig fråga detta angående församlingsgemenskap. Men vi måste ju ha den första församlingen som mall. Det står i Apostlagärningarnas 2 kapitel att de höll sig till apostlarnas lära, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönen.

    Men innan dessa kom in i församlingsgemenskapen hade de omvänt sig och döpt sig. Jag tror att vi måste låta församlingen vara öppen för alla. Vi måste ge människorna en chans att höra Ordet predikas. Om vi stänger dem ute från gemenskapen så kommer de aldrig att komma till en gemenskap med Gud. Det står i Johannes evangelium att det är den Helige Ande som uppenbarar synd, dom och rättfärdighet. Därför är jag helt övertygad om att vi måste låta människorna komma till våra församlingar oavsett de är homosexuella, sambopar etc för att höra det sanna evangeliet och möta en kärleksfull atmosfär. Om de får göra detta så tror jag att den Helige Ande kommer att övertyga dem om att de är syndare och behöver Gud.

    Jag tror dock inte att en homosexuell eller någon som lever i en ”öppen” synd kan äga en ledarställning i församlingen.

    Wildwest, jag tror inte att du är ensam i Sverige och världen av att inte ”saknas” när du lämnat församlingsgemenskapen. Jag tror detta ofta beror på vilken atmosfär vi har i församlingen. Jag tror att det är helt fruktansvärt att detta ens kan hända i en kristen gemenskap. En herde, som pastorn skall vara, måste ju ”sakna sina får” om de vandrar bort ifrån flocken. Jag vet inte varför varken din pastor, eller ngn annan har hört av sig. Men jag ”gråter” inombords när jag hör detta.

    Patrick Ölund

  • Inge

    Ett viktigt inlägg! Medlemskap handlar alltså inte om ett namn i en matrikel utan om efterföljelse! De som håller sig till apostlarnas lära, (evangeliet om Jesus) gemenskapen, brödsbrytelsen och bönenerna. Bibeln talar om en klar skillnad mellan de som är med och de som är utanför!

    ”Nej, då jag skrev så till eder, menade jag, att om någon som kallades broder vore en otuktig människa eller en girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en roffare, så skullen I icke hava något umgänge med en sådan eller äta tillsammans med honom. (1 Kor. 5:11)

    Paulus fortsätter:
    12. Ty icke tillkommer det väl mig att döma dem som äro utanför? Dem som äro innanför haven I ju att döma;
    13. dem som äro utanför skall Gud döma. ”I skolen driva ut ifrån eder den som är ond.”

    Han markerar tydligt att vi skall inte döma dem som är utanför!
    Oerhört viktigt!
    Det var därför som syndarna älskade att umgås med Jesus och även med Apostlarna, de dömde inte de syndare som kom och lyssnade! Denna gemenskap med Jesus och de rättfärdiga förvandlade deras liv.
    Först då när de hade förstått att de var syndare och behövde omvända sig bort från synden och ta emot frälsningen, ja då ökade församlingen!

    ”Och allt folket var dem väl bevåget. Och Herren ökade församlingen, dag efter dag, med dem som läto sig frälsas. (Apg. 2:47)

    När synden trängt in i församlingens ledarskap upphör urskillningsförmågan om vad som är rätt eller fel, förvirringen blir total, vi tror att vi visar kärlek när vi raderar ut alla spärrar och kallar alla för vår broder i Herren. Bibeln är väldigt tydlig om vem som är med och inte med i församlingen! Det handlar alltså om efterföljelse och en ständig rening bort från synden! Detta kände de första lärjungarna väl till.

  • Leif Berg

    Jesusrörelsen vart tog den vägen?
    Själv blev jag radikalt frälst i Januari 1971, uppryckt från mitt gamla liv, och präglad av Guds ord och Den Helige Andes överbevisning som ledde mig in i en Bibelförankrad tro.
    Det är många vittnesbörd jag skull vilja bära fram om vad det nya livet i Kristus kom att prägla mitt liv med. Men det får bli vid ett annat tillfälle.
    För mig syntes det som att ”Jesusrörelsen” gick utanför de s.k. etablerade ”kyrkorna”, och de blev mer eller mindre överraskade av denna rörelse.
    Det som kom ca. 1974 som en ”importerad” rörelse blev i mitt tycke ett plagiat, en påklistrad, ytlig s.k. style, fashion, mode, flair, form, fashion, design, en designad kult-ur, frammanad av ivriga s.k. frontfigurer bland dem som i sin hetsjakt på nyheters behag kunde utnyttja denna nya rörelse.
    Väl upptagen inom de s.k. etablerade kyrkorna förlamades denna rörelse till sin döds-dag, man somnade in, de som låtit sig uppsugas av ivriga kampanj-ledare blev med tiden allt mer ”kyrk-fromma” och är nu ”etablerade” marionetter inom antigen den karismatiska rörelsen och/eller förhärdade ekumener!
    Men som sagt för mig har den Bibel förankrade tron blivit mitt liv, och den ställer sig utanför plagiaten, kopiorna.
    Vad en människa sår – det ska hon också skörda!
    Lev väl!

  • Inge

    Leif skriver:
    ”Väl upptagen inom de s.k. etablerade kyrkorna förlamades denna rörelse till sin döds-dag, man somnade in, de som låtit sig uppsugas av ivriga kampanj-ledare blev med tiden allt mer ”kyrk-fromma” och är nu ”etablerade” marionetter inom antigen den karismatiska rörelsen och/eller förhärdade ekumener!”

    Jag tror det är svårt att finna ett enda exempel på väckelse genom historien som inte startat utanför eller i strid med de etablerade kyrkorna. Däremot har de allra flesta slocknat när de införlivats i kyrkosystemet. Ändå lägger kyrkorna stor kraft på att försöka organisera fram väckelse, trotts att det aldrig lyckats tidigare?
    Alla önskar väckelse som man då förväntar sig komma från kyrkan? Väckelser som startar utanför möts alltid med skepsis och misstänksamhet. Trotts att väckelsen i stort sätt alltid startat utanför lägret, så tror man ända att väckelsen måste komma från det etablerade för att vara sann.
    Är det inte märkligt?
    Kan det vara så att Gud aldrig varit beroende av kyrkan utan endast beroende av villiga, rena och överlåtna människor för att bygga sin församling?

  • Patrick Ölund

    Håller fullständigt med dig Inge

←  Older Comments
 →