I går höll jag en predikan i Elimkyrkan i Stockholm med rubriken ”Du är en ambassadör – från ett annat land”. Den bibeltext jag utgick ifrån var Rom. 12:2 där det står att vi inte ska anpassa oss efter denna världen.

Jag försökte i predikan bena ut några grundläggande saker, vad är det för skillnad på synd, livsstilsregler i stil med det som förr brukade kallas syndakatalogen, och vad som är Gudsrikets värderingar. Man kan lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka till höger där det står nedladdningar, klicka på rubriken och datumet 2010-05-09.

Synd är livsfarligt, det ska vi fly ifrån, det förstör vår relation med Gud, med varandra, och förstör våra egna liv. Sedan har vi skapat en massa kristna livsstilsregler, om hur en god kristen sköter sig och uppför sig. Och där menar jag i predikan att här gäller den kristna friheten, men principen är att allt är inte nyttigt och vi ska inte låta något få makt över oss.

Sedan har vi Gudsrikets värderingar, där det handlar om att omformas efter Kristi avbild, det handlar om efterföljelsen, jag tog som exempel en kristen syn på materialismen, ett område där vi absolut inte ska anpassa oss efter denna världen.

Om vi slarvar med synden i våra kyrkor, inte lär ut Gudsrikets värderingar, och inte anpassar oss när det gäller världen när det gäller att vara kulturellt relevanta för att nå vår tid, då har vi misslyckats totalt.

Efter en predikan i en av Elimkyrkans söndagsgudstjänster ägnade jag söndagen åt familje- och släktsamvaro då min svärmors födelsedag firades, fick till och med tacka nej till en inbjudan från Niklas Piensoho som bjöd lite folk på kaffe under söndag eftermiddag för att prata om evangelisation till hösten.

Reflekterade dock lite över kristna profiler och kristna konferenser under kvällen. Jag är skeptisk till kristna ”kändisar” som profileras som författare och konferenstalare som inte har visat på ett fungerande lokalt ledarskap. Ska man vara trovärdig om det man pratar om och skriver om, behöver man ju visa att det funkar i en vanlig församling.

Det är också en anledning till varför jag själv håller på att delvis sadla om. Mitt kristna liv handlade under många år om att leda en lokal församlings arbete och finnas med i processen att föra människor till tro, döpa dem och göra dem till lärjungar och efterföljare till Jesus. Sedan blev man ett kristet styrelseproffs och kristen experttyckare under några år – allt längre bort från att finnas med och göra lärjungar och föra människor till tro.

Fast nu är jag tillbaka i lokalt ledarskap. Det mitt liv går ut på är att se människor komma till tro på Kristus och bli efterföljare. Vi ser nu de första komma till tro i Elim efter vår Alphasatsning den här terminen. Förra fredagskvällen fick vi be för ett antal tonåringar ute på stan i samband med Ungdomskyrkan Konnekts arbete. Det är kristendom. Inte att prata, skriva, tycka till, och hålla föredrag.

Gärna skriva, prata, tycka till, och hålla föredrag på kristna konferenser, bara man kan visa upp att det man pratar om fungerar i en lokal församling.

Jag tar för givet att de olika EFK-konferenserna har det som ett avgörande kriterium när man kallar talare till olika konferenser och andra experter vi anlitar för att skriva och utbilda.

Bloggen Aletheia refererar till TV-intervjun med Holger Nilsson och Berndt Isaksson, där gör de bra markeringar. Holger gör en pudel och tar avstånd från bokbålsidén, och då är saken utagerad. De svarar bra på journalisternas frågor, Isaksson ger en tydlig framställning i TV-intervjun av kärnan i kristna tron som jag helt ställer upp på. Eftersom tydligen ingen driver idén att göra bokbål med Gardellböcker så är det meningslöst att fortsätta den debatten.

Nu sitter jag och förbereder söndagens predikan i Elimkyrkan. Vi har fyra gudstjänster varje söndag, 10.30 och 13.00 svenska gudstjänster i Elimkyrkan, 11.00 i Vårberg/Skärholmen och 16.00 för etiopisktalande. Jag kommer att predika 10.30 och ta upp om att vi inte ska anpassa oss efter denna världen, vi representerar ett annat rike, Guds rike. I går kväll var jag med Ungdomskyrkan Konnekt ute och missionerade bland Stockholms ungdomar, i går var vi i Tantolunden på Söder.

Jag kan bara konstatera att jag har en helt annan uppfattning än Holger Nilsson om hur vi ska förkunna evangeliet och presentera kristen tro i dagens Sverige. Att elda upp böcker av dem som tycker annorlunda är nog så kontraproduktivt det kan vara. Tog egentligen upp frågan i min Dagenartikel i mars månad, där jag skrev om att gnälla på Gardell kommer vi inte särskilt långt med. Artikeln orsakade också en omfattande debatt på min blogg. Tidningen Dagen berättar om detta på sin hemsida med Holger Nilssons utspel, och kommenterar i ledarbloggen.

Jag håller inte heller med om att Gardells tankar inte har utmanats. Bland annat har Stefan Gustavsson, Evangeliska Alliansens generalsekreterare skrivit en utmärkt bok, en annan utmärkt bok är skriven av Seth Erlandsson, där jag själv har skrivit förordet, som sakligt argumenterar emot Gardells ståndpunkter. Det hade varit bättre om Holger Nilsson hade delat ut dessa böcker än att elda upp Gardells böcker.

Bokbål förknippar bara oss kristna med trångsynthet, intolerans och att vi är emot yttrandefrihet. Bibeltexten i Apostlagärningarna handlar om bokbål som var en följd av människors omvändelse, att börja ett nytt liv, det var ingen demonstrationshandling.

För oss som ständigt arbetar med evangelisation i dagens storstadsmiljöer, som får samtala med människor som tänker på väldigt olika sätt, och med mycket olika förhållningssätt till kristen tro, vår hållning blir helt annorlunda än att vara kristna demonstranter.

Och vad ska man tycka om kyrkan och media. Nu har huvudbudskapet i några månader varit att katolska präster förgriper sig på barn. Nu blir huvudnyheten att vi bränner upp böcker. Kommunikation med omvärlden är inte kristna kyrkans paradgren.

Det är kul när de vanliga tidningarna läser och kommenterar vad man skriver på bloggen. Mest intresse för min blogg har tidningen Dagen visat men jag har märkt att både TV-kanaler och andra riksmedia tittar in på den ibland. Idag spekulerar Dagens eminente journalist Carl-Henric Jaktlund om mitt senaste blogginlägg där jag beskriver mig själv som profetisk entreprenör. Och han kopplar ihop det med att tidningen Dagen strax före skrev att det nya samfundet som håller på att bildas söker en profetisk entreprenör som ledare, och Jaktlund undrar om man kan tolka mitt blogginlägg som en diskret jobbansökan. Det är ju inte totalt osannolikt, jag har ju faktiskt gått och blivit baptistpastor sedan jag började i Elim.

För att avliva alla spekulationer så hade jag inga sådana baktankar. Däremot läser jag tidningen Sändaren, och där skrev man säkert minst en vecka före Dagen om att det nya samfundet frågade efter en profetisk entreprenör. Så visst hade jag snappat upp uttrycket, men det fanns nog främst i mitt undermedvetna när jag skrev blogginlägget, jag tänkte inte när jag skrev på att det var så som platsannonsen var formulerad. Däremot gillar jag uttrycket profetisk entreprenör. Ordet entreprenör är ju kontroversiellt i puritanska frikyrkokretsar där man gärna anmärker ord och där man blir tillrättavisad så fort man använder ett ord med näringslivsanknytning, sådana puritaner existerar i EFK-kretsar. Men ordet entreprenör handlar ju bara om personliga egenskaper när det gäller nytänkande och tänka nytt när det gäller hur man gör saker, och behovet av sådana personer är gigantiskt inom frikyrkan. Så när det nya samfundet frågar efter en profetisk entreprenör är man inne på rätt spår tycker jag.

Men att ordförande Per Rydwik skulle ringa mig och prata om det nya samfundsjobbet är ungefär lika sannolikt som att hockeyförbundets ordförande skulle ringa Svennis och fråga om han vill coacha hockeylandslaget. Eller att man skulle ringa Zlatan och fråga om han ville hoppa in i bandylandslaget.

 

Nu har jag 11 dagar kvar som styrelseordförande i Evangeliska Frikyrkan. Vi har ju vår kongress på Torp utanför Örebro nästa vecka, och på lördagen lämnar jag ifrån mig ordförandeklubban. Det är ingen som har bett mig om att sluta, utan det är helt och hållet mitt eget initiativ.

Att vara styrelseordförande är ett ganska krävande och i stor utsträckning ideellt uppdrag som jag har skött nu i 8 år. Jag räknar med att mitt engagemang inom Evangeliska Frikyrkan och för Guds rike i allmänhet, ska kanaliseras minst lika väl genom att vara pastor i Elimkyrkan i Stockholm och på andra sätt.  Så i praktiken blir det nog ingen större skillnad, jag blir dock frikopplad från det tunga administrativa och ekonomiska ansvar som är sammankopplat med att vara styrelseordförande, och kan nu lägga energin på de avgörande framtidsfrågorna och att utveckla morgondagens församling. Jag har dessutom kvar flera uppdrag som handlar om kristet engagemang på riksnivå, jag fortsätter att vara styrelseordförande i Claphaminstitutet, jag fortsätter att vara styrelseledamot i Svenska Evangeliska Alliansen, och jag har också kvar ett par ekumeniska uppdrag inom Sveriges Kristna råd och inom Svenska Missionsrådet.

Som styrelseordförande i EFK finns det dock en förväntan att vara diplomatisk och vara en sammanhållande kraft, man får inte sticka ut för mycket – det har jag märkt under dessa 8 år. Därför har jag nu varit lågmäld och gått på filttofflor i åtta år, men det behöver jag inte göra om 11 dagar. Det ska bli skönt. Trots att jag har varit en ganska offentlig person och debattör, är det ytterst sällan jag offentligt har fört fram synpunkter på förhållanden inom EFK. Och när jag har gjort det försiktigt vid några enstaka tillfällen, har det utbrutit total storm i vattenglaset. Så det blir skönt att slippa den restriktionen. Tror att min huvudkallelse är att vara profetisk entreprenör, och då får man varken vara lågmäld eller gå runt i filttofflor.

Tidningen Dagen har idag ett bra reportage om vår församlingsplanteringskonferens i helgen. Församlingsgrundande är ju ett smalt ämne som lockar endast de allra mest förändringsbenägna och nytänkande personerna, men det kändes som att det var en tillställning för morgondagens kyrka. Andreas Nielsens vittnesbörd var starkt. Att komma igen efter Karismakraschen, och i Stockholm av alla ställen, det berör.

Nu är det sen måndag kväll och jag behöver väl ge ifrån mig någon form av livstecken här på bloggen, så ni inte tror att jag har avlidit – den trogne bloggläsaren kan nog undra ibland. Har varit över i Stockholms skattekontor och lämnat in deklarationen klockan 23.00 i god tid före deadline. Hade en samling med ett gäng Elimledare tidigare i kväll, och har för övrigt ägnat dagen åt granskning av de rödgröna partiernas budgetmotion.

Vi hade en lyftande helg som ägnades åt församlingsgrundandet. En del kristna undrar varför man ska ägna sig åt församlingsgrundande. Kristi kyrka, Kristi kropp är en, men de lokala uttrycksformerna kan vara många. Antalet kristna församlingar krymper dramatiskt i Sverige, därför behöver det grundas nya församlingar för att balansera nedgången. Det avgörande är om det finns församlingar som lever ut budskapet, är mission, och förkunnar och demonstrerar hela evangeliet till sin omgivning – det är bara sådana församlingar som räknas. Om det inte finns sådana församlingar, så behöver det startas sådana.

Jag tror också på en mångfald av församlingar som kan komplettera varandra. Det behövs både lokala och relationsorienterade husförsamlingar och kommuniteter, och dynamiska megakyrkor som kan hitta de senaste uttrycksformerna för att nå inte minst unga människor. Men Kristus är en och densamma, och evangeliet är ett. Och kyrkan, Kristi kropp är en.

Just nu pågår vår församlingsgrundarkonferens i Stockholm, en mycket inspirerande tillställning. Bland annat medverkar Ric Thorpe, kyrkoherde i London, som leder en församlingsplantering, avknoppad från Holy Trinity Brompton. Ric har nu cirka 350 personer i församlingsplanteringen, i östra London. En grundstomme på 70-80 personer från Holy Trinity Brompton var med och startade upp arbetet.

Jag talade under förmiddagen idag och gav mina samlade erfarenheter av församlingsplantering under mitt liv, kommunitetslivet under sjuttiotalet och delar av åttiotalet, Järfälla Pingstförsamling, församlingsgrundandet i Haninge – Brandbergen under åttiotalet, och därefter utvecklingen av Söderhöjdskyrkan och den nya dotterförsamling Iglesia Ichthus vi startade för 6 år sedan. Och till sist de tankar vi nu arbetar med inom Elimkyrkan och i Ungdomskyrkan Konnekt-arbetet.

Det känns som att de erfarenheter man har gjort under många år, att allt kan vara till nytta nu. De som börjar detta idag, kan lära sig av oss som har hållit på ett antal år, våra misstag behöver inte upprepas på samma sätt.

Det är farligt för församlingar som har hållit på i 10-20 år att man slår sig till ro, blir bekväm och börjar bevara det man har. Då börjar marschen utför. Pionjärandan, att sända iväg människor i missionsuppdrag, att tänka expansivt, det får inte stanna av. Inte ens när församlingen går in i en fas av etablering, och man kanske har många småbarnsfamiljer.

Jag har försökt läsa igenom de 139 kommentarerna på mitt blogginlägg om en kristen syn på sambo. Det blev en minst sagt imponerande debatt. Ärligt talat, finns det någon så omfattande debatt i svensk kristenhet någonstans? I så fall var? De kristna tidningarnas debatter är ju begränsade.

Jag vill inte förlänga frågan för mycket men bara ta upp några trådar som kommer upp i kommentarerna.

För mig handlar inte dessa frågor om ”frikyrkans regler”. Det handlar om min relation till Gud, hur jag tror att Gud vill att jag ska leva. Och jag är övertygad om att om jag lever som Gud vill, så är det även bäst för mig. Som kristen är jag övertygad om att äktenskapet är en gåva från Gud, sexualiteten är en gåva från Gud, men gåvan är så fin och känslig, att den ska utövas inom ett äktenskap. Det är min ärliga övertygelse, och jag tror också att det är bäst att leva på detta sätt. Och jag hycklar inte, jag lever som jag lär, har bara haft sex inom äktenskapet, men har man varit lyckligt gift i 34 år blir det ganska mycket sex, mycket mer än sexliberalerna som ofta byter partners. De som inte tror på detta behöver inte göra det, jag kan inte påtvinga någon min övertygelse, men jag har full rätt att framföra min övertygelse. Däremot tycker jag att det är fel att raljera över oss som vill leva på detta sätt, jag tycker att vi också ska bemötas med respekt. Och det handlar inte bara om frikyrkliga, för en katolik är detta självklart, och de lägger en ännu större vikt vid äktenskapet, som är oupplösligt för en katolik.

En synpunkt som kommer fram i flera inlägg är att det egentligen inte är någon större skillnad på äktenskap och sambo, äktenskapen blir också på prov. Jag har två svar på detta. I lagstiftningen är det stor skillnad på äktenskap och sambo och det är en mer säker juridisk reglering i ett äktenskap. Däremot tycker jag att den moderna synen på äktenskap som ett tillfälligt kontrakt som på ganska lösa grunder kan upplösas, det är ingen kristen syn. Den kristna grundsynen är enligt Jesusorden ”det Gud sammanfogar ska människor inte skilja åt”. Idealet är det livslånga äktenskapet, men Bibeln ger ju också vägledning hur vi gör när idealet inte fungerar.

Flera kommentatorer skriver att ett samboförhållande kan också bli troget och långsiktigt. Ur kristen synvinkel finns det dock bara en form av samlevnad. Den talar om att gifta sig, bröllop, bli man och hustru. Grundkonstitutionen är att ingå ett förbund inför Gud (vilket inte är ett proväktenskap), offentligt proklamera detta, registrera förhållandet lagligt vilket har varit praxis för kristna i alla tider (genom lag bunden vid sin man som det står i Rom 7), flytta samman och förenas sexuellt. De som förespråkar sambo som något likvärdigt, menar alltså att det finns två modeller för samlevnad, men det kan bara motiveras utifrån praxis i dagens samhälle, det kan inte motiveras utifrån Bibeln, kyrkohistorien eller praxis i kyrkor globalt. Jag rekommenderar alltid par som stabilt och långsiktig bor sambo att gifta sig, detta kan även motiveras på rent juridiska grunder.

Frågan om hur man ska leva för att vara församlingsmedlem tas också upp. Det beror på vad man har för församlingssyn, och vilken syn man har på hur man ska leva som kristen. Jag ser en församlingsgemenskap som en överlåten gemenskap där vi delar varandras liv, och där vi hjälps åt i efterföljelsen av Jesus. Kristet liv handlar om växt, att bli mer och mer lik Kristus, och alltmer leva på ett sätt som behagar Gud. Startpunkten handlar om frälsning, pånyttfödelse, dop och omvändelse.

En lokal församlingsgemenskap behöver dock definiera sina gränser och villkor för församlingsgemenskap. Jag tycker att det är bättre att detta görs tydligt och öppet än att det finns en massa oskrivna lagar och regler. Och här tycker jag att det behövs en fördjupad debatt och förståelse av vad det innebär att vara kristen. Är man omvänd om man är girig, självisk och snål när det gäller sina ekonomiska tillgångar? Har man upplevt Kristus i sitt liv och kan dela församlingsgemenskapen på djupet om man visar rasistiska attityder? Kan man vara med i församlingen om man bryter budordet att man inte ska stjäla, och kanske till och med stjäl i kyrkan? Kan man vara med i en kristen församling om man ständigt förtalar, skvallrar och talar illa om andra? Och i den kontexten måste man också kunna tala om samlevnad och sexualitet. Jag håller dock med om att det är helt fel att utesluta folk ur en församling för vissa beteenden om man inte tydligt förklarar innan man blir medlem om vilka förhållningsregler som gäller.

När man talar om dessa livsstilsfrågor handlar den kristna kontexten alltid om nåd, förlåtelse, att komma tillbaka efter misslyckanden, att uppleva Andens kraft till ett nytt liv, att vara älskad av Gud även om jag misslyckas etc. Därför skiljer sig kyrkan från andra typer av organisationer där man bara kan tala om livsstil och vår egen förmåga och styrka.

Att jobba med etiken i en församling är ganska naturligt tycker jag. Den som klandrar frikyrkan för en massa regler – har en sådan person någon erfarenhet av idrottsrörelsen? Eller av ett vanligt företag? Det är betydligt mer regelstyrda organisationer än en vanlig frikyrka. I min sons hockeylag blev en spelare utslängd därför att han visade en dålig attityd till tränaren. Man blev petad nästa match om man missade en träning. Man blev också petad nästa match om man inte ansträngde sig tillräckligt på träningen. Och betalade man inte de höga avgifterna, blev man utestängd direkt. Jag kan ge massa exempel.