Nu är det tisdag morgon och jag sitter i stugan utanför Skellefteå. Ska försöka skriva ihop ett inlägg med reflektioner på Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Jag tycker att boken är viktig, för den har påverkat många kristna i USA, England och i Sverige – och säkert på fler ställen. Återkommer om detta senare idag, senast i morgon.

Det är väldigt avgörande för den kristna kyrkan att förstå sin samtid och ständigt skärpa förmågan att presentera och berätta om evangeliet om Jesus på ett trovärdigt sätt. Jag är dock inte säker på att McLaren är rätt vare sig om diagnosen eller botemedlet.

På söndag 2 augusti håller jag alltså en predikan i Korskyrkan i Byske klockan 18.00 och på tisdag nästa vecka återvänder vi till ”civilisationen” – alltså till Stockholm.

Stort grattis också till Sara Sjöström till det imponerande guldet i sim-VM. Hon är dessutom Haningebo, vilket jag också har varit under åren 1981-2005. Men det finns inget samband, jag blev ingen bra simmare av att vara Haningebo.

Idag reste vi från Vindelfjällen och Hemavan till Skellefteå. Vi hittade bland annat en myr med en hel del hjortron nära Tärnaby. För första gången i mitt liv plockade jag hjortron – liv. Det var en upplevelse, vi fick ihop nästan 2 liter, men hade kunnat plocka mycket mer om vi haft tid.

Allt går inte på räls. Igår försökta jag fjällvandra i Vindelfjällen vid Hemavan, men regnet öste ner. Gjorde ett nytt försök idag med hustrun och svärmodern, men det gick åt pipan på grund av blåst och regn. Men jag blev blöt i varje fall, och fick skoskav och ont i knäna. Ikväll hade jag dock en romantisk kärlekspromenad i Hemavans fjällbotaniska trädgård, med hustrun Eva – det ni. Ära vare Gud i höjden.

Att höra och se forsarna från fjällen när det regnar intensivt är majestätiskt. Jag blir också påmind om Uppenbarelseboken kapitel ett där det står om Jesus att hans röst är som dånet av stora vatten. Det dånet hörde jag idag.

Och så läser jag Brian MacLaren när jag inte försöker ta mig upp till fjälltopparna. Kommer med en analys endera dagen. Eftersom jag inte är kompis med MacLaren behöver jag ju inte vara så diplomatisk.

Nu har jag åkt med hustrun och svärmor upp till Tärnabyfjällen och bor i en stuga vi har lånat av några vänner. Tycker att det är en underbar upplevelse av Guds närvaro att vara ute i naturen, och fjällvärlden hör till höjdpunkterna av det Gud har skapat. I morgon ska jag ut på en riktigt lång heldags fjällpromenad.

Läste i morse en mycket intressant artikel i näringslivstidskriften Axess om sambandet mellan frikyrklighet och företagsamhet, skriven av Anders Johnson. Han driver tesen att aktiv frikyrklighet har skapat ett bra klimat för företagande och företagsamhet. Han ger historiska exempel från Skellefteå, Örebro, Gnosjö, Edsbyn och  Donsö om frikyrkligheten skapade ett klimat av företagande. I frikyrkan var både arbetaren och direktören med i samma församling, och det blev inte samma strikta klassklyftor som i t.ex. bruksorter. Det skapade ett bättre klimat för arbetare att bli företagare. Många driftiga företagare under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal var samtidigt drivande personer inom baptismen, EFS eller missionsförbundet. Anders Johnson menar att högkyrklig eller gammelkyrklig miljö inte skapade samma förutsättningar för företagande.

Johnsons slutsats är att församlingarnas betoning på flit och ansvarstagande kontrasterar mot dagens klippekonomi och oansvariga spekulationer.

Hade artikeln publicerats i en kristen tidning, hade man inte höjt några ögonbryn – det hade uppfattats som att tala i egen sak, men nu är den publicerad i en vanlig kulturtidskrift. Och det var ju detta den världsberömde sociologen Max Weber försökte säga för 100 år sedan, att religion, företagande och ekonomisk utveckling hör ihop. Weber menade att Luthersk-calvinsk-pietistisk kristendom gynnade företagande, genom betoning på arbete, flit, sparsamhet, och leva ett måttfullt och spartanskt liv.

Och Anders Johnsons tes är ytterst intressant när diskussionerna är som hetast om marknadsekonomin och den framtida kapitalismen.

�

Frågan om homosexualiteten har blivit en av de mest splittrande frågorna i västvärldens kyrka under senaste 10-20 åren. Allra mest uppmärksammade är nog världsvida Anglikanska kyrkan som helt håller på att splittras sönder, uppmärksammat i dagens Dagen i en debattartikel. Men det handlar naturligtvis om många andra frågor, men homosexualiteten blir en så medial fråga, genom medias uppmärksamhet och genom att ”gay marriage” är på agendan i hela västvärlden. Frågan har också berörts på SVD Brännpunkt.

För att få någon rätsida i denna diskussion tycker jag att det är nödvändigt att skilja på olika arenor.

1. En arena är församlingsmiljön, undervisningen och hur vi ska leva som kristna. Och hur vi hanterar homosexualiteten där. På denna nivå tror jag inte detta är någon stor fråga, kanske i enstaka församlingar som ska ta ställning till detta. Denna arena handlar också om teologin och diskussionen om hur vi ska tolka Bibeln. Denna arena handlar också om evangelisationen och hur vi möter människor som är homosexuella eller som brottas med sin sexuella läggning.

2. En annan arena handlar om politiken och lagstiftningen. Ska man motverka enkönade äktenskap och ytterligare liberalisering eller kan man som kyrka bejaka denna utveckling.

3. En tredje arena handlar om media och hur kyrkan ska agera gentemot media, eftersom de är mycket aktiva i att uppmärksamma om kyrkor kan acceptera samkönade äktenskap. Medias strålkastarljus har skapat en image kring kristna kyrkor att de är emot homosexuellas rättigheter.

Något förenklat skulle man kunna dela in kristna i liberala och konservativa. Men sen finns det gradskillnader. Konservativa värnar om kristna traditionen och den klassiska tolkningen av Bibeln. Homosexualiteten har uppfattats som synd och något som ska fördömas, det har varit huvudlinjen i kristna kyrkan i 2000 år.

Liberaler vill anpassa sig till samhällsutvecklingen och menar att kyrkan tidigare har haft fel i denna fråga, och för snävt tolkat Bibeln.

Man bör också påpeka att man kan vara konservativ när det gäller församlingen och kyrkans liv, men liberal när det gäller politiska arenan. Som kristen ser man homosexualiteten som synd men ser inte att man kan påtvinga övriga samhället sina kristna ideal, utan bejakar religionsfrihet och yttrandefrihet – det kan vara en möjlig ståndpunkt.

Det är inte kristna kyrkan som har lyft fram frågan om homosexuellas rättigheter på offenliga agendan, det är media och politiken som har lyft fram detta.

Katolska kyrkan har i sin etik i stor utsträckning förenat kyrkans etik och undervisning och vilken politik man förordar, och driver en konservativ kristen hållning i denna fråga, både när det gäller kyrkans inre liv och när det gäller politisk påverkan. Det har också varit den allmänna hållningen bland pingstförsamlingar och evangelikala kyrkor.

Genom att i stort sett alla kyrkor i Sverige, även de mest konservativa, har accepterat registrerade partnerskapet, så har vi i praktiken skilt på kyrkans etik och hur vi anser att samhällets regler ska utformas. Och här har det blivit en omsvängning väldigt snabbt utan större debatt i svensk kristenhet, när det registrerade partnerskapet infördes i mitten av nittiotalet var det nästan bara ärkebiskop KG Hammar som accepterade denna samlevnadsmodell. Det är märkligt med denna omsvängning, utan större debatt – där jag bland annat själv har varit aktiv. Som konservativ evangelikal kan jag dock få ihop denna liberalisering i synen på lagstiftningen, genom att skilja på kyrkans inre liv, och samhällets lagstiftning.

Mediaarenan är mycket svår för oss kyrkor att hantera. Homosexualiteten är en het mediefråga, vare sig vi vill eller inte. Och vi får frågorna från journalisterna hur vi ställer oss, vare sig vi vill eller inte. Och pingströrelsen fick under flera år kämpa intensivt med sin Åke Green-debatt, men vi i de andra kyrkorna var berörda av detta. Och media under trycket av hbt-rörelsen sätter trycket på kyrkan i dessa frågor. Och här känner många av oss att medias fokus på denna fråga, inklusive kristna pressen, kan skymma huvudfrågorna i evangeliet och i evangelisationen. Jag tror inte att det finns någon seriös kristen ledare som vill att vår inställning om homosexualitet ska vara det budskap som hörs från kyrkan i första hand. Det är nog mest kyrkans kritiker som försöker skapa denna mediafokus just på denna fråga.

Och hur vi ska lösa detta ligger utanför min förmåga att begripa. Att få medias och samhällets godkännande i denna fråga, kräver, i varje fall i Sverige, att man helt ställer upp på hbt-rörelsens krav, inklusive samkönade vigslar i kyrkorna, en omöjlighet för en katolik, en ortodox, en pingstvän och en evangelikal kristen. För att nu inte tala om muslimer, för dem är det en total omöjlighet.

Här menar jag att vi kristna inte får styras av samhällstrycket. Vår lojalitet måste alltid vara till Kristus, Guds ord, och vi behöver också söka vägledning från kyrkans historia under 2000 år när vi tolkar skrifterna. Samtidigt måste vi kunna ompröva oss, och erkänna när vi har tolkat Bibeln fel, och när vi har gjort fel bedömningar.

Och jag tycker att vi kan erkänna att vi har haft fel när vi tidigare har anpassat oss till övriga samhällets homofobi och den kränkning av människor med en homosexuell läggning som har kännetecknat historien. Historiskt tror jag där att kyrkan har varit styrd av tidsandan. Att möta människor med kärlek och respekt är nödvändigt, och visa förståelse för brottningskampen med synden och livet – som vi alla känner på olika sätt – är nödvändigt. Och här har vi felat.

Att konsekvent hävda nåden och evangeliet, och samtidigt lyfta fram omvändelsens utmaning som gäller oss alla, samtidigt som man handfast håller fast vid den kristna äktenskapssynen och synen på sexualiteten – det är den enda framkomliga vägen som jag ser det. Men det skapar varken godkännande eller applåder i sekulära media.

�

Nu befinner jag mig i en sommarstuga utanför Skellefteå tillsammans med hustrun och har en skön semester. Igår tränade jag golf, är mycket ringrostig, men får iväg den lilla bollen cirka 150 meter med en järnsjua (vid lyckade slag), vilket är helt okey, enligt Skellefteås tränare, Tiger Woods slår inte så värst mycket längre med en järnsjua – påstår han.

Efter denna absurda skrytsamhet vill jag också informera om att jag läser Briand McLaren: Kristen på nytt sätt, John Burke: Kom som du är, Tomas och Herti Dixon: Rör inte Guds homo, Tom Marshall: Understanding Leadership och Anders Piltz andaktsbok ”Morgonens nåd och nattens trofasthet”. Dessutom lite smått och gott som har med min konsultverksamhet att göra, en omfattande utredning från finansdepartementet om miljöbeskattningen och Maud Olofssons och svenska regeringens utspel till EU-ministrarna under svenska ordförandeskapet, om den ekoeffektiva ekonomin. I Bibeln läser jag just nu igenom Psaltaren.

Och sedan tränar jag för Stockholm halvmarathon i september.

Och framförallt umgås man med Gud. Under semestern är det ett utmärkt tillfälle att hämta ny andlig kraft och inspiration, och få nya idéer och visioner.

Söndag den 2 augusti kommer jag att predika i Korskyrkan Byske klockan 18.00. De som finns i den delen av Sverige och vill höra bloggaren live är välkomna.

Söndag 9 augusti är jag tillbaka i Stockholm och predikar då i Söderhöjdskyrkan klockan 11.00.

En intensiv debatt har uppstått på Emanuel Karlstens blogg. Emanuel ifrågasatte varför en hel del Dagenläsare var glada över en ny lag som bland annat inskränker rätten till propaganda och information om frågor och beteenden som Litauens parlament anser vara skadliga för ungdomar. Bland annat handlar det om att motverka våldspropaganda. Man får inte förmedla budskap som uppmuntrar ungdomar att begå självmord. Man får inte heller främja homosexualitet, bisexuella relationer eller polygami – i påverkan på barn och ungdomar. Jag uppfattar inte Litauens lag som en generell inskränkning i yttrandefriheten.

Detta ingår i det katolska Litauens strävan efter att främja familjevärderingar.

Nu är det ju inte inte särskilt märkligt att det finns restriktioner i vilken typ av information, annonsering m.m. man får rikta till barn- och ungdomar. Även i liberala västvärlden finns det mängder av restriktioner för vad man får säga i en skola, och vad man får säga i media och annat material som riktas till barn- och ungdomar. Flera av punkterna i Litauens nya lag uppfattas som ganska självklara i Sverige. När det gäller andra frågor har vi en motsatt agenda, det är förmodligen straffbart att hävda i en svensk skola att utlevd homosexualitet är synd – det är väl också en inskränkning i yttrandefriheten?

Men vi vet alla att Litauen är ett katolskt präglat land och då blir det en starkt värnande om äktenskapet mellan man och kvinna och en abortrestriktiv hållning. Det ateistiska och liberala Sverige har en annan agenda även om vissa frågor sammanfaller med det katolska Litauen.

För ett katolskt präglat land blir det naturligt att det finns rätt och fel på samlevnadens område, och att man vill främja vissa livsstilar framför andra. Det var i mycket bred majoritet som Litauens parlament fattade beslut om denna lag.

När sekulära och ateistiska västvärlden ska kommentera detta gör man det utifrån helt andra värderingar och världsbild. Jag inser att delar av Litauens lagförslag inte alls skulle vara möjligt i Sverige. Men jag har problem med den spy-galla och besser-wisser mentalitet som präglar så många kommentarer i västvärlden kring detta. Det verkar som om hbt-rörelsen vill göra Litauen till en måltavla och syndabock.

Som evangelikal och protestant kan jag inte ställa upp på alla detaljer kring Katolska kyrkans syn på äktenskap och samlevnad, men jag är helt överens om huvuddragen. Jag menar att man i synen på äktenskapet mellan man och kvinna följer både Bibeln och den kristna traditionen. Och det leder till en restriktiv syn både på utlevd homosexualitet och aborter.

Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på att man i katolskt präglade länder låter kyrkans syn så starkt påverka även samhällets lagstiftning. Men jag har läst påvens instruktioner till katolska politiker i hur de ska agera för att främja en kristen familjesyn i samhälle och politik, och Litauens politiker agerar i enlighet med detta. Att hbt-rörelsen inte gillar detta är ju självklart, men att kristna inte förstår det, ställer jag mig frågande inför.

Så min slutsats är att jag nog inte skulle trycka på ”glad”-knappen på Dagens hemsida i denna fråga, men jag tycker att man behöver visa förståelse och respekt för Litauens beslut.

Sedan ställer jag mig frågande till Emanuels tes om att många kristna uppfattar homosexualitet som en ärkesynd. Vilka kristna ledare och rörelser formulerar det på det sättet i Sverige? Det är möjligt att det finns enskilda kristna som tycker så. Bara för att vi kristna värnar om äktenskapet mellan man och kvinna kan man väl inte dra slutsatsen att vi tycker att homosexualitet är en ärkesynd. Det är väl medias vinkling och hbt-rörelsens propaganda som har skapat denna image, men jag har svårt att inse att den skulle vara grundad i verkligheten, och att det faktiskt finns kristna församlingar som faktiskt undervisar om homosexualitet som en ärkesynd.

Om någon skulle undervisa på det sättet, tycker jag att det är en helt obiblisk förkunnelse. Ämnet homosex nämns bara vid enstaka tillfällen i Bibeln och av detta kan man dra slutsatsen att det är en avvikelse från Guds måttstock och ideal (synd enligt Bibelns terminologi), precis som massa andra saker som vi alla kristna brottas med är avvikelser från det ideal som Gud hade tänkt sig från början. Men mer än så tycker jag inte att det utifrån Bibeln är motiverat att säga och göra. Sedan ska vi kristna förkunna de goda nyheterna om Kristus och Guds nåd för alla människor, oavsett var de befinner sig, och vad de brottas med i sina liv.

Och här saknar jag alltmer respekten för alla kristna som brottas med sin homosexuella läggning, men som i sin lydnad till Kristus, i sin respekt för Bibeln som Guds ord (inte på grund av omgivningstryck), inte lever ut sin homosexualitet.

Blev sugen att skriva ett inlägg med anledning av den omfattande debatten som har uppstått på Dagens hemsida med anledning av Emanuel Karlstens blogginlägg om Litauens nya lagstiftning som bland annat innebär restriktioner att framföra homosexpositiva budskap. Har dock idag rest med bil från Stockholm till Skellefteå med dålig internetaccess, men återkommer så fort jag bara hinner.

För några veckor sedan gjordes Humanisternas utspel på DN debatt. Sedan var vi 10 kristna som gav ett svar några veckor senare. Och nu har Stefan Einhorn skrivit på DN debatt och lagt fram ett första utkast till agnostikernas manifest, de som inte vet, är sökande, tar avstånd från Humanisternas självsäkra och religionsfientliga ateism, samtidigt som man har svårt med de olika religionernas färdiga svar. Du hittar Einhorns artikel här. Det refereras i tidningen Dagen här.

Tydliga positioneringar i tre olika block. Men det intressanta är att religionsdebatten är på agendan. Samtidigt känns indelningen ateism – agnosticism – religiöst troende, som lite 1800-tal. Exakt samma positioneringar som gjordes för 150 år sedan.

Det finns ju också flera typer av agnosticism. Dels uttryck för att man är genuint sökande och osäker när det gäller religiösa sanningsanspråk. En annan typ av agnosticism är en skeptisk kunskapsteorietisk hållning där man menar principiellt att det går inte att hitta svar på frågorna om livets mening, Guds existens etc. Frågan är bara hur en radikal skeptiker kan bli så övertygad om sin agnosticism – hur hänger det ihop logiskt?

Och sedan är det ju så att i denna typ av debatt buntas alla religiösa kategorier in i samma block, det görs ingen distinktion om man är Tibetanbuddhist, ortodox pingstvän, anabaptist, sunnimuslim, Jonas Gardell-anhängare, mennonit eller asatroende – eller inte minst medlem i en av Evangeliska Frikyrkans församlingar.

I Bibelns debatter och i Jesu debatter var det inom den sistnämnda religiösa kategorin man tog debatterna. Paulus varnade skarpt för gnosticismen som hotade kristna kyrkan i Kolossebrevet bl.a., och det varnades skarpt för judaisering av kristendomen i t.ex. Hebreerbrevet och Galaterbrevet. Jesus tog dusterna med fariseerna och saduceerna. Och ingen av dessa grupper var ett dugg ateister eller agnostiker. Så debattagendan varierar över tiden.

Carl-Ingemar Dagman har roat sig med under sommaren att göra en mer ingående analys av innehållet på min blogg. Analysen presenteras på hans blogg, du hittar den här. Har inte hunnit läsa detta men om jag känner Dagman rätt blir det nog både ris och ros, vi får se. Är nyfiken på vad han har skrivit.