En intensiv debatt har uppstått på Emanuel Karlstens blogg. Emanuel ifrågasatte varför en hel del Dagenläsare var glada över en ny lag som bland annat inskränker rätten till propaganda och information om frågor och beteenden som Litauens parlament anser vara skadliga för ungdomar. Bland annat handlar det om att motverka våldspropaganda. Man får inte förmedla budskap som uppmuntrar ungdomar att begå självmord. Man får inte heller främja homosexualitet, bisexuella relationer eller polygami – i påverkan på barn och ungdomar. Jag uppfattar inte Litauens lag som en generell inskränkning i yttrandefriheten.
Detta ingår i det katolska Litauens strävan efter att främja familjevärderingar.
Nu är det ju inte inte särskilt märkligt att det finns restriktioner i vilken typ av information, annonsering m.m. man får rikta till barn- och ungdomar. Även i liberala västvärlden finns det mängder av restriktioner för vad man får säga i en skola, och vad man får säga i media och annat material som riktas till barn- och ungdomar. Flera av punkterna i Litauens nya lag uppfattas som ganska självklara i Sverige. När det gäller andra frågor har vi en motsatt agenda, det är förmodligen straffbart att hävda i en svensk skola att utlevd homosexualitet är synd – det är väl också en inskränkning i yttrandefriheten?
Men vi vet alla att Litauen är ett katolskt präglat land och då blir det en starkt värnande om äktenskapet mellan man och kvinna och en abortrestriktiv hållning. Det ateistiska och liberala Sverige har en annan agenda även om vissa frågor sammanfaller med det katolska Litauen.
För ett katolskt präglat land blir det naturligt att det finns rätt och fel på samlevnadens område, och att man vill främja vissa livsstilar framför andra. Det var i mycket bred majoritet som Litauens parlament fattade beslut om denna lag.
När sekulära och ateistiska västvärlden ska kommentera detta gör man det utifrån helt andra värderingar och världsbild. Jag inser att delar av Litauens lagförslag inte alls skulle vara möjligt i Sverige. Men jag har problem med den spy-galla och besser-wisser mentalitet som präglar så många kommentarer i västvärlden kring detta. Det verkar som om hbt-rörelsen vill göra Litauen till en måltavla och syndabock.
Som evangelikal och protestant kan jag inte ställa upp på alla detaljer kring Katolska kyrkans syn på äktenskap och samlevnad, men jag är helt överens om huvuddragen. Jag menar att man i synen på äktenskapet mellan man och kvinna följer både Bibeln och den kristna traditionen. Och det leder till en restriktiv syn både på utlevd homosexualitet och aborter.
Sedan kan man naturligtvis ha synpunkter på att man i katolskt präglade länder låter kyrkans syn så starkt påverka även samhällets lagstiftning. Men jag har läst påvens instruktioner till katolska politiker i hur de ska agera för att främja en kristen familjesyn i samhälle och politik, och Litauens politiker agerar i enlighet med detta. Att hbt-rörelsen inte gillar detta är ju självklart, men att kristna inte förstår det, ställer jag mig frågande inför.
Så min slutsats är att jag nog inte skulle trycka på ”glad”-knappen på Dagens hemsida i denna fråga, men jag tycker att man behöver visa förståelse och respekt för Litauens beslut.
Sedan ställer jag mig frågande till Emanuels tes om att många kristna uppfattar homosexualitet som en ärkesynd. Vilka kristna ledare och rörelser formulerar det på det sättet i Sverige? Det är möjligt att det finns enskilda kristna som tycker så. Bara för att vi kristna värnar om äktenskapet mellan man och kvinna kan man väl inte dra slutsatsen att vi tycker att homosexualitet är en ärkesynd. Det är väl medias vinkling och hbt-rörelsens propaganda som har skapat denna image, men jag har svårt att inse att den skulle vara grundad i verkligheten, och att det faktiskt finns kristna församlingar som faktiskt undervisar om homosexualitet som en ärkesynd.
Om någon skulle undervisa på det sättet, tycker jag att det är en helt obiblisk förkunnelse. Ämnet homosex nämns bara vid enstaka tillfällen i Bibeln och av detta kan man dra slutsatsen att det är en avvikelse från Guds måttstock och ideal (synd enligt Bibelns terminologi), precis som massa andra saker som vi alla kristna brottas med är avvikelser från det ideal som Gud hade tänkt sig från början. Men mer än så tycker jag inte att det utifrån Bibeln är motiverat att säga och göra. Sedan ska vi kristna förkunna de goda nyheterna om Kristus och Guds nåd för alla människor, oavsett var de befinner sig, och vad de brottas med i sina liv.
Och här saknar jag alltmer respekten för alla kristna som brottas med sin homosexuella läggning, men som i sin lydnad till Kristus, i sin respekt för Bibeln som Guds ord (inte på grund av omgivningstryck), inte lever ut sin homosexualitet.