Frågan om homosexualiteten har blivit en av de mest splittrande frågorna i västvärldens kyrka under senaste 10-20 åren. Allra mest uppmärksammade är nog världsvida Anglikanska kyrkan som helt håller på att splittras sönder, uppmärksammat i dagens Dagen i en debattartikel. Men det handlar naturligtvis om många andra frågor, men homosexualiteten blir en så medial fråga, genom medias uppmärksamhet och genom att ”gay marriage” är på agendan i hela västvärlden. Frågan har också berörts på SVD Brännpunkt.
För att få någon rätsida i denna diskussion tycker jag att det är nödvändigt att skilja på olika arenor.
1. En arena är församlingsmiljön, undervisningen och hur vi ska leva som kristna. Och hur vi hanterar homosexualiteten där. På denna nivå tror jag inte detta är någon stor fråga, kanske i enstaka församlingar som ska ta ställning till detta. Denna arena handlar också om teologin och diskussionen om hur vi ska tolka Bibeln. Denna arena handlar också om evangelisationen och hur vi möter människor som är homosexuella eller som brottas med sin sexuella läggning.
2. En annan arena handlar om politiken och lagstiftningen. Ska man motverka enkönade äktenskap och ytterligare liberalisering eller kan man som kyrka bejaka denna utveckling.
3. En tredje arena handlar om media och hur kyrkan ska agera gentemot media, eftersom de är mycket aktiva i att uppmärksamma om kyrkor kan acceptera samkönade äktenskap. Medias strålkastarljus har skapat en image kring kristna kyrkor att de är emot homosexuellas rättigheter.
Något förenklat skulle man kunna dela in kristna i liberala och konservativa. Men sen finns det gradskillnader. Konservativa värnar om kristna traditionen och den klassiska tolkningen av Bibeln. Homosexualiteten har uppfattats som synd och något som ska fördömas, det har varit huvudlinjen i kristna kyrkan i 2000 år.
Liberaler vill anpassa sig till samhällsutvecklingen och menar att kyrkan tidigare har haft fel i denna fråga, och för snävt tolkat Bibeln.
Man bör också påpeka att man kan vara konservativ när det gäller församlingen och kyrkans liv, men liberal när det gäller politiska arenan. Som kristen ser man homosexualiteten som synd men ser inte att man kan påtvinga övriga samhället sina kristna ideal, utan bejakar religionsfrihet och yttrandefrihet – det kan vara en möjlig ståndpunkt.
Det är inte kristna kyrkan som har lyft fram frågan om homosexuellas rättigheter på offenliga agendan, det är media och politiken som har lyft fram detta.
Katolska kyrkan har i sin etik i stor utsträckning förenat kyrkans etik och undervisning och vilken politik man förordar, och driver en konservativ kristen hållning i denna fråga, både när det gäller kyrkans inre liv och när det gäller politisk påverkan. Det har också varit den allmänna hållningen bland pingstförsamlingar och evangelikala kyrkor.
Genom att i stort sett alla kyrkor i Sverige, även de mest konservativa, har accepterat registrerade partnerskapet, så har vi i praktiken skilt på kyrkans etik och hur vi anser att samhällets regler ska utformas. Och här har det blivit en omsvängning väldigt snabbt utan större debatt i svensk kristenhet, när det registrerade partnerskapet infördes i mitten av nittiotalet var det nästan bara ärkebiskop KG Hammar som accepterade denna samlevnadsmodell. Det är märkligt med denna omsvängning, utan större debatt – där jag bland annat själv har varit aktiv. Som konservativ evangelikal kan jag dock få ihop denna liberalisering i synen på lagstiftningen, genom att skilja på kyrkans inre liv, och samhällets lagstiftning.
Mediaarenan är mycket svår för oss kyrkor att hantera. Homosexualiteten är en het mediefråga, vare sig vi vill eller inte. Och vi får frågorna från journalisterna hur vi ställer oss, vare sig vi vill eller inte. Och pingströrelsen fick under flera år kämpa intensivt med sin Åke Green-debatt, men vi i de andra kyrkorna var berörda av detta. Och media under trycket av hbt-rörelsen sätter trycket på kyrkan i dessa frågor. Och här känner många av oss att medias fokus på denna fråga, inklusive kristna pressen, kan skymma huvudfrågorna i evangeliet och i evangelisationen. Jag tror inte att det finns någon seriös kristen ledare som vill att vår inställning om homosexualitet ska vara det budskap som hörs från kyrkan i första hand. Det är nog mest kyrkans kritiker som försöker skapa denna mediafokus just på denna fråga.
Och hur vi ska lösa detta ligger utanför min förmåga att begripa. Att få medias och samhällets godkännande i denna fråga, kräver, i varje fall i Sverige, att man helt ställer upp på hbt-rörelsens krav, inklusive samkönade vigslar i kyrkorna, en omöjlighet för en katolik, en ortodox, en pingstvän och en evangelikal kristen. För att nu inte tala om muslimer, för dem är det en total omöjlighet.
Här menar jag att vi kristna inte får styras av samhällstrycket. Vår lojalitet måste alltid vara till Kristus, Guds ord, och vi behöver också söka vägledning från kyrkans historia under 2000 år när vi tolkar skrifterna. Samtidigt måste vi kunna ompröva oss, och erkänna när vi har tolkat Bibeln fel, och när vi har gjort fel bedömningar.
Och jag tycker att vi kan erkänna att vi har haft fel när vi tidigare har anpassat oss till övriga samhällets homofobi och den kränkning av människor med en homosexuell läggning som har kännetecknat historien. Historiskt tror jag där att kyrkan har varit styrd av tidsandan. Att möta människor med kärlek och respekt är nödvändigt, och visa förståelse för brottningskampen med synden och livet – som vi alla känner på olika sätt – är nödvändigt. Och här har vi felat.
Att konsekvent hävda nåden och evangeliet, och samtidigt lyfta fram omvändelsens utmaning som gäller oss alla, samtidigt som man handfast håller fast vid den kristna äktenskapssynen och synen på sexualiteten – det är den enda framkomliga vägen som jag ser det. Men det skapar varken godkännande eller applåder i sekulära media.
�
Pingback: Fördomar och minoritetsförtryck försvinner inte för att man försöker tvinga folk att tänka queer. - Bengts Blogg()