Debatten om församlingstukt har blivit omfattande. Nu har frågan kommit upp på ett antal bloggar som i sin tur skapar nya debatter. Det medför att jag måste få lite mer tid på mig innan jag skriver mitt nästa inlägg. Vill dock göra några påpekanden när jag nu tittar på debatten. Ska försöka återkomma inom de närmaste två dagarna.

Jag är positivt överraskad av det stöd man får när man vill problematisera den liberala, högt-i-tak frikyrkan, av folkkyrkokaraktär, som alltmer breder ut sig. Inte minst märker jag bland unga kristna en trötthet på intet förpliktande församlingar med låg nivå av överlåtelse, med en light-variant av underhållande kristendom – där man istället längtar efter mer av närhet, äkthet, att bygga en radikal kyrka med fokus på efterföljelse och lärjungaskap. Och där detta inte bara blir ord, utan verklighet. Bloggen Hela Pingsten tycker jag uttrycker detta ganska tydligt.

Jag gillar inte alls ordet församlingstukt, själva ordet känns för gammaldags, inte modern svenska, men eftersom Hörnmark använde ordet har jag hakat på. Det är ju också ett etablerat begrepp i svensk frikyrklig tradition.

Men församlingstukten blir en vattendelare. Ska man bygga en församling som bygger på lärjungaskap och efterföljelse, och där man kan ställa krav på medlemmarnas liv, eller ska man bygga öppna folkkyrkor, med en individualiserad kristendom, där kyrkan mest levererar vissa religiösa tjänster som gudstjänster, ungdomsarbete m.m, men där medlemmen lever sitt eget liv.

Och här tror jag att de traditionella samfundsstrukturerna inte längre är relevanta. GF-kyrkan i all ära, jag uppskattar viljan till nytänkande, men ett problem är att det bygger på de traditionella samfundsstrukturerna. Jag tror att huvudlinjen blir mellan radikala lärjungaskapsinriktade församlingar som bygger på tydlig undervisning, en överlåtelse till varandra, och en strävan till ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse, och mer öppna folkkyrkor, där kristendomen blir mer och mer individualiserad, jag lever mitt eget liv och jag går till kyrkan för viss religiös konsumtion, där jag själv väljer vad jag vill tro och hur jag vill leva.

Och här tror jag att församlingar som har fokus på efterföljelse, lärjungaskap, och som tror att det finns en given moralisk standard för oss kristna, kommer att hitta varandra. Här har nog en trosförsamling, en katolsk församling, väckelsegrupper inom Svenska kyrkan, en konservativ baptistförsamling, en missionsförsamling som lever kvar i samfundets väckelsetradition, och radikala EFK- och pingstförsamlingar mer gemensamt – i det att man är ganska överens om hur man ska leva det kristna livet, och uttrycka det i en lokal överlåten gemenskap.

Tycker att katoliken Bengt Malmgren, Bengts blogg, breddar denna debatt på ett bra sätt, och visar att detta är en gemensam kristen angelägenhet.

Svensk frikyrka håller ju nu på att formera sig i två stora block, GF-blocket och ett block som består av EFK/Pingst och SAM. Men samfundsstrukturerna kommer inte att fungera inför framtiden, och inte heller våra utbildningsinstitutioner – om man inte hyfsat är överens om hur man bygger en församling, vad innebär det att vara Kristi kyrka, vad innebär lärjungaskap och efterföljelse idag.

Det är stor skillnad på att leda en frikyrka som är en öppen folkkyrka, med låga förpliktelser när det gäller överlåtelse och lärjungaskap, och en församling som bygger på ett gemensamt liv i Kristi efterföljelse och där man inte relativiserar den kristna tron och livsstilen.

Jag återkommer.

Noterar att ”församlingstukts-debatten” har tagit fart, tagits upp av tidningen Dagen, och kommenterats på ett antal bloggar, bland annat Carl-Henric Jaktlund, Mikael Karlendal, Götabrobloggen, notera gärna bloggen om klassiska baptismens bekännelser. Jag laddar nu om för ett nytt inlägg. Hoppas hinna skriva innan onsdagens slut.

Har tittat igenom kommentarerna på min egen blogg. En varning, S-E Sköld skriver för ofta. Jag har sagt tidigare att tre inlägg per dag från samma person är max, det är inte trevligt för någon om några enstaka personer skriver för många kommentarer på en blogg. Skärpning Sköld, annars tillämpar jag ”blogg-församlingstukt”, och plockar bort dina inlägg.

Oj då, mina två inlägg om församlingstukt har genererat bortåt 300 kommentarer, och som vanligt har jag själv inte alls hängt med i debatten. Behöver läsa igenom kommentarerna och skriva någon form av slutkommentar i denna debatt ska försöka hinna göra det senare under tisdagen, absolut senast under onsdagen.

Fortsatte igår i Elimkyrkan min predikoserie över ämnet väckelse. Audioversionen kan hämtas på Elimkyrkans hemsida, www.elimkyrkan.org genom att gå in på höger sida ”nedladdningar” och klicka på predikan 2011-01-09.

Här följer lite Bibelreflektioner över ämnet församlingstukt. Framförallt en Bibelanalys av ämnet, men också lite logiska resonemang.

Låt mig börja med en mycket enkel bild för att förklara vad församlingstukt är, för den läsare som inte är van vid att läsa i Nya Testamentet. Om en fotbollsspelare bryter mot regelverket, och kanske skadar motspelarna, blir man först varnad, och hjälper inte det blir man utvisad. Syftet är att det inte ska bli anarki, och skador på fotbollsplanen – och att det ska vara ett rättvist spel. Det är en princip som alla är överens om, som spelar fotboll, och alla är överens om att domaren ska avgöra när någon ska utvisas. En utvisning är inte på livstid, utan i ishockey bara några minuter, i fotbollen en eller några matcher. Egentligen är det en liknande tanke med församlingstukten i Nya Testamentet.

En av idéerna med en församlingsgemenskap är att leva i ett öppen gemenskap  med varandra, och hjälpa varandra att bli alltmer Kristuslika och vinna seger över synden. Att hjälpa varandra att vinna seger över synden, är ju en i synnerhet positiv verksamhet. Inget skadar oss själva, våra relationer och andra så mycket som synd. Synden kan vi bli renade och befriade från när vi bekänner och omvänder oss, det är något helt och hållet positivt. När vi varnar någon för synden och dess följder, och den personen varken lyssnar på den ene eller den andre, då träder församlingstukten in.

För att ta några exempel, lätt förklädda, från min egen pastorala erfarenhet. Vad gör man när en kristen man som är medlem i en församling, slår sin fru. Och det upprepas, trots själavård, förmaningar, tillsägelser. Han fortsätter slå sin fru. Där menar jag att man i en kristen församlingsgemenskap, ibland måste säga stopp. Hit men inte längre. Du lyssnar inte på vad vi säger, vi accepterar inte att du slår din fru. Vi delar nu ingen gemenskap med dig, du kan inte äta tillsammans med oss, komma hem till oss, delta i våra sammankomster, förrän du har omvänt dig, gjort upp med detta. Självklart fortsätter församlingen be för den ”utvisade”. Så fort personen visar tendens till ånger, omvändelse, bättring, att vilja gå till roten med det destruktiva beteendet, är man välkommen tillbaka, utvisningen upphör.

Jag kan ta ett annat exempel, en person i en församling som konsekvent förtalar och talar illa om andra personer i församlingen, bakom ryggen på folk. Skapar osämja, intriger m.m. i församlingsgemenskapen. Vad gör man då, när inte förmaningsord, tillsägelser hjälper. Finns det även där en gräns, när församlingstukten inträder, när man tydligt markerar. detta kan inte tolereras i vår församlingsgemenskap.

Eller vad gör man när en kristen broder, en församlingsmedlem, har problem med pedofili. Där kan en kristen församling vara en mycket känslig miljö, med många barn och barnfamiljer. Vad gör man då, när en person inte visar medvetenhet om problemet, inte visar ånger, öppenhet, en vilja att komma ifrån sin synd.

En församling som inte tillämpar församlingstukt, det den säger är att hos oss kan man göra hur som helst, och bete sig hur som helst, och behöver inte bry dig om när någon säger till någon om något. Och vi är inte på något sätt överens om vilka etiska regler som ska gälla i vår gemenskap. Det är ju horribelt.

Principen är ju inte särskilt märklig. Den tillämpas även i alla andra typer av organisationer. Fast med andra kriterier än vad som gäller i en kristen församling.

Jag minns häromåret när Vänsterpartiet uteslöt en medlem därför han hade medverkat i en porrfilm.

En direktör i en av Sveriges största företag, man fick misstankar om att mannen var pedofil, och drev viss spaning på honom. Han blev tagen på bar gärning vid ett tillfälle, när han köpte sex av en minderårig. Han fick omedelbart sparken från sin arbetsgivare.

Är man aktiv medlem i ett politiskt parti eller anställd i ett företag, finns det mycket strikta regler du måste följa. Att inte fler blir uteslutna, eller uppsagda, beror på att svenskar är så duktiga på att följa organisationsregler. Några Volvoanställda fick sparken för någon vecka sedan för de skrev ofördelaktigt på Facebook om sin arbetsgivare.

Jag har varit en del engagerad i ungdomsidrott. En trettonårig hockeyspelare fick sluta i sitt lag, därför att han hade dålig attityd till tränaren. Missade man en träning blev man automatiskt avstängd en match.

Det jag försöker säga är att alla typer av organisationer har sina regelsystem.

En kristen församling är inget undantag. Den behöver dels ha Bibeln som rättesnöre i lära och liv, men en församling kan dessutom besluta om specifika ordningsregler som gäller just den församlingen, det kan vilken organisation som helst göra. Det viktiga är att man tydligt kommunicerar vad som gäller.

Det är möjligt och till och med troligt att församlingstukt har använts felaktigt i frikyrkans historia i Sverige. Men att på basis av detta, dra slutsatsen att församlingstukt sysslar vi inte längre med, det är att slänga ut alla barn med badvatten. Ett världsberömt exempel på tveksam församlingstukt var när Katolska kyrkan uteslöt Martin Luther tidigt 1500-tal.

Vad säger då Bibeln om detta? Enligt min mening måste en församling som har någon ambition att vara lärjungaformande, att tillämpa någon form av församlingstukt, men det får inte göras godtyckligt, det måste finnas tydliga riktlinjer för vad som är oacceptabelt i en församling.

Standardtexten i Bibeln är Matt: 18:15-17, ”om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning eller publikan”.

Syftet med församlingstukten är tvåfaldigt. Dels att hjälpa den syndande församlingsmedlemmen tillbaka på rätt väg, till gagn både för den berörda personen och omgivningen.  Liknande tankegång finns i Gal. 6:1, Jakob 5:20, om att förmana den som syndar. Syftet är också att bevara församlingen ren, att se till att syndens ogräs inte sprider sig, och bevara församlingens helighet, att vara Kristi rena brud. Heb. 12:15 pekar på syndens spridningseffekt, bitterhet i detta fall. Församlingsledare som syndar ska offentligt tillrättavisas enligt 1 Tim. 5:20. 2 Petr. 3:14 och Ef. 5:27 talar om församlingens renhet och helighet. Upp. 2:14-15, 2:20 talar om att Kristus själv var bekymrad över synd i församlingen, och var beredd att gå tillrätta med det, om inte församlingen själv gjorde det.

Vilka synder leder till församlingstukt? Församlingstukten är ju inte första steget, utan den yttersta konsekvensen när församlingsmedlemmen vägrar lyssna på råd, förmaning och andlig vägledning. De fall som tas upp i Nya testamentet handlar om olika saker. 1 Kor. 5:1 handlade om incest, och där tillrättavisade Paulus församlingen för att man inte hade tagit itu med detta. 2 Tess. 3:6-10, handlar om en grupp i församlingen som var lata, drev omkring och inte ville arbeta. Rom. 16:17, Titus 3:10 handlar om personer som skapar splittring. 1 Tim. 1:20 handlar om en person som sprider hädelse. 2 joh v 10-11 handlar om att sprida villfarande läror. 2 Tess. 3:14,15 talar om personer  som helt avvisar Pauli undervisning. Detta är några konkreta församlingstuktsfall i Nya Testamentet, men det finns ju ett antal texter som tydligt markerar, att vissa beteenden inte är förenligt med kristen tro och livsstil. Apg. 5 och lögnerna från Ananias och Safira är ett klassiskt exempel. 1 Kor. 6:9-11 är ju en klassisk text, men en rad avsnitt i sändebreven, Romarbrevet, Efesierbrevet, Kolosserbrevet är också praktisk vägledning till de troende om hur de ska leva som kristna.

Det finns alltså ingen tydlig markering om vilka synder som leder till församlingstukt, men grundprincipen är att processen är stegvis, det är troligt att det mest åsyftar frågor som faktiskt skadar församlingsgemenskapen, och den berörda personen och dess anhöriga.

Några korta ord i ett stort ämne. Jag skulle vilja avråda folk från att vara med i en församling som inte alls tillämpar någon form av församlingstukt. Det innebär ju att församlingen struntar i hur folk lever, det innebär att en person kan leva i synder som påtagligt skadar både en själv och andra, utan att församlingen agerar, mer än kanske lite förböner och tillsägelser, men hjälper inte det, gör man inget mer. Det kan i värsta fall bli en ganska destruktiv miljö. En sådan församlingsmiljö hjälper inte heller människor att komma ifrån skadliga beteenden och missbruk, eftersom man inte utmanar människor.

Att hjälpa varandra som kristna att vinna seger över synden, är en av de viktigaste uppgifterna för oss i församlingarna, både genom undervisning, gemenskap och att i kärlek förmana och uppmuntra varandra. Synd är det värsta som finns, och något vi behöver bli fria ifrån. Och det är synd Jesu blod renar oss ifrån.

Nu har jag börjat ladda för söndagens predikan i Elimkyrkan, där jag ska fortsätta den predikoserie jag påbörjat om väckelse. Ber till Gud om att det ska leda till väckelse i praktiken också, och inte bara till prat om väckelse. Ska också försöka följa upp inlägget med Hörnmark-kommentaren, och skriva ett teologiskt inlägg om vad församlingstukt är för något, och dess betydelse i att bygga en församling av lärjungar. Hoppas att debatten inte går överstyr, håll en saklig ton. Min blogg får gärna vara ett forum för öppna diskussioner om svåra frågor i svensk kristenhet, men jag gillar inte låga personangrepp och allmänt uttrycka bitterhet mot olika kristna fraktioner. Det blir inget konstruktivt samtal då.

Vi är många som ber, kämpar, ibland är förtvivlade, över tillståndet i svensk kristenhet. Vi sörjer över brister på helighet, en slapp inställning till synd. Vi sörjer över tillbakagång, andlig kraftlöshet, brist på bibelkunskap, brist på bön m.m. Vi sörjer över när församlingar blir bara ytlig verksamhet, och inte varma, välkomnande, kärleksfulla, bedjande gemenskaper med engagemang för människor som har det svårt. Det finns dock en rad församlingar i olika kristna sammanhang runt om i Sverige som är positiva motkrafter, och som visar på en annan väg. Det ger hopp.

Jag blev inte gladare när jag läste intervjun med Pelle Hörnmark i Dagen idag. Jag tror att jag ska skriva ett separat blogginlägg om begreppet församlingstukt, och gå igenom alla de referenser i Nya Testamentet, som hela denna klassiska lära bygger på, för kunskapen tycks vara obefintlig om detta, bland moderna kristna i Sverige.

Dagen skriver så här: ”Han (alltså Pelle Hörnmark) menar att det funnits en föreställning om att församlingen på jorden är kopia av den himmelska. Därför fanns det förr församlingstukt, alltså att man kunde bli utesluten om man inte följde reglerna. Men vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor. Vi måste se på medlemskapet utifrån ett mycket mer praktiskt, pragmatiskt sätt, utifrån hur människor har det idag. De behöver komma med, känna trygghet och uppleva gemenskapen. Omvändelsen kanske tar tid.”

Nu är detta en kortfattad tidningsintervju men jag måste som läsare tolka texten som att den anger färdriktning för beslutsprocessen i denna fråga inom Pingströrelsen. Jag återkommer till begreppet församlingstukt i ett senare blogginlägg, det kräver en ingående genomgång av en rad olika texter i Nya Testamentet.

Men bara några spontana frågor på grundval av ovanstående citat:

1. Jag tycker att det är en mycket slarvig definition av begreppet församlingstukt, som är mycket centralt i hela den pietistiska-baptistiska-metodistiska och väckelserörelsernas tradition. Församlingstukt är den kraftigaste formen av förmaning, med syftet att få den syndande församlingsmedlemmen att ångra sig och omvända sig från sin synd, för att rädda en människa från evig förtappelse – så har församlingstukten alltid uppfattats, att kalla det för uteslutning är en för snäv bild. ”Förr blev man utesluten för att man inte följde reglerna”. Följa reglerna låter som vilken förening som helst. Synd i Guds församling, som är kallad att vara helig, och leva inför en helig Gud, är något mycket mer än att inte bara följa regler. Så såg tidigare generationer av pingstvänner och baptister på församlingstukten.

2. Jag uppfattar Nya Testamentets lära om församlingstukt som en genuin Biblisk lära, vilket har uppfattats så av Bibelförankrade kristna rörelser runt om i världen. När avskaffades detta? Utifrån vilken teologisk analys?

3. ”Vi har övergett den synen och nu välkomnar vi människor”. Jag har senaste tiden läst mycket om svenska pingströrelsens historia, både Arthur Sundstedt och Lewi Pethrus. Menar Hörnmark att pingströrelsen av årgång 1925, 1930 eller 1950 inte var välkomnande? Under 30-talet var det jämnt fullsatt i Filadelfia i Stockholm. Och ändå höll man på strikta doktriner om församlingstukt. Och tittar man runt om i världen, de allra mest toleranta kyrkorna och samfunden, är det inte minst folk där? Och är det inte mest väckelse i sammanhang med tydlighet kring omvändelse, helighet, och församlingsliv som bygger på detta? Att överge synen på församlingstukt och nu välkomna människor istället, jag tycker att det är att uttrycka sig minst sagt försåtligt, och visar en nedlåtande syn på tidigare generationer av pingstvänner.

4. ”Utifrån hur människor har det idag” – omvändelsen tar tid. Visst kan omvändelsen ta tid, men det har väl alltid varit så. Vilka specifika faktorer i vårt samhälle idag gör att församlingssynen i grunden behöver omprövas? Är det inte bara det faktum att de moderna svenska frikyrkorna har blivit så sekulariserade – och det är så många som inte längre lever enligt Nya testamentets riktlinjer på en rad olika områden, – att det är detta man behöver anpassa sig till? Men det är väl inget nytt i historien? Det var väl därför att man började bilda friförsamlingar på 1850-talet utanför Svenska kyrkan, därför att folk i kyrkan, och i vissa fall prästerna, inte längre levde som kristna? Avfall, synd och tillbakagång har ju ofta präglat perioder innan väckelser. En annan modell är att höja ribban i våra församlingar, höja tröskeln istället för att sänka den, mer tydlig undervisning, mer fokus på aktiv andlig vägledning och lärjungaskap, mer fokus på efterföljelse och att hjälpa församlingsmedlemmarna att leva som kristna. Jag tror personligen att sådana församlingar är mer välkomnande och attraktiva. Utslätade populistförsamlingar lockar inte till efterföljelse.

5. Vad är nytt med idéerna? Jag tycker inte att det är något nytt alls. Missionsförbundet genomgick denna process redan på 60-talet, och skapade konceptet med välkomnande församlingar, låga trösklar, inte fokus på gränser, Kristus i centrum som det så fromt heter. Baptisterna genomgick samma process på 70-talet. Är det nu Pingströrelsens tur att göra samma resa, eller kanske bara bekräfta den resa man redan har gjort.

Det var några funderingar jag fick när jag läste tidningen Dagens intervju med Pelle Hörnmark idag. Är det vad man vill, ska EFK och Pingströrelsen gå i missionsförbundets (som numera heter Missionskyrkan)  fotspår kring församlingssynen?

Svensk debatt angående internationell politik blir ofta för okunnig och vinklad, och speglar inte allt det komplexa i internationella konflikter, och framförallt inte om hur konflikterna kan lösas. Därför är det nödvändigt att följa den breda internationella debatten i respekterade globala tidskrifter och tidningar. Min favorit bland dessa är brittiska the Economist.

I sin huvudledare i årets första nummer diskuterar man situationen i mellanöstern. Man uttrycker en stor oro, och menar att det finns en uppenbar krigsrisk under år 2011. Det största hotet är att Iran håller på att skaffa sig kärnvapen, och där syftet är att använda vapnen mot Israel. Något Israel aldrig kommer att acceptera utan kommer att slå tillbaka till vilket pris som helst. Iran 2011 är ett större hot än Hitler 1939, nu är vapnen och dödandet så oändligt mycket snabbare och effektivare.

Ett annat stort hot är den upprustning som Hizbollah bedriver vid Israels norra gräns, med finansiering och vapensändningar från Syrien och Iran. Economist gör bedömningen att Iran och Syrien har försett Hizbollah med 50.000 missiler och raketer, nu med mycket större räckvidd och slagkraft än vad man har använt vid tidigare krig. Hizbollahs upprustning har dramatiskt förändrat maktbalansen vid Israels norra gräns. Smäller det till mellan Israel och Hizbollah, blir förmodligen Syrien och Iran indragna i konflikten. Det behövs bara några knapptryckningar för att sätta igång ett omfattande krig vid Israels norra gräns.

Alla länder har inte Norge som grannar.

Ett problem i sammanhanget är att både Iran och Hizbollah, vill se den Israeliska staten utplånas, så det finns inget utrymme för förhandlingar. Det är ju samma hållning Hamas har, som råder över Gaza. Israel har ju dock lyckats förhindra att vapenleveranserna till Gaza inte har blivit av samma omfattning som till Hizbollah i södra Libanon, därför är Israel inte utsatt för samma militära hot från det hållet.

Sådan är situationen, det är inte särskilt enkelt att komma med svar på hur problemen ska lösas. Iran har ju visat total motvilja att gå med på internationell tillsyn och göra eftergifter.

Det vi kristna kan göra är att be till Gud om fred, blir Israel indraget i ett krig kommer det att drabba alla på denna lilla kustremsa vid östra medelhavet, vars existens har varit i fokus för världen, under julhelgen.

Ursäkta, glömde i går kväll att önska alla mina bloggläsare gott nytt år, gör det nu retroaktivt stället, nyårsdagens eftermiddag.

Jag har inte haft tillfälle att skriva färdigt om mina mini-memoarer där jag försöker göra lite reflektioner efter åtta år som EFK-ordförande.  Mina tidigare inlägg var här på bloggen 7 augusti, 12 juni och 26 maj.

Evangeliska Frikyrkan bildades genom att tre gamla samfund gick ihop och bildade ett nytt samfund 1997,  det hette först Nybygget provisoriskt, och fick sedan Evangeliska Frikyrkan som sitt definitiva namn. De äldre samfunden var Örebromissionen, Helgelseförbundet och Fribaptisterna.

Jag kom själv med i Örebromissionen i mitten av åttiotalet genom att den lilla pionjärförsamling jag hade varit med och startat upp i södra Stockholm, ville hitta någon förankring i ett etablerat samfund. Det var vid en tidpunkt då alla nya församlingar med automatik förknippades med Livets ord och trosrörelsen, och vi i vår församling kände det som viktigt att inte klippa kontakterna med de etablerade samfunden.

Jag tror att det var år 1994, (eller var det 1993) som jag blev invald i Örebromissionens styrelse, och sedan dess har jag varit kopplad till den mer centrala nivån i samfundet, något som fortsatte i ombildningen till Evangeliska Frikyrkan 1997.

Jag upplevde utvecklingen inom Evangeliska Frikyrkan under nittiotalet som spännande och positiv. ÖM-EFK hade inte samma behov som pingströrelsen att tydligt markera avståndstaganden mot nya rörelser, och det medförde att personer som berörts av både trosrörelsen och Vineyardrörelsen, kunde hitta en förankring inom ÖM/EFK. Det var också kopplat till en positiv inställning till att grunda nya församlingar, även på platser där det har funnits etablerade ÖM och EFK-församlingar. Genom den tydliga evangelikala hållningen och teologin så fanns det också en gemensam nämnare, i en gemensam grundsyn kring frågor som gällde mission, evangelisation, grunda församlingar, bibelsyn m.m. Även om engagemanget över den karismatiska sidan av kristendomen varierade mellan olika församlingar, fanns det ändå en positiv grundinställning och öppenhet som präglade ÖM och EFK. Det fanns också en öppen entusiasm bland ledande kretsar kring djärva församlingsplanteringsprojekt, inte minst förkroppsligat genom Knut-Bertil Nyström som var ansvarig för församlingsprogrammet, Sigvard Karlehagen ÖM:s styrelseordförande under 80- och 90-talet stod också för denna andligt öppna hållning. Det medförde att en hel del nya församlingar sökte sig till ÖM/EFK, bland annat New Life i Stockholm som kom med 1993, Josua i Gamleby som kom med under senare delen av 80-talet. Det gjordes också friska satsningar på att utveckla gamla församlingar, och ett antal etablerade församlingar har upplevt en mycket positiv utveckling senaste 15 åren.

Vad är mina reflektioner efter åtta år som samfundsordförande? En reflektion är att bildandet av EFK medförde inte så mycket nytt som vi hade hoppats på. De flesta verksamheter inklusive församlingar fortsatte som tidigare. En annan iakttagelse jag har gjort är att etablerade samfund har en tendens att bli en sorts lösa koalitioner, där en rad olika verksamheter hålls ihop genom en gemensam huvudman, men där det olika verksamheterna i praktiken blir mycket självgående. Det finns i verkligheten ett mycket begränsat utrymme för en styrelse att styra över utvecklingen, organisationerna blir i stor utsträckning tjänstemannastyrda. Och när en styrelse faktiskt försöker styra då blir det  i vissa fall storm i vattenglaset.

Att organisationerna är tjänstemannastyrda är ju inget större problem om den andliga bedömningsförmågan finns hos berörda chefer och inte i den centrala styrelsen. Och så länge det finns en gemensam andlig och teologisk samsyn och ett förtroende mellan olika enheter i en rörelse är det inte heller några större problem.

En bedömning jag gör efter åtta år som samfundsordförande är att man har ett mycket begränsat inflytande. Styrelsen är ju vald av hela församlingsrörelsen, EFK:s 315 församlingar, för att tillsammans med missionsdirektorn styra över våra gemensamma verksamheter. Jag tycker att det är den punkt där jag har inte har klarat uppdraget särskilt bra, jag är på denna punkt självkritisk, jag har ingen anledning att klandra någon annan för detta. Och märkligt nog är det på den punkten där jag har fått mest kritik, att jag har försökt vara ”riktkarl” och gått över mina befogenheter som styrelseordförande, det var ju detta som Pekka Mellergård menade. Jag och Pekka har ju redan haft en debatt om detta, och jag tycker inte frågorna är utklarade. En styrelse är ju tillsatt för att styra, och det är ju styrelsen som avgör vilken roll man ska ha som styrelseordförande. Och jag har aldrig fått kritik från EFK:s styrelse för att jag har gått över mina befogenheter. När en styrelse styr, då fullföljer den det demokratiska uppdrag som den har fått. Pekka Mellergård tycks tydligen mena att demokrati är tjänstemannastyrda organisationer, vilket jag menar är helt fel. Nu handlar det här om kristna verksamheter där styrningen ytterst handlar om kallelse, gåvor och förmågan att höra Guds röst, så det fungerar på ett lite annat sätt. Men även genuint Kristuscentrerade organisationer  behöver ha tydliga beslutsregler och tydliga mandat för olika beslutsfattare.

Jag tycker dock att EFK på senare år har blivit mer spretigt. Jag skulle vilja se en mer tydlig förnyelse- och väckelselinje som genomsyrar hela organisationen, de olika verksamheterna och församlingarna. Jag vill att EFK ska präglas av uthållig och intensiv bön, en sund och stark Bibeltro, församlingar som är växande, missionerande, evangeliserande och expansiva, att vi gemensamt utvecklar den karismatiska sidan av kristna tron, och att vi står för en gementänkt hållning i aktuella frågor utifrån en evangelikal grundsyn. Och att vi på allvar börjar arbeta för de församlingsplanteringar vi har pratat om i många år, det är ju begränsat med planteringar som fötts fram inom EFK. Detta behöver genomsyra både teologisk utbildning, Frizon och andra konferenser, församlingsarbetet och missionen. Jag tycker att EFK är mindre tydligt evangelikalt i jämförelse med för 10-15 år sedan.

Och att vi inte bara talar om efterföljelse på ett allmänt plan utan i våra församlingar ger en utmanande vägledning så att medlemmarna i våra församlingar blir efterföljare. Då kan vi inte väja för känsliga och politiska inkorrekta områden, är Jesus Herre över mitt liv påverkar det allt.

Min slutsats efter dessa år är att hjärtat i en församlingsrörelse, samfund som EFK – är pastors- och ledarutbildningarna. Det är där vi sätter standarden för hur församlingarna kommer att bli kommande decennierna. Därför menar jag att Pekka Mellergård som missionsskolans rektor har mycket större inflytande i EFK än vad jag har haft som styrelseordförande.

Vi har formulerat bra mål inför kommande tio åren, men vi måste också hitta en bra strategi för att se målen genomföras. Jag tror också att det internationella missionsarbetet behöver förnyas och utvecklas, och vi måste återvinna missionsengagemenget på församlingsnivån, det behöver bli ännu tydligare kopplingar mellan svenska församlingar, missionärer, och församlingar i missionsländer. Vi behöver få en mer församlingsstyrd mission, där samfundet får en mer samordnande funktion.

Vi är i ett desperat behov av förnyelse och väckelse i svensk kristenhet, det gäller även EFK. Räknar vi bort de nya församlingar som har anslutit sig till oss och den statistiska förändring som blir genom sammanslagna församlingar är vi en stagnerande rörelse. Och det måste ändras på. Det behövs ett radikalt nytänkande i svensk frikyrklighet.

Det enklaste sättet är att mer lyfta fram de församlingar som har lyckats hitta en bra väg framåt och som faktiskt ser människor komma till tro och gör dem till lärjungar. Vi behöver ge större utrymme åt dem som har lyckats med detta och som kan vara goda föredömen och exempel på svensk nivå. Inom EFK har vi en rad positiva exempel, och det behöver genomsyra hela organisationen.

Jag tycker det finns tendenser inom EFK som mer vill dra i en riktning mot sekularisering och relativisering, som vill nedtona den karismatiska sidan av kristendomen, vill få fram en mer problematiserande bibelsyn och tona ned den evangelikala synen. Jag tror att det är helt fel väg, och kommer på sikt att bara leda till stagnation. Ingen ger sitt liv för en halvsanning, och det blir inte mycket mer än halvsanningar som så kallad postmodern kristendom levererar.

Det är vad jag är övertygad om, och vill verka för, oavsett om jag är EFK-ordförande eller inte.