Noterar att debatten om fyrkantsevangelikaler surrar vidare i olika forum. Återkommer med ett inlägg, ska nog läsa igenom Jonas Lundströms inlägg en gång till, för att kritiskt granska min första tolkning av hans text.

Jag och hustrun och en av mina pastorskolleger i Elimkyrkan, David Johansson, reser till USA tidigt på fredag morgon på inbjudan av megakyrkan the Woodlands church i Houston, där Kerry och Chris Shook är pastorspar. Ska dock försöka blogga från USA.

Ett riktigt välkommet och genomtänkt stöd från katolske läkaren Bengt Malmgren, och hans blogg Bengts blogg, som också går in i debatten om fyrkantsevangelikalerna. Bengt skriver som vanligt kunnigt och balanserat, och lyfter fram det som vi kristna har gemensamt. Han räknar in även biskop Anders Arborelius bland dem Jonas Lundström kallar för fyrkantsevangelikaler. Ibland känner man sig ensam och utsatt när man ger sig in i debatten, Bengts analyser ger ett välkommet stöd, man står betydligt närmare aktivt troende katoliker än flummigt frikyrkofolk i vissa lägen.

Jonas Lundström är en aktiv bloggare från Örebro. Han har studerat fyra år på Örebro missionsskola och har varit med i en eller flera EFK-församlingar. Han gjorde dock ett medvetet val att lämna Evangeliska Frikyrkan för några år sedan eftersom han inte kunde stå bakom en del saker som EFK står för. Han har uppenbarligen ett stort kontaktnät inom EFK, och min känsla från bloggsfären är att en hel del yngre EFK-are sympatiserar med det Jonas står för. Han har nu gjort ett långt blogginlägg och analyserat Evangeliska Frikyrkans utveckling.

Lundströms tes är att EFK styrs av en grupp som han kallar fyrkantsevangelikaler. Det är personer som bl.a. tror på kristna doktriner som jungrufödseln, eviga straff, Jesu uppståndelse, äktenskapet mellan man och kvinna, att Jesus gick på vattnet, att Jesus dog för våra synders skulle och tog vårt straff på sig m.m. Hans lista är ju inte särskilt anmärkningsvärd, allt han nämner tror jag på, och det gör också Carl-Eric Sahlberg i Klara kyrka, Bill Hybels, Rick Warren och Billy Graham – för att nu bara nämna några namn. Så det är kristet mainstream det som Jonas räknar upp.

Fyrkantsevangelikalerna styrs av mig och Anders Blåberg får man veta i blogginlägget, men det finns växande opposition, Jonas nämner bl.a. om strömningar inom Frizon, Saron i Göteborg, och Örebro missionsskola. Jonas uppmanar nu till en äkta Egyptenliknande revolt mot fyrkantsevangelikalerna med Swärd och Blåberg i spetsen. Folk måste träda fram, höja rösten och säga att man inte håller med Swärd, Blåberg och kompani.

Jag håller med om vissa delar av Jonas analys, på några punkter menar jag dock att han inte har förstått hur EFK fungerar. Men jag tycker hans frågor är intressanta så därför vill jag ta upp dem. Ursäkta den tråkiga punktformen för att få lite logik i resonemanget.

1. Jonas har rätt, EFK har och har haft tydliga evangelikaler i ledningen. Och det har funnits en enhet inom samfundet kring grundläggande trosfrågor, kring synen på Bibeln, Jesus som enda vägen till Gud, missionen och evangelisationen. Och jag tror också att att denna enhet långsamt eroderas underifrån, här är jag inte säker på att alla etablerade EFK-are inser vad det är som händer. Jag håller med Jonas L om att det är bättre att detta kommer fram tydligt än att kritik ältas i slutna rum. Ett av de äldre samfundens problem är ju att man har gjort stegvisa positionsförskjutningar utan tydliga beslut och en öppen debatt.

2. Jag tycker dock att Jonas Lundström ger en för snäv bild av dem han kallar för fyrkantsevangelikaler. Min passion i varje fall är att sprida evangeliet om Jesus, att grunda församlingar, och göra det Jesus sade, bota de sjuka, förmedla befrielse, och att uttrycka min tro genom socialt engagemang. Det låter på Lundström som att vi bara är ute efter renlärighet, en bild jag inte kan känna igen mig i. Och när vi jobbar med evangelisation, mission och församlingsgrundande, – då inser vi att det är viktigt att tänka igenom vad det är för evangelium vi förkunnar.

3. EFK:s teologi har inte fastställts godtyckligt av några gubbar i toppen. Vi har antagit dokument i våra kongresser där vi i demokratiskt fattade beslut har definierat vad vi är överens om, det innefattar att vi är evangelikaler, karismatiskt öppna, baptister och missionsinriktade, Lausannedeklarationen är ett avgörande styrdokument för oss – här har vi kommer överens om betoningarna i hur vi tolkar och förstår Bibeln. EFK har aldrig haft en inriktning att bara vara ett samfund som har högt i tak. I våra framtidsdokument som vi har processat och beslutat om senaste åren är det också en tydlig inriktning inför framtiden. Jag har aldrig fått kritik för att jag har sagt eller skrivit något som krockar med dessa inriktningsdokument. Här tycker jag att Jonas Lundström ger en för ytlig bild av vad EFK står för, och vad vi som rörelse har lagt fast.

4. Den tydliga inriktning som EFK har haft , har varit vår styrka, ska detta eroderas och att vi bara ska bli ett ytterligare högt-i-tak-samfund, kommer att bli förödande. Den kritik mot vår teologi och troslära som Lundström för fram, är ju inga nya idéer. Såg nästan allt under min tid med SMU-engagemang under 70-talet. SMU hade då långt över 100.000 medlemmar, idag har man drygt 30.000 medlemmar trots att man har gått ihop med baptisterna och metodisterna. All erfarenhet visar att relativisering och uttunning av budskapet leder till tillbakagång. Man har dock nått vägs ände inom SMU/Equemenia, och nu är det tydligt evangelikala röster som har tagit över i organisationen, en mycket positiv trend enligt min mening.

5. Tycker att Jonas Lundström fullständigt överskattar min roll inom EFK, jag har inga uppdrag alls inom samfundet och har inget inflytande över vare sig konferenser, medarbetarförbund, teologisk utbildning, Frizon, eller något annat. Jag är bara pastor i en lokal församling som dessutom till 50 procent är baptistförsamling. Det enda jag är, är att jag är bloggare, och det är en röst underifrån, och det enda forum jag har för att göra min röst hörd utanför min församling. Saron, Frizon, och Missionsskolan är dock mäktiga institutioner inom EFK. Så här tycker jag Lundström brister i analysen av hur EFK är uppbyggt. Och som jag visade i mina mini-memoarer, som samfundsordförande har man mycket begränsade möjligheter att utöva ett faktiskt inflytande. Om EFK-are ska göra uppror mot Swärd, jag begriper inte riktigt hur det ska gå till i praktiken, när jag inte har inflytande över någonting i samfundet. Och eftersom Elimförsamlingen i Stockholm enhälligt har valt mig som pastor, tror jag knappast att de hakar på revolten.

6. Jonas tycker att fler bör träda fram mot samfundets tydligt evangelikala ledning, fyrkantsevangelikalerna. Jag tycker nog redan en del har gjort det. Och jag har ju redan avgått från mina positioner inom samfundet, bland annat med motiveringen att en del EFK-are uppfattade mig som en belastning för rörelsen.

7. Tycker dock att det är viktigt med samtal, så att inte kritik bygger på missförstånd och hörsägner. Om det är så många personer som Jonas Lundström menar som helt är emot det EFK-ledningen står för inklusive tidigare ordföranden Swärd, så skulle jag tycka att det vore intressant att mötas för samtal om detta.

Jag noterar sen söndag kväll att bloggen Kolportören har mer än fördubblat antalet läsare senaste veckan i jämförelse med senaste tiden. Det är tydligen ett bra sätt att öka intresset för sin blogg att hamna i en rejäl diskussion med mig.

Jag skrev ju fyra blogginlägg under en period som var mini-memoarer och reflektioner efter åtta år som EFK-ordförande. Det är mycket sällan det skrivs analyser om EFK som rörelse och vår utveckling. Jag gjorde ett försök i mina mini-memoarer att något skissa på en analys. Noterar med intresse att Jonas Lundström på sin blogg har gjort ett försök att analysera EFK:s utveckling. Tycker att Jonas analys är intressant, och det finns drag i den som påminner om det jag skrev i mina mini-memoarer. Jag återkommer till detta i ett mer utförligt blogginlägg.

Jag förde fram här på bloggen efter riksdagsvalet, att jag ville utmana Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till debatt i Elimkyrkan.  Mina bloggläsare tyckte det var en bra idé, fick bl.a. uppbackning av Torsten Åhman. Tog sedan kontakt med tidningen Dagen om att vara medarrangör. Efter en tids väntan, har vi fått beskedet av Åkesson att han inte kommer. Det var ju synd. Men då kan jag ägna mer tid åt min helvetes-bok under våren,  istället för att granska Sverigedemokraterna.

Ibland går det för fort när man skriver. Tea Gustavsson tar det med humor, men rubriken ”Jobbar med bok om helvetet, välkomna till Elim”, blev ju helt pervers, det ser jag nu. Det var bara en sammanfattning av bloggtexten som handlade om mitt bokskrivande och inbjudan till kyrkan på söndag. Men samtidigt blir det en sådan humor av felskrivningen så jag låter den står kvar.

Men förlåt kära Elimförsamling, jag menar inte att helvetet är i Elimkyrkan.

Har nu börjat återuppta arbetet med boken om helvetet. Jag kommer inte att sopa någon svår fråga under mattan, allt ska upp. Den fråga Elsander tog upp kommer självklart upp, jag hade inget emot hans fråga, det var kopplingen till mördande som jag gick i taket på. Det är utklarat nu, men jag bara nämner att hans fråga är relevant. Åt lunch igår med Ray Baker från Credoakademin som doktorerar på frågan vid Åbo akademi.

Välkomna till gudstjänst i Elimkyrkan söndag 11.00 då Andrew Thompson från Korskyrkan kommer att hålla en mycket intressant predikan. Vi har också gudstjänst i  morgon i Skärholmen församlingsplantering 11.00, vår församlingsplantering Trinity på Södermalm på eftermiddagen, och rysk och etiopisk gudstjänst klockan 16.00. Fem gudstjänster samma söndag, det är bara att välja.

Vevar på ordentligt i en krönika i Världen idag idag. Berör frågan om eviga domen men kopplar hela frågan till syndens allvar, Jesu seger och frälsningens utmaning.

Jag har pratat med Joachim Elsander på telefon i början av kvällen och vi har klarat ut denna fråga. Han har också bett om förlåtelse på sin blogg för sitt sätt att formulera sig och då drar jag naturligtvis tillbaka min kritik.

Jag har ju också en benägenhet i debatten att dra ut argument till sin spets. Det är i vissa fall en styrka, det skapar debatt, och väcker intresse, och kan skapa pedagogiska poänger. Svagheten är att man övertolkar, och drar för mycket till sin spets. Jag blev rejält förolämpad av Elsanders text, som jag tolkade den, men vill be om förlåtelse för att jag onödigt spetsade till, och ifrågasatte hans lämplighet som EFK-pastor. Det var en tolkning och tillspetsning, som inte blev bra. Jag tycker att Joachim är en engagerad pastor, och är mycket mer initierad i teologi än vad jag är. Och jag gillar extra pastorer som bloggar och som är aktiva i sociala medier, tyvärr finns det inte så många inom EFK att älska utifrån dessa kriterier och därför gillar jag Joachim lite extra. Vårt telefonsamtal visar nog också att vi inte ligger så långt från varandra som det verkar när det gäller inställningen till var man ska tillbringa evigheten. Jag ska fundera ut något sätt att visa Joachim lite extra kärlek så snart som möjligt.

Det har blivit en rejäl diskussion på grund av mitt korta blogginlägg där jag kritiserade Joachim Elsander för det sätt han tog upp frågan om himmel och helvete. Jag har inget intresse av att delta i den känslomässiga diskussion om vad man tycker om mig eller Joachim och i vilken grad någon av oss är villolärare eller inte, det är inte intressant i sammanhanget. En del gillade det Joachim skrev, en del gillade att jag kritiserade honom. Okey, vi lämnar den frågan. Jag vill bara diskutera vad hans faktiskt skrev på bloggen. Det är Elsander som har satt igång debatten med sitt inlägg, inte jag. Jag vill ta diskussionen för den här typen av raljerande mot kristen tro på att gå evigt förlorad, hörs nu från olika håll även i kretsar som kallar sig för evangelikala eller som i varje fall vill påverka evangelikaler.

Så här skrev han: Jag läste precis om en kvinna i USA som dödade sina barn med motiveringen att de skulle slippa helvetet. Hon hade fått undervisning om att barnen alltid tillhör Gud. Hon hade också fått en viss sorts undervisning om helvetet… Det mest barmhärtiga hon kunde göra var följaktligen att döda dem så att de med säkerhet skulle komma till himlen. Sjukt, vidrigt och vedervärdigt. Men fullt logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Och längre ner i texten skriver han: Ni som ändå håller fast vid ett evigt plågsamt medvetet helvete. Hur får ni ihop det? Leder inte er teologi till att kvinnan på nått sätt ändå handlade logiskt? Om allt ändå tillslut handlar om var man ska tillbringa evigheten kan väl några stackars år på jorden inte vara så viktiga?Att det är sjukt att en kvinna mördar sina fem barn behöver vi inte diskutera. Det finns ingen sansad människa i världen som försvarar ett sådant handlande, och jag har aldrig hört talas om kristna som gör det.

Det jag reagerar på är enligt Elsander detta vansinnesdåd logiskt utifrån ett visst teologiskt perspektiv. Det Joachim refererar till är de som tror på ett plågsamt medvetet helvete. Han kritiserar inte bara en sådan tro, han kopplar en sådan tro till terrorism och vansinnesdåd. Och han menar att han har hittat ett faktiskt exempel på detta.

Det påstås att jag missförstår och övertolkar. Förklara då gärna hur.

De som Elsander kritiserar är ju hela Katolska kyrkan, den globala pingströrelsen, hela den lutherska traditionen, det arv vi har inom Evangeliska Frikyrkan från Örebromissionen och Helgelseförbundet. Där finns ju en faktisk tro på att människor kan gå evigt förlorade, och att det finns ett helvete. Det handlar ju inte om någon marginell kristen urspårning.

Jag är gärna öppen för en bibelbaserad diskussion om hur vi ska tolka förstå, och predika om Bibelns texter som gäller evigheten. Men det måste ju göras i någon form av respekt för kristen tradition och hur kyrkan mainstream har tolkat skrifterna.

Om allt handlar om var man ska tillbringa evigheten, då är ju inte några år på jorden särskilt viktiga skriver Joachim. Det jag har fört fram som kritik i tidigare blogginlägg är att dagens kristna förkunnelse nästan inte alls handlar om evigheten. Att det skulle finnas överdrifter när det gäller evighetsfokusering, jag har svårt att upptäcka dem i svenska kontexten.

Den kristna tron på eviga straff har det raljerats över. Det är inget nytt. Dagens grova ateism med påhopp mot kristna använder ständigt denna retorik. Den mest omfattande debatten i Sverige var under femtiotalet när ateisten och filosofiprofessorn Ingemar Hedenius grovt kritiserade  och förlöjligade kristna helvetestron och skrev en bok om det. Hedenius lyckades ganska bra, sedan dess har i varje fall Svenska Kyrkan varit ganska tyst i ämnet. Hedenius kunde dessutom Bibeln, betydligt bättre än moderna kristna, så han visste vad han kritiserade.

Tycker att Elsanders inlägg innehåller liknande typ av förlöjligande. Hade det kommit från en ateistisk professor hade jag inte höjt några ögonbryn, när det kommer från en EFK-pastor måste jag säga ifrån.