Jag har ju lovat att skriva något om församlingsmedlemskap. Här kommer det. Det blev lite fördröjt på grund av att jag är i Mexiko, och har haft begränsat med både tid och internetuppkoppling.

Ämnet är omfattande och innefattar en rad olika aspekter. För att få in detta i ett blogginlägg behöver jag uttrycka mig kortfattat, behöver därför göra det i den tråkiga punktformen för att det inte ska bli för rörigt. Jag utvecklar gärna någon punkt om så önskas.
1. Jag tar nu endast upp om friförsamlingsrörelsens situation, eller frikyrkorna – som man brukar säga, d.v.s de församlingar vi har utanför Svenska kyrkan och de historiska kyrkorna, de katolska och ortodoxa.
2. En av de avgörande anledningarna till varför frikyrkorna växte fram och organiserades som missionsförbundare, baptister, och senare pingstvänner, ÖM- och HF-are (vilket blev EFK) m.m. var synen på församlingsmedlemskap. Dessa församlingar var en reaktion mot att det i Svenska kyrkan inte fanns en tydlig koppling mellan lära och liv. Man ville dela församlingsmedlemskap med dem som aktivt ville följa Kristus och leva ett konsekvent kristet liv.
3. Allt detta var ett uttryck för att man ville röra sig i riktning mot ett mer nytestamentligt församlingsideal, där man delade livet med varandra i församlingen, tog ansvar för varandra, och aktivt förmanade varandra att leva i Kristi efterföljelse och Kristuslikhet.
4. Det moderna frikyrkomedlemskapet har i allt större utsträckning individualiserats. Medlemskapet har blivit ett föreningsmedlemskap, och det är upp till medlemmen att avgöra hur man lever, och hur mycket man deltar. Enligt min mening är det en avvikelse både från nya testamentet och frikyrkans egen tradition.
5. Den debatt vi har idag som ofta handlar om att underlätta att bli medlem i en frikyrka, tycker jag förytligar och saknar helighetsperspektivet. Vi behöver höja ribban istället för att sänka den, det skulle skapa mer attraktivitet kring frikyrkorna. Utmaningen är att höja nivån när det gäller helgelse och aktiv Kristi efterföljelse, inte att ytterligare sänka ambitionerna.
6. Församlingsmedlemskap anser jag innefattar en nära gemenskap enligt Apg 2, att man möts i hemmen, att vi delar varandras liv både i glädje och motgång – 1 Kor. 12:26, att vi har omsorg om varandra – 1 Kor 12:25, att alla i församlingen bidrar med sina gåvor – 1 Kor. 12:28, vi har förpliktelser mot varandra i en församling – att ständigt be för varandra Ef. 6:18, att be för varandra när vi blir sjuka enl. Jak 5, att respektera ledare i församlingen – deras ansvar är att leda de troende i att leva det kristna livet – Heb. 13:17, församlingsliv är inget individuellt projekt utan ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse där vi ständigt uppmanar och uppmuntrar varandra att följa Kristus – 1 Tess. 5:14. Kristus är huvud för församlingen, att höra hans röst och göra hans vilja är den avgörande frågan. Detta var en mycket kort sammanfattning av den bibliska grunden. Nya testamentet visar klart och tydligt att församlingsmedlemskap t.ex. berör vår ekonomi, vi kan inte individualistiskt göra vad vi vill med våra pengar när vi ingår i en församlingsgemenskap, det mest radikala exemplet möter oss i Jerusalemsförsamlingen där man hade en gemensam ekonomi. Även om man inte går så långt så ser vi en tydlig modell att aktivt givande, generositet, ta aktivt ansvar för att stötta mission, predikanter m.m., att stötta de fattiga m.m. Undervisningen i breven visar att hur vi lever berör hela församlingen. Hela församlingen blir besmittad om en medlem lever i en oacceptabel synd, vilket 1 Korintierbrevet handlar om.
7. Församlingen behöver ha någon form av juridisk organisation för samhällets skull men det är inte vår identitet, jag är tveksam till modellen att föreningsmedlemskap är helt sammankopplat med församlingsmedlemskap. Föreningsmodellen leder främst tankarna till rösträtt m.m. Församlingsliv är oändligt mycket mer än så.
8. En konsekvens av ovanstående är att man kan inte vara församlingsmedlem och inte aktivt vara med i församlingen. Det är ett grundkriterium för medlemskap. När personer är sjuka, gamla och svaga, eller tillfälligt bor på annan ort, och därför inte aktivt kan delta i gemenskap och sammankomster, behöver församlingen organisera kontakten och gemenskapen så att den ändå fungerar under de speciella omständigheterna. Men grundprincipen är att man är med. Föreningsmedlemskapet innebär att folk kan stå kvar i en medlemsmatrikel år efter år utan att aktivt vara med – det är enligt min mening helt fel.
9. En församling är ingen mötesplats för perfekta människor. Men det är en mötesplats för frälsta och omvända syndare, som har börjat ett nytt liv, övergått från döden till livet, från mörkret till ljuset, Man kan ge många bibelreferenser på detta men låt mig ta bara ett exempel; 1 Kor. 6:9: Vet ni inte att inga orättfärdiga människor skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva? Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn.” Här läser vi om ett förr och ett nu och en förändrad livsstil. Det går att ge många liknande exempel i Nya Testamentet.
10. Det är självklart att församlingen är ingen mötesplats för färdiga helgon, men man behöver tydligt vara överens om förutsättningarna. Att tillsammans studera Bibeln, be för varandra, för att vi ska leva som efterföljare till Jesus. Och det handlar om livsstil. När man sviktar i NT-församlingen så var inte uteslutning det som gällde i första stegen, utan uppmuntran, förmaning, vägledning, pastoral omsorg. När en medlem dock vägrar lyssna på sina trossyskon och ändå gå sina egna vägar så upphör den överenskommelse som finns i församlingsmedlemskapet, enligt NT:s undervisning.
11. Ska man koka ner församlingsmedlemskap till att bara vara döpt och sedan ställa upp på en allmänt formulerad Kristen trosbekännelse, och inget mer, då tycker jag att man upphör att vara frikyrka, och den logiska konsekvensen är att man går med i Svenska kyrkan helt och hållet.
12. Jag tror att hur vi ser på församlingsmedlemskap kommer att bli en av de avgörande brytpunkterna i frikyrkligheten närmaste tio åren. Församlingar som samarbetar i ett samfund, behöver vara hyfsat överens om inriktningen på detta område, annars hamnar man på längre sikt i ohållbara situationer. Det påverkar inte minst pastors- och ledarutbildningen. Det är en stor skillnad att vara pastor i en församling där folk lever som de vill, och där man kräver sin rätt att få vara med i en församling, – och en församling av efterföljare, där vi alla i ödmjukhet vill få se våra liv förändrade i allt större Kristuslikhet.
13. En nygrundad församling kan komma rätt i dessa frågor från början. För en etablerad församling som har kommit snett på detta område, handlar det om att börja gå i rätt riktning. En bra metod är att börja med kurser för församlingsintroduktion, innan man blir medlem. En annan bra metod är att börja med aktiv medlemsvård, kvartssamtal, en regelbunden förnyelse av församlingsmedlemskapet m.m.
14. Det behövs inga nya syndakataloger, det räcker att läsa i Nya Testamentet, t.ex. Jesu bergspredikan.
15. Hur förenar man öppenheten, viljan att ta emot nya människor med en mer aktiv lärjungaskapsinriktning i församlingen? Den församling vi läser om i Apostlagärningarna klarade både och. Det är en stor skillnad på att vara en sluten kristen sekt, stängd för omvärlden, och att vara en levande, dynamisk och utåtriktad församling, med ett stort kontaktnät och samhällsengagemang och socialt engagemang, – det sistnämnda kan förenas med en tydlig struktur och överlåtelse kring sitt församlingsmedlemskap, och en ambition att ha Bibeln som rättesnöre för lära och liv.