Akte torsdag morgon med fru Eva till en liten o i Medelhavet pa semester tio dagar. Begransad datoraccess, och inga nordiska bokstaver i datorn. Ska forsoka skriva ett inlagg sent ikvall eller under fredagen och ta upp flera intressanta fragor som kom upp i debatten mellan mig och Pekka, bland annat om stromningar i dagens kristenhet. Viktiga fragor. Aterkommer. Har ar varmt och skont.

Det har hänt mycket senaste dygnet. I går kväll träffade jag Evangeliska Frikyrkans presidium, det är missionsdirektorerna och ordförande och vice ordföranden i styrelsen. Det var ett planerat möte sedan tidigare. Jag har dock upplevt ett 100-procentigt stöd från EFK-ledningen senaste dagarna, inklusive rektorn för Örebro missionsskola, så eventuella funderingar på att avgå har helt avförts från dagordningen.

Förmiddagen satt jag och Pekka Mellergård och fikade på ett café i Örebro. Vi har alltid intressanta diskussioner när vi möts i god anda, och så även denna gång. Sedan är vi ju ganska frispråkiga debattörer båda två, som inte har samma uppfattningar i alla frågor, även om vi även har mycket samsyn. Så vår omgivning får nog räkna med att vi kan krocka ibland, men det finns samtidigt mycket av försonlighet och vänskap oss emellan. Pekka hävdar att jag delvis har missuppfattat honom i denna diskussion och jag får tro på detta, så den senaste diskussionen har vi lagt bakom oss – även om våra kritiska funderingar  delvis kvarstår. Och jag har ju svagheten att bli ganska demagogisk när jag hamnar i en debatt och kanske vässa argumenten lite för mycket. Men debatten om EFK:s framtid och inriktning kommer vi att vara engagerade i både två, i fortsättningen.

Pekka strök också under ett NOD-nummer för tre år sedan där Lars Johansson gjorde en liknande typ av kritisk analys av Brian McLaren som jag har gjort här på bloggen. Så vi ska nog inte överdriva skillnaderna i olika varianter av evangelikalitet inom EFK. Lovade också Pekka att anmäla mig till någon av NOD-kurserna, för att få en bättre orientering i aktuella teologiska strömningar, det har jag tänkt på i åratal men nu kommer jag till skott. Jag vill gärna gå dem till mötes som tycker att jag inte begriper någonting.

Tidigt torsdag morgon åker jag och min fru på en sedan länge planerad semester. Men återkommer i debatten, diskussionen om olika strömningar inom EFK och framtidsbilder, tycker jag är intressant.

Nu är jag på väg till Örebro för möte med Evangeliska Frikyrkans ledning klockan 18.00. Och sedan sover jag över hos Anders Blåberg. Och i morgon förmiddag träffar jag Pekka Mellergård.

För att undvika alla missförstånd, jag upplever inte att jag och Pekka är några ovänner. Jag blev dock lite tilltufsad känslomässigt av diskussionen men upplever inte detta som en massa bad feelings mot Pekka som person. Däremot har vi lite olika uppfattningar i vissa frågor. Och sedan har vi kanske lite olika uppfattningar om hur man för en diskussion om hur vi sköter våra förtroendeuppdrag. Så det blir säkert ett mycket broderligt samtal i morgon förmiddag, och inga slagsmål.

Ska försöka hinna läsa en del av inläggen i denna omfattande debatt. Kanske kommenterar några saker i debatten. Återkommer om detta.

Nu är det sen måndag kväll och jag är hemma. Hustrun är på konferens med jobbet, men jag har ändå två kvinnor hemma, dels svärmor på besök, dels en av döttrarna.

Det har varit en intensiv dag, och min och Pekka Mellergårds bloggdebatt har skapat ett enormt intresse. Telefonen har gått varm, mailen har strömmat in hela dagen, och det är ingen EFK-are som har hört av sig som tycker att jag ska avgå, utan har bara mött uppmuntran under hela dagen.

Men jag tror också att det är viktigt att som kristen ledare också visa sin svaghet och sårbarhet. Jag tycker att vi möter detta i Bibeln på ett antal olika sätt. Varför står det om Pauli våndor och frustrationer med olika människor. Varför kan vi läsa om kung Davids brottningskamp med både fiender och sitt eget liv? Det är lika bra att säga som det är. I natt satt jag och grinade nästan halva natten.

Kristet engagemang är som ett hett och kanske stormigt äktenskap. Skillnaden är hårfin mellan glädje och extas, bitterhet och smärta – Kärlek, smärta, passion, inlevelse, lojalitet lever om vart annat. Jag har satsat så enormt mycket av mina bästa år på Evangeliska Frikyrkan, och jag har verkligen trott på det vi har gjort. Och några av kommentarerna här på bloggen blev bara för mycket för mig i går kväll, det gällde framförallt två saker, dels att jag tydligen diskuteras i en rad olika sammanhang inom EFK och att dessa diskussioner sker bakom min rygg, dels att min Bibeltro och nit för evangelikal kristendom ska liknas vid att utlösa läktarvåld (i fotbollstermer). Resten av debatten hade jag inga större problem med, men just de två detaljerna blev mer än jag klarade av. Men man är bräcklig och klarar inte särskilt mycket.

Kommer att möta Evangeliska frikyrkans presidium i morgon kväll, (som är missionsdirektor och biträdande missionsdirektor, ordförande och vice ordförande) för att diskutera situationen.

Jag tror på öppenhet och raka debatter. Att argumenten vrids och vänds, jag tycker att det är fascinerande med bloggande. Men när det går över till ren personkritik kan det börja bli känsligt, och ska det börja granskas på en blogg hur man sköter sitt uppdrag då börjar det gå överstyr. Och jag tycker absolut inte att personer med ansvarsuppdrag inom en organisation på en blogg ska börja granska hur kolleger och ens chefer sköter sina uppdrag. Jag tycker absolut att det ska kunna granskas och kritiseras hur jag sköter mitt uppdrag som ordförande i Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att man ska använda våra interna kanaler för sådana personfrågor, inte offentliga bloggar som vem som helst kan läsa.

Eftersom jag lever mitt liv i stor utsträckning utanför den kristna sfären, så jämför jag ofta med hur andra delar av samhället fungerar. Och jag kan faktiskt inte komma på någon sektor där det är accepterat att chefstjänstemän offentligt går ut och kritiserar VD, direktor, styrelseordförande eller vad man nu har för titel. Det är bara organisationer i fritt fall, och i totalt upplösningstillstånd där sådant förekommer. I Sverige går det att ge enstaka exempel på att sådant har förekommit, t.ex. inom politiska partier i krissituationer efter förlorade val där det kan bli en mycket öppen kritik mot partiordförande, det finns också enstaka exempel från organisationsvärlden under senare år, inom Aktiespararna vid något tillfälle, inom Företagarnas riksförbund vid något tillfälle, inom LRF. Den styrelseordförande i Sverige som har varit mest i blåsväder senaste året är LO-chefen Wanja Lundby-Wedin, men så vitt jag minns vara det ingen chef inom LO:s fackförbund som gick ut och offentligt kritiserade henne.

Så det finns vissa spelregler och etik inom organisationer, som jag tycker borde vara självklara även inom kristna organisationer. 

Men jag vill inte älta i detta, jag är varken bitter eller sur på någon, men rejält känslomässigt tilltufsad just nu, men det går nog över.

Och Hammarby förlorade ikväll också, blir det en till kväll då man gråter sig till sömns?

Nej, Kristus är uppstånden, han är sannerligen uppstånden.

Godnatt.

Här följer mitt svar till Pekka Mellergårds gästblogginlägg, jag kommenterar även den kommentar han skrev under kvällen.

1. Den ursprungliga diskussionen handlade om en kristen kan delta i Ramadanfirande. Innan jag skrev det inlägget hade jag samråd med min gode vän Lars Mörling som är en av EFK:s islamexperter. Min slutsats var att det är helt okey att använda Ramadanperioden för att be för muslimernas frälsning (det är väl självklart). Jag tycker inte heller att det finns anledning att klandra kristna trossyskon i muslimska länder som deltar i Ramadan utifrån en kristen syn, vilket naturligtvis även missionärer i berörda länder kan göra. Ramadan är då inte någon religiös frälsande handling som det är enligt islam, utan man använder det för kristna praktiker som fasta, goda gärningar m.m. Jag menar dock att Brian McLaren går längre än så. Jag kan inte se något evangeliserande syfte i det han gör, och eftersom han strikt sammankopplar sitt Ramadanfirande med troende muslimer så menar jag att det blir ett religionssynkretistiskt handling från hans sida. Här har Pekka M en annan uppfattning. Det är bara att konstatera. Jag är dock något förvånad över att en rektor för en evangelikal teologisk högskola behöver gå i polemik mot detta blogginlägg, tycker att jag skrev ganska nyanserat.

2. Pekka M skriver att EFK är en sammanslutning av fria församlingar i samverkan, det finns inget biskopsämbete. Det är OK om missionsdirektorn pekar med hela handen i lärofrågor m.m. men inte styrelsens ordförande. Jag har ingen roll som ”riktkarl” men jag har samma ansvar för att stå för EFK:s värderingar och teologiska grundsyn, på samma sätt som Pekka M har i egenskap av att vara rektor för vår teologiska högskola. Att jag är en aktiv skribent och driver en blogg gör tydligen enligt Pekka M att jag uppfattas som en som pekar ut vad en EFK:are ska tro och göra. Försöker jag uppträda som en biskop bara för att jag driver en blogg och skriver enstaka tidningsartiklar med jämna mellanrum? Problemet är nog varken bloggen eller artiklarna utan problemet är att många läser min blogg och mina artiklar och de väcker uppmärksamhet långt utanför kyrkans led. Hade jag varit lite mer medioker i detta hade nog inte Pekka reagerat. Men Pekka har ju själv inom ramen för EFK dragit igång en tidskrift som med åtskilliga artiklar per år försöker reflektera och peka ut riktlinjer. Är det också ett försök att utföra biskopsfunktion? Och dessutom tycks han bli ganska störd över om man någon gång framför synpunkter på innehållet i denna tidskrift, vilket jag råkade ut för, för en tid sedan. Att klandras för att utöva illegitim biskopal utövning för att man skriver någon artikel per månad och driver en blogg, för mig låter det något långsökt. Det är ju betydligt fler EFK-ledare än jag som driver en blogg.

3. När det gäller rollfrågan så ser jag ingen lösning på den. Jag är en och samma person hela tiden. Problemet är att det får så pass mycket genomslag det jag skriver så att det uppfattas som EFK:s hållning, ska jag klandras för att många läser det jag skriver? Den lösning jag har gjort upp med styrelsen om vid tidigare diskussioner är att genom titel m.m. försöka ”privatisera” det jag skriver och säger. Vid en TV4-soffa för ett par år sedan markerade jag i direktsändning att det var min personliga uppfattning, inte EFK:s – när vi diskuterade bojkott av Israel. Eftersom jag är en aktiv debattör och skribent och tydligen uppfattas det jag säger och skriver som EFK:s position oavsett vilka titlar eller presentationer som används, så ser jag knappast någon lösning på detta – om en del EFK:are ser det problematiskt. ”Om ni vill ha mig får ni ta mig som jag är” var en gammal schlager, och det gäller nog även mig i detta fall.

4. Pekka är bekymrad över min roll i EFK och eftersom han dessutom för fram detta i ett offentligt forum som detta så kan jag inte tolka det han säger på annat sätt än att han tycker att jag är delvis en belastning för EFK. Och han har uppenbarligen haft samtal och lyssnat in samtal på olika sätt som stöder hans reflektioner. Pekka skriver: ”jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro missionsskola, cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s chefsforum.” Så uppenbarligen pratar man om mig som ett problem i en rad olika EFK-sammanhang. Och denna upplysning får jag nu av Pekka, i ett offentligt blogginlägg. Jag är dock förvånad över att ingen av alla dessa som har deltagit i dessa diskussioner och problematiserat  ordföranderollen, på något sätt har hört av sig till mig om detta. Och att synpunkterna aldrig har förts fram till styrelsen, eller i styrelsen, till valberedningen, i brevform, inte ens i tidningsartiklar. Men tack Pekka att du informerar mig om något som jag inte visste sedan tidigare. Om det är en sådan utbredd uppfattning inom Evangeliska frikyrkan att mitt agerande som ordförande för EFK är ett problem så ser jag ingen annan lösning än att jag måste avgå från mitt ordförandeuppdrag med omedelbar verkan. Jag måste dock få Pekkas påståenden verifierade från fler källor. Och jag är förvånad över att granskning av förtroendevalda ledare inte sker genom de demokratiska processer som vi har beslutat om, utan att det sker genom samtal bakom ryggen på den berörda personen. Och att jag är synnerligen förvånad över att dessa diskussioner som pågår bakom min rygg, att jag informeras om detta genom att vår högskolerektor skriver ett blogginlägg. Som EFK-ordförande är det många människor som hör av sig till mig från alla tänkbara håll med åsikter om det mesta, och det innefattar naturligtvis också missionsskolan i Örebro. Jag skulle nog aldrig komma på tanken att använda dessa samtal som grund för offentliga utspel.

5. Och Pekka menar att mitt agerande skapar problem för hur EFK uppfattas externt. Jag vet inte vilka källor han har för detta, jag lever ju i min egen lilla värld i vår huvudstad. Tycker dock att jag har fått ett omfattande förtroende från ett antal instanser utanför EFK. Inte minst från riksmedias håll som vid ett stort antal tillfällen har kontaktat mig för att få artiklar och få mina åsikter om aktuella frågor. Jag kan hänvisa till ledande redaktörer i både etermedia och rikspressen som har uttryckt sig mycket uppskattande om mina insatser. Jag tycker också att jag har ett hyfsat förtroende inom svensk kristenhet, är styrelseledamot i Svenska evangeliska alliansen, sitter med i Sveriges kristnas råds miljögrupp, sitter med i religionsfrihetskommittén hos Svenska Missionsrådet, har inbjudits att skriva i Diakonias tidning, och inte minst är jag ordförande i det av Pekka nedvärderade Claphaminstitutet, som dock har fem samfundsledare i sin styrelse, och företrädare för i stort sett samtliga kyrkor och samfund bland sina stiftare. Jag tycker att det är ett ganska tungt förtroendeuppdrag att vara ordförande för denna tankesmedja, som jag möter betydligt större uppskattning för, långt utanför kyrkväggarna, än i broder Mellergårds värld. Det hör också till saken att jag har blivit tillfrågad om fler engagemang än detta, men jag har begränsat med tid. Jag beklagar att denna punkt blev en försvarspunkt, men ibland blir man pressad till att försvara sig, vilket inte känns särskilt roligt. Jag tycker också att jag möts av ett stort förtroende inom näringslivet, där jag under hösten ska jobba med en ingående framtidsanalys åt ett av Europas största företag. Sammanfattningsvis så stämmer inte Pekkas bild med min, men det kanske gör detsamma. Att vinna människors aktning och godkännande kan aldrig vara en kristens mål, utan det avgörande är att på domens dag bli godkänd av Kristus. Att rektor Mellergård och hans meningsfränder har ett antal synpunkter på mig på resan till domens dag, det får jag leva med. Men stämmer denna bild som Pekka för fram, att jag skadar EFK:s goda namn och rykte, då bör jag avgå, men jag vet inte vad det finns för grund för denna bild.

6. Sedan har Pekka skrivit en till kommentar under mitt söndagskvällsinlägg, där han säger att mitt skrivande och min teologiska hållning – uttryckt i fotbollstermer- lockar fram läktarvåld. Den kraftiga och i vissa fall oförskämda kritik som han utsatts för senaste dagarna, på grund av kritiken mot mitt blogginlägg, menar han är relaterat till min hållning och mitt skrivande. Detta är en mycket kraftig kritik och ifrågasättande av en person. Jag tycker att Pekkas meningar mellan varven där han uttrycker förtroende för mig, och inte tycker att jag ska avgå som ordförande – inte hänger ihop, när han drämmer till med att jag i kristna världen skulle orsaka något som motsvaras av fotbollsvåld, utlösa polarisering, motsättningar, hårda ord etc. Efter 35 års arbete i Kristi tjänst var det nog bland de svåraste och mest dräpande kritik jag någon gång har utsatts för av en kristen ledare – på den offentliga arenan.

7. Situationen för mig inom EFK känns nu nästan ohållbar efter detta. Som förtroendevald ordförande har man bara sitt förtroende och inget annat, och jag kan inte tolka Pekka på annat sätt än att chefstjänstemän inom EFK ser mig som en belastning. Visserligen är det styrelsen som väljer mig och det är deras förtroende som är avgörande, men jag ser det också som nödvändigt att man har förtroende hos de chefstjänstemän som vi i styrelsen har tillsatt, och naturligtvis inom församlingsrörelsen i stort. Jag arbetar ju mycket utanför kyrkans värld och jag jämför ofta våra kristna organisationer med andra ideella organisationer, fackföreningsrörelse, politiska partier, företag m.m. Det finns både likheter och skillnader. Men att en ledande tjänsteman för fram en så vass offentlig kritik mot en styrelseordförande skulle nog inte accepteras någonstans bland organisationer och företag, i vissa lägen skulle det kunna accepteras i ett politiskt parti, när en viss falang vill fälla en partiledare.

Ja, det var nog inget av mina roligare inlägg, men trots allt

KRISTUS ÄR UPPSTÅNDEN, JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN

Godnatt för den här gången.

Jag har nu tittat på Pekka Mellergårds svar på mitt svar, på hans inlägg här på bloggen.

Jag har ett antal synpunkter på detta och jag behöver lite tid på mig för att skriva ett svar. Vill dock bara kommentera en sak nu, så att den punkten är ”undanstökad”. Det handlar om alla synpunkter som kommer upp i bloggsfären. Både Pekka och jag ser att även Joachim Elsander kopplar ihop mig med alla som skäller på Pekka, i vissa fall på ett ganska onyanserat och oförskämt sätt. Jag vill bara kommentera detta. Självklart ställer tar jag helt avstånd från folk som skriver att Pekka inte är frälst, borde byta jobb etc. Men det tycker jag är så självklart att det inte ens behöver sägas. Jag hinner inte ens läsa igenom den typen av kommentarer. Vi som ganska mycket rör oss i bloggsfären är vana vid detta beteende, så vi har kanske blivit allergiska, men för ovana bloggläsare kan det naturligtvis  vara upprörande med kommentarer i en oförskämd ton.

Vi bör dock alla komma ihåg att vi en dag ska möta Gud som domare, och då ska vi stå till svars för varje ord vi har sagt (och det måste också gälla varje ord vi har skrivit), så sade Jesus – men det är inte så många som pratar om det.

Bloggsfären är som den är. Jag har tyvärr ingen tid och möjlighet att läsa och granska alla kommentarer som kommer på min blogg. Att en kommentar har publicerats betyder inte att jag har godkänt den. Jag behöver se över detta, men jag är mycket tveksam till att ta bort kommentarsfunktionen. Jag måste lösa detta på något sätt men i dagsläget vet jag inte hur. Tycker dock att tonen på kristna bloggar är betydligt bättre än andra typer av bloggar.

Jag tycker att det är absurt att sammankoppla mig med en massa kommentarer. Är det mitt fel att en del människor ogillar det Pekka skriver? Jag utsätts ju för exakt samma omilda behandling och skulle också kunna lägga upp massor av oförskämda citat som folk har sagt om mig, jag skulle med samma typ av argumentation kunna hävda att Pekkas fan-club kan man också ha synpunkter på. Brian McLarens och postmodernitetens anhängare har sagt en rad oförskämdheter om mig, ska jag då skriva och säga att Brian McLaren borde fundera över varför han har sådana anhängare – det är ett absurt resonemang. Så att demonisera någon genom att visa på att fan-cluben missköter sig är ett argument som jag tycker att vi bör lägga åt sidan. Det är ungefär som att kritisera Hammarbys fotbollslag för att deras fans går ut och bråkar efter matcherna. Är det lagets fel?

Det är nu sen lördagkväll och debatten med Pekka Mellergård har jag lagt åt sidan. Är i bön inför Gud och förbereder mig för predikan i Uppsala pingstkyrka i morgon förmiddag klockan 11.00. Det känns som profetiskt och viktigt. Tror att jag kommer att anknyta till senaste dagarnas debatt, och lyfta fram den genuina Jesustron, och att stå för Jesus i tider av ateism, agnosticism, religionspluralism, och kristen liberalism. Jesus är världens frälsare, världens räddare, han är sanningen, han är vägen, han är livet, han är den uppståndne, den som håller hela världen i sin hand. Och det är bara på grund av blodet på hans kors som jag som människa kan bli benådad, försonad och upprättad och få del av det eviga livet. Vilket budskap.

Pekka Mellergård har bett om att få komma med ett svar på mitt svar på hans bloggkommentar. Jag lägger in det som ett gästblogginlägg.

hälsningar

Stefan Swärd

Här följer Pekkas text:

Att Stefan släpper in mig som gästbloggare är väl ett bra tecken på att vi två delar ambitionen att föra ett samtal, inte ge varandra ”dolkstick i ryggen” eller liknande. Stefan och jag har bl.a. det gemensamt att vi har svårt för att sopa saker under mattan, att vi ogillar när samtal undertrycks, och beslut tas internt bakom stängda dörrar. Personligen skulle jag föredra ett något mindre offentligt forum, men tyvärr har EFK inte någon bra plattform för att föra den här typen av samtal. Inte ens på (alltför dåligt besökta) årsmöten finns den tid som skulle behövas.

 

Även med de begränsningar som finns, så känner jag mig betydligt mer bekväm med detta forum, än korta och polariserande reportage i Dagen eller andra tidningar. (Hur mycket enklare skulle inte livet vara om vi var duktigare på att förstå och kritiskt förhålla oss till medialogiken, inklusive urval från samtal, rubriksättningar och ingresser, bildval etc…).

 

Ett observandum: Jag skriver detta och det föregående endast i egenskap av privatpersonen Pekka Mellergård. Ingenting av detta är förankrat någon annanstans än mitt eget huvud (eller kanske det är hjärtat?!). Men det är min känsla av ansvar utifrån en relativt framträdande roll i EFK:s verksamhet som driver mig att ägna tid åt detta.

 

Så låt mig lite mer utförligt försöka förklara vad jag menar (Ledsen att det blir lite långt, men det är kanske enda chansen jag får):

 

1. Mitt blogginlägg på torsdag eftermiddag ville fokusera på frågan om relationen mellan privatpersonen Stefan Swärd och hans roll som EFK:s ordförande. Problemet uppstår när det han säger uppfattas som ”EFK:s linje”, i stort eller smått. Detta är inte unikt för Stefan. Under Lennart Hambres tid (EFK:s förre Missionsdirektor) uppstod exempelvis en diskussion i (och utanför) EFK:s styrelse om huruvuda en insändare till Dagens Nyheter om könsneutrala äktenskap som Hambre skrivit under verkligen var förankrad i församlingsrörelsen/samfundet (där undertecknad inte var engagerad!).

 

Eftersom Stefan är en väldigt aktiv debattör så aktualiseras dock frågan numera allt oftare, och med den här framgångsrika bloggen finns det fog att fråga sig om vi inte behöver bli överens om ett tydligare förhållningssätt. Jag är långt ifrån den förste som uppmärksammar detta (se t.ex. Håkan Arenius gästblogg här 090114). Jag har hört problemet behandlas på ett liknande sätt som i mitt inlägg bland EFK-pastorer, bland Frizon-profiler, studenter på Örebro Missionsskola,  cheferna för EFK:s olika skolor och i EFK:s s.k chefsforum. Och bland ”vanliga församlingsmedlemmar”.  Det finns alltså en signifikant grupp (signifikanta) engagerade EFKare som delar mitt bekymmer.

 

2. Men varför är då detta ett problem?! Ja, en aspekt har naturligtvis att göra med att EFK är en sammanslutning av fria församlingar, utan något officiellt ”biskopsämbete” eller dylikt. Om någon uppfattar sin egen roll som ”riktkarl” för samfundet, eller av andra uppfattas ha ett sådant mandat, så har vi utan att märka eller uttala det gemensamt, glidit över i en helt annan struktur och ordning. Det tycker jag är problematiskt, både ur teologisk och demokratisk synpunkt. Jag skulle tro att ganska många inom EFK tycker att det är OK att Missionsdirektorn i vissa lägen tar på sig denna roll, jag tror man kan tolka hans mandat så. Men jag uppfattar inte att styrelsens ordförande har ett sådant mandat, i sin roll som styrelseordförande.

 

3. Problemet förstärks om ”riktkarlens” uttalanden får effekten att delar av samfundets medlemmar främmandegörs och/eller exkluderas. Alltså uppfattar att det finns en EFK-linje, som ställer en inför två val: acceptera eller lämna.

 

Jag vill styrka under att en sådan inställning har inte Stefan gjort sig till tydlig företrädare för.

 

Men jag uppfattar att det finns lite för mycket av uppdelning i mer och mindre rätt-trogna, oftast uttryckt i den i mina ögon allt mer oanvändbara dualismen konservativ-liberal. Stefans blogg bidrar oftare till polarisering än till dialog och försök att på allvar förstå ”den andre”. (Obs! Det finns lysande undantag, kanske allra tydligast exemplifierat i mötet med Jonas Gardell).

 

4. Det finns också ett problem i hur utomstående människor uppfattar EFK och de församlingar som samarbetar med EFK. Och här förstärks problematiken ytterligare av att Stefan också är en av tillskyndarna av och även ordförande för Clapham-institutet. Där finns ett antal utmärkta och duktiga personer samlade, med hedervärda ambitioner.

 

Men för de flesta utomstående betraktare så ser Claphaminstitutet mer ut som en förlängning av KD:s mer konservativa arm, än som en bredare kristen tankesmedja. De flesta jag träffar har ingen aning om vad Claphaminstitutet är, men de flesta (utanför den engagerade kretsen) som känner till institutet uppfattar det som ett s.k. ”högerkristet” projekt. Jag hör till dem som inte tycker att detta begrepp är särskilt relevant i den svenska kontexten, och störs av den fördomsfullhet som ofta kommer till uttryck i användandet av termen.

 

Men inte desto mindre: EFK bör se till att skicka sådana signaler till omvärlden att vi inte kan misstas för en stödtrupp till en viss (parti-)politisk schattering. 

 

5. Försöker jag nu egentligen säga att jag tycker att Stefan är olämplig som ordförande i EFK?

 

Svaret är NEJ! Stefan åtnjuter stort förtroende, är omtyckt, och sköter det jag uppfattar ska ingå i ordförandeskapet på ett förtroendeingivande sätt. Han bidrar dessutom till att göra EFK:s styrelsemöten till mer muntra tillställningar än de annars skulle vara!

 

Men rollen, rollen…

 

6. I sitt utförliga svar på mitt ganska korta blogginlägg  så svarar Stefan på en del av mina invändningar (090822, särskilt punkterna 2-4), och konklusionen kan väl sägas vara: ”Jag (Stefan) har svårt att uppträda i olika roller; jag har sedan 2002 haft styrelsen förtroende att vara aktiv debattör men bör använda EFK-ordförande-titeln lite mer försiktigt; hur olika media presenterar mig kan jag dock sällan styra över; det är självklart att jag på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s ideologi”.

 

Kanske då frågan kokar ner till följande:

a) Bör de ansvariga fundera ett varv till över hur man ska formulera en ordförandes mandat?

b) Vad är egentligen ”EFK:s ideologi”? Och är det isåfall den som Stefan i alla lägen försvarar? Det finns faktiskt alldeles utmärkta, teologiskt väl reflekterade självförståelsedokument som alltför sällan öppnas och samtalas om. Ska vi ta och ägna lite mer och ny tid åt att samlas kring dessa?!

 

7.  Och så något om det som min kommentar inte primärt handlade om, utan bara använde som exempel, nämligen Brian MacLaren och Ramadanfirandet. Låt oss försöka ta det kort: Diskussionen om hur långt ”kontextualisering” är lämplig i ambitionen att nå muslimska vänner med det sanna evangeliet har många decennier på nacken, och positionerna varierar mycket bland kristna med stor erfarenhet av arbete i den muslimska världen. Det gäller även inställningen till Ramadan.

 

Även bland EFK:s tidigare och nuvarande missionärer tycks det finnas en spännvidd.  Få eller ingen fastar hela Ramadan, men många/de flesta tycks ha erfarenhet av att fasta en eller några dagar, ofta i samband med att man inbjudits till att senare på kvällen bryta fastan tillsammans med muslimska vänner.

 

Gemensamt för de kloka tycks vara att man lägger ett missiologisk perspektiv på valet av förhållningssätt. Man är ofta beredd att sträcka sig lite längre ur den teologiska bekvämlighetzonen om det verkar kunna tjäna det goda syftet att göra Jesus tydligare.

 

Jag uppfattar att det är just detta Brian MacLaren vill göra, i ett USA där fördomar och fientlighet mot muslimer efter ”9/11” fortfarande är stark. Denna uppfattning grundar jag dock endast på den MacLarens egna bloggkommentar om detta, som också Stefan hänvisade till i sitt ställningstagande. Kanske Stefan vet mer än detta.

 

Men min poäng var alltså: Texten på MacLaren-bloggen uppfattar jag skulle kunna vara uttalad (sedan flera decennier tillbaka) av många evangelikala missionärer som valt en lite högre grad av kontextualisering – inklusive flera av EFK:s medarbetare.

 

Att utifrån detta försöka få även mig till att förespråka ”religionssynkretism” är för mig väldigt svårt att förstå.

 

8.  Jag blir milt sagt förvånad över de starka reaktioner som mitt inlägg väckt på olika bloggar. Faktiskt också lite skrämd och illa berörd. Utan att ha läst ordentligt, och utan att veta någonting om mig och mitt liv så ifrågasätts mina motiv å det grövsta, och alarmistiska uttalanden om EFK:s och Örebro Missionsskolas utveckling staplas på varandra. Jämfört med detta är Högskoleverkets kritik (som för övrigt gällde att vi hade en alldeles för tydlig kristen profil) en mild västanfläkt!

 

Man skriver saker som följande:

 ”vad Bibeln säger tycks honom helt främmande”;

-”vågar teologerna på hans skola uttrycka en annan mening”;

-”Pekka borde återgå till läkarjobbet där gör han förmodligen mer nytta”;

-”han har en helt sanslös hållning”;

-”varför skall han vara EFK:are om han tycker som han gör”;

– ”man funderar på om det är värt att studera teologi när man läser såna inlägg”;

-”det är pinsamt”;

-”vill Pekka inte försvara den kristna tron?”;

-”man kan med fog undra vad en sådan som Pekka Mellergård vill med sitt liv”;

-”är han över huvudtaget frälst”,

-”han borde läsa Bibeln oftare än bara vid första advent”;

-”om Stefan Swärd vinner debatten – vilket han förmodligen gör – så har han samtidigt fått bekräftat att det är ett gäng #%&?=&%  som han skall leda i fortsättningen”;

 -“visar att djävulen har större inflytande i dessa samfund än vad Gud har”;

-“varför är man rektor på en skola som vill vara no 1 i Sverige för bibeln om man inte vill läsa eller förstå bibeln?”;

-“det måste bero på avundsjuka”;

-”anledningen till att människor som Pekka Mellergård stannar kvar i ett samfund som EFK kan inte vara någon annan än att de har en position där”;

-“rektorn på Örebros teologiska högskola förstår inte ens vilken religion han borde utbilda”…

 

Och mer liknande. Jag förstår att även Stefan är bekymrad över att ha en sån fan-club. Kanske att det ändå borde vara en anledning att fundera över vilka sorts vänner hans blogg föder fram?! Och kanske vara lite tydligare i att uprrätthålla rågångar?

 

 

9.  Stefan undrar också över varför jag “hyllar” vissa saker (typ Gardell-lunchen, som jag tycker var ett bra initiativ) och är “djupt bekymrad” över annat (typ Brian MacLaren-kritiken; men där har Stefan missuppfattat min utgångspunkt, se ovan).

 

Det finns väl två svar på detta:

a) i vissa frågor delar jag fullt ut Stefans synpunkter (men nota bene, det betyder inte att alla EFK:are gör det, så grundproblemet kvarstår),

b) jag föredrar alltid ett öppet framför ett exkluderande förhållningssätt – framför allt är det viktigt för mig att “den andre” presenteras på ett schysst sätt.

 

10. Och så, för kännedom:

I sommar har all personal på Örebro Missionsskola läst Magnus Malms senaste bok “Ett hjärta större än världen”, en gåva från rektor Mellergård för att understryka att den fråga vi vill leva med är: “Hur följer vi Jesus i en tid som vår?”

 

Magnus Malm själv var med på våra inledande kollegiedagar i veckan som gick, för att hjälpa oss bedja och fundera över den frågan. 

 

Jag tror att intresset för den frågan också förenar mig och Stefan Swärd!

�

Det har varit många kommentarer både på denna blogg och andra bloggar med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på mitt inlägg om Brian McLaren som ska hålla-fira Ramadan, muslimernas fastemånad. Jag har inte haft möjlighet annat än att ögna igenom alla kommentarer så jag väljer att bara kommentera det Pekka har skrivit. Detta blir ju en ganska intern debatt inom Evangeliska Frikyrkan, men jag tycker att det är bra att debatter och samtal förs öppet, inte minst inom kristna samfund, som i regel har rejäla svårigheter med både den interna och externa kommunikationen. Jag försöker därför att vara tydlig och förklara mig, så att de som inte har detaljkunskaper om Evangeliska Frikyrkans interna förhållanden kan hänga med i resonemanget. Det blir ett ganska omfattande svar, så i detta inlägg koncentrerar jag mig på kritiken mot hur jag agerar som EFK-ordförande. Återkommer i ett annat inlägg om Pekkas kritik mot min hållning till Islam.

1. Pekka nämner om en diskussion vid Evangeliska Frikyrkans representantskapsmöte i Korskyrkan, Stockholm i maj i år. Han skriver att: ”Denna din roll –- uppfattad eller självpåtagen (eller en kombination av båda) – var ju uppe till diskussion i samfundets senaste årsmöte ( i Korskyrkan Stockholm i maj), där jag själv inte var närvarande, men där några av mina sagesmän uppfattade att diskussionen inte riktigt fick föras till punkt – delvis på grund av att du själv höll i ordförandeklubban.” En punkt på dagordningen handlade om medlemskapsdebatten som har varit under våren inom EFK. Det var en punkt ganska sent på eftermiddagen så det var en mycket kortfattad debatt. Det var ett inlägg i debatten från Håkan Kenne, som framförde kritik mot dem som kritiserade Saron-församlingen i Göteborgs agerande i medlemskapsfrågan. Det är sant att jag satt ordförande under den punkten (om jag minns rätt) men att jag på något sätt skulle strypa debatten kan jag inte inse, om jag minns rätt sade jag ingenting under denna punkt utan endast fördelade ordet. Alla som begärde ordet fick yttra sig. Jag uppfattade inte Kennes inlägg som kritik mot mig personligen, han nämnde inte mitt namn vad jag minns, utan det var en generell kritik mot EFK-företrädare som kritiserat Saron, och att vi använt våra titlar i dessa inlägg. Kritiken gällde lika mycket Anders Blåberg, och borde rimligtvis gälla även ordförande för medarbetareförbundet, Christer Roshamn. Så jag har en annan bild av detta möte än vad Pekka har.

2. Sedan kritiserar Pekka mig för att sammanblanda rollerna. Jag har svårt för att uppträda i olika roller. Jag är hela tiden en och samma person, vad jag än gör. Sedan har jag olika uppdrag, och gör olika saker. Jag valdes in i tidigare Örebromissionens styrelse, jag tror att det var år 1994, och har sedan valts om årsmöte efter årsmöte, kongress efter kongress, och som ordförande valdes jag av styrelsen år 2002, och har sedan av en enhällig styrelse valts om ett antal gånger. Allt mitt kristna engagemang, oavsett om jag är ute i Tantolunden en fredagnatt, predikar i Elimkyrkan i Stockholm, eller håller i en ordförandeklubba på ett EFK-styrelsemöte, så handlar alltsammans om min överlåtelse till Kristus, passionen för evangeliet, för missionen och för Guds rikes utbredande i Sverige och i hela världen. Och den passionen driver mig i allt jag gör, och där kan jag inte skilja på mina roller. Jag utgår ifrån att det förtroende jag fått från Evangeliska Frikyrkan i detta ordförandeuppdrag, är ett uttryck för att man har ett förtroende för mig som person och det jag står för. Jag kan inte fungera i detta förtroendeuppdrag om jag gör våld på mig själv, den kallelse som jag tror att jag har fått från Gud, och de gåvor jag har. Om Evangeliska Frikyrkans alla härliga engagerade medlemmar och församlingar inte tycker att jag är lämplig för detta uppdrag, och tycker att det jag står för inte stämmer med vad man står för inom vår rörelse, då har jag svårt att begripa varför jag har valts om gång efter gång, dessutom helt enhälligt. Inom styrelsen har det inte varit något ifrågasättande av mig som ordförande och så vitt jag känner till har det aldrig varit något ifrågasättande av mig som lämplig styrelseledamot. Om EFK ville ha en tystlåten ordförande som bara leder styrelsemöten och som aldrig agerar i media, aldrig hamnar i blåsväder, och inte driver några bestämda ståndpunkter – då hade man knappast valt mig som ordförande – antar jag.

3. Dessutom kritiserar Pekka mig för att jag går utöver mitt mandat, framträder som teologisk talesman för EFK och uppträder som en röst för EFK som jag inte har mandat för. Som styrelseordförande i EFK väljs man av styrelsen. Hur en styrelseordförande ska agera och ha för ett mandat, avgörs helt och hållet av styrelsen. Det är en överenskommelse mellan styrelsen och dess ordförande. Jag var tydlig från början när jag valdes 2002  att jag hade inget intresse av att vara styrelsens ordförande om det bara medförde att administrera styrelsemöten. Jag har haft styrelsens förtroende sedan år 2002 att vara aktiv debattör, kommunikatör och att delta i samhällsdebatten på olika sätt. Jag har dock lovat styrelsen att använda min titel ordförande i EFK på ett försiktigt och varsamt sätt, och undvika titeln i frågor som kan tänkas vara kontroversiella inom EFK, eller inte ligga i linje med vad vi står för som rörelse. I media styr man dock inte helt och hållet över titulaturen. Det har funnits situationer där jag har presenterats som ordförande i EFK där jag kan kanske hellre hade presenterats som fil.dr., statsvetare, eller ordf i Claphaminstitutet, presentationer som förekommer i media med jämna mellanrum. Det har funnits situationer där jag valsat runt i debatten och där man kan ha synpunkter på att jag presenteras som ordf i EFK. T.ex. förra sommaren då jag förekom i nästan varenda tidning i hela Sverige, inklusive radio och TV, på grund av min kritik mot FRA-lagen och man kan fråga sig vad EFK har att göra med FRA-frågan. Men inte en enda av EFK:s drygt 31.000 medlemmar har kritiserat mig för att EFK förknippades så tydligt med FRA-kritik. En betydligt större anledning att kritisera mig borde gälla mina offentliga samtal med Jonas Gardell i början av sommaren. Flera ledande evangelikaler har icke-offentligt kritiserat mig för att vara för flat mot Gardell och att det kan uppfattas som ett accepterande av hans teologi och synsätt (anledningen till min flathet var inte att jag var flat utan att jag prioriterade att få ett bra samtal med Gardell och försöka vinna hans förtroende). Jag tycker att det på denna punkt fanns betydligt större anledning att kritisera mig, mycket mer än mina kritiska analyser av Brian McLaren. Pekka Mellergård har dock applåderat mina Gardellsamtal och kritiserat min McLaren-kritik, vilket gör mig något förvånad. Pekka är ju lika förpliktigad som jag är att stå för och försvara de grundläggande värderingar som EFK står för, och som vi gemensamt har kommit överens om vid olika årsmötes- och kongressbeslut, bland annat vår grund i Lausannedeklarationen och i evangelikal och karismatisk kristen tro.

4. Pekka tycker tydligen att jag går utöver mitt mandat när jag lägger mig i teologiska frågor. Han citerar något jag skrev på bloggen den 8 augusti: “För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till”.

Jag tycker att det är självklart att jag i min roll som ordförande för EFK ska stå för den teologi och värderingar som vi har beslutat om. Att jag i min roll som samhällsdebattör, bloggare och skribent på olika sätt lyfter fram och försvarar EFK:s värderingar och teologi – det ser jag som en självklar förpliktelse, men hur Pekka kan tolka det som att jag anser att det bara jag som har detta uppdrag, det är verkligen att läsa in något i texten som jag inte har skrivit. Jag tycker att det är självklart att Pekka Mellergård har samma uppdrag, liksom alla andra som företräder EFK på olika sätt, inte minst alla våra lokala pastorer. Vad är problemet? Jag borde kritiseras om jag förordar något som  EFK inte står för.

5. Sedan tycks Pekka insinuera att jag på något sätt skulle vilja strypa debatten, inte vilja ge utrymme för andra ståndpunkter, att folk kan känna rädsla att säga något etc. Jaså. I jämförelse med vadå. Jag har roat mig med ikväll att läsa igenom bloggar, hemsidor, krönikor, etc. som olika samfundsledare, samfundsordföranden, kyrkoledare har. Kan Pekka hitta något exempel på någon samfunds- eller kyrkoföreträdare som inbjuder till en sådan öppen debatt som jag gör. Du talar om rädsla, jag blir sågad på min egen blogg åtskilliga gånger varje vecka. Jag tycker att denna kritik är djupt orättvis, jag vill veta vilka kristna ledare som Pekka jämför med när han gör detta påstående. Bloggen är ett nytt och unikt redskap för att skapa närhet, vem som helst kan höja rösten, tonfallet blir ofta för hårt i kommentarerna, men människor får framföra sina åsikter. Ska Pekka nödvändigtvis kritisera kristna ledare på denna punkt, tycker jag att jag är den sista som bör kritiseras.�
 

6. Pekka Mellergård hör till de EFK:are som allra mest har kommenterat mitt skrivande och min roll som offentlig debattör. Ofta har han hyllat mig nästan mer än någon annan inom EFK. Ibland är han bekymrad över vad jag har skrivit. Skriver jag något han gillar tycker han att det jag gör är jättebra, skriver jag något han inte gillar är han djupt bekymrad och tycker att jag går utöver mitt mandat. Jag tycker då att bedömningen blir något godtycklig. Min fråga till Pekka är, gick jag över mitt mandat när jag förde samtal med Jonas Gardell? Varför inte i så fall. Och varför gick jag över mitt mandat när jag kritiserade Brian McLaren?

Noterar att det har blivit intensiv debatt med anledning av Pekka Mellergårds kommentar på min blogg, och att tidningen Dagen har tagit upp diskussionen. Fredagen är dock intensivt intecknad för min del, ska försöka samla ihop mig sent ikväll alternativt under lördagen och skriva ett svar. Håll ut kamrater, det kommer.

Idag har jag ätit lunch med en av de nya hjältarna i svensk kristenhet, pastor Hernan Clavijo, bördig från Chile, pastor för Iglesia Ichtus, en av EFK:s nya församlingar i Stockholm, som växer och där människor kommer till tro hela tiden. Nio personer har hittills blivit döpta detta år i församlingen, och en till grupp nya kristna står på tur. Ikväll ska jag och min fru äta middag med några andra nya hjältar, pastorsparet för Elimkyrkans etiopiska församling, också en församling som växer och där människor kommer till tro. Det händer mycket i Sverige på den andliga fronten.