Jag jobbar vidare med min bok om korset och försoningen.

Har då bl.a. tittat på Christer Svenssons nyutkomna bok ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Boken är mycket välskriven, saklig och analyserande. Den innehåller en kritisk granskning av kristna mystiken både nu och i kyrkohistorien, som tenderar att glida iväg bort från en genuin biblisk Gudsbild och människosyn.

Svensson berör också hur mystiken påverkar synen på Jesu död på korset. Här är mitt kortfattade referat som eventuellt har med i bokmanuset.

Feedback?

En annan linje i modern teologisk diskussion handlar om renässans för den mystik som fanns hos vissa kyrkofäder. Företrädare för detta i vår moderna kristenhet i Sverige har varit Peter Halldorf, Martin Lönnebo och Wilfrid Stinissen, företrädande tre olika kyrkotraditioner men med en mycket bred läsekrets i svensk kristenhet. Christer Svensson har kommit ut med en bok som innehåller en kritisk analys av denna trend, med titeln ”Kyrkofäder, mystiker och evangelium”. Där visar han bl.a. på att den kristna mystiken leder till en uppluckring av synen på korset. Svensson definierar mysticismen som att vissa kyrkofäder blandade in platonska tankegångar i det kristna tankegodset. Det leder till både en förändrad Gudsbild och en förändrad människosyn. Syndafallets konsekvenser tonas ner mot att det gudomliga i människan lyfts fram. Kristna livet som process och efterföljelse betonas på bekostnad av omvändelsen och pånyttfödelsen. Guds kärlek är den egenskap hos Gud som helt lyfts fram, på bekostnad av att tala om Gud som domare och om Guds vrede över synden.

Svensson skriver: ”Det finns en tendens, en glidning till att Kristus i för hög grad endast blir förebilden, det stora exemplet för vägen till Gud. Därmed förminskas Kristi ställföreträdande roll. Nygren (Lunda-professorn Anders Nygren förf anm) hävdar att även i sin korsdöd betraktas Kristus av medeltidsmystikerna i första hand som exemplum. I korset är frälsning, i korset är liv – men, väl att märka, endast i det kors vi i Kristi efterföljd bär.”

Mystikerna talar om korset, lidandet och passionsdöden. Men det finns en skillnad. Här handlar korset om att efterlikna Kristus, om efterföljelsen. Fokus är inte Jesu offerdöd.

Christer Svensson tar även upp om Gudsbilden och refererar till tänkande hos Lundaprofessorn Gustaf Aulén. ”Vad händer med korsets betydelse när den levande spänningen mellan lag och evangelium, mellan den straffande rättfärdigheten och kärleken tenderar att försvinna?” Aulén skriver om att ingen har så brottats med frågan om spänningen mellan Guds vrede och kärlek som Luther. Aulén skriver vidare om kärlekens vrede och om att det ligger i kärlekens natur att den måste reagera kraftfullt mot det som vill förstöra Guds goda. Aulén kritiserar också uppdelningen i att Gud hatar synden och älskar syndaren. Det visar också en kluven människosyn. En människosyn som inte erkänner att synden berör människans djupare delar.

Agne Nordlander har bl.a. skrivit om denna trend, Gudsbilden får inte innehålla spänningar. Nordlander skriver: ”Gud får inte både vara lagens dömande, vrede Gud och evangeliernas barmhärtige och förlåtande Gud. Spänningen mellan straffande rättfärdighet och kärlek, dom och benådning. Lag och evangelium, frälsning och förtappelse, allmakt och svaghet accepteras inte.” Christer Svensson skriver om att mystiken ofta leder till att visa sidor av Guds person tonas ned. Bibeln talar mycket om Guds vrede, och Stinissen skriver ”att Gud är inte vred.” Han skriver vidare: ”Vi har hört om en Gud som kräver försoning, en Gud som är rättvis och vill att den förolämpning han har utsatts för skall gottgöras. Men vår Gud är inte rättvisa. Vår Gud är kärlek … Det är inte vi som behöver stilla Guds vrede. Gud är inte vred på oss. Kärleken vill inte något ont.

 

 

Jag märker på twitter att det diskuteras om EFK-styrelsens förslag till ny missionsdirektor, det verkar som om Tomas Lundström är drivande i detta. Flera av de synpunkter som förs fram tycker jag är värda att kommentera, men jag gör det hellre på en blogg än på twitter. Det är lättare att utveckla resonemanget då. För bloggläsarens kännedom så slutade jag som EFK-ordförande 2010 och har sedan inte haft några uppdrag eller engagemang inom samfundet, så jag har inte på något sätt varit inblandad i denna process. Däremot har styrelsen i min egen församling fört fram två namn i vårt remissvar till EFK:s styrelse.

Enligt min uppfattning är EFK i grunden en församlingsrörelse, som för närvarande består av 290 församlingar. Om vi talar om demokrati och formell makt så är det dessa som har makten över EFK. Dessa församlingar utser vid kongresser styrelse och missionsdirektor som har uppdraget att leda verksamheten, de utövar sitt mandat på uppdrag av församlingarna. Vad man ska göra, visionen för verksamheten, prioriteringar och vägval, ska fastställas vid dessa kongresser.

En kristen verksamhet ska ytterst styras av Kristus, som är församlingens Herre, och det innebär att alla med kristna ledaruppdrag framförallt ska söka Guds ledning för sina beslut. Att söka Guds ledning utesluter dock inte samtal, diskussioner, samråd och när bollen sparkas ut till församlingarna att ge feedback måste man utgå ifrån att deras svar är uttryck för en ärlig strävan att hitta Guds vilja i det gemensamma arbetet.

Jag kan inte se annat än att EFK:s styrelse har agerat på ett helt korrekt sätt i processen med att föreslå missionsdirektor. Frågan diskuterades vid vårt representantskapsmöte i Göteborg i fjol, då vi framförallt diskuterade vad för typ av ledning som EFK behöver. Sedan har frågan bollats över till församlingarna, som har fått lämna in nomineringar. Det är ju framförallt i det forumet och på den nivån där samtalen ska föras i denna fråga. Styrelsens arbete har sedan grundat sig på de synpunkter som har kommit in från församlingarna, och det är detta som har varit vägledande när man har försökt finna en lösning på denna fråga.

När en styrelse sedan ska välja något eller några namn så är det ju en rad faktorer som man måste ta hänsyn till. Det är många faktorer som måste stämma både med personerna och vad för typ av gåvor som behövs. Man kan ju tänka sig att en styrelse lägger fram två eller tre alternativa namnförslag som sedan avgörs i en omröstning på kongressen. Det finns dock ett dilemma i detta, i regel brukar inte de ”hetaste” kandidaterna vara villiga att ställa upp i ett sådant race, det påminner för mycket om politik, än kristen verksamhet. Och sedan kan det leda till personstrider och falangstrider som kan vara förödande för en kristen verksamhet som vill samla sig kring ett gemensamt missionsuppdrag.

Styrelsen kan enligt våra stadgar lägga fram förslag på en trojka, 2-3 personer som gemensamt leder samfundet. Erfarenheten visar dock i alla typer av organisationer att det är svårt att få ett sådant system att fungera, utan ledarrekryteringen bör helst utgå från att man väljer en huvudledare kring vilken man sedan formar ledningsteamet. Det är helt avgörande i ledningen av en organisation att ledningsteamet samarbetar på ett bra sätt, kompletterar varandra, har en bra personkemi m.m. Detta kan inte nås genom att bara föreslå 2-3 namn som ska jobba ihop.

Så jag tycker att styrelsen har gjort det den kan för att lyssna in församlingarnas synpunkter, och det är dessa som är viktigast i denna process, inte en liten klick högljudda individer med viss tillgång till media. Att församlingarna sedan är passiva och ofta inte ger gensvar, kan man knappast lasta styrelsen för. Det låter på twitter som att styrelsen helt på eget bevåg agerar i frågan, och det gör den ju verkligen inte.

Det är dock kongressen i maj som avgör denna fråga och då kommer ombuden från församlingarna att få ta ställning, det är ju inte alls förbjudet att föreslå något annat än det styrelsen föreslår. Styrelsen har dock en unik information i denna fråga, man har helhetsblicken över lämpliga och möjliga kandidater, man känner bäst till stämningarna i de olika församlingarna, och man vet hur lämpliga och möjliga kandidater ställer sig till detta.

Jag vet inte hur styrelsen har tänkt jobba vidare med detta. Jag antar att det blir någon form av ytterligare förankringsprocess.

För de som bor i Stockholmsområdet har möjlighet att träffa och lyssna på den föreslagna missionsdirektorn, genom att han ska predika i Elimkyrkans celebrationsgudstjänst söndag 23 februari kl. 16.00, eftersom vi håller på och renoverar vår nya kyrka, så har vi lånat Korskyrkan på Birger Jarlsgatan för denna samling, mycket välkommen. Detta bokades in långt innan Daniel föreslogs som missionsdirektor.

Lundström nämner om informella maktstrukturer inom EFK. Styrelsen är vald av församlingarnas representanter och är inte i sig en informell maktstruktur. Den har förtroendet av fatta de avgörande besluten mellan kongresserna. Den speglar också en bredd och landet som helhet.

Däremot håller jag med Lundström om att det finns informella maktstrukturer, det finns i alla typer av organisationer, så även inom EFK. I mina blogginlägg 2010 då jag försökte utvärdera och reflektera över mina år i EFK-styrelsen, så var ju min slutsats att EFK är en mycket tjänstemannastyrd verksamhet, och med ett huvudkontor i Örebro så blir det lätt en Örebrocentrerad och tjänstemannastyrd verksamhet därifrån.

Det är naturligt att det blir så. Församlingarna som ligger långt bort från Örebro får begränsad inblick i verksamheten och får sämre kontaktnät till samfundsledningen. Den Örebrocentrerade informella maktstrukturen är uttryck för människors engagemang i detta arbete, men man bör då komma ihåg att de demokratiska forumen är styrelsen, kongresser och representantskapsmöten då församlingarnas företrädare möts. Det är viktigt att avgörande beslut och vägval fattas i dessa forum då hela församlingsrörelsen i varje fall har möjlighet att vara närvarande.

 

Det var ett mycket bra beslut att Evangeliska Frikyrkans styrelse att föreslå Daniel Norburg som ny missionsdirektor. Daniel har ju framförallt två grundläggande erfarenheter som kristen ledare som jag tycker gör honom kvalificerad att sköta detta uppdrag på ett bra sätt. Dels hans erfarenhet som pastor i Immanuelskyrkan i Malmö, där han har lyckats leda en liten och utdöende församling in i en tillväxt som har varit långsiktig, och där man har lyckats vinna och nå många nya människor. Dels i rollen som ordförande för New Wine Sverige där han har varit drivande i att sprida förnyelse i kristna församlingar i Sverige, och också fått erfarenheter i kontakter med internationell förnyelserörelse. Genom erfarenheten som ordförande i Hyllie Park-folkhögskola har han också en bra inblick i EFK:s etablerade institutioner.

Det är den typen av person som EFK behöver för att våra grundläggande målsättningar om att sprida evangelikal, baptistisk kristendom med karismatisk öppenhet, och som är missionsinriktad, ska kunna utvecklas och genomföras.

Det är en helt annan typ av ledarskap som krävs i att leda ett samfund i jämförelse med att leda en församling, det kräver en annan typ av nätverkande och kommunikation. Jag tror att Daniel har goda förutsättningar att utöva ett sådant ledarskap på ett bra sätt.

Jag backar helt upp styrelsens förslag i denna fråga.

 

Har en ny ledare i Världen Idag, idag, där jag också tar upp ämnet om vad vi kan lära oss av väckelsehistorien. Man hittar den här.

Här följer lite mer reflektioner om svenska väckelsehistorien.

Min första slutsats är att vi måste vara överens om att Svenska Missionsförbundet är den mest framgångsrika frikyrkliga samfundet. Deras tillväxt under perioden 1878-1930 var unik, och man nådde alltså en nivå på 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Ingen rörelse i Sverige senaste århundradena har grundat så mycket församlingar som missionsförbundet gjorde. Vill man lära sig hur man planterar församlingar bör man studera missionsförbundets historia. Pingströrelsen har aldrig nått upp i de nivåerna.

Då säger någon att siffror och tillväxt inte är intressant. Men om man menar att andra kristna organisationer har lyckats bättre, då får man gärna ange enligt vilka kriterier man gör den bedömningen. Eller kan man inte hävda att ett samfund lyckats bra, och varit duktiga på att grunda församlingar?

Waldenström och man bör även räkna in Rosenius var de främsta frikyrkliga ledarna vi har haft, och då tar jag mig friheten att räkna in Rosenius, även om det är tveksamt om han kan kallas för frikyrklig. Inte några nådde så stort folkligt inflytande, Lewi Pethrus nådde aldrig den nivån, och moderna kristna ledare har inte varit i närheten av att nå svenska folket på samma sätt, om man mäter i boktitlar, upplagor, tidningars läsekrets m.m.

Pingströrelsen och Lewi Pethrus var duktiga på att fånga upp och kanalisera den andeutgjutelse och andliga förnyelse som startade 1907. Pingströrelsens mest framgångsrika och expansiva fas var under 1920- och 30-talet. Något av en peak nådde pingströrelsen i början av femtiotalet. Sedan nådde man sin medlemsmässiga peak långt senare på åttiotalet. Men pingströrelsen präglades i stor utsträckning av stagnation från femtiotalet och framåt. Genom att man lyckades fånga upp både karismatiska strömningar och Jesusrörelse på sjuttiotalet så fick man ett visst uppsving.

En reflektion och undran jag har inför pingströrelsen. De hårda nyporna och mycket strikta sätt att hålla ihop svenska pingströrelsen. Detta kan märkas redan vid Franklinstriden i slutet av 20-talet, Lidmanstriden var en mycket märklig historia, striden med Citykyrkan i början av femtiotalet då predikanter som besökte Citykyrkan, som Layzell och Algot Niklasson blev bannlysta av Lewi Pethrus, märkliga företeelser. Hanteringen av Maranata i början av sextiotalet var lika besynnerlig, och samma mönster upprepades på åttiotalet i förhållandet till trosrörelsen.

Jag är på denna punkt mycket kritisk till Lewi Pethrus ledarstil, och pingströrelsens ledarstil, men samtidigt måste man ge erkännandet att man lyckades hålla ihop svenska pingströrelsen på ett unikt sätt, som är mycket ovanligt i en internationell jämförelse.

Jag tycker också att man i historiens backspegel idag bör ge ett erkännande åt Maranatarörelsen. Trots brister och tillkortakommanden var det en genuin förnyelserörelse, som tyvärr ganska snabbt utvecklade sektliknande drag, på grund av Arne Imsens ledarstil. Men om man bortser från denna utveckling var det mycket som hände i Maranata, i synnerhet under perioden 1959-66.

Maranats berömda TV-möte 1963 som så kraftigt kritiserades av Lewi Pethrus i Dagens spalter, av baptisternas Vecko-posten, och Missionsförbundets Svensk Veckotidning, Olov Hartman uttryckte en betydligt mer nyanserad hållning i Aftonbladet, och det fanns präster som skrev om att man faktiskt predikade om Jesus och frälsning på ett bra sätt. Från Örebromissionens sida gick Erik Sollerman på Missionsbaneret och Joel Boström som då var rektor för Örebro missionskola ut i kraftig kritik mot Maranatamötet och gudstjänststilen.

Jag som nioåring mötte Jesus i det sammanhanget och hade en helt annan upplevelse av dessa möten än vad Lewi Pethrus, Erik Sollerman, Joel Boström, Svensk Veckotidning, Vecko-posten gav uttryck för.

Är det självklart att en nioåring har fel?

Jag fortsätter med detta tema, under måndagen publiceras min ledare i Världen Idag som också tar upp ämnet.

 

Skriver i Dagen idag om kristen syn på miljöfrågor, med utgångspunkt från ett konkret fall på Nya Zeeland där en pingstpastor engagerat sig för att få en person klassad som klimatflykting. Skriver tillsammans med Per Ewert och Samuel Brohede, den sistnämnde doktor i miljövetenskap. Vi undertecknar som fellows i kristna tankesmedjan Claphaminstititutet.

 

En konstant spänning har vi levt med i svenska kristenheten under hundratals år mellan den etablerade kristenheten och olika former av förnyelserörelser. Jag har reflekterat över detta senaste dagarna då jag läst Curt Dahlgrens doktorsavhandling i religionssociologi från 1980-talet om Maranata.

Den pietistiska förnyelserörelsen på 1700-talet var mycket kontroversiell.

George Scott som var fader av 1800-talets folkväckelse blev utvisad från landet, påhejad av kyrkliga ledningen.

Den första generationen baptister fick känna av att både bli landsförvisade och fängslade, med ett totalt avståndstagande från Svenska kyrkan.

Det mest framgångsrika svenska frikyrkosamfundet någonsin, Svenska missionsförbundet, var mycket kontroversiellt på 1880-talet. Folkväckelsen klövs i två falanger, EFS och Missionsförbundet. SMF nådde sin peak 1940 med 114.000 medlemmar i 1650 församlingar. Det var mer folk och församlingar än vad Pingströrelsen nått upp i, i modern tid. Missionsförbundet växte fram i svåra brytningstider, framförallt gentemot Svenska kyrkan, men också mot den lågkyrkliga förnyelserörelsen EFS. Missionsförbundets tongivande ledare, PP Waldenström, var mycket konfrontativ i sin hållning till etablerade kyrkan. Waldenström som dog 1917, nådde längre i sitt nationella inflytande än vad Lewi Pethrus uppnådde under sin livstid.

Brytningen när pingströrelsen växte fram under perioden 1907-20 innehåller också mycket lärdomar. Waldenström var mycket kritisk mot pingströrelsen. Pingstväckelsen som sådan hade dock ett större inflytande i svensk kristenhet än bara pingstförsamlingar, inte minst västsverige inom missionsförbundet påverkades mycket, vilket även präglade EFK:s grundarsamfund, som i stor utsträckning påverkades av pingstväckelsen. Även pingströrelsen var mycket konfrontativ mot etablerade kristenheten, det präglade även t.ex. Örebromissionen. Misstroendet var ömsesidigt.

Det tycks vara omöjligt att förmå etablerade kyrkor att välsigna och omfamna nya rörelser.

Dahlgrens doktorsavhandling handlar alltså om Maranata, och eftersom jag var med där som barn, och min far var en av nyckelpersonens närmaste män, så har jag vissa personliga insikter i detta fenomen. Enligt min mening var Maranata från början en genuin väckelserörelse. Det startade i Skien i Norge 1957 med Aage Samuelsen som initativtagare, och de tre svenska nyckelpersonerna, pingstpredikanterna Arne Imsen, Donald Bergagård, och Erik-Gunnar Eriksson fick kontakt med Maranata i Norge cirka 1959, och lanserade detta på några platser i Sverige, med början i Örebro. Imsen blev pastor i Örebroförsamlingen 1959, och blev pastor för Maranataförsamlingen i Stockholm 1962.

Maranata var en förnyelse- och väckelserörelse fram till cirka 1967 då interna motsättningar och andra problem blev en kraftig broms i rörelsen. Maranata påverkade en hel del både pingströrelsen, men även Örebromissionen. En betoning var på helande, Guds under, Jesu snara tillkommelse, en stark frälsningsförkunnelse, och möten präglade av stark lovprisning och glädje kännetecknade tidigt sextiotal. Många människor mötte Jesus i Maranatamöten och många kom direkt utifrån och upplevde radikala omvändelser.

Maranata såg sig själva som en förnyelse av pingstväckelsen som man menade hade stelnat. Pingströrelsen tog kraftigt avstånd mot Maranata med Lewi Pethrus i spetsen. Samma sak inom Örebromissionen. Det finns gott om exempel på pingstvänner som blev automatiskt uteslutna ur pingstförsamlingar bara för att de besökt Maranatamöten. Maranata med Imsen i spetsen var också mycket konfrontatorisk, Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson var betydligt mer samarbetsvilliga, vilket även den historiska utvecklingen har bekräftat.

De Maranatamöten jag älskade som barn, tog det frikyrkliga etablissemanget avstånd ifrån.

Sedan började Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen i slutet av sextiotalet. Den rörelserna präglades av att man så tydligt sade från början att man inte ville bilda nya samfund, inte ens nya församlingar, det var en förnyelse av etablerade församlingar. Dessa rörelser skapade inte alls samma spänningar.

Men det uppstod ändå spänningar. Stanley Sjöberg och Citykyrkan i Stockholm var under första halvan av sjuttiotalet ett viktigt centra för den nya väckelsen, och Sjöberg levde i ett stort spänningsförhållande med pingströrelsen, dock var ju Sjöberg inte alls konfrontatorisk på samma sätt som Waldenström, Lewi Pethrus och Arne Imsen var, gentemot etablerade kristenheten. Det var dock konstanta spänningar mellan Stanley Sjöberg och pingströrelsens ledning. Man kan också notera att även karismatiska väckelsen efterhand präglades av tilltagande splittring, dock på mer civiliserade nivåer än vad som präglade Maranata. I sista fasen var det en spänning mellan dem som vill bygga nya församlingar utifrån karismatiska väckelsen och Jesusrörelsen, och de som enbart ville verka inom de etablerade strukturerna.

Sedan började trosrörelsen 1982. Många kristna runt om i Sverige upplevde det som en frisk fläkt. Då var den karismatiska väckelsen nästan utfasad. Ulf Ekmans trosstärkande förkunnelse var en viktig injektion i stora delar av svensk kristenhet. Bibelskolan Livets ord och församlingen Livets ord nästan exploderade i tillväxt, på ett sätt som vi inte sett i modern tid i svensk kristenhet. Trosrörelsen skapade en djup konflikt i svensk kristenhet. Avståndstagandet var lika intensivt som det som präglade Maranata i början av sextiotalet. En praxis i många pingstförsamlingar var att automatiskt utesluta medlemmar som sökte till Livets ords bibelskola. Livets ords förkunnelse var också skarp och vass och kunde i olika lokala situationer bli ganska konfrontativ.

Jag hörde till dem som välsignade trosrörelsen, även om jag tyckte att det fanns förenklingar i teologin, och jag hade som lokal pastor svårt att hantera dem i församlingen och i grannförsamlingen Södermalmskyrkan som blev Livets ordare till 110 procent. Positiv och välsignande men med vissa reservationer, var lite av min hållning. Det man bör notera är att det jag var reserverad mot, har svenska trosrörelsen bearbetat på egen hand under senaste 15 åren, inte minst.

Jag skrev en artikel under mitten av 1980-talet när konflikten var som intensivast mellan trosrörelsen och etablerade kristenheten där jag uppmanade alla parter att välsigna varandra, se varandra som Kristi kropp, tala med varandra, inte bara om varandra. Det var också en skarp maning till etablerade kristenheten att inte ta avstånd från trosrörelsen.

Det var nog inte någon som lyssnade på vad jag sade i den frågan vid det tillfället.

Sedan kom Vineyardrörelsen i slutet av 1980-talet och med den så kallade Torontoväckelsen som en ytterligare raketbränsle i mitten av 1990-talet. Vineyard uppfattades som en bred förnyelserörelse, och var en viktig inspirationskälla för många i svensk kristenhet. Mer lågmäld än trosrörelsen, men med stora likheter med betoning på Andens verksamhet, Guds kraft och helandets gåvor. Vineyard fick en bred acceptans från början, så länge man bara ville vara en förnyelserörelse inom kyrkorna. När Vineyard blev ett eget samfund och grundade egna Vineyardförsamlingar, svalnade intresset, och Vineyard blev ganska isolerade under en längre period i förhållande till övriga kristenheten.

Jag fortsätter i nästa blogginlägg för att skilda hur situationen ser ut idag, och vad vi kan dra för lärdomar av en historisk tillbakablick.

Vi står nu inför en ny jätteutmaning i Elimkyrkans arbete. Jag skrev 26 september om att de svenska myndigheterna vill utvisa ett äldre iransk par Ali och Fatemeh, som deltar i vårt församlingsliv. Både deras barn och barnbarn och barnbarnsbarn är med i vår församling.

Migrationsdomstolen har nu beslutat att utvisa dem.

Det verkar som om många svenskar inte ens känner personer i Sverige som är födda utanför Europa. Stereotypa bilder av invandrare som bidragsmaximerare och som vill använda Sverige för att få del av vår materiella bekvämlighet.

Man inser inte hur många människor i världen som faktiskt flyr för sina liv. Och där det är förenat med livsfara att utvisas. Det är människor i sådana situationer som vi har relationer till i Elimkyrkan. De svenska myndigheterna vill nu utvisa ett äldre iranskt par som har blivit kristna. Mannen är 82 och kvinnan är 74. Mannen blev döpt tidigare i år. Deras båda barn med familjer bor i Sverige, och deras barnbarn med familjer bor i Sverige. Dottern med familj konverterade till kristen tro i Iran redan på åttiotalet, och tvingades därför fly från Iran tillsammans med man och barn och fick asyl i Sverige i början av nittiotalet. Dottern med familj och deras döttrar med familjer är nu medlemmar i Elimkyrkan.

Av säkerhetsskäl kan jag inte skriva ut hela namnen på de berörda personerna.

Detta äldre par är i stor fara om de utvisas därför att de representerar en väl ansedd muslimsk släkt i Iran. Två av deras söner dog som martyrer i kriget mot Irak. Den berörda mannen har haft en aktad ställning i en moské.

Dottern med familj och de berörda barnbarnen har varit aktiva kristna vittnen och bland annat gjort kristna barnprogram som sänts över Iran. Det stämplar hela familjen och släkten.

Jag tycker det är mycket inhumant och orättfärdigt av de svenska myndigheterna att utvisa ett äldre par i denna situation, både beroende på att de har alla närmast anhöriga i Sverige, och dels beroende på att de enligt allt kunnande och praxis är utsatta för stor fara om de utvisas till Iran.

Vi kämpade kampen för pastor Jean. Vi har nu kämpat för en nyomvänd irakier i vår gemenskap, en kvinna från Etiopien-Eritrea som jag skrivit om här på bloggen, också en afrikan som riskerar utvisning och problem vid en sådan situation.

Förnamnen på det äldre paret är Ali och Fatemeh.

Jag är ytterst upprörd över svenska myndigheternas agerande i detta fall. De kommer nu att överklaga migrationsdomstolens beslut till migrationsöverdomstolen.

Att konvertera från islam till kristendomen är förenat med dödsstraff i Iran. Det verkställs i regel inte via domstol och polis, utan oftast är det grannar och släktingar som sköter avrättningen, och det är helt accepterat, det blir inte något straff för den som mördar en konvertit.

I måndagskväll hade vi ledar-kickoff i Elimkyrkan med Andreas Nielsen från Hillsong som gästtalare. Mycket inspirerande undervisning för oss om att vara en församling som konstant vinner människor för Jesus. Andreas har något unikt att bidra med till hela svenska kristenheten om att vara en församling som är välkomnande och konstant bjuder in människor till Jesus. Och som mobiliserar hela församlingen i det uppdraget.

Idag hade jag och Karin Norburg från Elim möte med Hillsongs ledning om det samarbete vi har om lokaler i vår kyrka. Ett bra och konstruktivt möte.

Men om du ska bryta ditt sockerberoende och hitta en mer sund livsstil, så bör du akta dig för denne man, Andreas Nielsen. Han försökte intensivt att locka i mig en stor bulle med massa socker på, men även denna gång kunde jag stå emot i frestelsens stund.

Så om du går på sockerdiet, akta dig för denne man: